Skrivet av: brittakarolina | 13 januari 2019

Återbruk är ”inne”

Det känns märkligt att stå med en fot i forntiden och veta hur det är att vara tvungen att återbruka allt som är möjligt och även omöjligt. Mina föräldrar var båda ett av 9 syskon och födda på 1800-talet. För dem var allt som låg löst resurser som kunde användas eller omvandlas till något användbart för de nära eller någon man visste behövde. Kläder syddes om och ärvdes av syskon och när det till slut inte gick att få till något av tygbitarna hamnade de i lumpsäcken. Pappersbruken gjorde papper av lumpen som lumpsamlare hämtade och lump var en bristvara fram till 1870. Då började man använda trä som råvara till papper och lumpen blev överflödig och då klippte man mattrasor av tygbitarna och sydde ihop dem till långa remsor som man vävde trasmattor av. Trasmattor kom inte att ligga på våra golv förrän i slutet av 1800-talet. Nordiska Muséet som vill spegla de sista århundradernas klädmode, har haft ont om kläder som ”vanligt folk” använde från den här tiden., festkläder finns men inte arbetskläder. Deras kretslopp avslutades som något annat än kläder.

Själv fick jag omsydda kläder, min mamma sydde om klänningar hon fick av sin syster Hilma och  allt blev väl inte konstigt men många mönstrade tyger kändes alldeles fel. Om jag knotade blev hon arg, det klarade jag inte så det måste undvikas. Jag var så less på det hemsydda och återanvända och jag längtade efter något som var alldeles nytt och ”mitt eget”. Det som blev kvar av mina första avlöningar sedan skolavgift och hyra var betald köpte jag kläder för och skor. Jag skulle inte kunnat tänka mig att gå in någonstans och prova begagnade kläder, nej nytt måste det vara och i rätt storlek.

Här skulle jag kunna sätta punkt för pratet om min motvilja mot loppiskläder och glädje åt nya plagg men livet fortsatte. När vi fick barn och jag blev hemmafru och vi levde på bara en lön, då visste jag precis vad man kunde göra för att få klädkontot att räcka bättre för de snabbt växande barnen. Sy själv, men att känna igen ett tyg som varit något annat förut var nog lite skämmigi, hellre då sy av  ett nytt tyg, men så länge barnen var små och det inte fanns dagis, märkte de inte vad de hade på sig och där satt jag och sydde, precis som min mamma, men snyggt skulle det vara, inga slinkiga tyger med tantiga mönster på småbarnens kläder. Men så fort det hemsydda blev besvärande för dem, slutade jag, allt skulle inte upprepas. Återbruk är inget nytt för många äldre människor och det har haft en del med ekonomi att göra och när valen är få har möjligheten att uppfinna stimulerats.

Det återbruk som nu är ”inne” är av ett annat slag än det som en gång var av nödtvång, i dag kan man välja återbruk av helt andra skäl och ett kan vara kvalitet.

Snart är jag framme vid anledningen till det här pratet om återbruk. Jag sitter i en ny men återbrukad stol. Karin fick på sin hemväg se att man tömt ett kontor på möbler och överst på en kärra stod en stol hon kände igen. Det var en Åke Axelsson-stol hon blev förtjust i då hon för länge sedan jobbade en sommar hos stolskaparen.   Hon tvärbromsade och frågade killarna som var på väg med lasset om hon kunde få den översta stolen. Jovisst det gick bra. Den var klädd invändigt med en trasig dyna som hon tog bort och sen var stolen ok. Karin var upprymd över stolen och sin egen snabbhet, själva designen är från 1980 och jag fick frågan om jag ville ha den.

Lasse och jag hade varsin ganska billig snurrstol som skruvarna ramlade ur en efter en och sakta miste sina funktioner. Lasse ramlade av sin stol en gång och vi siktade på att skaffa en med karmar som kunde hindra fallet lite om han somnade till. Det blev aldrig av och nu är det min tur att behöva en karmstol efter ett fall i höstas. I förgår kom Karin med sitt fynd – stolen. Den rymdes bra i skrivhörnan och jag valde att ta emot den.

Karmstolar ett par Waxholmaren Gärsnäs

Bilden lånad från Auktionsverket

Stolen heter Waxholmaren och den ramlar jag inte ur. Jag sitter som i en liten kalvkätte. Materialet är bok, inga skruvar kan lossna och det syns knappt att den är använd. Karin körde min rangliga snurrstol till sopstationen. Den är nog däremot svår att få en återbrukare att glädja sig åt.


Responses

  1. Min mor (f. 1912) tillhörde väl den sista generationen som inte tyckte att man skulle slänga en skjorta med utsliten krage. Hon sprättade loss och vände på kragen, och så sydde hon fast den igen med den gamla symaskinen. Och så var den snygg och i användbart skick för år framåt igen! – Jo, det var den sparsamma generationen!

  2. Och jag tror att man fick en rejäl kick av att ha räddat ett plagg på det viset och att till slut se den strimlade skjortan som rand i trasmattan hör också till det positiva. .

    • Trasmattorna som fanns hemma är borta sedan länge. Synd. För att tala med Ragnar Thoursie (i hans fina men lite dystra ”Sånger från äldreomsorgen”) kan man säga att de innehöll ”minneslappar”. Hans mor Signe gjorde något som blev en stor fin väggbonad av gamla tygstycken. Man kan tro att varje lapp hade sin egen historia och minnen.

  3. Ja just så och inte bara ett minne utan tvärsigenom alla år.

  4. Min pappa, född 1909, och mamma, född 1919 var båda av den sparsamma generation. När jag tömde lägenheten efter min pappas bortgång 1994 hittade jag säckar med trasor på vindskontoret. Även om pappa gärna lagade kläder tror jag inte att trasorna kom till användning. Det satt nog bara i sen barndomen att inte kasta bort dessa.

    Sparsamma men generösa var mina föräldrar. Om det gick i arv till deras yngste son ska vi inte orda om här…

  5. Hej, jag undrar om inte en påse med trasor och tygbitar ingick i allas garderober i äldre tid, om det är från tiden då lump samlades in från alla hushåll för papperstillverkning eller om det var av sparsamhet för att ha något att laga med är svårt att veta, sen om trasorna aldrig behövdes blev påsen ändå kvar och fick fortsätta att fyllas på. Vi hade också en sån påse och där började man att leta lappar om något skulle lagas.
    Apropå arv så tror jag att man ärver en massa både det man inte vill ha och som man upptäcker att man redan fraktat vidare till kommande generatoner och det man gärna skulle vilja ha men inte märker att man faktiskt har fått.

  6. I couldn’t resist commenting. Very well written!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: