Brittakarolina's Blog

Vi lämnade Öland och Kalmar län när det var som allra vackrast, fruktträden blommade helt och ekarnas grönska var genomträngande. Vi kunde åka samma väg hem som vi kom men det var motbjudande. Långa delar av vägen utmed östra kusten var fint ordnad med mitträcken för att spara liv, men det förtar utsikten och mittstolparna stör när de dunsar in i vänster öga hela tiden. Så vi valde att  åka in i Småland och då även titta till graven i Vetlanda.

Så här tänker jag mej gärna Småland och så ser det också ut ibland men annars är skogen, åtminstone från Kalmar och inåt Fagerhult, ung. Mil efter mil har träden smala stammar och de ser väldigt jämngamla ut. Lasse föreslår att stormen Gudrun är orsaken, den bröt ner enorma arealer skog, som måste nyplanteras. Men det är bara 12 år sedan Gudruns tid och de här träden är nog minst 20 år, då får det vara en gåta tills vi träffar någon som vet mer om skog.

Väg 125 är fin och trevlig att köra, den kröker sej som gamla vägar och vi är nästan ensamma om den.  Vi far  in en bit genom Kronobergs län och känner igen några skyltar, Hökaryd, minns du? Javisst, det var där mannen med toppiga bikupor bodde, han som rusade in och gömde sej för oss. Nästa skylt vi känner för är Åseda, den måste vi stanna och fotografera, så vi kan skicka till Fred och Margaret i Broughty Ferry, härifrån kom hela Freds släkt. Vid skylten råkade två vackra smäckra hästar titta på oss och just då kom även ägaren för att hämta hem dem till stallet. 

Hästar har betytt en hel del i Småland och Freds föregångare står som rusthållare,  dvs i det gamla indelningsverket åtog sig ett hemman att sätta upp och hålla häst och ryttare för det svenska kavalleriet och befriades därigenom från skatt. 

Det blev en kort färd genom Kronobergs län, sen var vi inne i Jönköping län och Vetlanda

Vetlanda gamla kyrkogård var städad och de gravar kyrkogårdförvaltningen sköter hade fått småpenseer i ett fat framför stenen, blåvita eller gul+bruna, åh vad det såg fint ut. Lavdödaren jag sprayade på stenen vid Allhelgona hade gjort sin verkan och jag skulle haft den med för att få bort det sista, men det här besöket var inte planerat så det får bli en annan gång.

Sen var det bara den vanliga vägen hem. Någon mil före Eksjö låg vi bakom en stor bred traktor, fyra breda hjul i bredd framför en röd bil och oss. De brukar oftast svänga av efter ett tag, så vi gjorde oss ingen brådska. Den röda ville nog ändå ta sig förbi och låg väldigt nära och då såg vi att traktorn tänkte gå åt sidan för att släppa förbi men den röda körde i stället rakt in i traktorn. Gnistorna yrde och det flög lite flisor och glas och såg måttligt ut, men då vi sen kom närmare såg vi att den rödas hela framparti var intryckt och svart rök började bolma. Det här skedde i traktorhastighet men var ändå förödande för bilen. Vi stannade och frågade om de behövde hjälp, men föraren ringde redan efter ambulans och man avböjde hjälp. Inom tio minuter mötte vi sedan ambulans, brandbil, räddningsfordon och sist en polisbil, så där fungerade i alla fall larmen. 

Traktorn till höger och innan det såg särskilt  allvarligt ut.

Vi fick oss en liten tankeställare, föraren till den röda var en vithårig man som nog inte sover gott på ett tag efter det här.

Nu hade vi Östergötlands, Södermanland och Stockholms län kvar, på E4 gick det undan, de knallgula rapsfälten såg vi, men man ser på ett annat sätt med högre hastighet.