Brittakarolina's Blog

Visa inlägg

Boken om ormbunkar har kommit, den är välkommen, jag skulle läsa den och skriva något. Jag gillar ju ormbunkar, under årens lopp har jag haft flera i krukor och i trädgården hade vi planterat den yppigaste ormbunksgrönska utmed garagets hela skuggvägg.

Boken visade sig vara så innehållsrik och inspirerade mig till så många tankar att allt som dök upp fick inte plats eller också låg det för långt ifrån ämnet för att platsa. Författaren Anton Sundin med fotografen Elisabeth Svalin Gunnarsson har beskrivit och fotograferat Ormbunkar och visar upp det i en bokform som är lite annorlunda. När jag brottats en tid med galna bokstavsformat och reagerat på märklig disposition av text och sidor utan text, svagt tryck och tryck i färg på färgad bakgrund och typografiska kullerbyttor, beslöt jag mig för att strunta i det jag inte hade vokabulär till och i stället tolka enbart författarens ord även om jag måste ha ett förstoringsglas till hands för att kunna uppfatta en del av dem.

Jag fångades av Sundins växtbeskrivning, växtens delar och deras namn, allt var tydligt och riktat till en som ville förstå. Dock, hur uttalas rachis och är det bara en bit skaft?

De tre vanligaste ormbunkarna för mig efter alla skogsvandringar är örnbräken, stensöta och träjon. Min bild av dessa berikades men även förändrades. Av stensötans rot kunde man (förr) göra ett avkok som fungerade slemlösande vid halsbesvär, mald rot kunde blandas i dåligt snus för att det skulle smaka bättre och man kunde smaksätta grytor mm. När jag för stensötan på tal med Karin säger hon,  jag äälskar stensöta, när jag gick i femman hade vi en klubb, stensötaklubben, det var Lotta, Ann-Marie och Marie och jag, vi hämtade stensöta i skogen ovanför skolan och skalade rötter och tuggade på. Maris pappa gjorde små klubbmärken av eneträ som hängsmycken och glödritade våra namn.  Men Karin. det har jag aldrig hört talas om. Nej klubben var nog hemlig.

Stensöta

En till som inspirerades av stensötan var Veit Brecher Wittrock, mannen som flyttade Bergianska trädgården (1883) till nuvarande plats. När han tittade till den nyplanterade ormbunksavdelningen och kollade hur plantorna tog sig, såg han att stensötans blad förändrades med temperaturen och hur deras form förändrades vid torka och återgick till sin vanliga form när den fick vatten på bladen och inte enbart genom roten. Men mer om det senare.

Örnbräken

Örnbräken har jag älskat för formens och den gröna färgens skull och läst av färgen när den annonserar att sommaren är slut. Det är klart att jag förstått att i de nyplanterade tallskogarna på Gotland finns inga blåbär om örnbräken har brett ut sig, men jag har inte förstått att de räknas som invasivt ogräs och hatas av många. Jag läste nyligen Gubbas hage av Kerstin Ekman och tog del av hennes intensiva motvilja mot just örnbräken och hur hon knipsade dem knips-knips just när de stack upp sina  nya kräklor. Hon ville hindra örnbräken från att sprida sig från skogen ner till hennes hage och skugga (döda) de blommande växterna. Det lät hårt och jag väntade nog inte att Sundin skulle bekräfta hennes avsky men i stället fick jag veta hur illa de tycker om örnbräken också i Storbritannien, där skandinaviska vikingar introducerat den. Den har intagit 3 % av Storbritanniens  yta och wild life trust skriver att örnbräken (bracken) är giftig för betande boskap och små däggdjur. Den innehåller cancerogena ämnen läste jag för många år sedan och man ska inte äta den, men ändå är det vad man gör i stora delar av världen. Hur gick det nu med min kärlek till örnbräken?

Nyutslagna örnbräken

Träjon skyddade enligt gammal tro mot intrång från sådant man inte ville ha in i huset, allt ifrån väsen till råttor. Man kunde se var i skogen ett torp legat, när alla andra spår var borta, Man planterade gärna träjon som skydd på var sida om ingången eller i en rad utmed en husvägg. Då kom jag genast att tänka på Nyfors. Där föddes Lasse när familjen drev kvarnen men var stod boningshuset? Den täta gröna raden av ormbunkar visar var huset stod. Men är det verkligen träjon, de blir inte fullt så höga, undrar om det inte är strutbräken i raden vid Nyfors?Strutbräken? vid husgrundet i Nyfors

Det tatariska växtlammet har fått ett helt uppslag, det är en snårig skröna med rot i 1300-talet. I den engelske resenären John Mandevilles bok Voyages, säger sig Mandeville ha sett ett träd hos Khanen i Tatarien där det växte ut små lamm på trädets grenar och det bör då ha varit en korsning mellan träd och lamm (får)). Alla resenärer sökte sedan detta träd men fann det inte. Hela historien blir obegriplig om man inte vet varför man ville se detta träd.

Det berömda träsnittet av en bomullsplanta från John Mandeville´s ”Voyages” 1350

Det handlar om tiden på 1300-talet, då bomullen introducerades i Europa. Arabiska köpmän sålde bomullstyg men höll fiberns och trådens ursprung hemlig. Man hade hört något om att den gjorts av ull som växte på träd och Plinius hade döpt växten till lana arborea, det blev Baumwolle på tyska och vi har gått i det tyska spåret och säger bomull. Baum visste man vad det var och Wolle kunde bara produceras av får och när erfarenheten bromsade fantasin kunde man bara tänka sig någon sorts korsning mellan just de två, träd och får (lamm). I brist på kunskap utökades och varierades gissningarna och det är här som till slut även en ormbunke kommer in.

Det dröjde till år 1600, då kom en försändelse från Indien till the Natural history Museum med några växtdelar som liknade ett upp och nervänt lamm. Det skulle göra slut på allt tal om korsning mellan djur och växt, den kombinationen hade man uteslutit att tro på. ”Lammet” visade sig vara roten till en trädormbunke och grenarna var lammets ben och man ansåg sig ha funnit växtlammet. Man säger att även Linné övertygats om saken och han namngav växten Cibotium barometz som betyder litet lamm på tatariska. Jag får inte årtalen att stämma riktigt men saker kan ju ta tid.

Ormbunken är förstås huvudperson för den som skriver om ormbunkar men jag tycker nog att bomullens roll är betydligt större än vad den fått som liten lustifikation i skrönans sista mening. Bomullen kom som nyhet och ställde Europa inför ett helt nytt material där de sedan århundraden fastlagda (skrå)reglerna (för lin och ull) inte gällde och textilvärlden fick tänka om. Bomullens väg har jag skrivit om i bloggen nättelduk, bomull och nässla 26/11 2012.

Det här är bara en del av det som har dykt upp vid läsning av Anton Sundins bok. Den ger ett oväntat läsäventyr, köp den eller önska den till en bemärkelsedag.

Jag lade ut bloggen innan Bergianska Vännernas vårblad kommit i brevlådan, därför drog jag in den igen tills bladet hunnit bli tryckt.