Botanisk hage har öppet till klockan 21 och kvällen är ljus och solig, hinner jag dit och gå runt innan grindarna stängs? Följde staketet kring parken och hittade till slut en ingång, området är stort 15 hektar. Här finns mycket att se men klippträdgården lockade som nummer ett.
Hela trädgården höjer sig över omgivningen och på en brant sluttning mot söder(?) finns delen där fjällväxter just nu frodas och blommar bland stenar och grus. Det jag först såg var de vit-rosa orchideerna i flera utbredda bestånd, de var bedårande.
Jag kunde knappt se mig mätt på dem och jag får behålla dem på näthinnan för kameran ville inte återge dem och deras konturer, färg och nyanser uteblev.
Stensamling som påminner om Bergianskas ”sköldpaddor” i fjällandskapet
Ett sten-och klipplandskap hade skapats i den branta sluttningen med rinnande vatten och små gölar här och där och avslutades med ett brusande fall över en klippkant ner i en damm med näckrosor. Åh det var jättefint !
När jag sett den fantastiska anläggningen undrar jag förstås, vem har lagt upp formerna och hur har det gått till. En skylt visar och jag kan bara säga AHA, det är så det måste gå till.
och längst ner , ett modernt insektshotell.
Brittakarolina's Blog 
Hej
Jag googlade på Stina Borrman och hittade din blog. Så intressant läsning! Jag ska skriva mer om Svartbäcken och Uppsala senare. Och att pröva på lin-odling.
Hälsningar Lena
By: Lena Nilsson on 19 juni 2018
at 7:58 f m
Hej Lena! Det blir spännande att få läsa om både Uppsala och linodling.
Glöm inte! Hälsningar Britta
By: brittakarolina on 19 juni 2018
at 1:36 e m
hej Britta
Jag börjar med Svartbäcken. Min mormor bodde på Repslagargatan i hela sitt liv, i samma kvarter som din adress på Stjernhjelmsgatan. Min mamma, född 1923 och hennes äldre syster är födda där. Min mamma gick också i Balderskolan med Stina Borrman som lärare. Min farmor och farfar bodde längre bort på Vikingagatan i ett hus som min farfar, som var snickare, byggde själv. Min barndom finns i Svartbäcken och jag badade I plaskdammen i Stjernhjelmsparken I början på 50-talet under uppsikt av mormor. Och I Fyrisån innan det stängdes efter tyfusepidemin en bit in på 50-talet..
Det var så roligt att läsa din beskrivning av Uppsala, Balder och Vaksalaskolan. För några år sedan flyttade jag tillbaka till Uppsala och promenerar eller cyklar och tar in hur det ser ut idag. Svartbäcken har varit fyllt av fantastiska blommande syrener i vår.
För några veckor sedan när jag gick förbi Vaksalaskolan lekte barnen med papperssvalor som hamnade på gatan. De bad mig flyga tillbaka svalorna till skolgården vilket jag förstås gjorde. Nu för tiden badar jag I Fyrisån vid Gamla Uppsala och i det ”nya” Fyrisbadet” dvs Fyrishov byggt som en av de första 50 meters utomhusbassängerna i slutet av 50-talet. Den blev min och min systers härliga sommarlov där vi hängde från klockan åtta varje dag och fick massor av nya kompisar.
Såsmåningom hamnade jag i Hälsingland och sen på Västkusten men det får jag återkomma till.
hälsningar Lena.
By: Lena Nilsson on 20 juni 2018
at 7:56 f m
Åh Lena, tänk att man kan bli så glad av att höra att någon vet var Svartbäcken ligger och dammen i parken och Stina Borrman! Och det är så märkligt att alla de tre husen jag bott i står kvar, de är ju nästan 100 år.
Var i Upsala har du hamnat vid återflytten? Jätteroligt det du berättar om dina mor-och farföräldrar.
Delen av Hälsingland där jag har flest släktingar kvar är Voxna och i Mora finns också en växande skara.
Har du en egen blogg, den skulle jag i så fall gärna läsa. Hälsningar Britta.
By: brittakarolina on 20 juni 2018
at 8:01 e m
hej Britta
Jag blev imponerad av att läsa om din linodling i Vattholma. Det gav mig svar på en liten fråga jag inte hunnit ställa. Jag visste inte att man odlat lin i Uppland.
Jag har inga rotter i Hälsingland men i början av 70-talet köpte mina föräldrar en gammal skola i Järvsö. Vi tillbringade manga somrar där med midsommarfirande och gårdsauktioner. Det var ju gröna vågen stämning och lin-odling blev populärt. Jag och min man blev intresserade av lin. Det diskuterades hur man skulle kunna modernisera processen att framställa lin.
Men vi blev aldrig några linodlare. På senare år när vi har kört genom Mellansverige har vi sett linåkrar på flera ställen och njutit av den vackra blå färgen. När jag förra sommaren hade tomt i en balkonglåda spred jag linfrö från skafferiet och det växte. Dock hade jag sått sent så det hann aldrig blomma. I år har jag sått tidigare på samma plats MEN hade plats över och sådde lite till. På en plats där det inte var lin förra året. Det är nu dubbelt så högt som den första lilla sådden. Kanske som du skrev för att det inte varit lin där tidigare. Nu väntar jag på om det ska bli någon blomning!
Nej jag har ingen blog men du har inspirerat mig till att kanske skaffa en, I så fall meddelar jag dig. Jag bor nu mitt emot Mikaelskyrkan.
Hälsningar Lena
By: Lena Nilsson on 24 juni 2018
at 9:16 f m
Hej Lena och tack för trevlig läsning. När du säger Mikaelskyrkan stiger mitt Uppsala från 30-talet fram, jag tror jag hängde med i en söndagsskola där några gånger och på en utflykt till Graneberg.
Linet får jag bevara i minnet, jag blev överkänslig av lindammet som virvlar kring vid beredningen..Kunde till slut inte ens sätta upp en varp av lingarn. Roligt att du märker skillnaden på lintillväxten första och andra året. Man bytte växtplätt för linet och kunde komma tillbaks först efter ett antal år. En fortsatt skön sommar önskar Britta.
By: brittakarolina on 27 juni 2018
at 12:19 e m