Brittakarolina's Blog

En lång pratig historia
Min fröken Söderström i Kungsholms Folkskola suckade för något jag inte längre minns och sa: Britta, du är ju så begåvad – men du slarvar. Det har inte växt bort och det fortsätter. Jag vet aldrig riktigt när det sker men det visar sig mest efteråt och när pinsamheter. uppstår. Slarv ger inget beröm och ibland tar jag i för att undvika det och då kan det bli för mycket ordning. Då har jag en annan minnesvärd replik att luta mig mot. När jag satt och petade för länge med en form i en väv sa läraren-konstnären, du är för noga, det är inte bra, man måste lämna något åt slumpen också.

Nu i den sköna grönskande försommaren har jag som fullvaccinerad tagit mig till den mest efterlängtade platsen med min lilla nybesiktigade bil, mobiltelefon och en dator. Mobilen är rätt fantastisk, man kan (om man vill) se den man talar med var som helst på jordklotet. Den kan stundtals ge kontakt med internet och gjorde det i flera dagar men en torsdag funkade det inte, internetdelningen försvann från mobilen.
Starta om, brukar då klokare människor säga till mig och ibland har det hjälpt. Så jag startade om, men den lilla pin-koden som jag haft i åratal och som jag kunnat slå i sömnen blev fel. Efter tre försök var jag portad och helt isolerad. Mobilen ville nu ha min puk-kod och den låg i Väsby. Ring din teleoperatör stod det på skärmen, så cyniskt, det kan man ju inte utan telefon.

Jamen då får jag åka till Fiket och skriva några mejl, så de som undrar får veta att det inte går någon nöd på mig. Packade bilen med extratröja och lite proviant, surrade fast mig och startade bilen — men — den startade inte. Den hade råkat få en riktig genomsköljning under åskvädret för någon dag sedan (glömt ett nervevat fönster), men jag hade kollat efterår om den startade och det gjorde den.
Nyligen betalade jag en årspremie för en bilbärgningsförsäkring så det gällde nu att få låna en telefon och be om hjälp med bilen.
Sommargrannarna en kilometer härifrån hade inte kommit än, vilken är då kortaste vägen att nå levande människor? Om jag har tur är någon kanske hemma i Långmyre som ligger lite längre bort. Jag har slutat att cykla, så det fick bli rollatorn som bar min packning.

Jag packade tröjan, datorn, kameran, lite vatten och det viktigaste och gav mig ut på vandring. Traktorvägen från brevlådorna har blivit bredare och bredare vartefter lantbrukarnas redskap blivit mer omfångsrika och i år hade vägen fått ännu ett nytt lager av grovt grus över sig. En blogg om ofjädrade rollatorer var på gång redan före resan till Gotland men nu fick jag verkligen känna på vad jag anser saknas.

Utmed vägen hade dikets päron- och äppelträd blommat över och oxlarna var just som pampigast med blomklasar som gräddskum. En buske med kritvita blommor, hagtorn, hade hunnit slå ut och snöade redan sina kronblad i gräset.
Rabbisarna sprang hit och dit, ska alltid över till andra sidan, de gräver gångar till och med under vägen och det händer att de tittar upp ur ett hål mitt i vägen.

Vid brevlådehörnet stod ungnöten samlade och när jag satte mig lite på rollatorn trängde de ihop sig och ville, ja vad ville de? Sa till dom att de var fina, men var tacksam för att det var en stenvast och taggtråd mellan oss annars hade nog rösten darrat mer.

Härifrån såg jag Långmyre, vad gör jag om ingen är hemma? Vägen vid brevlådorna är också grusväg, den är alldeles nyligen skrapad, småsten över hela ytan och det var ett bra stycke kvar att gå.
Gick in på planen mellan huset och lagården vid Långmyre, ingen bil stod parkerad, det såg öde ut, gick runt huset, passerade huvudingången med alldeles för lång och hög trappa men skulle vidare till köksingången. Inget liv. Hälsade på hönsen som gick fritt i gräset och skrockader och skulle just gå ifrån gården, då Karl Johan Jakobsson kom ut från lagården. Ååååh guschelov ! Han känner nog inte igen mig, jo men Niklas vet han vem det är och jag fick komma med in och ringa på bärgning eller hellre få felet avhjälpt på plats. Kommer ni idag? Javisst, vi åker från Visby nu. Hade också meddelat Karin vad som hänt. Karl Johan erbjöd mig skjuts hem men jag avstod för jag var så lättad och behövde gå av mig spänningen.

Vandrade hem och satte på kaffe och innan jag hunnit dricka ur en kopp var bärgaren här, Karl Johan hade visat vägen och körde före på motorcykel. Felet var att motorn var blöt som bärgaren sa, inte av vatten men av bensin. Jag hade startat flera gånger utan att göra slut på bensinen och då kunde det gå så här.
Han fick bilen att funka och jag hade lovat Karin att skicka mejl från Fiket om det ordnade sig. Drack färdigt kaffet och for sedan till Fiket, men där var dörren stängd klockan 16.
Nu hade jag i alla fall bilen och kunde förflytta mig lite längre än till fots och tog mig ner till Annie och Helmer vid stranden på kvällen. Av Helmer fick jag låna telefon att ringa Karin och hon hade pratat med Telenor som inte fick lämna ut puk-koden men ändå lovat skicka den till min dator. Smart av henne att nå fram till Telenor, det har jag aldrig lyckats med.
Det lät väl hoppfullt, kunde mardrömmen få ett slut när Fiket öppnade nästa dag?.
Men det hade inte kommit något från Telenor så modet sjönk. Mejlade Karin som var på sitt jobb men ändå tog sig tid att kontakta Telenor igen och den här gången fick hon koden muntligt utan vidare.
Där slutade mardrömmen. Det var slarvigt av mig att åka ensam till en enslig plats med mobil och dator och inte ta med alla koder och lösenord. Men det där med bilen var något nytt, man får inte starta och stänga av flera gånger innan bensinen förbrukats, det var något nytt jag inte anade och har aldrig förr råkat ut för.

.