Skrivet av: brittakarolina | 11 april 2021

Nära Fysingen

Nu måste väl backsipporna i Callmare hage vid Fysingen ha tittat upp ur marken? Någon har visat upp utslagna ”oxöron” på Fb, så det är kanske dags. Jag har inte varit där sedan 2018 men då var de som allra vackrast. Jag körde ner bakom Löwenströmska och parkeringen nere i vasshörnet var nästan full. Skönt att veta att man inte är helt ensam ute i vildmarken.

Det såg städat ut, den jättehöga och täta vassen utmed grusgången var nerklippt ett par meter åt sidan på en rak linje, det var ovanligt och kändes bra med lite sikt. Jag tog den lilla smala gångstigen genom gräset ut mot backsippstället. När Lasse var med fick vi hjälpas åt med hans rollator, det gick men han stannade halvvägs upp på kullen, nu var det min tur att kämpa med ett verktyg som skapats för släta golv och möjligen trottoarer men inte åkermark. Väl framme i den solbelysta sluttningen där backsipporna brukar trängas syntes inte ett spår av de små silverhåriga sipporna. För tidigt ute, nätterna har varit kalla.

Här är dagens vårtecken, gräs som vaknat

Ny gärdesgård utmed Callmare hage har tillkommit och nya stängsel på motsatta sidan och även här hade man röjt ett par meter innanför stängslet och lyft undan döda trädstammar och spöklika snår,

En av de många ekarna, gammal är den men inte skön

Vore fint om man kunde röja upp och rensa i snåren även en bit ut från gångstigen och särskilt nu när så många har hittat ut i naturen. Myrorna har vaknat och promenerar i stackarna, men verkar inte ha bråttom, det är nog lite för svalt ännu.

Träsket utmed spången

Lite grönt sticker upp ur vattnet, träsket är ogästvänligt och spången lutar lite, tänk om den tippar eller sjunker, hur kommer jag då tillbaks?

Svårt att föreställa sig den ymniga grönskan som brukar klä marken i juni.

Jag vänder, trots att stigen är grusad och ser bekväm ut blir jag häftigt omskakad i armar och händer, rollatorn saknar fjädring och den registrerar varenda småsten. Måste hitta något bättre stöd. Återvänder till bilen, ibland förmår inte ens naturen lyfta sinnet, och jag åker hem och städar i garnförrådet.

Där hittar jag i ett hörn de sparade etiketterna från växtfärgningskurs i maj 1971, jag stickade en tröja av proverna och den är nu utsliten och lappad. Det har gått 50 år sedan den vågen sköljde över oss. Varje etikett ett minne.


Responses

  1. Hoppas värmen infinner sig snart så att backsipporna vågar slå ut!

    • Jaa och som så ofta förut blir det väl en vårexplosion.


Lämna ett svar till Karin Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: