Skrivet av: brittakarolina | 30 april 2017

Volleyboll

Tiden när vi satt och tittade på barnens prestationer i tävlingar av någon sort, har jag nästan glömt. De gånger vi skjutsade till något evenemang fick vi vänta tills det var över och det jag mest minns var att vi frös, på idrottsplaner eller i ridhus där hästarna frustade vit dimma.  Vi hade aldrig själva tävlat i någon sport utanför skoltid och ingen av oss hade så kallad vinnarskalle, så visst var det kul om barnen vann eller fick en rosett eller så men vi fick inga utbrott om vinsten uteblev.  Sen blev Gösta den som vann det mesta han prövade på men han behövde sällan skjuts, den fixade han själv.

Den som sedan skulle tycka om att tävla blev Selina. Hon spelade mycket och framgångsrik volleyboll under sin skoltid i Japan men det gjorde oss ändå inte bekanta med spelet och skjutsandet blev för oss osynligt. Nya bollsporter har fått komma utan att vi bekymrat oss om att ta reda på något om dem. Och nu har volleybollen genom Alexandra kommit lite närmare, hon spelar, tävlar och lever med volleybollen stor del av sitt liv. Och Karin skjutsar.

Igår var det Stockholm Volley Cup tävling i Tellushallen i Vallentuna och Karin hade en hel dag att se fram emot som supporter och lovade kaffe med nybakade bullar om jag kom dit.  Man kommer in i en enorm idrottshall, på golvet pågår spel på fyra planer samtidigt och läktarna är fullsatta av väntande spelare, klädbylten, termoskannor och matdosor.  Spelare från Södertälje, Uppsala, Sollentuna, Lidingö, och 10 ställen till, särskiljbara med olika tröjfärg, tränare för alla lagen smala, gråhåriga män 62+, ett fåtal supportrar men tillsammans gav de ett brus värre än en fjällfors vid islossning.

Åt vilket håll ska man titta? Det går så fort, de står ju aldrig still.

Lite stilla ett tag.

Södertälje är gröna,  kolla, snart ska de spela mot Sollentuna. Uppvärmning. Svårt att vinna mot Sollentuna, vi har nog aldrig vunnit mot dom.

Jag som hör lite dåligt undrade vad de sa för det lät så manligt ”åt helvete med dom”, nej det sa dom INTE det var något med Södertälje.

Trots att tre av  Södertäljes bästa var hemma och sjuka var de ändå Sollentuna i hälarna hela tiden, just den här matchen vann de inte men…sedan jag gått hem hade de flera matcher kvar och en av dem vann de mot Sollentuna och det var ordentligt stärkande.

 

Alexandra för tillfället domare i matchen mellan två andra lag.

 


Svar

  1. Det vill nog till att föräldrar ställer upp och skjutsar och hjälper till om barnen ska lyckas i sina idrotter. Av våra barn är det bara äldste sonen som varit sportig av sig, men han har i gengäld provat det mesta. Åke spelade både fotboll och ishockey i ungdomen och givetvis vill han att sonen skulle prova på det också.
    Jag önskar dig en fin helg!
    Kram, Ingrid

  2. Tack Ingrid, Ser att grönskan inte vill hållas tillbaka längre men det drar ändå kallt fortfarande, hoppas det blir varmare snart.När jag lagt in bloggen for jag in till stan och gick på bio. Det var fortfarande ljust när jag kom hem igen, majbrasor lockar mej inte längre och vårtal med eller utan högtalare kan jag undvara, så det blev en kopp varm choklad och lite läsning, det var skönt. Sen är det en till ledig dag i morgon, hoppas den blir fin hos Dig. Hälsningar Britta. .

  3. Hehe, jag instämmer i dina fyndiga iakttagelser av ‘SPORT’, helt i min melodi! 8| Alltså att känna ett ”utanförskap” som det heter numera… 😉

    • Tack för att du läst bloggen, utanförskap är inte något permanent och kan bestå olika länge. Jag har faktiskt snappat upp en del och nästa gång sitter jag inte handfallen med kameran på automatinställning och väntar på att spelarna ska stå stilla.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: