Brittakarolina's Blog

Lasse finns inte längre och i fredags tog vi farväl av honom i Eds kyrka. Han fick en vitlaserad kista att vila i och den var nästan täckt av tulpaner och ett par stjälkar av blå riddarsporrar. Den stod längst fram i kyrkan under det målade valvkrysset från Albertus Pictors tid.

Våra barn, släktingar och vänner hade samlats, de som kände Lasse och som saknade honom och de såg ut att fylla hela kyrkorummet. Den sympatiske unge kyrkoherden (alla med någon aktiv funktion är numera i mina ögon unga) hade fått det knepigt för Lasses sista önskan var att få en kristen begravning men utan personliga anknytningar i griftetalet. Karin och jag hade haft ett möte med prästen, där  vi berättade om Lasse, för oss fanns inga restriktioner och vi lämnade prästen med en fulltecknad sida av anteckningar som han var förhindrad att använda. För att inte göra prästen ledsen sa jag att jag inte riktigt visste hur Lasse hade tänkt (fastän jag visste) och då sa den kloke kyrkoherden, jo jag vet, han hade dåliga erfarenheter.

Trots bristen på personlig anknytning eller kanske tack vare, blev det en mild och fin avslutning på Lasses tillvaro, precis som han önskat, medan jag mest varit orolig för musiken och hur avsteget från Lasses önskan skulle låta. Och skulle Karins oboe hinna bli varm och lyda henne, den får vingar om allt stämmer och det gjorde den.

Niklas, Gösta, Karin och Glenn bar Lasse i den vita kistan ut till transporten som förde honom till nästa station och vi övriga gick de få stegen ner till Klockargården, där två damer dukat åt oss för en minnesstund. Här fanns nu de ännu levande som in i det sista betytt mest för Lasse. Det var hans syskonbarn med makar, en levande kusin med make och förstås våra egna barn med respektive och barnbarn och kusinbarn till både Lasse och mig som gjort tillvaron trevlig för oss båda.  Lasse initierade Väsbys första Rotaryklubb för mer än 40 år sedan och därifrån kom Sture Hermansen, 96 år, trumpetarnestor som grundat en dynasti av trumpetare, ytterligare fem Rotarianer, alla med särskilda egna minnen av support från Lasse. Cecilia Verner tackade för Lasses uppmuntran när hon valdes in som första kvinnliga medlem i den före detta mansklubben. Sen fanns våra närmaste grannar från huset där vi bott de sista tio åren. Alla visste vem Lasse var.

När vi kommit så här långt kände jag en stor tacksamhet för att alla var där. Och för att prästen hörsammat Lasses önskan och inte gjorde något uttalande om hans levnad. Något som var glädjande var också att så många hade lyssnat på Lasses önskan att få blommor utbytta mot ett bidrag till en parkbänk i Bergianska Trädgården.

När jag nu sitter här och skriver kommer ett mail från Bergianskas Vänner att de fått in bidrag som precis räcker till en bänk, så den beställer de nu. Jag har också lovat att när bänken är på plats, skickar jag bild och beskrivning på hur man ska hitta den och hoppas sedan att alla ska upptäcka den fina trädgården som alla månader på året blommar för oss utan att vi behöver krypa kring och rensa.

Lasse var en genomsnäll människa. Vi träffades 1947, det är 70 år sedan och vi gifte oss 1950,  alla åren vi fick tillsammans flätade ihop oss till ett Vi som konfererade med varandra om allt och saknaden efter honom är enorm. När jag nu går utanför huset möter jag ibland någon som vet vem Lasse var och de stannar spontant och pratar, viker inte undan.  Jag tror  att de uppfattat Lasses vänlighet och värme, jag har själv levat mitt i den och utan att märka det blev jag beroende,  Lasse var min värmekälla.