Det finns Källvatten, Källvänner och en Källakademi.
Det började med vårt goda vatten på Gotland och berättelsen om hälsobrunnen på andra sidan vägen.
Vi började ta med oss vatten då vi for därifrån, Gösta skaffade stora plastdunkar hos Norrbys och Niklas omvandlade vinkartonger, Karins dunkar var något mindre, jag orkade knappt lyfta de större. Det var en tillgång att få använda det järnhaltiga vattnet till kaffe och te och tro att det höll kvar krafterna vi druckit oss till under sommaren.
Brunnskar på glasmuséets gård. Murano
Fast nu kommer jag på – det finns en till början, det var år 2000 när Karin och jag fick en vecka tillsammans i Venedig. Karin var då stenhuggare och hon blev förtjust i alla brunnskar av sten som stod på torg och öppna platser. Att hämta vatten från brunn är något man gör på landet om man lever lite primitivt men bor man i stan, vrider man numera på en kran. De flesta städer har sparat ett par brunnsöverbyggnader, som minner om tiden innan alla hade kommunalt vatten och avlopp.
Karin har fortsatt med brunnstanken och letar efter de gamla brunnarna i Södertälje. En period 1849-1945 var Södertälje en brunnsort med hälsobrunn, kall-och varmbadhus och vattnet kom från Tore källa. Ett minnesmärke finns nedanför Torekällberget men ur flödet kommer vanligt kranvatten. Källorna sinar för man har rört om för mycket under mark, bland annat fördjupat kanalen till Mälaren. Läs gärna: på jakt efter badortsepoken i Södertälje av Vintagemannen.
När Gotlandsvattnet är urdrucket för året har Karin hittat andra källor. Den allra klaraste är Drottningkällan vid Tullgarn men Marskällan i Enhörna har också ett mycket gott vatten. Jag har varit lite ynklig några veckor under mörkaste årstiden och då har Karin hämtat källvatten för att pigga upp mig.
.
