Brittakarolina's Blog

På äldre dagar har Monica, ett kusinbarn letat upp mej, hört av sig och vi har fått kontakt. Under vårt aktiva liv visste jag inte att hon fanns och dessutom på nära håll. Hennes morfar Ture var en yngre bror till min far Edvard och han ingick i berättelserna om vad de gjort tillsammans som barn och han blev den av syskonen som struntade i att Edvard söp och därför minns jag min farbror Ture. Det var stor skillnad i början av 1900-talet hur man såg på nyktra människor och andra.

Plötsligt, strax innan allt är över, sitter jag här med levande släktingar, förutom Monica har jag Anna-Lena, Kerstin  och Christina, min fars tre barnbarn i Mora. Genom att jag kom till lite sent har jag blivit nästan jämnårig med dem.

Monica är gift med Tollef, en man med en knappt skönjbar rest av norska i språket och vi träffas då och då när vi fyllt på tillräckligt mycket att prata om. I lördags gick vi ut och satte oss i ”skogen” på Scandic där palmerna skuggade och vattnet brusade intill oss. Genom att både Lasse och jag hör lite hursomhelst, blev det många omtagningar och borttappade poänger, men ändå som alltid roligt.Då det här bygget invigdes 1990 var vi med, huset var högt och två hissar gick på utsidan i ett glasrör och de första åren gick vi  hit då och då om någon ville ha lite utsikt över byn och samtidigt med en liten höjdrysning. Kunde vara kul att som avslutning på kvällen ta en tur utmed fasaden och efter att ha fått låna ett hisskort i lobbyn kom vi äntligen upp på sjuttonde våningen. Sen blev det farsartat, jag steg ur för att leta efter rummet med utsikt, det fanns inte, men hissdörrarna slöt sej om de tre och stack mot botten medan jag blev kvar utanför med hisskortet i handen och bankade på en hissdörr som förblev stängd. Sen blev det lite åka upp och ner men vi möttes till slut och nu vet vi mer om hur man åker med hisskort.Dagen efter sov vi till kl 11 och här sitter Lasse bakom årets sista skörd av Peace-rosor från Monica och Tollefs trädgård.