Skrivet av: brittakarolina | 15 januari 2016

Går runt kvarteret med Missy

1-DSCN8066-001På morgonen tvättade och blankade den här mannen de svarta stenytorna kring husets (Opus Arisugawa) entré. Man kunde spegla sig i dem.

1-DSCN8014-001

Sen gick vi runt kvarteret med Missy och bebyggelsen var väldigt blandad, små hus, villor och höga hus, tomterna är dyra och då bygger man på höjden. På mornarna mötte vi alla ungdomar som gick till skolor i trakten men annars var det glest med folk ute som i de flesta bostadsområden.

1-DSCN8047

1-DSCN8052-001

Månaden är oktober eller kanske november

1-DSCN8051

Garagen finns under husen

1-DSCN7919-001

Men ibland står bilarna på parkeringsplats

1-DSCN8043

Inklämt mellan husen ett tempel

1-DSCN8050-001

Väg till skolan

1-DSCN8054-001

1-DSCN8055

Schweizisk ambassadingång

1-DSCN8049-001

Gatubeläggning (en tass till höger)

1-DSCN8057-002

En obebyggd tomt och bakom den Jehovas vittnens anläggning med ett vakttorn.

1-DSCN8062-001

Gatukorsning när vi är nästan hemma igen, en polis brukar dirigera trafiken mitt i gatan men ännu har inte trafiken kommit igång.

Bilderna är från den kortaste rundan, om man går en bit till kommer man till ett större stråk med mycket trafik och affärer. På kvällarna stannade vi då till och sa ÅÅÅH vid en glasvägg till en affär, som sålde Lamborghini, ett par låga blänkande skönheter stod där innanför med mycket luft omkring och bara vibrerade av linjer.
På samma väg låg en bankjour. Den räddade oss när datorn inte ville ge kontakt med Sverige. Datorn hade fått följa med mest för att vi skulle kunna nå banken och flytta pengar till kortet då och då. Det funkade inte alls. Det där att vi skulle hänga med i det tekniska som vi fått beröm för, är enbart ett falskt sken, det minsta som blir fel eller hakar upp sig blir vi helt ställda av båda två. Vi ringde banken och ingen förstod varför vi inte kom fram och vad jag då inte visste var att när jag drog ur datorsladden till det elektriska, gick tiden i datorn baklänges till den dag den föddes och släppte inte fram nutid, det måste man hålla reda på och ställa rätt.

Lasse gick med käpp, en viss övertalning hade krävts, vilken ung man i det moderna Sverige börjar använda käpp och tillstår att han behöver en?  Den visade sig vara ett starkt tecken i Japan, alla lämnade företräde och ville hjälpa till att underlätta för honom, man släppte förbi honom i köer och erbjöd sittplatser, ja man var rörande uppmärksam mot honom.

Så klart vi såg fram emot att få se hela familjen samlad, men för några dagar gick det här bra också.

Överraskningen

En förmiddag, då vi satt och åt frukost, blev Lasse lite tyst, det händer när han funderar. Han var väldigt tyst och såg lite frånvarande ut och han svarade inte när jag frågade om något. Sen föll armen ner och jag såg hur han säckade ihop. Jag rusade upp och försökte hålla honom upprätt och när det inte gick, han var helt livlös, hur ska jag få ner honom på golvet så jag kan kalla på hjälp. Det finns nog inget så tungt och ohanterligt som en medvetslös kropp. Lasse andades inte och jag ropade på honom att han skulle komma tillbaka och skakade honom, men fick inte släppa honom att dråsa handlöst i golvet, och vad skulle jag göra om jag fick ner honom? Jag stod helt utan plan och fasan tog all plats. Livräddning på 40-talsvis som vi fick lära i Hemvärnet gällde inte längre, hjärt-lungräddning hade jag ännu inte mött handgripligt, att ringa Gösta och Yoko som var i USA krävde nummer jag inte hade tillgängliga. Hur länge jag höll på med att tänka ut nästa steg har man frågat mig, dvs hur länge var han borta,  men jag kan inte svara, antagligen bara några minuter. Då jag börjat ge upp och trodde att han var död, rörde Lasse på sej och sakta, sakta kom han tillbaks men han hade ingen aning om vad som hänt. Upphängd på mej tog han sig in till sängen och när det kändes som om han var vaken, sprang jag ut till portvakten som inte talade engelska och bad honom att ringa en läkare. Det kunde han inte och då jag kom tillbaks till Lasse ringde telefonen och det var Gösta som ville veta hur vi klarade oss. Tala om rätt ögonblick – har han fått min mormors synska gen?

Det dröjde bara någon timme, så stod en läkare med sin sköterska och lab.utrustning i lägenheten och gick igenom Lasse, tog blodprover och rullade upp insidan av Lasses ögonlock och konstaterade – anemi. Han skrev något på en lapp, föreslog medicin, jag vet inte den formella gången men vi måste besöka värdparets husläkare för att få medicinen.

Vi andades ut och levde vidare, Gösta, Yoko och Selina kom hem, Lasse fick järnmedicin och nu började det verkliga Japanbesöket.

1-DSCN8013-002  Tallbonsai

 


Responses

  1. Vilka äventyr och vilken tur samtidigt! 😉 Tack för berättelsen.
    I Matsumoto 2008 blev jag tillfrågad av den här mannen med barnbarn på bra engelska om den svenska äldrevården som han var nyfiken på och hade hört en del bra om…. 🙂 Jag sa att den är bra, men oftast bara på papperet…. |8

    • Vi är väl alltför nära (inne i)den men också för långt ifrån den svenska åldringsvården och generellt finns det inget svar, det beror på vad räknar man in i den och hur mycket man betonar vård i ordet? Om man räknar in sjukvården, så är den många gånger riktigt dålig men ibland jättefin.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: