Brittakarolina's Blog

Då en av växtfärgningsvågorna drog in över textilSverige på 60-talet var det något nytt för en hel generation. Man hade lämnat så mycket av tidigare tvingande textilt hantverk bakom sig att allt fick letas upp i uppslagsböcker och bibliotek och man kände sig som upptäckare. Jag blev nyfiken på Westring, då Sandberg & Sisefsky i Växtfärgning gav recept på färgning med lav enligt Westring.

Bilden lånad från Wikipedia, okänd konstnär.

Jag ringde runt till Stockholms antikvariat för att hitta originalet till recepten och boken där receptet hämtats, Svenska lafvarnas färghistoria var känd men kom mycket sällan in till försäljning. Några månader efter att jag lagt en beställning ringde en handlare som fått in boken och jag fick en viss tid på mig att bestämma mig. Det var en dyr bok men jag skulle fylla år och det var svårt att inte önska sig den. Lasse som då jobbade delvis inne i stan skulle gå och titta på den och eventuellt hämta den och hans fråga till handlaren när han fått boken i handen, har blivit ett upprepningsskämt i familjen. ”Har ni något bättre exemplar”? Bokhandlaren upplyste då vänligt att det här var det andra exemplaret han sett under hela sitt gråhåriga liv och han trodde att det möjligen fanns sammanlagt fyra. Om det inte passade, så hade Lasse inte förstått något.

Johan Peter Westring föddes 1753-11-24 i Linköping, han blev en av Linnés senare elever och hans bana finns beskriven i Carl von Linnés lärjungar i Östergötland av Arend Wallenquist och kan läsas på nätet. Westring blev läkare, brunnsintendent, livmedicus och till slut adlades han 1822 för sina förtjänster men behöll namnet. Han var idérik och intresserad av nya medicinska rön och förutom botanik och användningen av lavar till färgning av garn var frenologi ett av hans intressen. Att läsa av skallformer uppfanns inte på 30-talet i Uppsala av rasbiologer utan förekom långt tidigare och i slutet av 1700-talet var man inspirerad av Frans Josef Gall.

Svenska lafvarnas färghistoria,  boken tryckt år 1805 innehåller de häften som Westring utgav med beskrivning av 24 lavar han undersökt ur färgningssynpunkt. Färgerna återges i små handkolorerade rektanglar och Westring resonerar kring sättet att beskriva det han uppnått. 

Laven som fick Westrings namn, är enligt honom själv, den som innehåller mest färg, men tyvärr  växer den inte ymnigt.

Varje färgad ruta motsvaras av ett recept.

Tuschlav, den har jag lyckats få röd färg av och den består så länge den inte blir solbelyst.

Lavarna har avbildats av Eric Acharius, professor och Westrings sista elev och har sedan graverats av Carl Venus och Johan Wilhelm Palmstruch.

Liksom sin lärare Linné, hade Westring landets resurser för försörjning som ledstjärna  och kan det ha varit örnlaven på Västkusten som inspirerade honom att söka fler färggivande lavar?  Örnlaven ger en klarröd till lilaröd färg, den så kallade Boråsfärgen, byttelet eller orselj och den har han inte visat upp vare sig som lav eller vilka färger den ger, däremot beklagar han att vi exporterar den som råvara och inte som färgstoff.

Westring hedrades av Linnean Society med att få en växt från Söderhavet med ursprung i Australien uppkallad efter sig, Westringia rosmariniformis. Bilden av växten är återgiven i Wallenquists bok om de östgötska Linnélärjungarna och finns i Vetenskapsakademins handlingar 1797.

Då Westring adlades för sina vetenskapliga insatser år 1822  avbildades på adelsskölden en sten med lav och ovanför den, två kvistar av växten från Söderhavet.

Johan Peter Westring dog 1833-10-01 i Norrköping.

Lafvarnas färghistoria kan numera läsas på nätet: https://archive.org/details/svenskalafvarnas00west/                                                                      här får man alla sidor och utan att dra på vita bomullsvantar eller med skräck att välta kaffekoppen över sidorna, den kan också köpas som nytryck (reproduktion) till olika priser.

Bilden återges i Wallenquists bok och är en kopia av Johan Krouthén efter ett okänt porträtt.                                                                                                                                                                   I Nationalmuséi samlingar förvaras en uppfinning (konstruktion), ett räddningsmedel för skendöda, Lifspust. Den förvaras i ett schatull och är ett bälgliknande instument i vitt skinn klätt med grönt papper. av Westring 

Förgyllaren har snubblat på bokstäverna i mitt ex.