Skrivet av: brittakarolina | 28 juni 2020

Buxbomklotet

En lång historia om en liten växt jag till varje pris vill få att överleva.

Jag fick en liten buxbom av en vän i maj förra året, den hade de minsta, mest välformade buxbomsblad jag sett, en liten rak stam (7 cm) och en början till utformning av kronan som inte var så tydlig men nog var det en antydan till klot i klippningen. Jag blev så glad att få en växt som kan fortsätta att leva och för alltid påminna om vårt möte. Upplivad ropade jag, åh vilken symbolisk växt och trodde, en buxbom kan inte dö, den blir mer än hundra år.

Vi har buxbom på Gotland och jag har gjort en hel häck runt pionerna av bortklippta kvistar. Ursprunget till de plantorna köpte jag på ett ryskt torg i Tallinn, då jag följde Aimée Pern på återresan till det nyss befriade Estland. De estniska plantorna i häcken är småbladiga men vi har också en storbladig vid entrédörren och nu när ingen håller efter den kan den nog svälla ut och blockera ingången.

Jag började leta på nätet efter namnet på den lilla nya men jag hittade inte någon med de vackra runda små bladen. Den satte fart och växte och jag vet att den ska klippas till midsommar helst inte senare, om den ska formas och det gäller både häckar och fantasiformer. Jag klippte den som ett klot och den blev så fin, inga glesa hål eller gropar i grönskan.

Hösten gick och vintern blev inte den kallaste, klotet stod ute men fick komma in om det blev köldgrader på natten men en dag i januari, när benjaminfikusen inomhus tappade alla sina blad, föll även lilla klotets blad  och bildade en grön matta runt krukan. De föll sedan i omgångar inte alla på en gång, flera gånger trodde jag att bladfallet skulle stanna av och resten skulle få bli kvar men så blev det inte. De blad som inte föll blev bruna och grenarna vissnade. Jag läste om sjukdomar på nätet och kunde inte missa buxbomsjuka, som härjat mest i Skåne bland kyrkogårdshäckar men sedan överallt där någon gått förbi med smittande sporer på skorna eller varomhelst. Allt som haft kontakt med sjuka plantor måste brännas, blad som faller från dem och helst hela plantorna. Sjukan som inte går att bota, orsakas av en svamp och på näst sista raden i en beskrivning läste jag att man gjort försök med att flamma sjuka buskar och om roten klarat sig kan grenarna börja bryta igen.

Flamma plantan? Hm. Tända eld på den?  Hela senvintern och våren hade gått och de blad som inte fallit var bruna och grenarna helt torra.  Några få runda blad längst ner hade inte lämnat plantan och de vittnade om att roten ännu levde men hur länge till? Efter Lasses och min Madeiraresa något år in på 2000-talet, då vi fått en flammad gudomlig efterrätt hade jag letat upp och köpt en liten ”flammare,” men vi kom aldrig igång med att flamma efterrätter, så den hamnade i något skåp, men var?

Överst i ett köksskåp hittade jag den lilla eldkastaren som stod och väntade med hela sitt bränsleförråd obrukat och

jag tände den och lät lågorna smaka på alla buxbomens blad och grenar. Bladen brann och när jag trodde att alla svampsporer fått smaka på värmen, släckte jag och pustade ut.

Mindre än en vecka efter det lilla klotets elddop kunde jag se små gröna prickar på de grövsta grenarna, växten levde och tänkte skicka ut nya blad!

Så svårt att återge den nya gröna tillväxten, hoppas nu bara att jag inte ropar hej alldeles för tidig, men lilla klotet är tydligt på gång. Det finns flera svampar som kan drabba en buxbom med ungefär samma ödesdigra resultat och jag har inte fått något expert-utlåtande, så egentligen vet jag inte vad den råkat ut för.  Nu önskar jag bara att klotet ska bli grönt igen, de hundra åren är att be om för mycket.

 

 


Responses

  1. Spännande att få veta hur det går med den lilla buxbomen. Så mycket intressant du alltid har att berätta.

    • Tack Eva, nu är jag förstås orolig för att den lilla bollen ska backa och det nya gröna ska försvinna i ett trollslag. Mitt förhållande till krukväxter grundades på den tiden då man fick, stal eller kom över sticklingar av något önskvärt och drog upp det under den tid det tog och växten kanske lönade en med att blomma till slut. Att kasta växter säsongsväxter eller annat man tröttnat på har tagit tid att lära mig och bär mig emot, därför blir mitt bevarandesinne kanske lite överdrivet.

      • Jag har också svårt att kasta växter som lever!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: