Skrivet av: brittakarolina | 30 oktober 2020

Dagsdimma

Kameran är min vän, inte min enda men när vännerna är på annat håll får kameran vara nära och se samma saker som jag, ibland även sådant jag inte ser. Kameran minns när jag själv glömmer och den vill gärna se det vackra i det som inte syns. Vi är beroende av varandra och när Lasse inte är kvar, får den visa vad jag tror att även Lasse gärna skulle sett.

Lagom till Alla Helgons dag lagar jag hans två ylletröjor, jag använder dem och tror att jag känner hans värme i dem, de blir mer slitna och jag letar nu efter rätt grå och svart ull till garn att fylla i där trådarna saknas. 

Morgonen är dimmig och i stället för att lätta, tjocknar dimman, allt är otydligt utanför, bygget och höga kranen som jag följer syns inte alls. I går fick ett våningsplan inner-och ytterväggar och jag såg hur man slipper klättra på stegar för att komma åt där man inte når. 

Oxelbladen blir gula med vita baksidor och har inte börjat med stora bladfallet än. Dragonvägen åt norr.

När man tittar rakt ner från fönstret åt Dragonvägen

Går över mot gårdssidan där körsbärsträdet börjat flamma. 

Roligt att ha ett träd så nära trots att huset står i sten och asfalt.

 

Ovanligt att solen inte orkade ta sig igenom dimman på hela dagen.

En titt ner från balkongen.

 


Svar

  1. Vilken fin beskrivning av SAKNADEN och NÄRHETEN till en kär människa!!! Och vilka fina höstfärger som glöder i grådiset.

    • Åh så fint Britta!

    • Tack för din varma läsning av bloggen, Mrs Universum.

    • Tack för din varma läsning av bloggen.

  2. Fina ord och bilder.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: