Brittakarolina's Blog

I sökandet efter ”Anna Lejons ros” har vi flera gånger hamnat uppe vid den övergivna och totalt igenvuxna tomten vid Berga, där bara det bräckliga skalet av ett båtsmanstorp återstår. De rosgrenar vi fann förra året, styckade vi och satte i krukor med sand och jord, de såg länge ut att vilja rota sig men så blev det inte.

Vi fick ett nytt år och försökte ännu en gång att knipsa ett par grenar och trodde de skulle rota sig lättare då det var vår. När de tidiga rosorna började slå ut strax före midsommar gick vi till Berga för att se hur buskarna vi hämtat grenar från, blommade. Var de doftande och mångbladiga rosor eller kanske bara enkla nyponrosor? Vi såg redan på håll genom alla gallerstängsel att några få enkla ljusröda blommor lyste mot den rödmålade torpväggen. Då vi trängt förbi alla hinder och rörde vid grenarna föll blombladen av så det blev inte ens en bild. Karin såg däremot andra blommande grenar av något som påminde om japansk klätterros. Vi fick nu släppa tanken på att hitta Anna Lejons ros,

Minst lika spännande som resterna av rosor nära huset var allt som fått sprida sig och växa till utan mänskligt motstånd under 50 år. Närheten till skola och förskola har gjort att man satt högt nätstängsel kring huset och tomten, men från Runbyspåret går det flera stigar in i området där en rad växter fått vara så invasiva som jordmånen tillåtit.

Ingång från Runbyspåret. Här låg ”hönshuset” där en familj tillbringade sina somrar på 60-talet.

En skog av jätteslide (Fallopia sachalinensis) med halvmetersblad får man böja undan för att komma förbi. På marken har lupiner fått fritt spelrum

Kring torpet är en tät häck av praktlysing (Lysimachia punctata)

Om man tränger in framför huset genom det ogenomträngliga, blommar där tidigt om våren en Fosythiabuske som ett praktfullt eldklot, man ser det på håll resa sig över slyet. Kommer man dit vid midsommar står en vit schersmin och en rosa pardisbuske av aldrig skådade omfång helt täckta av blommor som kan ses ovan trädtopparna redan från Bergaplan.

Gösta och Karin i djungeln

När man passerat torpet tar Robiniaskogen vid. De som visste hur den kommit dit, kallade den Acacia, den heter Robinia pseudoacacia. Generationen före (på 20-talet) hade tagit med en planta från sin bröllopsresa till Medelhavet för att alltid få minnas resan och den ljuvliga doften när Acacian blommar. Jag fick en rotbit, då vi hade trädgård men redan efter något år såg jag att den skickade ut rotskott åt alla håll och då fick den gå. Vid Berga kan man se de äldsta stammarna krökta och kala men med bladruskor högst upp och de yngre, rotskott eller fröplantor med yppiga ljusgröna bladmassor. De har intagit en bra bit av Runbyskogen och doften när de blommar är så ljuvlig att den sätter spår i minnet.

Bergaplan som man kommer ner till efter den lite omskakande växtupplevelsen var tidigare en idrottsplan, nu står där en förskola. På 60 talet spolade man till och med planen till skridskois ett par vintrar.