Vårvärmen vi väntat på kom till Valborg och 1 maj och växtligheten var färdig att slå ut. Påskliljor och tulpaner, Forsythia och rosa körsbärsblom, allt öppnade sig.
Gatuplanteringarna som sett skräpiga ut sedan snön lämnat dem, lyser och täcker allt visset
Botaniska tulpaner förökar sig själva och äts inte av rådjur.
Forsythia ser man som gula moln på långt håll utmed gångvägen
De kommunala blomsterkaren har fyllts med penséer i olika färger och ranunkler som påminner om rosor
Entré till Suseboparken, de rosa träden har sin dag i dag.
Marken under träden blommar också.
Kunde inte motstå damen med rosa kappan och ungdomarnas färger under körsbärsblommen.
Medborgarhusets vårtecken, den lilla raden av rosa blommande träd är borta, men träden på hörnet som skuggade kaffekoppen, är ännu kvar.
Här och där i Väsby står en eller ett par stora stenblock placerade. Vid gångbron över järnvägen till Runby, utanför biblioteket, vid gångvägen in till Elis park och många fler ställen. Finns det en tanke bakom dessa stenblock och kan de i så fall berätta något för oss om sin väg till sina ståplatser ? De har inte blivit kvarlämnade av en slump, inte heller av respekt för och till åminnelse av det landskap som så helt omvandlats. De är inte heller runstenar, ägomarkeringar eller gravstenar. Har stenarna en skönhet som vi kommuninnevånare inte förmått uppfatta? Eller är det enbart priset på tillverkade trafikhinder och ” förbud att beträda”-markeringar som styrt dem till sina platser? Gissar att deras ymnighet beror på att det finns gott om sten i landskapet och vid nybyggen får man frakta bort både stenbumlingar och delar av urberget. Trafikhinder som formgivits och tillverkats kostar medan stor sten är billigare, kostar bara frakten”?
Det började med att jag såg den mörka stenen med den färgstarka laven vid gångvägen genom Elis park. Den lyste som om stenen blommade. Den här stenen ser jag som både en entré-sten och ett trafikhinder. ”Kör inte med bil in här !” För att se om flera av de utplacerade stenarna hade kvar lavar gick jag en vårpromenad och började vid Hugo Sabels torg
Blomstertältet på torget med sina blomsterhyllor är en tillgång för den färgtörstande när det mesta ännu är grått. Härifrån kan man se gråsten åt öster i Suseboparken och åt väster utmed Centralvägen.
Suseboparken har den största samlingen sten i Väsby, den stenkantade rännan för porlande vatten i Suseboparken och de är inte primärt trafikhinder eller förbud utan en del av parkens innehåll.
En del stenar är dekorativa i sig själva
Åt andra hållet går Centralvägen ut från torget och slutar vid järnvägsstationen (eller tvärtom) och tidigare gick den rakt ut över torget. Därför, om någon nu skulle frestas att köra gatans förra sträckning, ligger tre stora stenar på trottoaren som påminnelse om att kartan ritats om.
En sten av de tre på Hugo Sabels torg
Nr 2 av stenarna på Hugo Sabels torg
Tredje stenen som ska hejda trafik in på Hugo Sabels torg. Inga tydliga lavar på dessa stenar
En sten i en rabatt på Centralvägen, funktionen svårtolkad.
Fem stenbumlingar på jord utmed en häck på Centralvägen, syftet oklart.
Bakom den sorgliga rivningen av Medborgarhuset, stenar som formar en lång bänk i sydvästra hörnet av Elisparken. Är de en inbjudan att sitta eller ett trafikhinder om man skulle frestas att köra bil in i parken?
Entré-stenen till Elis park, den som lyser med gul lav och bryter den trista ingången till grönområdet.
Jag viker av från Centralvägen och går parallellt med den mot Kvarnvägen och sedan gångvägen mot Väsbyvägen och stationen. Här är gräsmatte-rutorna många och alla har trafikhinder för att trafikanter ska hålla sig till de ritade gångarna. Ska stenarna flyttas vid gräsklippning eller …….?
Dekoration eller trafikhinder på plattorna framför ingången till gymnasiet och biblioteket ?
Kring busstorget och stationen finns flera stenar men även designade trafikhinder, de får bli en annan blogg. Jag tycker om stenar men de som ansetts lämpliga att användas på Väsbys gator och gräsmattor har fått förbli anonyma. De har alla en historia, var har de hämtats och vad består de av? Kostar inget för kommunen att hålla reda på. Kan också vara roligt att veta vem som formgivit de olika betong-trafikhindren och var de huggna stenarna tillverkats, i vilket land och vad heter stensorten? Spaningen efter lavar gav klent resultat.
Nu rivs Medborgarhuset, vi har undrat länge om det verkligen skulle ske och när, ledsamt att det inte fick bli bibliotek med egen ingång och lätt för alla att nå.
Man börjar riva väggar på baksidan, är det för att skona de sörjande Väsbyborna så länge som möjligt från att se den välbekanta fönstersidan rasa?
Där står Brita Norrvis vise i granit och åskådar med bistra miner vad som sker. Skulpturen står omgiven av rosor i cirklar och de längtar efter näring och omvårdnad. Grönområdet mellan husen har kallats Elisparken och här finns även ett litet magnoliaträd.
Vid änden av gångvägen genom området står en mörkgrå sten med en del lavar, varav en lyser starkt gul.
Går man lite närmare ser man att den har nog sin bästa tid just nu med nära 0 grader och regn i luften.
Händelse nr 2
Väsby har givit upp försöken att täta dammarna i Blå parken och vad som ska bli av området finns ännu inga planer för. Man har också sett att skräp som hamnar i dammen syns väldigt väl, är svårt att undvika och jobbigt att städa undan.
Så här har det sett ut i en eller flera delar av dammen.
Slut med de fina speglingarna av fasader och annat i dammarna.
Måsarna som bor på våra tak badar och tvättar sig i det vatten som är kvar, fisk väntar de förgäves på.
Solen gassar och jag vill se den pampiga stenvalvsbron över Väsbyån, gångvägen utmed ån har torkat upp någorlunda efter snösmältningen och det är många år sedan jag var här senast. Vid Älvsunda svänger ån in under två järnvägsbroar, varav den ena inte längre används och en stenvalvsbro är kvar som minne av den tidigare dragningen av järnvägen. Första gången jag såg den bron skymdes den inte av risiga buskar och den var enbart stilig och förvånande i sin bortglömdhet. Härifrån följer Väsbyån och järnvägen varandra nära och skiljs inte förrän strax norr om jänrvägsstationen.
Stenvalvsbroar har fått en egen kategori på Facebook och under vintern har vi sett bilder av många stenvalv både enkla och mer sammansatta. Järnvägsbroar vill man inte riktigt räkna in i kategorin. Romarna anses vara de första att bygga stenvalvsbroar och de som ännu finns bevarade har hållit i mer än 2000 år. Bron vid Älvsunda har en mittsten med 1906 inristat, sälgbuskar har växt upp utmed strömfåran och de hindrar nu sikten, graffittimålare har sprayat färg och bokstäver på väggarna i valven och hela området ser bedrövligt ut. Hit tar sig ingen av kommunens graffittisanerare för att snygga till. På TomTits experiment i Södertälje, där man vill sprida lärdom om naturvetenskap och teknik, kan barn från dagisåldern och uppåt pröva att bygga bro med stora klossar, formade så att de kan låsa varandra i ett hållbart valv.
Lekplats för asp. Aspen som förr hade lekplats vid järnvägsstationen och kunde ses leka där i april, har fått bättre möjligheter på två andra ställen där man lagt grus och sten på botten av ån och där forsar nu vattnet så det hörs lite brus. En av de tilltänkta lekplatserna finns på första raksträckan efter att ån passerat broarna.
Änderna är få i den här delen av ån. Det var här minken höll till för ett antal år sedan. Om det ena har något med det andra att göra och om minken förökat sig är svårt att veta.
Tid för kaveldunet att flyga.
Bron leder över till västra sidan av ån , vi får sällskap av tågen som swischar förbi var tionde minut. Härifrån ser man Mälarvägsbron och bebyggelsen i Väsby på långt håll.
Bävern visar tydligt var den försökt fälla träd. Det här är nog det största träd jag sett den sätta tänderna i. En sälg med många år på nacken. Nu har den fått ett skyddande nät kring stammen.
Afrodites födelse ut havets skum av Bengt Amundin, (1915-2011) skulptör.
Marabou ägs numera av Mondelez International, en amerikansk multinationell livsmedelskoncern.
Snön är borta, mars-solen är framme och smälter det översta lagret av grus och lera på gångvägarna. Marken under är ännu hårdfrusen och man går i den översta kalla geggan som fastnar på skor och hjul och följer med ända hem.
De unga lindarna i Barockparken kommer lite i andra hand bredvid gamlingarna men är väl så vackra. Isen ligger stadigt på dammarna och lindarnas löv har gjort små hålrum som påskyndar isens smältning.
Löven är mörka och värms av solen och då smälter isen närmast lövet.
Alltid trevligt att möta ryttare när man man går rundan kring Barockparken, ett stall är ganska nära.
Och tittat man norrut över stubbåkrarna ser man att svanar har mellanlandat på sin väg mot norr. Gissar och hoppas att det är sångsvanar. De går mitt ute på fältet och ingen idé att försöka komma närmare, vägen är lika långt från dem som jag står, så de får vara ifred.
En av gamlingarna i sällskap med de de nyplanterade, kan det vara 300 år som skiljer dem?
Det går fortare att säga Rappnes Oas än Ulriksdals slottsträdgård, men det är samma vederkvickande plats. Namnet jag använder anger både ägaren och skaparen av trädgården och hur jag berörs av den.
Vid entrén välkomnar en blommande trollhassel, den säger, nu är vi på väg mot nästa årstid, vi kan börja planera för att trädgården ska vakna. Innanför ingången väntar fröpåsar, paket med Dahliaknölar och sättpotatis med olika namn.
Vi stiger in bland apelsin- och citronträd, lavendel och olivträd och blomsterkalaset kan börja.
Krokus Överallt något som blommar, just nu är det azaleor som har sin tid och hortensior med dubbla blommor.
Härinne väntar också väggen med Dahliaknölar och liljor, jag hittar min påse med doftliljor. Det började en gång när att jag ville fylla små påskägg med små lökar i stället för godis och doftliljans lökar var tillräckligt små, men jag hade aldrig sett den blomma eller känt dess doft . Det blev en fin överraskning för de som fått äggen och jag vill se dem igen och igen.
Påsken är snart här, den är tidig i år och nu blandar sig ägg och påskharar med krukorna.
Ägg
Azaleor i färgvariationer jag inte sett förut, den här har döpts till Mont Ventoux och mitt minne säger Ååååh. När jag vävde hos den franske vävaren satt vi med utsikt över just Mont Ventoux och ur namn-etiketten strömmar nu hela Provence emot mig. Utan etikett hade växten bara varit förtjusande men med utskrivet namn hände något mer.
Mer Azaleor, denna döpt till Panfilia, med mina latinkunskaper från floran, kan det betyda väninna till Pan?
Tulpaner för självplock
Stora hallen utanför caféet med växter som ska levereras, just här Azaleor, Streptocarpus och Pelargoner. När oasen släckt min djupa blomstertörst, gör sig kaffetörsten påmind och jag kollar om caféet kan hjälpa. Där är fullsatt till sista stol som vanligt. Eftersom det är roligare att vara i sällskap när man väntar på sittplats, tar jag i stället en runda i hallen med de perenna krukväxterna, sådana vi förr hade på fönsterbänken och som vi ofta dragit upp från skott.
Går ut mellan de jättelika mossbollarna som signalerat grönt under den mörkaste delen av vintern men nu börjar likna jordglober med kartor över öknar och skogar.
Torsdag 29 februari, vintern är lång och blomsterfattig och det är skönt att förkorta den något genom att fly in i E. Andersons växthus. Där brukar jag mötas av dofter och färger av Medelhavsväxter som redan blommar när vi fortfarande väntar på vårtecken från växterna utanför.
Då jag var barn var det mest de vilda växterna vi väntade på, hästhovar och blåsippor.De ville inte visa sig förrän tjälen började släppa taget och våren säkert var på väg. Nu finns flera vårväxter som trotsar kylan och står färdiga att blomma redan under snön och hoppet om vår når oss tidigare än förr.
Solen sken skottdagen, vintergäck och vårcyklamen hade visat sig i Bergianska, dem ville jag se men trots solskenet blåste det iskallt så jag bestämde mig för att skynda närmaste vägen till växthuset.
Min första dos av Vintergäck (Eranthis hyemalis) lyste som guld utmed institutiondbyggnadens svartmålade husgrund. De gula små solarna växer vilt i Sydeuropa och hos oss förvildar de sig lätt med frö ända upp till våra breddgrader.
Miscanthus är ett gräs som flaggar med fjolårs-axen så det syns över alla rensade och vinterbonade odlingsbäddar. De håller för blåst och påminner något om våra vassruggar som också står kvar och är som mest dekorativa när allt annat sover vintersömn
Ser att trädet eller träden med mistlar i dungen på väg mot Andersons växthus har tuktats, så att bara några få mistel-tofsar återstår.
På mandelträdets plats i Andersons växthus välkomnar en stilig borstig lökväxt, en skylt säger att den hämtades hit från Sydafrika år 1913 och den är därmed växthusets äldsta växt.
De små kaféplatserna vid ingången har försvunnit då shoppen antagligen behöver mer utrymme och kaffet får nu avnjutas på hyllan ovanför kaféet, som nås av spiraltrappor. Hur ska det gå för alla oss gamlingar som ska vingla ut i planteringarna med kaffebrickorna, då spiraltrapporna inte lockar att klättra i ?
Paradisträd (Crassula ovata)
I Medehavsrummet blommar det stora paradisträdet, men man har flyttat det så man får leta efter stjärnregnet. Många undrar varför man inte får den att blomma hemma som krukväxt. Den behöver sex timmars sol/dygn efter vintervilan, det berättade Stig Blixt, växtgenetiker och professor i Landskrona och det är ett måste. Dessa sex soltimmar kommer inte naturligt till våra krukväxter den här årstiden och man behöver då ordna extrabelysning.
Kameliahäcken är utan blommor, bara några få knoppar lyser lite här och där, brukar den inte vara full av blommor? Och den stora ärtväxten och mimosan, och var är den underbara, fina doften som förflyttar mig till Medelhavet? För första gången känner jag att det är något av vinter även i växthuset.
Bukettranunkel och Blåsvart pärlhyacint blommar på marken nära vinrankorna som just vecklat ut en bladknopp,
Jag tittar in i Sydafrikarummer, Pelargonum magentum med rosalila blommor blickar upp från marken och är en vild Pelargon från Sydafrika, giftig för husdjur.
Blommar något i det Australiska rummet i dag? Ja Rosenmyrten (Leptospermum scoparium) har klätt alla sina grenar med små rosa blommor.
I nyttoväxtrummet har suckat-citronen stora gula frukter. När två sportovslediga småpojkar och jag stod och tittade på trädet hördes ett brak och två av de jättelika frukterna kom tumlande i luften och rullade ut på golvet. Första tanken efter alla stränga tillsägelser var kanske, vi rörde dem inte, de bara föll..
Mycket skal och lite kött, det kanderade skalet blir suckat till engelska fruktkakor.
När man följer Väsbyån söderut går man genom en dunge med ekar av olika ålder strax efter att man passerat under Mälarvägsbron. De fem äldsta träden vattnas ständigt av Väsbyån och visst vore det roligt med en gissning på deras ålder.
Vattnet når upp till åfårans kant
Genom ekkronan skymtar värmeverket och hus med färg.
Ingen färgglad vattenspeglng av husen i dag.
Halvvägs genom dungen är en grop som nu är vattenfylld och där står en av Axel Nordells skulpturer. Färgen åldras och varierar för varje år, just nu är den murrigt brunsvartaktig men med vatten runtom blir skulpturen en händelse.
Marken i hela dungen är täckt av eklöv
En av de fem ekarna.
De roliga konstverken som sattes upp för några år sedan av anonym konstnär har åldrats och fallit ner eller tagits bort på annat sät,t men den randiga katten sitter tydligen stadigt i en stympad björk.
Sjön under Mälarvägsbron är ett stilla vatten som ger fina speglingar av det som finns runt kanterna
Vintern har hittills varit omväxlande vit och svart, många dagar med snötäcke och andra dagar med marken synlig.. Under den mörkaste tiden var väglaget inget som lockade till den dagliga promenaden, ofta halt och knögligt och när snön oxh isen nu regnat bort ligger all vinterns samlade grus kvar som en knastrande matta över trottoaren och skakar om rullatorn. Men eftermiddagarna är ett par timmar längre och solen har också visat sig och då vaknar min vårlängtan.
Mycket vatten i ån, nu är Väsbyåns verkliga storhetstid, den liknar en flod eller något man skulle kunna färdas på i en (liten) bå.
Fjolårsvassen gör vad den kan för att bilda ridå mot järnvägen. Den trivs och växer rikligt i Väsbyån. På sommaren då vattnet är lågt tar den över ån helt på flera ställen.
Skulpturen som balanserade upp-och ner på en arm i toppen av den avkortade björken har tröttnat och klamrar sig nu med huvudet uppåt fast i trädkronan.
De smältande snöhögarna påminner om att det kom ett par snöfall som krävde skottning.
Pilens svar när man kortar in stammen blir tydligare när löven saknas.
Har isen på gångarna lämnat Suseboparken? Ja men snövallen utmed gatan tar tid på sig att bli vatten.
Var det en snögubbe?
Våren sover ännu trots solskenet under den smältande snön, jag går hem och låter äntligen dockfamiljen komma ur tomtedräkterna.
Det är ju inne med begagnade kläder och det passar bra för det har inte blivit så mycket nyheter för det här gänget.
