Brittakarolina's Blog

Det här blir en tråkblogg, det beror kanske på att vi är inne i de så kallade oxveckorna. Ingen måste läsa den men jag måste skriva den, så jag fortsätter

Första saknaden som inte ger sig är den efter Lasse. Den ligger där tyst och avvaktar och reser sig då och då och påminner om det som var.  Men på nyårsafton hoppar den upp och sätter sig på mina axlar och sitter kvar tills januari är slut. Den förser mig med bilder från Lasses sista veckor Saknaden är väl rätt naturlig men min oförmåga att göra hans sista tid till något mer rofyllt än det blev har stört mig. Ingen låtsades om hur slut han var, han kom som ny på fyra olika avdelningar. Ju mindre känd han var dess mer prövade man på honom , hans blodomlopp fylldes med mediciner som han aldrig varit i närheten av och han fick sova i diskrum och förråd och ställen där det inte var tyst en minut. Jag var den här gången inte beredd på att han skulle dö, vi har ju varit odödliga hela livet, varför inte nu också?

Ingegerd dog, Lasses  lite äldre kusin, distriktssköterskan som alltid visste allt, som jobbat till över 80 som skolsköterska, alla kände henne och behövde hennes erfarna öga. På hennes begravning häromdagen var den sida i kyrkan där vänner, grannar och bekanta satt, full av människor ur det förflutna. Åh titta, med kritvitt hår och samma spetsiga näsa som förr, en mamma ur Nickes klass och där satt Ingrid, mamma och lärare ur Karins klass och på vägen ut gick en dam upp mot mitt ansikte och sa hej, känner du igen mej? Efter att sett henne i ögonen såg jag att det var en fröken vars första jobb var Karins klass, numera pensionär. Men vem är jag? Alla har blivit gamla och här står jag och är ännu bara ett stort barn.

Aimees julkort kom inte i år, aha något har hänt. Aimee född i Estland har varit med om nästan hela mitt textila äventyr. Hon kom som flykting från Estland på 40-talet och fick polio i Sverige och det  handikappade henne. Vi bytte erfarenheter, vi gav varandra allt vi visste och hennes historia är alldeles sagolik, tänk om jag kunde orka berätta. Jag följde med henne på resan tillbaka till Estland en vecka, vi var ganska tidigt i Tallinn efter att Estland blivit fritt. Aimee är en hel bok och jag saknar henne för allt hon gav och tog emot.  Aimees son Johan ringde och berättade att hans mamma dog redan i våras men han hade missat att berätta. Var är Aimee begravd? Hon ville ligga i Östersjön mellan Estland och Sverige och det hade Johan ordnat.

Monica dog och Tollef blev kvar. Monica var dotter till en kusin till mig, jag visste att  kusinen hade flera barn men egentligen inte så mycket mer, Monica letade upp mig och ringde en dag, vi träffades när Lasse redan var bräcklig men vi tyckte alla om varandra och fick en härlig tid, vi träffades då och då med några månaders mellanrum och pratade om allt vi inte tidigare hunnit med. Tollef fick vara med Monica på en oväntad halvårs resa mot döden och utan hopp om tillfrisknande, en grym resa. Vad jag saknar Monica.

Birgitta min bästis dog och utan att jag var där eller visste vad som var på gång. Jag pratade med henne sedan Stig dött, han hade någon okänd sjukdom som han kanske fått under sina botaniska resor i varma länder, jag tror hon utmattades av att sköta honom, han hade mycket att skriva innan han kunde  släppa taget om att leva. Jag har undrat mycket om Birgittas resa, blev hon som jag bara 11 eller 12 år?

Mina gamla vänner från Skottlandstiden skriver till jul ordentligt och håller reda på var barnen befinner sig. Frank och Ingers  julbrev brukar vara först, Inger är norska och Frank är engelsman, de bodde i Balgillo House, spökslottet som var huvudbyggnad i området som Mr Downie bebyggde med små bungalows. Frank var kemist och Inger labass. så vi hade gemensamma samtalsämnen förutom barnen  som föddes lite samtidigt. Båda hade ögon som såg allt som flög eller växte på marken. Vi träffades flera gånger efter att vi återvänt till Sverige, en gång hade jag Gösta och Karin med och vi  hälsade på och bodde över hos dem, sen möttes vi i Köpenhamn en gång och sista gången vi sågs var här hos oss där vi bor nu. Vi hade härliga oförglömliga möten. Deras lilla fyrkantiga julbrev låg inte först som vanligt vid Luciatid i brevlådan, nej det kom inte alls, något måste ha hänt. I ett brev från Frank för några dagar sedan berättade han att Inger hade nu glömt allt och måste tas in på ett hem för dementa. Det hade kommit plötsligt. Inger lever ännu men jag saknar henne ändå. Vi berättade för varandra om allt som hände oss och våra barn. Inger och Frank firade ett nyår på Hurtigrutten, hur de kunde få för sig att göra det, två 80-åringar, vi fick hela berättelsen, om färden i ishavet den  gör inte vem som helst om.I förgår  var jag på konstutställning och såg Bo Mossberg och Margaretha Bååth  i Väsby konsthall, båda med ögon för det som blommar.  Siv Andersson och jag älskade båda Bo Mossberg. Siv var målarinna som varit tvungen att utbilda sig till något som gav bröd, så hon blev kartritare men hon gav inte upp sitt måleri. Siv dog för något år sedan , jag saknar Siv, nu finns ingen längre att dela minnen från 60-talet med och särskilt inte Bo Mossbergs framgångar, vi hejade på honom från början och jag kramade Bo Mossberg i söndags från oss båda.Det är många människor jag kommit nära och som nyligen lämnat det här livet och det vi haft tillsammans är det jag kan glädja mig åt. Men det är svårt att glädjas ensam i efterskott, det är ju nu vi lever och det är nu jag saknar.

De här är oåterkalleligt borta och saknaden är det enda som är kvar men man måste inte dö för att sätta igång min saknad, den funkar bra även för levande människor.