Brittakarolina's Blog

Dagens namn är Birgitta och just idag begravs min allra bästa vän Birgitta  på Tofta kyrkogård i Skåne. Vi blev vänner i realskolans första klass genom att vi placerades i bokstavsordning i skolsalen och hade efternamn på S. Vi var från början tre, Stenberg, Strömberg och Sundell, men när Strömberg bytte skola blev vi bara två kvar. Jag har försökt hitta bilder från skoltiden men de som finns är oskarpa, små eller blekta. Vi fotograferade inte oss själva, den dimensionen av livet existerade inte, vi levde ett direkt liv och struntade helt i hur det såg ut eller verkade. När jag sen fick låna Hilmas avlagda bälgkamera som släppte in ljus i en vit triangel på alla bilder, blev det en del enstaka försök att fånga något av det vi gjorde.

Polyfoto från en karta c:a 1942

Redan i Birgittas port på Fleminggatan började för mej en klassresa, Birgitta bodde fem trappor upp och dit åkte man i husets hiss och lägenheterna hade balkonger, både hiss och balkonger saknades i vårt hus på Hjärnegatan, där vi bodde fyra trappor upp. För att få sällskap till skolan och annat ringde jag ofta på hos Birgitta och fick då vänta i deras hall och ibland ganska länge, det var inte kul men jag insåg att vi hade olika sätt att leva och höll tyst om hur vi hade det, men insöp intensivt allt man gjorde i Birgittas hem.Birgitta på berget vid sidan av Sveaplans flickläroverk, där vi mest höll till på rasterna. Birgitta har en en brun jacka och rutig kjol och skolmössa. Den jackan var den tuffaste i hela stan, sydd av en hemsömmerska som kom till familjen då och då och sydde det som behövdes. Jag ville så gärna ha en likadan men det var inte möjligt. Allt satt bra på Birgitta, hon kunde ha alla färger och hennes klarblå ögon lyste ändå igenom eller kompletterade det hon bar.

De här åren 1942-1944 bar nästan alla trenchcoat som ytterplagg, både pojkar och flickor, här är vi ute med Hilmas boxer Tim.

Och här på en av alla skidutflykter, skidspåren fanns ganska nära stan, vi behövde inte fara så långt, det räckte med att åka spårvagn till en ändhållplats och sen var man ute i skogen.
Birgittas ett år äldre syster Gunborg hade maskerad med sina klasskompisar och vi som ansågs för barnsliga skulle ändå få vara med. Här sitter Birgitta längst ner i mitten och Gunborg är snett upp till höger.Budget-skolresan i fyrfemman blev en cykeltur till Sigtuna. Det var innan klassen delades och några elever avslutade skolgången med realexamen medan de övriga gick vidare till gymnasium och studenten. Vår dåvarande klassföreståndare fil dr Gunnar Björkman visste vi inte så mycket om mer än att han inte var rädd för att göra sej lite löjlig. Förstår numera att han var en både klok och omtänksam man. På bloggen 2010-02-17 Sveaplan forts.2 finns Björkman med på bilden av kollegiet och på klasskortet sitter Birgitta och jag i första raden
Inför hemfärden från Sigtuna, Ebba Brundin, Britta Stenberg, Birgitta Sundell, Kerstin WelleniusSkånevinter 1953.

Birgitta tog studenten och efter att ha putsat purjo i månader hos en trädgårdsmästare i Stockholmstrakten fick hon hos jobb i Skåne på Weibulls, flyttade och träffade Stig, de gifte sig och bosatte sig i Häljarp i det högra he. 

I juni 1953 föddes första barnet Anna och till jul hälsade vi på,

och fick vara med om Birgittas och Stigs julmiddag tillsammans med Stigs bror.

Stig och Anna

Birgitta och Stig fick fem flickor, Anna, Maria, Åsa, Ylva och Sara, här hälsar vi på och Sara är nog inte född ännu eller kanske ligger hon inne någonstans, jag tror den femte flickan är en lekkamrat. 

Birgitta fyllde 50 år 1980 och vi fick träffas igen Birgitta, Britta och Birgitta. Det var ett glädjefyllt möte, alla var mitt uppe i något nytt och ingen hade börjat bli skröplig.  p

Stig, växtgenetiker, tog oss med till Fredriksdals Trädgårdar. Ser på bilden att B.Strömberg rökte, hon slutade röka när sonen bad henne, men det var  antagligen för sent.Birgitta och Birgitta när Lasse och jag firade 50 år som gifta år 2000.

Vi var nu pensionärer och alla fortsatte att studera på olika sätt trots att det var sent i livet och vi såg inget slut på tiden att kunna lära oss mer. Vi höll  kontakt med varandra tills B.Strömberg en dag meddelade att hon hade lungcancer. Hon beklagade sej över att alla ville bestämma över henne och tala om för henne att hon inte fick vara vaken om nätterna och sova på dagen etc. Hon var arg på både barn, syskon och syskonbarn och alla stod undrande. Birgitta frågade mej hur hon skulle göra med B.Strömberg som var så arg, hon hade ju alltid varit den positiva med ett försonligt sinnelag, något hade gått fel och blivit tvärtom.

Under flera år var Birgittas Stig dålig och till slut lämnade han henne 2009. Senare när vi talades vid sa hon: minns du hur arg Birgitta var när vi pratade med henne på slutet? Jo, jag minns. Då sa Birgitta, jag har blivit precis som hon nu, jag är bara arg.  Jag trodde att hon överdrev och att det skulle gå över när hon hämtat lite kraft efter allt som hänt. Nej, hon tystnade och och sen blev det inga mer samtal.

Kommer jag också att bli arg och har det något att göra med den tid vi växte upp i ?  Man planterade faktiskt in en väldig massa ideal  i våra huvuden på den tiden. Har vi inte hunnit uträtta det vi sett fram emot att vara kapabla att göra?  Har vi undervärderat oss själva och gjort för mycket för andra utan tanke på belöning (scouternas krav). Eller är det bara ett enzym i kroppen som slutat att produceras och då förändras hela personligheten ?

Jag saknar Birgitta och har gjort det redan i ett par år men jag är glad för att få ha henne som vän under under uppväxtåren och för att vi hade en kravlös direkt-kontakt under resten av livet. Vänskapen med Birgitta och att vara accepterad av henne gjorde mig stark och har fungerat som en simdyna.  Birgitta finns alltid kvar hos mej och med henne för jag en inre dialog och väntar på att få höra vad hon själv säger.