Igår regnade det och snön sjönk snabbt ihop och idag visar termometern 11 plusgrader
Trottoarerna blev snöfria och fåglarna säger vitsipp vitsipp vitsipp, jag ser dem inte, är det sparvar eller talgoxar som säger så?
Att elda för kråkorna har varit dåligt ur ekonomisk synpunkt har jag fått lära mig, det ska man inte göra men att elda för daggmaskarna går bra. Fjärrvärmeledning utmed Mälarvägen?
Publicerat i Uncategorized
Det är ALLA HJÄRTANS DAG i dag och här kommer rosor till er som tittar in på bloggen. Ha en skön söndag !
Det har kommit snö och den har legat kvar i flera dagar. Marken ljusnar och när solen visar sig blir det lättare att andas.
Gatans rabatter har fått ett fint täcke och i går tog jag en sväng ner på byn för att posta paket. Jag frågade Gösta vad han ville ha på sin födelsedag. Lakritsbåtar, sa han. Lakrits finns inte i Japan. Karin skickade förra året men de gick vilse och kom tillbaka efter ett halvår och var då torra och hårda som småsten. Hoppas på bättre tur den här gången.
Det var jobbigt att förflytta sig .till fots på gatorna genom snömos och hala knölar men jag ville ändå ta mig till ån och se hur snön möblerat om kring vattnet. 
Pojken som balanserar på en smal bräda över ån vid det gamla brofästet hade fått en ryggsäck av snö.
Snön låg orörd och bländande blåvit.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:rosor, Snötäcke
Till och med 20 februari visar Galleri Andersson /Sandström på Hudiksvallsgatan 6, Torsten Renqvists skulpturer.
Joanna Persman skriver en varm inkännande anmälan av utställningen och avslutar med meningen, ”En karta guidar oss till de platser där Renqvists skulpturer lever sitt offentliga liv. En ynnest för dem som dagligen kan umgås med dem.
Då måste jag gå och hälsa på Strutsen, det var ett bra tag sedan jag sökte upp den. Konstigt att ingen skrivit något om den eller lagt ut bilder.
Torsten Renqvists skulptur Strutsen, inköptes som konsnärlig utsmyckning till Väsbys första gymnasium på 70-talet. Gymnasiet låg då ungefär där Blå Parkens dammar nu väntar på att tätas. Det första Gymnasiet revs och ett nytt byggdes 2011 nära järnvägen, byggnaden heter Messingen till åminnelse av den metallindustri som tidigare låg där. Messingen rymmer också Väsby bibliotek.
När alla flyttat in i det nybyggda och vi börjat besöka biblioteket kom frågan, var har dom gjort av Strutsen? Den fanns inte i den stora entrén eller någonstans där den kunde fått plats, jag frågade i biblioteket och de pekade tyst runt hörnet. Den stod i ett smalt utrymme utan möjlighet att se på avstånd, den hade tydigen varit obekväm för den nya gymnasieledningen, stegen var bortplockad, var den kanske för inbjudande för barn. Någon frågade varför den stod så undanskymd och då sa man att den syntes från tåget. Den syns inte alls från tåget, det ligger skymmande hus emellan.
I går lämnade jag tillbaks böcker jag lånat och när jag rundat de många hörnen för att komma till strutsen såg jag att den fattades. En bibliotekarie satt ensam och jag frågade när strutsen försvann. Åh, den har flyttat upp en våning, Kan man se den? Neej där är det låst och jag har inga nycklar, men fråga nere i entrén. I entrén förstod de inte frågan men det kan ju ha berott på munskyddet, neej den står inställd i ett låst förråd som ingen får gå in i. Det låter ju inte som en upphöjelse precis. Det är alltså inte strutsen som gömt sig, den har fått hjälp av en okänslig gymnasieledning, den har inte förstått. Och plats finns det med högt i tak i entrén.
Jag hittar inga bilder av Strutsens första placering där man kan se hur den står i rummet, den gick att se från flera håll och man såg den genast när man steg in i gymnasiets förhall. Niklas tog bilder med några konstinriktade kompisar på 70-talet.
Foto Niklas Tyrefors
Magnus Wallin på Strutsen och Kent Tankred nedanför
och här syns stegen som hör till skulpturen.
Det finns Källvatten, Källvänner och en Källakademi.
Det började med vårt goda vatten på Gotland och berättelsen om hälsobrunnen på andra sidan vägen.
Vi började ta med oss vatten då vi for därifrån, Gösta skaffade stora plastdunkar hos Norrbys och Niklas omvandlade vinkartonger, Karins dunkar var något mindre, jag orkade knappt lyfta de större. Det var en tillgång att få använda det järnhaltiga vattnet till kaffe och te och tro att det höll kvar krafterna vi druckit oss till under sommaren.
Brunnskar på glasmuséets gård. Murano
Fast nu kommer jag på – det finns en till början, det var år 2000 när Karin och jag fick en vecka tillsammans i Venedig. Karin var då stenhuggare och hon blev förtjust i alla brunnskar av sten som stod på torg och öppna platser. Att hämta vatten från brunn är något man gör på landet om man lever lite primitivt men bor man i stan, vrider man numera på en kran. De flesta städer har sparat ett par brunnsöverbyggnader, som minner om tiden innan alla hade kommunalt vatten och avlopp.
Karin har fortsatt med brunnstanken och letar efter de gamla brunnarna i Södertälje. En period 1849-1945 var Södertälje en brunnsort med hälsobrunn, kall-och varmbadhus och vattnet kom från Tore källa. Ett minnesmärke finns nedanför Torekällberget men ur flödet kommer vanligt kranvatten. Källorna sinar för man har rört om för mycket under mark, bland annat fördjupat kanalen till Mälaren. Läs gärna: på jakt efter badortsepoken i Södertälje av Vintagemannen.
När Gotlandsvattnet är urdrucket för året har Karin hittat andra källor. Den allra klaraste är Drottningkällan vid Tullgarn men Marskällan i Enhörna har också ett mycket gott vatten. Jag har varit lite ynklig några veckor under mörkaste årstiden och då har Karin hämtat källvatten för att pigga upp mig.
.
Publicerat i Kultur, Natur, Uncategorized | Etiketter:Brunnskar från Murano glasmuséum, Drottningkällan Tullgarn, Källakademin, Källvatten, Mars källa, Södertälje badort.
Jag läser om vårt bekväma liv som vi behöver överge för att kommande generationer ska slippa oroa sig för att jordens tillgångar ska sina och jag går ut ett varv för att ge hjärnan lite syre i det ymniga snöfallet.
En av Axel Nordells lekskulpturer har hamnat mellan de blå husen på Dragonvägen. Jag tyckte länge att hans figurer var rysliga att se på men med åren har min syn förändrats, och när barn av rätt format leker i dem, är de fina.
Gråväder varje dag i veckor, Hur har det varit förr om åren? När jag bläddrar bakåt ser jag att det inte är naturen som lockat mig att skriva en blogg i början av jamuari. Två år har jag åkt till Rappne för att få se lite färg och jag var nästan på väg att åka dit idag också men fortsätter det att snöa som nu kan man lätt bli insnöad och då är det bra att ha nära hem., 
Det är blötande flingor som faller och kameran hakar upp sig.
Mot södra Centrumingången, ovanligt stilla idag
Ett par barn i fartyget
De omplanterade träden i sina kättar
Container för ris och grenar i Blå parken.
Jag trodde tankarna skulle klarna under promenaden men det känns ingen skillnad. Genomblöt raskar jag hemåt till den kruttorra lägenheten där en ny liten julklapp under fikusträdet sprider fukt och lindblomsdoft.
Publicerat i Park, Uncategorized | Etiketter:Lite Blå parken i Upplands Väsby i snöblask och
Där någonstans är den – SOLEN !
Den har inte visat sig på en vecka, det har varit så mörkt men i eftermiddags sprack molnen upp en smula och DÄR när solen just var på väg att gå ner. kom ett guldsken fram nedanförr molnmössan.
Tänk om det blir en fin dag i morgon!
Ett Gott Nytt År 2021 ! önskar jag alla som läser bloggen /Britta
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Nyårsönskan med solstrimma
Solen gick upp och vit frost gnistrade på marken, bilarna och buskarna. Jag hade Inga förpliktelser och kunde välja att åka till Bergianska trädgården, det hade nog ingen annan kommit på. Där kunde jag gå omkring så länge det var ljust och leta guldkorn som visar sig då det gröna sover.
Det var högst tio bilar på parkeringen då jag kom – alltså var jag inte ensam och efter en stund märkte jag att folk rörde sig överallt i trädgården.
En motorbåt la till nedanför pumphuset, ett litet sällskap gick iland och alla bar på något, filtar och picknickväskor och försvann någonstans inåt parken.
Japanska dammen med nytt och rent vatten har fått en tunn isskorpa. Solen hade inte kommit så högt att den nådde dammen än.
Jo men där hade en solstrimma letat sig fram till bron . 
Broknopparnas form blev tydlig och rimfrosten på bron gjorde den omöjlig att komma över, jag försökte men det gick inte.
Andarnas hus måste finnas i en japansk trädgård. Naturen är besjälad och om man rör om i den, gräver damm eller bygger så blir andarna vilsna och man måste ge dem ett hus att ta sin tillflykt i .
En kraftig Alnus subcordata från Kaukasus blommar för fullt med jättelånga hängen inte långt från dammen.
Några vintergröna ormbunkar på den solfattiga och kalla delen av strandpromenaden. Här blir man omsprungen eller möter snabba springare som aldrig stannar och tittar på något. De håller alltid undan, man krockar inte men känslan av att vara ”ivägen”går inte att prata bort. Hur länge får vi gå och glädja oss åt Bergianska trädgården och dess fullständigt unika blandning av namnade växter i naturen, innan ”vanliga” människor blir helt onödiga här? Är de snabbt springande studenterna bara första steget i att utplåna den kultur hela trädgården rymmer? Tänk om någon eller några drömmer om att göra trädgården till en motionspark för studenter eller är det bara en åldrande människas mardröm?
Italienska terrassen, aha det är här man har picknick. Vilken julafton, båtfärd över Brunnsviken och en måltid på Italienska terrassen i solsken !
Hur går det för alvaret? Jag är mest nyfiken på om grussloken ( Melica ciliata) fått fäste, det har den och resterna står nu som skäggstubb i gruset. Det kan bli fint nästa år när den vajar över hela kalkstensplatån..
Ångbåtsbryggan i full sol, undrar om solen nått fram till japanska gräset vid Japanska dammen nu? Jag måste gå tillbaks och se efter.
Några strålar av sol hade nått fram till Miskantusgräset. Kallas brädorna här för bro eller brygga?
Då jag lämnade parken var de två första raderna på parkeringen helt fulla, man hittar visst till Bergianska. Bilderna visar dock inte så många människor, det kan bli komplicerat med folk på bild om man inte är proffs, därför väntar man tills de flyttat på sig.
Publicerat i Botanik, Kultur, Natur, Uncategorized | Etiketter:Bergianska Trädgården, Trädgårdens julafton 2020
I år får vi fira julen ensamma utan att bli utpekade som ”stackars”. Skönt, det är till och med nästan omtänksamt att inte bilda trängsel med hela släkten eller andra för att fira Jesu födelse. För det är väl vad julen handlar om?
Men jag kan också föreställa mig den glädje som folk utan bokstäver kunde känna, när de var alldeles säkra på att solen slutat att förminska dagen och återvände för att ge oss ännu en vår och sommar, det var något att fira.
Ibland trodde man på skrock, berättelser om övernaturliga krafters ingripande i sinnevärlden. På julnatten eller natten före kunde djuren tala och döda själar återvände till sina hem. Ja tänk vad djuren skulle kunna berätta, kanske inte sådant man ville höra. Själv är jag nu så gammal att det kunde varit roligt att få en pratstund med några döda själar, föräldrarna till exempel, kanske Lasse eller Lennart, vi hann aldrig bli riktigt färdiga. Men än så länge får jag nöja mig med att tända ljus för dem i stället. Idag sken solen och just innan de sista strålarna för dagen slocknade bakom skogskanten hann jag ta en bild på de klargröna gräsmattorna. Vilket julväder !
En SKÖN JUL med lite blå himmel önskar jag er som hälsar på i bloggen och en förhoppning om att vi ska slippa undan Coronasmittan. Britta
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Grönt gräs i juletid. Eds kyrka.
Luciadagar har det snöat eller varit bitande kallt men jag minns inte att det varit 10 grader varmt och regnat någon gång. !3 december firas mycket lugnt och stilla när man inte längre har små barn eller barnbarn som ska lussa i skolan eller på dagis. Efter att ha varit inomhus hela veckan måste jag äntligen komma ut även om det regnar.
Gick ner mot ån, det var mörkt och ödsligt, vattenpöl med regnspår
Kan tänka mig att några äter sin lunchmacka här på sommaren, bilverkstad på andra sidan stigen.
Passerar kommunens soptipp och ser det gamla huset från folkparksområdet med typiskt takstuk från början av 1900-talet. Gissar att man sparat det för att sätta upp någonstans, det har stått där i flera år och plasten man en gång skyddat taket med har givit upp.
Det var på den här tippen jag fick syn på Afrodite där hon låg i småbitar för många år sedan, men hon fick sin återfödelse, hoppas det här pampiga huset också får leva upp någonstans.
Där ån kröker, alltid lika märkvärdig spegling i vattnet.
Bron över ån, 
Ekar utan löv är kusliga och kantiga, här börjar den mäktiga anhopningen på åkanten. Och då ringer telefonen. Gösta kommer om en stund – är jag hemma? Då får jag vända och gå hem i stället, måste bara gå in på Kardemumma och se om de har ett par Lussekatter.
Jag vänder och då ser jag – händerna som är den senaste konstnärliga överrasknigen vid ån. Åh vad roligt ! Undrade så var de fanns, några har sett dem och lagt ut händerna på Fb.
På vägen hem stannar jag upp vid en trappa som går rätt upp på berget och vet inte var den slutar, Vägen neråt går till Käppalatuneln som leder bort vårt avloppsvatten. En skylt vid gångvägens början säger Välkommen till Folkparken, men jag avstår, rollatorn bromsar och nu lockar kaffe med Gösta.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Kommunens soptipp, skulptörens händer, Upplands Väsby i vinterregn, Väsbyån
Dagen igår var grå och ljuset försvann redan klockan 3, men mossorna lyste en stund till, en del strålade inifrån.
En av höjderna i Runby norr om vattentornet (56 m ö.h.) som stuckit upp som en kobbe ur havet på stenåldern.
Inte mossa men lav. Mossor och lavar mår lika bra som örter och träd av att ha ett namn det är lättare att beskriva vad man ser om man har namnet.
Så många människor har hittat till skogen i höst
Publicerat i Natur, Uncategorized | Etiketter:Lavar, mossor, Skog, Upplands Väsby
Brittakarolina's Blog 