Brittakarolina's Blog

Sala är en stad som vi passerat många gånger på väg mot Dalarna, förr gick vägen tvärs igenom stan men sedan ett antal år leds man runt i en stor sväng för att skona de boende från de som bara far igenom. Att det är silvergruvan som gett upphov till Sala fick vi väl lära oss redan i folkskolan, men sen har det inte tillkommit så mycket.

Något gjorde att jag började leta och såg då att Sala silvergruva var en stor turistattraktion som man kan gå ner i på olika visningar och efter september är säsongen över. Tänk om vi skulle passa på, det är lite bråttom. Vid en nedstigning går man själv i trappor ner till 60 meter och vid en annan får man åka hiss ner till 155 meter, inte i tunnor som på riktig utan i en hiss.  Ringde och bokade plats för en tur med hiss, trappklättring var inte att tänka på. Vi var förvarnade att det var +2 C nere i gruvan och vi skulle vara varmt klädda.

De olika schakten har namn och eftersom kronan var ägare fram till 1887 gissar jag att de många kungliga namnen kom till, det vi skulle ner i heter Ulrika Eleonora, det mest fotograferade är Drottning Christina, sen finns Karl den XI, Gustav den III Sofia Magdalena och kanske fler.

Vi såg ut att bli de enda två besökarna men sen kom en dam till, så vi blev tre. Utrustade med hjälmar och ficklampa tog oss den gruvklädde guiden Joel med till hissen. Den förde oväsen och för att dämpa det höll guiden i något ovanför dörren.  4 minuter tog nerfärden och genom glaset på ena sidan såg vi oss sjunka utmed bergväggen.

Nere på 155 meters djup började promenaden i mörkret, gången var tilljämnad med stenmjöl och Lasses rullator följde snällt med, det gick utför, gången delade sej här och där och håligheter lite varstans ledde in i mörkret, stenen var gråare än grå och brotten var kantiga, småstenen utmed väggarna var vassflisiga, allt var kantigt. Ibland stannade vi upp för att få veta något, det märkliga var att guidens röst låg någonstans bland de toner som saknas för både Lasse och mej, så hur tydligt han än formulerade sej, så hörde vi inte en tiondel. Stöttor från 1800-talet till ett gammalt schakt.

Mitt bland de vindlande gångarna kom vi till ett par breda dörrar och vi fick träda in i en ”kyrksal” möblerad med stolar för en hel församling. Där var varm och skönt och vid en vägg fanns ett piano. Här ges konserter och ännu en dörr ledde någonstans och jag gissar att det var till den lägenhet man kan få hyra för en natt som upplevelsepresent. För att demonstrera  akustiken i bergrummet sjöng guiden för oss, han hade en mycket vacker röst och den trivdes verkligen mellan väggarna.

Ett piano i underjorden.

Gruvan sträcker sej ända ner till 300 m men där har vatten dränkt håligheterna så vi är på den lägsta möjliga nivån. Härifrån går amatördykare ner och undersöker och fotograferar kvarlämnade spår av verksamhet, vattnet fryser inte men är konstant +2 C. Vi gick vidare och gången smalnade och var inte fullt så jämn. I en utbuktning sitter här gruvarbetare från tiden då man måste hålla sig väl med ”gruvfrun” om man skulle klara livhanken. Innan man gick ner skulle man varsko henne genom att knacka i väggen tre gånger. Det gjorde guiden men vi andra gjorde inget.

Sen smalnade stigen ännu mer och det blev svårt att knögla sej fram för Lasse och till slut fastnade han och det var till och med svårt att vända och han svajade betänkligt. Hm, inget vidare om det händer något här nere, vi bad att få vända medan de andra två gick vidare och fullföljde rundan. Med en ficklampa gick Lasse och jag ensamma tillbaks, vi tog av på rätt ställen och hittade till slut ”kyrksalen”, där vi satt och värmde oss tills de andra dök upp. Den här ensamma promenaden med en ficklampa är det som Lasse minns mest av utflykten.

Vi bländades av ljuset då vi kom upp igen och tänker inte beställa övernattning i gruvan åt någon som present och inte heller pröva själva. Tiden för att leva farligt eller dåligt i en gruva är ännu inte slut, i länder långt borta händer fortfarande oönskade saker.

Vid entrén finns gruvmuséum och souvenirer, stenar med färg men från andra platser. En bok låg framme, Salakonstnären Bo Svärd har målat och tecknat allt om hur gruvbrytningen gick till, alla använda redskap och deras namn, vedens och träets mängder, hur man signalerade till varandra, en guldgruva för den som vill veta. 

Om man kommer under sommaren finns både gästgiveri , handelsbod, café och b & b att dröja kvar vid när man lämnat underjorden.