Brittakarolina's Blog

Just nu i världens soligaste väder och med ljust en hel timme längre än för en månad sedan, har alla glädjeämnen gömt sig och de staplade ledsamheterna jag vänt till något positivt har vänt sig tillbaka och är precis ledsamma.

Hälsade på Ulla, en äldre släkting som levt under samma tid som jag, född på 20-talet, bor på äldreboende och sitter i rullstol. Jaa, här sitter jag och väntar på döden, säger hon och vill bjuda på en kopp kaffe, trycker på fel knapp så hela hemmet larmas och två personer kommer rusande. Men då kan vi ju vänta tillsammans ett par timmar, säger jag och så gör vi det. Ulla blev ensam då Nisse dog och allt funkar på äldreboendet utom maten, hon skulle kunna ha ett hyggligt liv men måltiderna är en pina.  Mat står ju för mer än födointag, det blir ett stort tomrum i omsorgen om maten är en smaklös klet.

Att tala om döden i vår ålder går inte att undvika, jag har talat med den hela det sista året, sedan Lasse lämnade mig.

Karins och Glenns hund som de försökt hålla kvar i livet utan att veta hur dålig den var, den dog. Jag hade henne en vecka i somras när husse och matte var bortresta och vi blev riktiga vänner.

Sen ringde Niklas för några dagar sedan och den raraste katten näst efter vår egen en gång i tiden, Spip, var död, han har varit med oss många gånger, honom var jag vän med och på senare år blev han synlig på fb när han läste böcker i kapp med Camilla. Jag kramade honom på julafton.

I går tog jag en sväng för att kolla hur det går med utsikten mot Edssjön, när de nu bygger allt vad de orkar i Runby. Den sköna öppna utsikten från skogskanten ner mot allén är död. Hur kan man få bygga så fullständigt känslolöst?

Man har placerat småhus i mängder så att de inte tar emot södersol och möjlig utsikt och sen har de lagt en höghusmur utmed allén som skär av all sikt mot sjön för alla småhusen som nu är instängda bakom betongväggen.

Alla lägenheterna sitter och tittar ut mot sjön med balkonger. Det enda positiva jag kan komma på är, det här slapp Lasse se.

Det har gått ett år så när som på tio dagar sedan Lasse drog sitt sista andetag och de dagarna kan inte backas och göras om på ett bättre sätt.

Jag vet, allt är inte svart, Karin och Glen har en ny liten hund, jag har börjat med väven och annat som inte kommer in i bloggen och det är glädjande men ibland tränger sig vemodet förbi allt det roliga och balansen mellan blir skakig.

Nu när folk blir äldre och äldre kan det behövas att de som är ännu äldre skriver bruksanvisningarna så att åldrande människor kan få respekt på vårdcentraler och inrättningar. Geriatriker och folk som behandlar gamla har ännu inte varit där och kan inte med bästa vilja känna empati med åldrande. Det man som 85-åring frågar en 45-årig läkare på livets högsta stegpinne, når inte in och kan inte besvaras och viftas helst bort. Ja jag hör att det inte är praktiskt genomförbart. Men läkare dör ju också, de kan väl hinna berätta något om utförsbacken, det finns ju datorer, de måste inte skriva med penna och papper. 

Efter att ha sovit en natt sen den tråkiga bloggen läser jag i dagens tidning valda delar av hur det känns just nu för flera och vi har tydligen drabbats av en dold folksjukdom som heter oxveckorna. De flesta som insjuknar tillfrisknar strax efter påsk.