Skrivet av: brittakarolina | 26 maj 2020

Ulla

Ulla finns inte mer bland oss. Det här med att någon man har kontakt med, lämnar sin kropp, försvinner ur den, är borta och lämnar oss, det känns som livets stora svek. Det må vara fysiskt förklarligt, allt synligt liv har ett slut, en del blir kvar här längre och de som blir kvar får hämta tröst var de kan.  Det går att resonera klokt kring att dö men när man själv blir kvar och bär med sig ett brottstycke av den avlidnas historia, då står man där med hela gåtan. Var är Ulla nu? Hon brukar alltid svara när jag ringer henne men inte nu. Och jag som inte har ett uns av telepatisk förmåga, den har jag fått frakta vidare till nästa generation och nu är det väldigt tyst..

Lasse, Ulla och Nisse utanför huset i Herrängen C:a år 2000

Vi kände varandra sedan mer än 70 år, redan när de bodde i Jönköping. Nisse var min kusin och släktens mest begåvade och omtalade person. Vi träffades mer när de flyttade till Stockholm och glädjen var enorm när vi båda lyckades med våra försök att få barn och samma år dessutom. De kom inte helt självklart utan efter lång väntan och som hett önskade och vi fick två till var. Det var roligt att ha en parallellfamilj att prata ut om allt som hände med oss och barnen. Vi var förstås hemmafruar, (daghem fanns inte) och för barnens bästa var vi hemma under barnens tre första år. Vi upptäckte när vi stökat undan småbarnsåren att vi redan var för gamla (ca 40) för att ta vid där vi gjort en paus i våra yrken. Vi löste det ändå.

Vi gjorde många utflykter tillsammans och firade helger av olika slag och hade härliga samtal genom åren, Ulla och Nisse var alltid uppdaterade i aktuella frågor. Men Nisses liv tog slut för fem år sedan och då förändrades allt. Huset var för stort och Ulla hade blivit rörelsehindrad och behövde hjälp med det dagliga livet. En liten lya i Fruängsgården blev hennes sista hem. Åren utan Nisse blev ingen höjdare och hon suckade ofta och sa, inte kunde jag ana att det skulle ta så här lång tid innan det var slut.

Under våra tre år i Skottland skrev vi flitig brev till varandra och Ulla sparade mina brev. Jag fick dem i en bunt när Ulla tömde huset inför försäljning, Hon trodde att jag kunde ha glädje av att läsa dem. Det var en överraskning, de innehöll vad vi upplevde som utvandrare och som jag glömt.

Tre barn har givit upphov till åtta barnbarn, de och ett antal respektive var närvarande vid begravningen i dag, i Brännkyrka kyrka. Vi skildes åt när akten var över och hoppas kunna ses i höst och minnas Ulla.

Karin och jag åkte efteråt till Zetas trädgård och fikade, Det blommade och grönskade, trastarna sjöng ihärdigt i lövverket, det är vårens första fågelsång för mig, i Väsby är det tyst.

Starkt och jättegott kaffe i Zetas trädgård


Responses

  1. Så fint du berättade om Ulla. Förstår att du kommer att sakna henne när ni hade så mycket gemensamt och höll kontakten genom åren. Vad märkligt det är med fågelsången som inte hörs i Väsby. Den har faktiskt minskat här också. Igår kväll satt vi dock och lyssnade till koltrastens vackra sång.

    • Tack Eva. Här är nu kajor, måsar och duvor borta från taken antagligen bortskrämda av plast-örnarna och inte heller ett spår av småfåglar, det är väl klart att de inte vill bygga bon med flaxande örn precis det första de ser över bokanten. Hoppas bara de hittat lugnare ställen att boa på.

  2. Fint!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: