Brittakarolina's Blog

Den 19 december skrev jag att jag just fått Gustafva Schartaus bok med råd till Landtmannen. Vem var Gustafva Schartau? Sedan dess har jag läst Ingrid Hesslanders roman Giftomans samtycke, där Gustafvas olyckliga ungdomskärlek fått vara modell för en roman med omskakande handling. Rättegångsprotokollen från händelserna Gustafva genomlevde innehåller stoff till en verkligt gripande berättelse och därtill en tidsbild från 1800-talets början..

Gustafva har delat upp sina råd med tre rubriker 1:o Nyttan av vilda träd och växter

2:o Obetydliga ämnens begagnande

3:o Nyttiga rön och upptäckter

Bilden av humle – Humulus lupulus har jag lånat ur Mossberg-Stenbergs Floran

Texten från Schartaus bok i fraktur och med äldre stavning har jag ”översatt” något och gjort stavningen nutida, så den flyter lättare men meningarna har fått bli kvar, de är fina.

De obetydliga ämnena inleds med: Humlerevor, att därav bereda ett slags hampa.

Att humletågor giva ett starkt ämne till grova vävnader, såsom säckar, buldansväv, hästtäcken m.m. är redan nämnt i Kungl.Vet.Akad. handlingar och av flerfaldig erfarenhet bestyrkt. I Tyskland och Frankrike har man gjort åtskilligsa försök och funnit denna vävnad vara mycket starkare än av lin och hampa. Till finare lärfter skulle dessa tågor även kunna användas men den låter ej väl bleka sig, utan bibehåller vanligen en rödaktig färg.Till tömmar, rep och fisknät är humletågan förträfflig. Varje omtänksam lantman bör därför ej bortvräka detta ämne, som så nyttigt kan användas. Dess blader ätas såväl gröna som torkade av kor och får.

I Jämtland och Medelpad kastas de från bladen renplockade revorna på taken, där de lämnas orörda över vintern, och när revorna om våren börja skilja sig från bastet, läggas de på logen eller marken att tröskas, varefter tågorna skäktas och häcklas, samt användas sedan till grov vävnad, i synnerhet till bolstervar. I Norrland och Österbotten beredes även grov väv av humlerevor, som där rötas i sjöar eller åar. Bättre är att efter humleskörden skära revorna i tre alnars långa stycken, låta dem ligga några nätter i daggen och sedan i rinnande vatten, varefter de torkas i luften, tröskas, bråkas och behandlas i övrigt som lin.

Enligt Hr Holmberger, böra de tjocka och smala revorna åtskiljas var för sig. Och, emedan dessa revor äro krokigt böjda, bör de med en träklubba varsamt bultas, i synnerhet i lederna, samt sedan utbredas på marken att rötas, där de lämnas orubbade under snön över vintern. När revorna se gulaktiga ut, och stjälkarna skilja sig väl från bastet, upptagas de, emedan om de ligga längre, bliva de väl vitare men förlora i styrka. Slutligen torkas de antingen i luften eller i ugn, tröskas, bråkas och hanteras på vanligt sätt. När dessa tågor äro väl rötta (rötade), bliva de lika så fina som den bästa hampa, och äro tjänliga till samma behov.

För att bereda humlerevor till spånad, har man även uppgivit följande sätt: När humlan är avplockad,, renas revorna från alla kvistar och blad, sammanböjas till sex kvarters längd och bindas tillsammans var för sig,, med ändan av revan mitt på. Dessa små knippor sänkas sedan i en fyra till fem alnars djup brunn, att rötas i sex veckors tid; vartefter de torkas, först på gärdesgård, sedan i badstuga (bastu), samt beredas för övrigt som vanlig hampa. Sedan dessa humletågor blivit grovhäcklade, bindas de i knippor och kokas en god timma i stark lut, vari ett skålpund talg, eller vad bättre är, tran eller linolja tillägges. Då allt blivit kallt i kitteln, avskummas det feta och knipporna upptagas, samt hängas i varmt rum tills de endast kännas lite dävna; varefter de manglas väl släta, upphängas åter att fullkomligen torka, samt grov-och finhäcklas på vanligt sätt.

För övrigt anmärkes, att humlerevorna äro tjänligast till beredning av hampa när humlen blivit ymnig och väl mogen.

foto:Emma Fredriksson Nordiska Muséet

Har man verkligen spunnit garn av humletågor?

Det verkar så, i Nordiska muséets digitala muséum visas en så kallad överdelssärk där garnet består av hampa i överdelen och hampa och humle i underdelen. Den kommer från Jämtland och man kan läsa utdrag ur huvudliggaren: ”Kvinnosärk bestående av över- och underdel, överdelen är av hampa och nederdelen av hamptry (stry?) och humletågor. Humlen har i denna trakt haft åtskillig användning på detta och liknande sätt. Användes ibland enbart. Nyttjades också till rep och snören. När en särk som denna användes först var den så vass och hård, att det var vanligt att bärarinnan blev blodig på kroppen. Särken har burits av den c:a 65 år varande givarinnans mor. Huset hade i behåll ännu en dylik. Gåva av Fru Brita Eriksson och hennes son Olof Mattson, Borgvattnets kyrkby Jämtland”