Skrivet av: brittakarolina | 27 augusti 2018

Kyrkstigen, kyrkstenen och Edssjön

För många år sedan när vi var ganska nya i Upplands Väsby, letade vi upp kyrkstenen som vi hört talas om. Ett stort flyttblock med två runristningar på en stig i skogen mellan Väsby och Sollentuna. Vi hade då friska ben och stigen genom skogen var smal och just bara en stig. Vi hittade stenen med de eleganta runslingorna, ingen tvekan, de var huggna på plats och vid en tid då Edssjön ännu ingick i ett sjötransportsystem.  Stenen ligger högt och balanserar på en brant ner mot vattnet och har (haft ?) utsikt över sjön och infarten till Kyrkviken.

Den gamla kyrkstigen finns kvar ganska högt på slänten genom skogen men vi har fått en promenadväg närmare sjön som är bred, grusad och man kan gå flera i bredd.

När man blickar ut över sjön kan man se några små prickar i vattnet till höger om den utskjutande holmen, vad kan det vara? Med kamerans hjälp ser jag att det är fåglar men vilka? Inte förrän jag kommer hem kan jag se att det är de som numera visar sig utmed många stränder. Skarv.

Flera bänkar att sitta ner och njuta av närheten till skog och vatten finns utmed den grusade leden.

Marken är grön, kanske inte knallgrön men växtligheten verkar hämta sig efter värmen och torkan.

Bäverns arbete, att skaffa mat att ha i skafferiet under vatten.

En pil med lite bleka bokstäver pekar rakt upp mot slänten och en omsorgsfullt lagd stentrappa leder upp till den gamla kyrkstigen och kyrkstenen.

Där är stenen! Man möter den nu från baksidan, men när jag kommer upp känner jag igen den.

Runslingorna är svåra att fånga på bild.

Skyltarna berättar 

Ner igen till grusgången utmed sjön, en bit upp färskt bävergnag, hur siktar bävern när den fäller träd?      Här finns en glugg för trädet att falla i vattnet men har den börjat med fel stam först ?

Sena små blåklockor åt bergssidan

och blomvass i en glugg ut mot vattnet

Många träningscyklar utmed vägen, hann bara inte få upp kameran, hörde gruset rassla och såg sen bara ryggen av dem.

I den tropiskt gröna och igenväxta Kyrkviken stack några jättelånga blad upp, det måste vara Kalmus? Min mamma brukade säga så om sådana blad. Kalmusrot. Hur vet du att den heter så, frågade jag. ”Mor sa alltid så om de där bladen. Och att de var bra för något”. Min mormor var född 1857 och jag har fått kalmusrot som traderat minne ända från  henne och hon hade också kanske bara hört det. Om det nu är kalmusrot, känns det bra, minnen kan innehålla sanning. 

Svamp har börjat visa sig och mitt i gruset vilar sig en snigel på maten.

Här är den grusade stigen slut – eller börjar, vid busshållplatsen utanför Eds kyrka,


Responses

  1. Jag måste titta i C F Nymans ”Svenska växternas naturhistoria”, och där berättar han att ”Rotstocken (Kalmusroten)” kan användas ”såsom ett värmande och stärkande magmedel” pga sin kryddartade och beska smak. Kan syltas, men är bäst som färsk.

    Undrar var skarvarna bor förresten? De verkar ju raskt bli flera i Mälaren med omgivning. Det brukar sitta en på ett sjömärke utanför Kungsholmstorg på Riddarfjärden och glo när den lilla färjan kilar förbi.

    • Jag fick för mej men tror min mamma sa att man tuggade på kalmusroten men den har tydligen använts tlll flera åkommor. Den lär ha införts under medeltiden skriver wikipedia.
      Skarvarna trodde jag höll till vid saltvatten och blev förvånad när de står på några grunda stenar i den söta Edssjön. Slår man upp dem på nätet får man först veta att det finns ett otal varianter av dem med olika namn och att man fortfarande fiskar med dem i Kina och Japan, i Japan mest som uppvisning. Här är de kända för att de förgiftar och dödar växtligheten med sin spillning på de öar där de häckar och man prövar olika sätt att minska antalet djur utan att vara alltför grym.

      • Skarvben har hittats i stenåldersgravar på Gotland, vilket har orsakat funderingar om man använt skarvar som ”fiskeredskap” även i Östersjön. Numera ses den ju mest som ett problem, en jäkel som bokstavligen ”kackar i eget bo” till den grad att boet förstörs och den måste flytta. Att skarvar som sitter och torkar sina utbredda vingar ser ganska läskiga ut – svarta och dystra – underlättar väl inte saken.

        Gamle Nyman nämner också att kalmusen förmodligen är införd hit, och kanske inte ens ursprungligen är europeisk.

      • Ja om vi jagat med rovfåglar en gång så har vi säkert vetat att fiska med skarv också, det är mycket vi glömt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: