Skrivet av: brittakarolina | 03 april 2017

Hästhovar i diket

Jag ställde bilen som vi brukat göra vid Runby högstadium för att gå spåret runt Runbyskogen, det före detta rullskidspåret. I diket bakom skolan var det vatten och där stod blommande hästhovar på kanten.

Senaste promenaden här var i juli förra året och vi hade muggar med oss för att få ihop blåbär till en tårta eller efterrätt att fira Karin som har födelsedag precis när de första blåbären är mogna. Våra skogsvandringar hade börjat bli kortare och det blev bara första raksträckan fram och tillbaks, men vi fick ljudet och känslan av skog, doften och blåbären. Solen kom fram och trängde ner mellan träden så vissa mossiga stenar blev belysta och skogen blev en enda stor bilderbok. Jag kunde inte hålla mej kvar på stigen utan gick ut i det mjuka gröna och eftersom vi bott i trakten sedan 1962 har skogen hunnit förändras och jag hittar inte som då jag gick med barn och hundar.Och då kom ett annat minne ikapp mej. Vi hade besök av Yokos föräldrar Tokie och Keiichi en sommar och de ville vara med oss i skogen. Vi gick i Runbyskogen och de var helt lyckliga, vi plockade bär och en del svamp och de ville sedan gå dit igen efter någon dag. Vi trodde att de kom ihåg vägen och bredde smörgåsar och packade pick-nickväska så de skulle kunna njuta av skogen alldeles själva och sa att om de går vilse, så är skogen begränsad så de kommer alltid ut på vägen som går runt skogen. Vi vinkade när de gick och tyckte att vi försett dem med något riktigt roligt och sen dröjde det mindre än en halvtimme så var de tillbaks igen. De hade blivit så rädda när de kom upp i skogen, de kände inte igen sig och den var helt annorlunda när vi inte var med, så de kunde bara vända och gå hem medan de ännu visste vägen. När jag nu gick därute i den gröna mossan idag på samma ställe där vi gick med våra japaner, var skogen inte längre den jag hittade i och plötsligt kände jag hur vilsna Tokie och Keiichi måste varit och de hade dessutom inget språk att göra sig förstådda på.

 Nya upptrampade stigar, som inte funnits förut. Ska jag kolla vart de går? Åt vilket håll är bäst ?????Ditåt??En gran har tröttnat den hade fel förankring Jag hittar ut till stigen som går runt skogen och där möter jag årets första fjäril, den fladdrar omkring och försvinner akom ett träd, men jag hittar den. En citronfjäril.En ny väg har anlagts som utväg från spåret, den går genom granplanteringen som gallrades lite av Gösta och Roger för 45 år sen.Men man kan också gå genom röret och fortsätta i skogskanten. Nu med bebyggelsen vid Eds allé kommer nya generationer att få Runbyskogen som ”sin skog” och som de kan gå vilse i efter 50 år – om  den får leva vidare förstås.

Innan jag kommit runt helt, passerar jag Bergaplan och Berga. Hela Bergaplan är nu full av byggbaracker och boningshuset vid Berga är rivet eller nedbrunnet? Båtsmanstorpet står ensamt kvar. Bergas hönshus där familjen Ramqvist hade sitt sommarnöje och  firade midsomrar med dragspelsmusik och dans kring midsommarstång är för längesedan utplånat och alla våra fina minnen av Annika och Fred, vem mer än jag har en bild kvar i huvudet av husen och de prydliga trädgårdslanden? Annika lagade köttbullar åt barnen för att de säkert skulle få något i sej när det var kalas. Karin var fem år en midsommar och Annika frågade hur många köttbullar hon ville ha. Tre sa Karin, men hon åt bara en. Sen sa Annika, men du bad om tre.  Men då visste jag inte hur dom smakade, sa Karin. Det svaret gillade Annika. Fred och Annika gav oss oväntad fest och glädje i det steniga och lite grå livet när vi gärna satt och längtade tillbaks till det sällskapliga Skottland. Namnet Runby har inget med runor att göra, det kommer av raun som betyder blockrik mark.Sen var jag tillbaks vid hästhovarna


Responses

  1. Så fina bilder från skogen, men vackrast är i alla fall de små gula solarna i dikeskanten. Tussilago gillar jag!
    Kram, Ingrid

    • Tack Ingrid, ja de var vårtecknet förr, det var färre förstlingar att hålla reda på när vi växte upp, nu är de många fler som trotsar snön och kalla nätter och ger hopp om att livet återvänder. Men jag litar liksom mest på hästhovarna ändå. Hälsningar Britta


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: