Brittakarolina's Blog

Då jag började att skriva ned vad jag minns från barndomen och min uppväxt, anade jag inte att det skulle kunna bli svårt, om jag bara höll mej till det som skett. Genom att nu ha hunnit fram till bokbinderiet har jag tagit ett jättekliv förbi den långa raden av år som innefattar: vår flytt till Skottland, barnens tillkomst, återkomsten till Sverige, alla kurser och Skansenjobb, geologen, min väg från kemi till textil, etnologi och arkeologi.  Allt det får vänta på sin beskrivning, de händelserikaste åren har visat sej vara svåra att få ner på ett bra sätt. En som formulerat just det här är Olov Svedelid i företalet till sin skildring av barndomen på Kungsholmen under 40-talet.  Hans bok  Världen som var Kungsholmen kan man läsa på nätet och jag hade länk till den i februari 2010. Där säger han att: barndomen gick det att skriva om men när han kom till åren då han blev mer medveten, blev det svårare att hålla sig till sanningen och därför avstod han. Efter tonåren kräver den inre censuren omfattande försköningar och då blir det inte roligt längre. Just så har jag kommit fram till att det funkar även för mej och därför blir det inte så mycket mer om allt som hänt Lasse och mej fram till sista åren.

Efter en lång vinter.

Vintern 2010 – 2011 var kall och vit under längre sammanhängande tid än vi vant oss vid de senaste 10 åren. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Skulle vi få uppleva ännu en vår?  Våra barn hade arbeten, deras barn var inte i samma  behov av barnvakt som tidigare, hämtning vid skola och fritids behövdes mindre, Lasse hade fått behandling för något gåtfullt och blodtryck, sänka och blodbild var OK, han gick på rehab och tränade muskler. Lasse hade också avslutat sin bok nr två, den var tryckt och fanns registrerad på KB. Vi var alltså lediga och kunde hitta på vad som helst men att gå runt kvarteret i ishalka var motbjudande och där det var sandat låg krossgruset i drivor, det fastnade i skosulorna och följde med upp i lägenheten.  Jag ville faktiskt fly från Väsby-vintern och började drömma om en resa att möta våren först i Skåne och sedan om vi orkade, kanske i tulpanernas Holland. Spirande grönska och färg hägrade. Många i vår generation for till Keukenhof på våren, tulpanernas Mecka och kom hem hänförda av all blomning. Vi var aldrig där. Från tiden med trädgård minns jag bläddrandet i de färgrika broschyrerna med lökar och även att vi beställde en del.

Kan vi?

Ska vi våga ta bilen och köra själva, vi har ju klarat många resor förr och det enda som begränsat oss då har varit tiden och reskassan? Den här gången har vi tid men minskad rörlighet. Rullatorn går in ihopfälld i baksätet, vi beställer rum i förväg så slipper vi leta varje dag. Vi prövar men väntar till efter vårdagjämningen för då blir det ljust längre tid på dygnet även om det ännu är kallt.  För att inte bita över för stort stycke hade vi för varje plan A en plan B, dvs om vi inte orkade ta oss till Skåne så skulle vi ändå försöka leta upp Lasses farfarsfars födelseplats i Västergötland och kanske också ta oss till Hornborgasjön och få se tranorna. Att vända hem igen efter det var inget misslyckande, vi skulle ändå fått en rejäl utflykt.

Vi for

den 12 april. Det hade varit gassigt ett par dagar så våren verkade vara bakom hörnet. Första delmålet var Medelplana vid Kinnekulle och på vägen passerade vi Örebro. Där fick vi för oss att gå av och uppsöka en bankomat och vid infarten som går förbi södra stationen trodde vi inte våra ögon. Där bredde ut sej den tätaste och största mängd  krokusar i full blom och alla färgnyanser från vitt till blålila, alla gräsmattor så långt ögat såg var fyllda. Det var vårt första möte med våren och det kom helt oväntat.

Då vi närmade oss dagens mål for vi genom Forshem med den märkliga kyrkan som blivit känd genom böckerna om riddaren Arn av Jan Guillou. En bra artikel om kyrkans reliefer är: http://stiglundberg.org/forshems-kyrka/

Mittemot kyrkan med sina stenreliefer ligger Forshems Gästgivargård. Den och dess meny har beskrivits lyriskt av Stefan Jarl och Stefan Johansson i boken från 2007,  På Gästgivarns vis. Vi hade bokat rum hos Pensionat Karlslund i grannsocknen som ägs av samma gästgivare, det ligger i Gössäter, granne till Medelplana, vi hittade platsen men stället är obemannat, så kontakten sker med skrivna lappar.

Vi ställde in våra väskor i ett mögeldoftande rum och snåla om dagsljuset ville vi fara upp på Kinnekulle innan kvällen och mörkret kom över oss. Det syntes ingen grönska och snön låg kvar uppe nära toppen där man åkt skidor för inte så länge sedan. Man hade sågat ner mängder av träd utmed vägen, det blev utsikt här och där, man kunde se Vänern och den hade ingen is, resturangen högst upp hade ännu inte öppnat och vi var ganska ensamma.

Medelplana

Lasses farfarsfar var född i Medelplana och med släktforskningens hjälp har vi följt hans senare väg, men vad som hände med hans syskon och föräldrar har vi inte sökt lika ihärdigt efter. De bodde alla i Nybygget – Limbruket i Medelplana och vi anar att fadern Sven Larsson arbetade med kalk, hela trakten är präglad av tillgången på kalksten i olika lager på sluttningarna kring Kinnekulle. En sökning på nätet gav att torpet ännu existerar, var det ligger och Hembygdsföreningen har inventerat, alla som bott där finns namngivna med årtal för boendet. http://kinnekullehembygd.nu/medelplana_nybygget.htm

Då vi sovit en natt och hittat frukosten for vi ut i den gråkalla morgonen. Vi frös och hade inte med oss tillräckligt med ylle, det var stekhett just innan vi for.  Torpet skulle ligga nära Trolmens station vid Kinnekullebanan. Järnvägen kom till i slutet av 1800-talet och trafikeras fortfarande. Vi tog först en sväng ner till Råbäcks hamn, det blåste iskallt från sjön och vi gick en runda bland de fina husen vid stenhuggeriet innan vi började leta på allvar efter Nybygget.

Äldre huggen sten

 Fossil i stenen

Man kan läsa om Råbäcks stenhuggeri och stenen på Kinnekulle. http://kinnekullehembygd.nu/rabacks_stenhuggeri.htm

Sen sökte vi oss fram till Nybygget. Från Trolmens station gick en smal grusad väg utmed banan och efter ett par hundra meter skymtade små röda hus mellan träden. DÄR !  Är stället bebott? Sakta närmade vi oss byggnaderna, det låg blå plastnät över vinbärsbuskarna och det tydde på någon sorts skötsel. Då vi rundade själva boningshuset såg vi att det satt en plywoodskiva spikad för dörröppningen, alltså bodde ingen där just då. Vi klev sakta runt och höll andan och då med ett dån rusade ett rälsbussartat tåg förbi som en raket, banvallen som var tomtens ena gräns var högt uppbyggd och hade väl tillkommit senare än torpet. Gården var inhägnad med nät som skydd mot fritt betande hjortar. Marken kring huset slutade åt ett håll i en sankmark med vattenspeglar och på motsatt sida rann en porlande bäck som förvann in genom ett hål under järnvägen. En brunn hade fått en låda över sej. Söderut var det ljust med betesmark och soliga gläntor. Vi rörde oss i ultrarapid och halvviskade för varje ny vinkel där vi såg något och till slut stod vi och tryckte näsorna mot fönsterrutorna. Torpet ägs av Råbäck står det på nätbeskrivningen och man har hyrt ut det för sommarboende och moderniserat för ändamålet. Kanske är det inte så attraktivt att bo här med tågen som rusar förbi nästan på gården  och råttgiftskartongerna som lyste fram bakom köksfönstret skvallrade om att det fanns fyrbenta gäster. Skulle du kunna tänka dej att hyra här, Lasse ? Hu nej. Inte med järnvägen där.

Omgivningarna. Banvallen åt norr, bäcken åt väster, betesmarken åt söder och våtmarken åt öster.

En titt bakom fönsterrutorna.

Det var gott om gamla boställen i sluttningarna ner mot Vänern, en del med prydliga ingångar och många med  överväxta gångar och ihoprasade skjul. Markerna har tömts på sten, vissa för stenhuggning men häromkring för kalkbränning. Här är stora stenbrott med vatten i botten och inplanterad fisk, andra djupa brott med orange högar (alunskiffer) efter kalkbränning, nu låg det is kvar längst ner i bottnarna. En väg vi åkte hade varningsskylt för att vägräcken saknades, på båda sidor om vägen var det branta stup rakt ner, vägen hängde som en smal brygga och man hisnade när blicken sökte botten. Hur kalkbränningen gick till kan man läsa: http://kinnekullehembygd.nu/kalkindustrin.htm

       Råbäcks stenbrott                    

Vi fortsatte till Medelplana kyrka och gick runt på kyrkogården för att läsa på gravstenarna, själva kyrkorummen är stängda den här årstiden. En förstenad trästubbe visade sig vara rest efter en stenhuggare. Från kyrkogårdens ena sida blickar gravarna ut över fria fält och i bakgrunden ligger Vänern. Där låg en rad kors som ett sällskap hand i hand och hade första tjing på utsikten. De hade samma namn som den med stora stengravkoret intill, en godsägare vars ättlingar ännu verkar i bygden.

Medelplana kyrka              Stigluckan med fattigbössa

Härifrån är det inte så många mil  till Hornborgasjön, nu hoppas vi få se tranor.

Det hade blivit efterfrågan på växtfärgning och spinning, vi lyckades förutom spånadskurserna att genomföra växtfärgning på järnspisen i Runby Nedras kök som studiecirkel uppdelat på åtta gånger under en årstid då inga växter gick att plocka. Torkade rötter bark och lav gick bra och indigo. Min kontakt i Hembygdsföreningens styrelse var Egon Lindholm som även varit med och bildat föreningen, han var enbart uppmuntrande och talade för oss i styrelsen, men flera var inte lika positiva. Idén att hålla till vid Hembygdsgården kom av att jag tyckte det var en självklar plats för den här sortens aktivitet. Men Hembygdsföreningen då visste inte riktigt hur de skulle hantera oss, de ville dels ha oss som dragplåster, det kom mängder av folk när vi höll på, men de ville också kunna styra oss efter sina önskemål  och inte tillstå vilka vi var. Vi gjorde vad vi kunde för att vara en tillgång för föreningen, men lin och ull låg inte då i föreningens intresse, det var industriminnen som gällde. Väsby bildades inte förrän järnvägen drogs här förbi, så historien sträckte sej inte längre bakåt än så.  Hugo Sabel hade mutat in forntiden med forngravar och runstenar och mellan det och den industriella tiden fanns ingenting.

Kulturpris.                                                                                                                                                                               En dag fick jag meddelande om att man delat ut det nyinstiftade kulturstipendiet till mej och Helge Kinell och Sören Hermansson, de senare två var båda musiker. De entusiastiska linodlarna hade föreslagit mej och jag blev överraskad. Det kändes alldeles för tidigt, jag var inte mogen för denna ära, allt hängde så löst i luften och vi var ju inte självklart välkomna med verksamheten någonstans.

Vid prisutdelningen i november 1973 i Vilundateatern kommer jag mest ihåg att min favorit Arne Domnerus spelade tillsammans med Rune Gustavsson och Georg Riedel, kan man önska sig något bättre? Efter prisutdelningen tillkom Bosse Broberg och Egil Johansen och det blev jazz så salen gungade, det blev många extranummer och ingen ville gå därifrån, det var helt oförglömligt.

Nordiska Muséet.                                                                                                                                                                  På något vis ville jag tacka dem som givit mej priset och eftersom jag fått frågor om flera fibrer än lin som jag inte haft svar på så var det dags att söka vidare. Jag ringde Nordiska Muséet och frågade Sofia Danielson om vi kunde få komma in och se vad muséet hade om lin och nässlor och fler fibrer och vad som fanns tillgängligt att veta. Hon svarade att våra frågor hade inte ställts förut och de kunde alla vara rubriker på doktorsavhandlingar men hon skulle leta upp det som fanns. Sen gjorde hon en heltäckande utställning bara för oss med litteratur, föremål, kända och okända fibrer, skrönor och tips för oss att gå vidare. Vi var många, alla linberedarna kom, och vi fick gå in bakvägen, det var efter stängningsdags och ett helt rum var tillägnat oss.  Vi skrev och noterade, någon tyckte att det var magert om näslor. Jaa mer finns inte, det har faktiskt inte gjorts så mycket  med och av nässlor i tid som någon kan minnas. Själv var jag imponerad av den omsorg Sofia Danielsson lagt ner inför det här besöket och allt hon dukat upp åt oss.

Njursta – Prästgårdsmarken.                                                                                                                                             Vid Njursta hade jag hyrt en gammal stuga av kommunen, utan vatten och avlopp och med eldningsförbud, för mitt vävande.

Lasse och jag hade grävt och vänt en gräsyta så att den skulle kunna användas för linsådd. Nästa grupp linodlare ett tjugotal personer sådde där och nu hade jag fått med Berit Hertzberg och Länshemslöjdskonsulen Eva Andersson.  Det var deras första möte med lin hela vägen från frö till fiber. Berit hade tidigare fått mej att sitta och spinna under tre julmarknadesveckor på Skansen och Eva fick mej att spinna på Sigtuna marknad och båda kom att bli mina uppdragsgivare för åratal framöver.

Samling vid Njursta.

Vi fick en rejäl skörd och det gick åt flera kvällar för att rycka allt linet.

Edssjön låg ett stenkast från fartsubron och intill en gammal brygga försökte vi lägga ut lin till vattenrötning för att kunna jämföra med det landrötade men vi var ute för sent och vattnet hade blivit för kallt, rötningen kom aldrig igång. Så vi fick landröta igen, det kan ta tid men brukar inte misslyckas.

Vid ett av beredningstillfällena använde vi en jordkällare med betongväggar och tak  som bastu och där hade vi satt in ett bastuaggregat och med det höll vi linet torrt för bråkning. Det gick utmärkt och vi prisade oss lyckliga tills några linstrån virvlade upp på aggregatet vid en hämtning och blixtsnabbt tog det eld i hela utrymmet. Det var vad som skedde då och då även förr, därför fick linbastun ligga en bit utanför bebyggelsen. Det blev en väldig hetta  men elden höll sej inom betongskalet. 

Sigrid med rötter i Dalarna hade hittat gammalt lin på en loge under höet, när de rensade i en lada. Ingen visste hur gammalt det var. Var det rötat eller inte? Kunde man röta det nu? Linet var brunrött i färgen och jag tyckte att svaret fanns om vi prövade. Så vi la ut Sigrids lin på tomten vid Njursta och en del av stråna var redan sköra men en  tredjedel gick senare att bråka och spinna ett brunaktigt garn av.

Rågvakt.                                                                                                                                                                                     En dag ringde en ung man Göran Gunér filmare, han ville komma med Göran Bohman till Väsby och prata med några av oss spinnerskor. Han hade fått min adress av Länshemslöjden. Marianne Fischer, Inga-Lill Ingebo och Ann-Mari Wallgren och jag väntade en eftermiddag i min hyrda stuga vid Njursta. De två killarna kom med tårta och berättade att de skulle göra film av Moa Martissons roman Rågvakt och de undrade om vi kunde ställa upp med redskap och folk och det handlade om pigor som spann. Vi kände ju inte varandra innan så det blev mycket prat och då vi skildes bad de att få höra av sej om hur de tänkt sej fortsättningen. Efter en tid meddelade de att de ville ha de tre pigorna jag sammankallat och redskapen men de ville inte ha med mej. Jag hade nog också sett fram emot en filmupplevelse och inte bara vara någon sorts kopplare. Man hade sagt att jag var för speciell och därför inte lämplig. Jag tror jag vet vad som störde. Då vi satt i stugan klämde killarna fram efter mycket hummande att i några scener skulle pigorna stå och tvätta sej med bar överkropp och inte med ryggen åt kameran. Jag ifrågasatte nakenheten, de kom ju till oss för att vi kunde spinna? Jag tror de vädrade bekymmer med mej, var nog oroliga att jag skulle lägga mej i deras visioner. De tre andra pigorna fick i alla fall vara med om en minnesvärd filminspelning och filmen visades i TV på julafton 1974. De tre spinnande pigorna.

Kolonilott vid Sanda.                                                                                                                                                               En av de hängivna, Inga-Lill hade hört att en kolonilott vid Sanda var ledig och eftersom linet utarmar jorden, blir det bäst om man inte återkommer på samma yta så snart och en ny plats var välkommen för nästa års sådd. 

Som vanligt var vi ett tjugotal personer som gjorde iordning ytan och hård lerjord även denna gång. Vi var också intresserade av hampa som fiberplanta och jag hade inköpt ett paket hampfrö för fåglar. Linet växte men lite ojämnt, hampfröna däremot tog fart och drog iväg. Ungefär vart tionde frö grodde men desto bättre, det blev som en skog av unga gröna träd och i samma veva fick vi veta att det var helt förbjudet att odla hampa. Hm.  Det var kanske bäst att ta bort hampan innan någon förstod vad vi hade på gång. En kväll var vi en liten skara som kämpade med att lyfta plantorna, de var två meter höga och grova och vi drog och drog. Vi blev alldeles kladdiga om händerna och kläderna och det doftade jättegott om dem och kanske blev vi höga av hasch men vi fick omkull plantorna. Vi delade upp dem på deltagarna och vi fick gå hem och röta dem på våra egna gräsmattor. Det tog lång tid att få dem rötade men de hade mängder av fibrer, grova och inte i närheten av linets smidighet, så hampan var inte lockande att försöka med igen.

Bögs gård, Sollentuna.                                                                                                                                              Vuxenskolan i Sollentuna ville ha en kurs i linodling med påföljande spånadskurs och engagerade mej för detta. De hade ordnat så vi hade mark att så lin på och de hade även samlat ihop flera spinnrockar, så allt det tidskrävande förarbetet var gjort och det var svårt att säja nej. Marken som skulle besås var ett hörn på en jätteåker på krönet av sorts högplatå, genomblåst av alla vindar, inget lä någonstans i sikte och en hård ljusgrå cementartad lera. Vi gjorde vad vi kunde för att den skulle bli mottaglig för linfrön. Våren och sommaren blev torr och het, linet blev knappt knähögt ocg som tur var hade jag gott om reservlin för att visa hur det också kunde bli och deltagarna tyckte ändå att det var roligt. Var vi rötade den här gången har glidit undan, det kan ha varit på Hembygdsgården i Sollentuna för det var där vi senare stod och beredde linet. Där fanns redan  en del  linredskap, jag behövde bara ta med skäkteträn, häcklor och tre bråkar. Sen spann vi både lin och ull och i Vuxenskolans egen lokal men någon mer odling tror jag inte att det blev, jag var inte hemma i Sollentuna nog att leta upp ett bra ställe att odla på och jag hade inte lyckats få Sollentunaborna upprymda nog att bli självgående med linet.

Efter alla linsådder med många deltagare insåg jag att det inte räckte med god vilja och glad entusiasm, det räckte långt, men en god jordmån för linet var en viktig förutsättning för att ge rättvisa åt alla ansträngningar. Det lin jag samlat på mej och som jag själv aldrig hann med att spinna och göra något av, räckte bra att ha som demonstrationsmaterial på spånadskurser och att låta de spinnande även pröva på att ta fram fibrer ur. Spinnkurserna blev bara fler och fler. Mina spinnrockar hade blivit 7 och ofta hade deltagare med sej en egen. Jag blev bra på att få spinnrockarna att fungera, så att alla kunde göra sitt garn och jag hittade olika sätt att släppa in den nya kunskapen till vuxna människor.  Det är inte helt lätt att plötsligt identifiera och kontrollera alla de olika mekaniska krafter som uppträder samtidigt,  då man spinner garn med eller utan spinnrock.

Tack vare att de flesta, som var med om den här lin-upptäcktsfärden, frågade bland grannar och andra kontakter, kom det fram gamla redskap, de fanns också att hitta i landsvägsbodar och i vrår hos antikhandlare. När Inga-Lill Ingebo annonserade i Uppsala Nya fick hon många svar, bland annat från en man i Brunna (utanför Uppsala) som ville visa oss flera bråkar och Marianne Fischer, Inga-Lill och jag for dit. Vi fick gå en bit in i skogen och där i och kring en hoprasad ruin av en linbastu var en stack av bråte som bestod av gamla linbråkar. Det fanns ingen ägare till något av allt detta, linbastun var som regel gemensam för en by och redskapen hade inkarvade initialer för varje brukare. Här hade man gått ifrån bastun för kanske 50 år sedan och lämnat allt åt mask och röta. Det mesta var pulvriserat  man kunde se av delarna att där funnits säkert 20 bråkar. Vi drog fram fem med och utan ben där den aktiva delen av redskapet hade haft tätare trä och med nya ben kunde de användas. Mannen som visade oss detta kunde inte sälja redskapen till oss för det fanns ingen ägare men vi kunde låna av honom och vi skrev på ett papper med våra namn och adresser. Vi åkte därifrån med bråkdelarna, som vi lagade och satte på nya ben och vi kunde använda dem när det var dags för bråkning.

Vi rötade linet i gräset bakom huvudbyggnaden på Runby Nedra dvs Hembygdsgården.

 Foto: Niklas Tyrefors

En dag då Hembygdsgården hade öppet var hela lingruppen där och vi hade alla stadier av lin att visa upp och hur man beredde det. Ings-Lill hade fått tag på en riktigt fin gammal frörepa, vi hade sex linbråkar, skäkteträn och häcklor av flera modeller. En del besökare hade haft med lin att göra men då skickade man det till ett beredningsverk och fick tillbaks färdig lintåga.                  Elsie repar frön med Inga-Lills frörepa.

De som nu hade varit med om att ta fram lin ville också fortsätta att spinna det och det var dags att kontakta studieförbunden igen. Omöjligt sa de, vi har inga spinnrockar. Då fick vi börja samla in redskap igen. Jag hade fått en adress till ett hem på Alnön där de renoverade bland annat spinnrockar i sin verkstad och därifrån köpte jag två, en grön och en blå och sen frågade jag grannarna och där fick jag låna fyra, två av de tilltänkta eleverna hade själva spinnrock hemma som prydnad, sammanlagt hade vi tio stycken. Vi bad att få hålla till i Hembygdsgården, de flesta var redan medlemmar i hembygdsföreningen och vi blev anvisade plats en trappa upp på vinden i deras då osorterade förråd av gamla skänkta redskap. Än en gång minsta ansträngningen från ett studieförbund och det var Medborgarskolan som gav med sej och det blev spinnkurs.

Nu rullade allt på och det blev flera spinnkurser med och utan linsådd, mycket utbyte av idéer och mycket inspiration från deltagrna, vi fick komma ner från den obekväma vinden och sitta i köket och spinna, vinden var för riskfylld både för de som hade svårt att röra sej och ur utrymningssynpunkt. På bilden är det fortfarande förrådet på vinden vi sitter i.

Vi bråkade lin då vädret tillät, hög och klar luft var önskvärt men en höst var utdraget regnig och det rätta vädret uteblev. Då fick vi hålla till under tak på logen. För att hålla linet torrt och bråkbart hade vi hyrt en byggtork och mitt under arbetet gick propparna och vi stod där i mörkret, det var väl tur att det inte tog eld också, det var nog den farligaste bråkningen jag hade ordnat, det fanns ingen utluftning och vi stod i ett kompakt mögeldamm, hur många som fick andningsbesvär för livet har jag inte fått veta men lindamm är inte bra för människans lungor.

Linet häcklas på logen vid Runby nedra. Flera varianter av häcklor och även nytillverkade.  

För att få en yrkesinriktad utbildning i vävning fanns den som närmast i Rudbecksskolan i Sollentuna. Där kom jag in och vi var minst fyra från Upplands Väsby, övriga var Sollentunabor. Här kom påspädning av kunskaper om allt textilrelaterat och härifrån fylldes nya kvällskurser. Jag tror det var här jag först hörde talas om Elisabeth Hoppe och blev nyfiken på hennes arbete med fibrer. Vid ett öppet linmöte i Väsby hade jag bjudit in Elisabeth Hoppe att komma och berätta för oss om sin verkamhet och Hembygdsgården blev proppfull. Elisabeth demonstrerade sländspinning som hon talade sej varm för och hon visade sina nygjorda sländor som hon och maken tillverkade och sålde. Vi kände inte varandra men fick bra kontakt och hon efterlyste bilder och levande modeller till sin kommande bok. Resultatet blev att Marianne Fischer och Inga-Lill Ingebo anmälde sej som modeller och spann med olika redskap och vår familj lämnade ut bilder (Lasses, Niklas och Brittas) från linberedning och växtfärgning till boken Karda,  Spinna, Färga som kom 1973. Bilder av våra vävnader och andra textilier är också med och boken har Inga-Lills spinnrock på utsidan.

Samma år kom även Grop Anna Hanssons växtfärgningsbok ut. Året efter fanns Cecilia Conradi-Engströms bok Spinna, färga och forma av tråd och på danska samma år kom Lise Warburgs Spindebog. Det här var roliga år, det fanns böcker att hänvisa till och ändå kunde alla inblandade göra egna upptäckter, man bytte erfarenheter och tipsade varandra.

Spånadsmaterial av annat slag än lin kom alltid på tal, hampa och nässlor med flera. En hade mycket höga nässlor på sin gård vid Lilla Benstocken (nu landningsbana vid Arlanda) och vi inbjöds att skörda. Det var nog de högsta nässelstjälkar jag sett. De fick ligga någon vecka på en grusgång utanför vårt garage i väntan på vidare behandling och sedan dess kom det nässlor där varje år (40 år). Nässlorna ska få ett eget kapitel senare om jag orkar.

I Upplands Väsby bodde en konsthantverkare Ann-Mari Karlsson som vävde och ställde ut vävnader av lin hos Konsthantverkarna Materialet var så pass exotiskt och hon talade varmt för lin och  blev intervjuad i tidningarna då och då. Jag tog kontakt med henne och undrade om hon ville vara med om linsådd men det lockade inte, hon hade fullt upp med att väva och leverera och sitt handspunna lin köpte hon direkt från spinnerskor i Hälsingland. Hon la ibland in tunna remsor av näver i väven. 

Det hände att jag talade med Henryk Zienkiewicz i Svalöf om linfrön, nu ville många köpa linfrö att så på egna land. Han mjuknade vartefter och hans förakt för handberedning bleknade och till slut var han intresserad av att sprida den kunskap han hade även till ”tanter”. 1973 hade Sätergläntan engagerat honom för en kurs i linkännedom och dit for jag förstås.

I gruppen som samlats där och som senare kom att vara med i många  linsammanhang fanns förutom Marianne Fischer från Sigtuna, Sören Karlåker, Gnesta, Berit Herszberg från Skansen och deras trädgårdsmästare Leif Johansson. Det var en helt omvänd Zienkiewicz vi fick möta, han förmedlade allt han visste om lin och det blev en helt linberusande vecka med mycket prat och utbyte av kunskap. Berit Herzberg och Leif Johansson talade på allvar om att ta upp linberedningen på Skansen som fast återkommande program under tre helger på hösten.Själva odlingen av linet var det som bromsade för man ville visa allt hela vägen och gärna det som blommade och det var brist på mark för ändamålet. Sören Karlåker erbjöd sej att förse Skansen med lin och röta det så att det gick att visa upp för allmänheten. Henryk Z och Berit H.

Redskapsfrågan var också knepig men man skulle se till att få nytillverkade bråkar och det som behövdes. Det var en helt fantastisk vecka och vi ville inte skiljas från Henryk Zienkiewicz, han hade visat sej vara en varm och omtänksam person som hade levt sitt yrkesliv med linets bästa för ögonen och trots att det nu var slut på den industriella lin-eran i Sverige så var han upplivad av att träffa oss. Vi kramade om honom och innanför laboratorierocken var han tunn som en fågel.

Vävstol, växtfärgning och linsådd.

Spinnrocken från Gävle kom fort till användning och garnet av det handberedda linet fick färgskiftningar från ljusbeige till brunsvart. Det grova linet, blånorna fastnade kring krokarna så det spann jag med slända och la in  i en väv i en barnvävstol med röd plastsked. Det blev så märkvärdigt vackert, som en gammal träyta.        

När jag sen prövade med ljusblå mellanslag blev det för mej himmelskt och det var svårt att släppa taget om det blå och bruna.

Nära i tiden till allt det här hade mina svärföräldrar letat upp en vävstol i någonstans i Roslagen och de ville överraska mej med den som present. De kom i sin Volvo Duett och lastade av den en dag. Ursprunget var oklart men det var en gammal och liten vacker vävstol snickrad med omsorg åt en person i en (troligen) liten stuga med lågt i tak. Den hade fyra trampor men fästet för dem var primitivt, så vi byggde ut det och sen kom jag igång med vävning på ”riktigt”. På både vävkurs och spinnkurs talade man ju om sina närliggande intressen, det var där allting spreds och växtfärgning var många lockade av. Det var inte heller så vanligt och min nyfikenhet krävde mer. Trots att Internet inte fanns så gick det att leta upp det man ville veta mer om. Enda kursgivare med växtfärgning på programmet var Sätergläntan i Dalarna och dit for jag 1967. Lasse var kvar på Gotland, det var semestertid och han såg till barnen. Grop Anna Hanssons kurs skrev jag lite om samtidigt med näverstickningen i november. Den fyllde mej med tankar på egna kurser.

Den första väven i vävstolen var tänkt att bli klädsel på locket till vår pinnsoffa. Jag hade kommit över billigt garn på rea inne på Hemslöjden, flera gröna nyanser och jordbrunt. Jag ville väva den fuktiga jorden med spirande grönska som stack upp om våren. Det blev randigt i brunt och grönt och om någon skulle kunnat associera till det jag tänkt mej så måste en bruksanvisning varit vidhäftad. Inte ens en provlapp finns kvar. Nästa väv hade jag spunnit garn till både varp och inslag och färgat med stenlav och björklöv. Det blev ett rutigt tyg med höstfärger och det räckte precis till en kjol och en jacka utan krage och det var lite Pelles nya kläder över känslan att klä sig i den nya dräkten. Kanske var mönstret och färgerna lite för påträngande och de som såg mej hajade till och spärrade upp ögonen för mycket, så jag undvek att använda plagget i Upplands Väsby. Det finns ett par smålappar kvar.

Året efter Vattholma-linodlingen krossade jag frökapslarna från den första skörden och sådde på tomten bakom vårt hus. Landet var inte stort kanske 2 x 5 m men även här växte det bra och blommade vackert blått. Mellan sådd och skörd är linet inte så krävande och alla moment kan sen avbrytas och rätt tillfälle eller väder kan inväntas. Jämsides med linet och spinnandet gick jag på en kvällskurs hos Handarbetets Vänner på Djurgården i flamskvävning. Bildvävning var ännu inte riktigt inne att lära ut och för att kunna ge sej på att väva bilder fick man börja med flamsk. HV själva vävde minsann bilder och i stora format, offentliga beställningar vars förlagor målats eller ritats av konstnärer. Vävstolar med 5 meters bredd och flera väverskor jämsides som arbetade med att tolka färgerna och strukturerna till garnblandningar. Det var stort att få gå en runda och se vad som just var under arbete. Vi hade skånska åkdynor som förlagor och fick lära oss de regler som gäller för flamskvävning t.ex. olika sätt att tanda men alla ville veta mer om friare bildväv utan alla begränsningar. Efter den obligatoriska blomman kopierad från någon av åkdynorna fick vi göra egna bilder men i samma teknik. Jag valde ett kinesiskt tecken från en ljusblågrön lampfot.

Genom den rätt nybildade konstföreningen i Väsby fick jag kontakt med Marga Svensson som var någon sorts konst-nav i samhället hon hade dessutom hand om Medborgarskolan. Då jag berättat om den inspirerande växtfärgningskursen i Dalarna ville hon att jag skulle göra något liknande i Väsby. Vi letade ut en plats som kunde hysa en rad med kokande kittlar över öppna eldar och ett tält för övriga pinaler och vi hittade den vid f.d.ångbåtsbryggan vid Mälaren nedanför Runsa slott. Det blev en härlig försommarvecka med insamling av växter, kokning och färgning och de som anmält sej till kursen var alla textilintresserade bland andra min gamla vävlärarinna och de blev sedan mina vänner för lång tid framöver. Vädret var gynnsamt och vattnet gjorde att färgerna blev rena och klara och som avslutning på veckan blev vi inviterade av slottsfrun Ebba Anckarkrona till bullar och saft i slottsköket. Vi var sotiga och lufsiga och kände oss lite som forntida nådehjon men saften var himmelskt god, jag hade aldrig förr smakat något så ljuvligt. Det var fläderblomssaft.  Efter kursen skrev jag och bad om receptet på den sköna saften och det fick jag, men Ebba Anckarkrona bad att jag inte skulle sprida ut det för det var hemligt och kom från någon slottsägare i Skåne. Det har gått 40 år och nu är inte fläderblomssaft hemlig längre.

En växtfärgningskurs i det fria kräver många kärl, en del hade jag inköpt begagnade och en del hade vi bett deltagarna att ta med. Garnmaterialet och alla övriga redskap hade jag fixat,  vi belastade inte studieförbundet med  arbete eller några utlägg, så de hade bara att administrera.

Den positiva anda som uppstod bland deltagarna fick mej att fundera på om man kunde göra en linodlingskurs också. Jag föreslog det för de olika studieförbunden inklusive Länshemslöjden, men de hade inga studieplaner och ingen bok att gå efter så det gick inte. Inga argument sålde min idé. Till slut kom jag fram till att ingen kunde hindra oss  om vi struntade i studieförbund och bara satte igång själva. Jag övertalade Hembygdsgården att få så lin på deras gamla potatisland och de gick med på det. Jag satte in ett upprop i lokaltidningen och visste inte om någon skulle höra av sej. Drivkraften var att jag ville odla lin men jag ville ha sällskap, det är roligare om man är flera och förhoppningsvis skulle de som kom bli lika upprymda som jag över vad de fick uppleva av en liten jordplätt. Potatislandet var gratis, Svalöf skickade 3.75 kg frö à 6:-/kg (nu hade man skrapat upp det sista) så sådden blev inte dyr och jag var fri och helt ideell.

Det kom minst 12 personer med krattor, jag hade jämnat ut marken lite i förväg och delat in ytan i rutor så att alla skulle få så och mylla ner frön. Jag hade vägt upp och hällt frön i kuvert så att mängden passade till 1m2. Vi sådde i maj och under sommaren träffades vi ett par gånger och rensade ogräs och kollade hur linet växte till.  Då skördetiden närmade sej och jag tittade till landet om kvällarna, hoppade ett par stora katter ut ur vårt fina lin, de hade trampat in och gjort legor med lin som liggunderlag.  Hur blir man av med katter i linet?  Hjorthornsolja fick vi veta, det höll undan både rådjur och katter.  Apoteket hade och det var inte förbjudet och det luktade hemskt illa. Vi droppade på ett snöre som vi spände runt odlingen, men det hjälpte inte. Det lin som ännu stod upprätt skulle nog räcka bra till oss. I stället för att minska hade gruppen av linintresserade ökat, så när det var dags för skörd var vi fler än från början.

Bilderna är från sådd, nermyllning av frön och skörd.

Var började textilspåret?

Det textilintresse som kom att prägla min tid sedan barnen fötts hade kanske hängt med ända från tiden då min mamma drygade ut hushållskassan med att sy om allt som kom i hennes väg till kläder åt i första hand mej. Hon lagade allt som gick sönder och när lakanen sprack på mitten så tog hon de helaste bitarna till örngott eller dukar att lägga över och under bullarna när hon hade bakat         Att sy och laga blev helt naturligt under min uppväxt och då Lasse och jag gifte oss 1950 kunde man få ett statligt bosättningslån (minns inte hur mycket) och för det köpte jag i stället för möbler en grön Elna elektrisk symaskin. Med den sydde jag kläder efter mönster och det var ofta lösningen av mitt klädproblem för jag blev rund om ändan och hade svårt att hitta passande storlekar. Så det här med textil fanns i bakgrunden även om jag inte började undersöka hur fibrer blev garn förrän senare.

Då vi kom till Upplands Väsby och flyttade in i Ägget 1962 hade vi två barn och det tredje var på väg. Vi som en tid trodde att vi aldrig skulle kunna få barn satt med knäet fullt av det vi önskat mest. På sommaren föddes tredje barnet och det blev sedan den intensivaste tiden någonsin med tre barn under fem år, nytt hus och Lasse fullt upptagen med att bygga upp verksamhet och fabrik åt Dental.

Jag ville gärna vara hemma med barnen åtminstone tills de blev tre år men sedan ville jag fortsätta att arbeta utanför hemmet. Efter två årbörjade jag höra mej för om det fanns daghem vi kunde få  köa till plats på. Har din man arbete? Jaa. Ja då finns det ingen möjlighet. Oj då. Privat barnflicka var enda möjligheten och det hade vi inte råd med och inte var vi mogna att veta vad vi skulle ge eller kräva av en sådan. Så jag blev hemmafru.

En gammal dröm att lära mej väva blev aktuell då vi fick studieförbundens kursutbud i brevlådan. Den här tiden var det köer till vävkurser men jag anmälde mej och kom med i en nybörjarkurs hos ABF, en kväll i veckan i en källarlokal.  Det var härligt att få gå ifrån det intensiva barnlivet ett par timmar och prata med folk från Väsby, gamla Väsbybor med rötter i samhället före den stora tillväxten. De jag har de starkaste minnena av är Ingrid Kilander, Britta Petsén och Kerstin Hagfält och kursledarinnan förstås, men hur jag än letar så hittar jag inte hennes namn. Jag minns henne tydligt, hon var lite äldre, smal och klädd i en dräkt av hemvävt tyg i brungröngrått peppar-och-saltmönster, brun basker, glasögon med ofärgade bågar och hon talade med en lite hes röst på någon sorts östgötadialekt. Hon var ensamstående och möjligen ogift men vad hette hon?  Hon hade varit vävlärare antagligen hela sitt yrkesverksamma liv på särskolan vid Lövenströmska men nu som pensionär fick hon arbeta med vuxna. Jag har hittat bilder av henne och hennes dräkt.

 Hon var bra och brydde sej om att vi lyckades med vävarna, jag visste absolut ingenting då jag kom men jag var läraktig och snappade upp kunskaperna hon strödde kring sej. Nu minns jag, hon hette Elisabeth Jansén.

Här börjar historien med linet.

Materiallära ingick förstås som kursmoment och en dag hade vår lärare med sej en bunt med linstrån som hon hämtat hos sin bror som hade ett lantbruk någonstans söderut. Hon knäckte ett strå och vi såg hur linfibrerna låg där som ett band runt kärnan i stjälken. Just där och då vid ett hopfällbart rangligt bord i en källare med en rad hopsamlade vävstolar föddes mitt intresse för linet och alla de följder det fick.  Då jag frågade hur man bar sej åt sedan för att få till garn av fibrerna, var det ingen som hade erfarenhet av det och den gamla ramsan vi lärt redan i folkskolan med att linet skulle rötas, skäktas och häcklas sa just ingenting, det var bara en rad lustiga ord utan innebörd.

Jag frågade efter linfrön hos Weibulls men de hade inga. Fråga hos hälsokosten, sa man. Det fanns då två urskiljbara linsorter oljelin och spånadslin. Oljelin odlades för att ge mycket frö som man pressade olja ur. Plantorna var korta och greniga för att ge många frökapslar i topparna och fibrerna i stjälkarna blev korta, hårda och spretiga. Spånadslinet hade långa och tämligen ogrenade stjälkar och färre frökapslar och man hade satsat på långa fibrer i stjälkarna i stället. Hälsokostens frön kom från oljelin och var inget för en som en som ville göra garn.                          Vår vävlärare frågade sin bror varifrån fröerna kom och fick veta att de kom från Svalöf.

Jag beställde frön därifrån och fick ett lite ledset svar från Henryk Ziekiewicz att det var ingen idé att så lin, förädlingen av frön hade upphört, staten drog in stödet till linodlingen som funnits sedan värlskriget som en stödåtgärd, linberdningsverken var nedlagda. Det fanns bara något kilo frön kvar och då jag ändå var enträgen lovade han att skicka ett kilo. Att bereda lin för hand ansåg han löjligt.

Föräldrarnas sommarställe i Vattholma fanns ännu kvar och jag bad att få så linfrön på en del av potatislandet som mamma med Småländsk envishet hade brutit upp mellan stenarna i backen. Det gick bra för eftersom pappa hade dött orkade mamma inte ensam odla och släpa hem all potatis som de brukat göra ett antal år. Synd att pappa inte levde, han hade nog kunnat berätta något om linodling, han var ju från Hälsingland. Det hade aldrig varit på tal annat än indirekt och i form av en berättelse om hur hans mor en gång varit riktigt arg på honom. På gården Homna i Voxna odlades lin till husbehov och det var hans mor som hade ansvaret. Man brukade röta linet nere i Voxnan som rann förbi nära gården och man sänkte de hopbuntade linknippena och förankrade dem med någon träställning. Pappa som väl inte var så gammal lekte med sin tre år yngre bror Thure nere vid ån och de fick för sej att lossa på förankringen och såg sedan hur linet gav sej iväg med ån den ena bunten efter den andra. Till slut hade allt linet flutit iväg och det var hela årets skörd. Hur det uppdagades har jag glömt men pojkarna kände väl inte hur stor förlusten var, fast den gången blev hans mor arg på honom, så han mindes det resten av livet.  Hans mor hette Britta och var min farmor, som jag aldrig träffade.

Jag sådde hälften av mitt kilo linfrö i Vattholma, det var en sommar med lagom regn och mycket sol och eftersom det inte hade växt lin på marken där förr så utvecklades det maximalt. Det blev långt, inte för grovt och det la sig inte ner utan stod upprätt ända tills det var dags att dra upp det. Sett så här i efterhand var det nog den grannaste linskörd av alla  jag varit med om.

Vi ryckte linet en dag i augusti, Lasse var med och det tog längre tid än vi anat men mot kvällen var landet tomt. Jämsides med de praktiska ingreppen pågick hela tiden arbetet med att lista ut hur jag skule göra för att komma vidare. Jag hade letat fram äldre beskrivningar och sen frågade jag ut folk om vad de visste och förstod att först måste linet hängas upp på tork och sen skulle  frökapslarna bort.

Vi stuvade in hela skörden i vår gula Citroën 2CV, den blev tungt lastad och vi for hem till Ägget i Upplands Väsby. Under färden hann linbuntarna bli varma och det ångade och doftade enormt av bittermandel så jag fick köra med sidoluckorna uppfällda.  Vi hängde linet på tvättlinan bakom huset och när det hade torkat hade vi spikat ihop frörepor att dra av fröna med. Vi samlade upp frökapslarna på en presenning när de sprätte omkring.

För att få loss fibrerna ur stjälkarna behöver man lösa upp klistret de är inbakade i och det gör man med rötning. Man kan röta i vatten eller på land och i Uppland har man ofta landrötat, daggrötat låter mildare. Då lägger man ut linet tunnt på en grässvål och sen får dagg och svampar sköta arbetet tills det är lätt att få fram fibrerna. Vi la ut linet på gräsytorna bakom vårt hus och det var spännande att följa den allra första rötningen, skulle man kunna avbryta den i rätt tid eller… och vad skulle vi göra sedan?  Gräsmattan mådde inte alls bra och ruttnade själv fläckvis under linet. Grannarna i kedjehusraden undrade vad vi sysslade med, en del sneglade men andra var intresserade och vi fick tips om vad de visste.

Linet rötade på tre veckor och vi samlade ihop de svartgrå mögliga stråna och satte i små koniska skylar på tork och sen var det stopp. För att få fram fibrerna behövdes en linbråka att bryta av det vedartade som nu var sprött och torrt. Var fanns det en linbråka? De tillverkades en gång på gårdarna där de skulle användas och som de flesta allmogeföremål då de behövdes.  Vi var med i en bilklubb för Citroën 2CV och den som samlade oss till möten och verkstadsträffar bodde på en gård i Roslagen. Vid ett möte råkade jag få syn på en linbråk i deras magasin och jag blev erbjuden att låna den. Vilken lycka !

Att knäcka de första stråna med denna bråk och känna hur det mjuka linet kom fram i handen var en upplevelse. Innan dess hade jag knäckt strån för hand några i taget och stuckit mej på de vassa skävorna, att nu ta en handfull i taget var lyxigt.  Vi ritade av bråken och tog mått och kände efter om något kunde bli bättre och sen byggde Lasse en egen linbråk åt mej, så vi kunde återlämna den lånade.

Nu stod jag med  både bråkat och obråkat lin men sen då? En skäkta behövdes dvs en träkniv att slå loss vedbitarna ur fibrerna med och hur vi fixade det minns jag inte riktigt men en häckla att kamma fram de mjuka lintågorna med spikade vi ihop av husets  spik och det funkade.

Nu hade jag linet och i mängder och för att komma vidare måste det spinnas. Hur spinner man? Jag prövade att vrida fibrerna och mata på flera och lindade upp det på en pinne och fick till slut ett nystan. Jag förstod inte då att jag faktiskt spann, så enkelt kunde det väl inte vara, man måste ju använda en spinnrock allraminst. Efter att ha frågat och frågat fick jag veta att det enda stället som lärde ut spinning i början av 60-talet var S:t Görans gymnasium. Där kom jag med i en kvällskurs som leddes av Karin Staf. Hon var inget charmtroll men hon gav oss en stabil grund för materialläran, alla ulltyper och sen lin förstås. Jag fick bra kontakt med materialet, händerna kände och förstod att samarbeta med de krafter som var inblandade då man gör ett garn med hjälp av en spinnrock.. Att spinna med slända var inget man talade om, det var något föråldrat som ingen längre kunde.  Ullen vi spann kom från Kontrollhudar i Varberg, en uppsamlingsplats för ull från Svenska gårdar, den kunde köpas sorterad och efter kursen beställde jag ull därifrån. Linfiber att spinna kunde vi köpa från Holma Hälsinglands spinnerier och de kostade då 15:- /kg och det var anledning nog att inte hålla på att odla själv. Mot slutet av kursen blev det förstås tal om var man kunde få tag på en spinnrock. Karin Staf gav oss adressen till ett ställe i Gävle där man  kunde köpa en äldre spinnrock som garanterat kunde användas. Eftersom spinnrockar var bortglömda som bruksföremål hade de övergått till att bli prydnadsföremål och själva spinnfunktionen kunde saknas utan att någon tänkte på det. Det fanns även nytillverkade men de var inte tänkta att användas på riktigt så de var inget att satsa på. Jag anmälde mej till en spinnrock från Gävle och fick en vacker spinnrock som var utmärkt att spinna tunnt garn med.

              Skulptur av glasfiber och plast av Bengt Amundin.

Någon gång före 1978 ville Ella Lettström donera en skulptur till Upplands Väsby för att liva upp vattenytan på Norrviken. Det blev genast upprörda skriverier om hur onödigt det var att bryta den rogivande vattenytan. Man var inte heller säker på vilken sorts skulptur det kunde bli och vad den skulle föreställa.

Jag har inte gått igenom skriverierna i dåvarande VäsbyNytt för att få exakta datum för de olika händelserna i Afrodites historia. Då Ella Lettström dog hade nog inte den donerade skulpturen kommit på plats men ärendet kunde inte avfärdas eftersom det handlade om en donation, en skulptör hade fått uppdraget och skulpturen väntade på att placeras. Hur ärendet behandlades av kulturnämnden och hur de försökte bli befriade från donationen kan vi bara ana.

Minns inte om den kom ut på någon flotte på Norrvikens vatten och välte eller blåste omkull men man beslöt att där skulle den inte vara och det byggdes en liten tribun på baksidan av Väsby Centrum och där placerades Afrodite och man kallade platsen Afrodites torg (tror jag).

Då man byggde ut Väsby Centrum behövdes ytan där Afrodite stod för Konsums utvidgande, livsmedelsaffärerna skulle ha utgångar utanför Centrum för där skulle vara låst under kvällstid. I all tysthet försvann Afrodite och det märktes inte i den röra som uppstod vid bygget.

Efter ett par år då Lasse och jag promenerade på Mälarvägen över järnvägsbron tittade jag ner över räcket, där var kommunens uppsamlingsplats för utbytta lyktstolpar och skräp som blivit över vid renoveringar – sopor alltså. Därnere skymtade bland skräpet något vi sett förr – delar av Afrodite stack upp ur bråten. Vi gick dit dagen efter och tog bilder av det skändade liket och bad en Väsbytidning ta upp frågan om hur konstverk med eller utan konstnärens vetskap kan hamna på en sophög. Det visade sig att konstnären inte var upplyst om Afrodites öde och han var upprörd.

Det resulterade i att man tydligen lagade och renoverade Afrodite och gav henne en plats vid vattnet, denna gång vid Väsbyån. Man ser henne från tåget, hon står med Maraboufabriken som bakgrund och för att komma nära henne måste man promenera eller cykla minst en kilometer söderut från stationen utmed en gång och cykelväg. Under den promenaden får man sällskap av minst 20 tåg som dånar förbi med olika ljudvolym och leran under fötterna darrar.

Afrodite har nyligen varit mål för geocaching, dvs man har gömt ett meddelande på ett knepigt ställe och de som deltar ska hitta meddelandet efter kryptiska anvisningar.

Bengt Amundin, Afrodites skapare, är född 1915 och fyller 95 år i november.Han är den som vet precis hur Afrodite kom till och de olika turerna kring henne. Tänk om vi kunde få höra hela historien. 

27/2 2011

Läser i dagens tidning att Bengt Amundin inte lever längre. Han hade vernissage i Österåkers konstförening  den 15 januari och avled på väg till vernissagefesten.

Hur hamnade vi där? Det är en lång historia.

Den började egentligen med att Birgitta och jag arbetade på en gård i Grötlingbo sommaren 1947 och att jag under den tiden drabbades av ljuset, bebyggelsen, landskapet, människorna och språket på Gotland.

1955 hade Lasse bytt ut sitt forskningsassistentjobb på Wennergren-institutet mot att leda en liten dentalfabrik i Hägersten som ägdes av tandläkaren Torsten Timander och som var född på Gotland och bodde där om somrarna.

Lasse och jag planerade en cykeltur på Gotland sommaren 1955, jag längtade efter att få återse ön och nu tillsammans med Lasse. Det här undgick väl inte Torsten, dentalföretaget var inte så stort. Hur vi kom till Gotland minns jag inte, inte heller hur vi fick cyklarna med oss men vi trampade söderut och solen gassade, det kom att bli en rekordsommar. Vi bodde på vandrarhem och levde spartanskt, ön hade ännu inte upptäckts av så många turister och trafiken var inte besvärande. Någonstans på vägen efter att ha övernattat i Klintehamn mötte vi en flott bil som bromsade in och Lasses chef Torsten hoppade ur och berättade att han varit på lunch hos sin gamle kompis Henry Hansén på Holmhällar. Dit måste ni åka om ni ändå siktar på Hoburgen och södra delen av ön, sa Torsten. Sen måste ni komma upp till Ljugarn och hälsa på, det ska bli trevligt att träffas, jag letade faktiskt efter er.

Vi fortsatte mot Burgsvik, där fanns ett vandrarhem (nu Grå Gåsen) vi tog in på, huset är kvar och har under åren haft olika ägare och drivits som ibland resturang och ibland pensionat. Därifrån till Hoburgen var inte så långt, vi rundade sydligaste delen och på väg norrut letade vi upp Holmhällar som Torsten uppmanat oss till. Det låg på östra kusten och var en anspråkslös anläggning i en brun före detta officersmäss från krigsåren och det satt fortfarande ett vindkraftverk på taket. Den här delen av ön elektrifierades så sent som i början av 50-talet.

Då vi gick mot vattnet kom vi till ett helt fantastiskt raukfält som sträckte sej säkert en kilometer längs den rundade kusten. Kring huvudbyggnaden fanns små träkåkar gömda bland tallarna och där bodde familjer som, dagen vi dök upp, var samlade och kastade varpa på en grässlänt melan jättetallar och enbuskar. Middag serverades i huvudbyggnaden dit alla gick och man hade två matsalar, en för äldre personer utan barn och en där barnfamiljerna samlades och det här gjorde intryck på oss. Vi kände att här skulle man kunna stanna. Vi hälsade från Torsten till innehavaren, han lyste upp, maten var god och hela stället var en mjuklandning.

På vägen mot Ljugarn passerade vi Grötlingbo och jag ville visa Lasse var Birgitta och jag hade arbetat åtta år tidigare. Vi kom till Uddvide som ligger bredvid Kattlundsgården och knackade på helt oanmälda. Margaretha, frun i huset var hemma och hon kände inte igen mej. Jag fick förklara vilket år jag varit där och med vem, men hon kunde inte komma ihåg, det var ju så många som hade arbetat hos dem. Det var ganska snopet, min dröm om Gotland som grundats just här hade bara mej själv som vittne.

Då vi så småningom trampat oss upp till Ljugarn, där Torsten bodde och letat upp hans hus, råkade vi hamna mitt i ett kalas. Man hade samlat alla sina goda vänner för att fira något och trädgården var full av folk med namn vi inte hört förr men som vi senare läst och hört mer om. Torsten hade nu Alice som hustru och de hade fått två barn, Lasse hade bevittnat hans övergång från hustrun Margaretha till hustrun Alice och den var lite oväntad men Alice hade gjort sej hemmastadd i Ljugarn-huset och föreföll att alltid ha bott där.

Alice granskade oss innan vi gick runt och hälsade och hon tyckte att jag hade en märklig färgkombination på kläderna, det var nog sant, jag hade en gul linnekjol och en turkosfärgad top, det var det enda som var någorlunda rent efter dagarna på landsvägen.

Torstens hus, Sandarve, vid Strandvägen i Ljugarn hade en stor öppen altan med utsikt över sandstranden och havet. Huset ägdes en gång av konstnären och greven Louis Sparre, han lät bygga det efter egna ritningar och byggmästare var Carl Engström. Runt huset fanns en uppvuxen trädgård med lusthus och en blomsterrabatt med madonnaliljor och en rosbuske i jätteformat, en Louise Odier. http://sv.wikipedia.org/wiki/Louis_Sparre

Vi var inte tidigare bekanta med Torstens gäster och blev därför två uppmärksamma lyssnare. Hedersgäst på kalaset var Helge Kökeritz, professor i USA, som var på besök i hemlandet och han var en gammal skolkamrat till Torsten. En ung man Hans Björkegren som just gift sig, hade kommit ut med en bok, han hade vistats i Ryssland (Sovjet) och alla ville veta mer om hans liv och varje gång hans namn nämndes kom ordet begåvad med före eller efter. Man hade en hemhjälp som serverade, gästernas barn utspisades i ett rum för sej och de vuxna för sej och det var en vänlig och glad stämning bland alla. Vi kände oss lite tråkiga eftersom vi inte kunde glamma med i allt.

Torsten tyckte om Lasse och hade blivit något av en mentor för honom, nu ville Torsten att vi skulle bo i hans lilla hus vid Sudersand på Fårö, av Alice kallad kärleksnästet. Vi cyklade dit och upplevde Fårös stränder och raukar en vecka och en dag fick vi besök av Torsten, Alice, Thomas och Helge Kökertitz. Helge var expert på Schakespeare och hans språk och han visste allt och lite till om dubbelheten i Shakespeares repliker. En ledsam utnämningshistoria till en professur i Uppsala hade fått honom att flytta till USA och det var ett sår som aldrig läkte. Torsten tog oss med ut i sin flotta bil och visade oss andra delar av Fårö och körde bland annat på den hårda sanden nära vattnet på en sträcka. Där var också en strandremsa där nakenbadare höll till och då vi passerade de solande skrek Helge Kökeritz högt och trodde inte att han sett rätt och bad att få åka sträckan en gång till.

Vi bodde en vecka i Torstens stuga, handlade mat i en lanthandel och lagade något ätbart i stugans kokvrå. En dag skulle vi steka ägg och då hände något som gav oss rysningar och som kan göra det varje gång vi påminner om det. Då jag knäckte första ägget i stekpannan rann en död färdig kyckling ut, sex ägg gav samma resultat och varje gång jag nu knäcker ägg kan jag få en vision av de toviga kycklingarna.

Helge Kökeritz, Alice, Thomas och Torsten Timander vid Fåröstugan.

Vi lade Gotlandsturen bakom oss, åren gick, Lasse slutade att sköta Torstens företag och vi emigrerade till Skottland. Där fick vi barn Niklas 1957, vi återvände till Sverige och fick Gösta 1960 och 1962 kom Karin.

Med tre barn och en hund blev det knepigt att fara någonstans på semester. Vi prövade att åka till Jämtland, till Vallbo som jag kände till från tiden med Hilma i fjällen. Gästerna där hade inga små barn med sej och gårdens småpojkar var stöddiga och hoppade på våra barn och bussade gråhundarna på oss och vår lilla hund, så vi flydde. Sommaren då Karin skulle bli tre år kom plötsligt bilden av Holmhällar för mej och vi försökte minnas hur det var tio år tidigare, kunde det vara något för oss nu? Lasse ringde Henry Hansén på Holmhällar och han hade fått ett återbud en vecka i juli och vi var välkomna.

Alltså hamnade vi 1965 med vår familj i Storstugan på Holmhällar, det var så nära paradiset man kan tänka sej. Doften från havet, bruset, sol och blommande timjantuvor, som doftade då man gick på dem. Närmaste stuga låg ur synhåll, ingen retades med hunden, barnen kunde röra sej helt fritt och vi fick  mat tre gånger om dagen och slapp diska. Flera familjer återkom år efter år, barnen bekantade sej med varandra och hittade någon att vara med. I köket lagade fru Karlsson mat och Henry Hansén gick runt och pratade med folk och Bodil Hansén som var konstnär hade färgsatt inredningen till Holmhällars alldeles egna färger. Stugorna, enkla trästugor hade handfat och kanna, man hämtade vatten i huvudbyggnaden, ett par torrdass fanns bland tallarna och i huvudbyggnaden fanns vattentoalett och dusch, i småhusen fanns potta och hink. Varje förmiddag drog två flickor en cykelkärra runt och bäddade, tömde hinkar och städade husen. Inget var organiserat för gästerna, man bestämde sin dag själv.

Vi kom att bo en vecka i Storstugan under sex somrar, Lasse var den som drog hem lön och vi hade inte råd att stanna längre tid även om vi ville. Vi såg att de små husen var bräckliga, myrorna tog sej in och träet multnade, vi sa oss att de kan inte hålla tio år till och folk kommer att vilja ha det bekvämare och mer hygieniskt. Vi måste göra något så att vi kan bo i trakten även om Hanséns alla hus faller ihop. Karin som låg i minsta rummet där myrorna gick in skrek för alla småkryp.

Då sökte Lasse upp en man i byggnadsnämnden i Hoburgs kommun, det var sista året den existerade som egen kommun och hörde sej för om han visste någon som kunde tänkas sälja en bit mark i området. Han fick namnet på Svante Ödman, Sallmunds, en bonde som kanske var möjlig att prata med. Lasse kontaktade Svante, någon mark nära sjön hade han inte men däremot på ett annat ställe och med Svante, en rund man i bilen (Citroën Dyane) for vi iväg långt ut på en åkerväg och riktningen var helt motsatt stranden. Då vi stannade och steg ur bilen och tittade ut över en slätt med en skogsrand längst bort, sa Svante, det här kan ni få köpa, en bit eller alltihop. Det var en sandåker som det växte lågt gräs på och därför inte hade något värde för honom. Närmast vägen var ett ogenomträngligt körsbärs-nässel-hallon-snår, lite längre in stod en stor oxel och nära den var en kulle som visade sej vara något hoprasat med sten och kalkbruk, rester av någon bebyggelse och sen öppna fält omkring. Vi sa bara Åh, här går det att vara. Det tog väldigt kort tid att bestämma sej. Här fanns 20000 m2 och det gällde att välja på vilken del av åkern det var troligast att hitta vatten och var ett litet hus bäst kunde stå.

Nära oxeln hade funnits ett hus, en öländsk familj hade bott där för hundra år sedan och rester av deras ladugård låg inne i snåret. De hade haft sin brunn i snåret och Svante skulle prata med Albert Baeckström som var bra på att leta ut brunnar och förutsatt att det gick att få fram bra vatten på tomten så ville vi köpa en bit. För Svante fick vi köpa hur stor del vi ville men det fanns ju ett pris. Tidigare hade priset på sådan här mark vrit 1:- m2 men Svante tyckte det var dags för en höjning så han tog 2:- m2. Vi ville gärna ha halva åkern det var 10000 m2.

Jag tror att redan nästa dag var Albert Baeckström från Bertelsmässe där, en man som visste mycket om gamla tider och folk och han klev ut i snåret och pekade på den gamla brunnens plats men den var inget att satsa på. Sen gick han med en grenklyka fram och tillbaks några vändor och pekade till sist ut ett ställe där det skulle vara bra att gräva efter vatten. Det är klart att den som söker vatten inte enbart går efter slagrutans utslag, man ser sej ju om och uppfattar hur grönskan ser ut på platsen och sammantaget kan man föreslå en punkt. Men att bara gå efter grönskan om man vill hitta vatten räcker inte.

Vi var tvungna att åka hem, Holmhällarveckan var slut och Svante hade talat vid några att gräva efter vatten lite senare och en dag ringde han och meddelade att nu fanns det vatten på tomten. Man hade grävt i sanden där Baeckström anvisat och var beredda att ge upp när man var nere på 4 meters djup, då plötsligt ännu ett tag med skopan gav en fors av vatten och det blev bråttom att sätta ner ringar. Då vi skulle göra upp om brunnsgrävningen hade vi också Baeckström att tänka på och då vi frågade vad han skulle ha, slog han ifrån sej och sa att om något så skulle det vara något som rann. Då blev det en flaska whiskey.

Lasse åkte ner till lantmäteriförrättningen och lantmätaren ville bara stycka av knappt 5000 m2 det var mer än max för en sommarstuga. Det här var 1969 och följande sommar bodde vi på Holmhällar och vandrade ”djungelstigen” utmed åkrar och ägor genom skogen upp till tomten vid Långmyren så ofta vi kunde.

Vi hade frågat oss fram till någon som byggde sommarstugor och hittat Albert Larsson i Sproge. Han byggde tre modeller som kunde levereras på lastbilsflak och vi valde en mellanstor för 16000.  Någon gång under sommaren 1970 kom stugan åkande och man lyfte den på plats, Lasse var där. Man satte den på ett antal betongblock och ett litet uthus kom också med. Vi hade fått ett löfte om öppen spis i stugan men det hade man glömt så en murare från När kom och skulle öppna upp ett hörn i efterhand. Han svor hela dagarna, dels för att det var hans sätt att tala och dels för att virket var så hårt att ingen yxa bet när han skulle bryta sej in i hörnet. Albert Larsson gjorde allt på hemmaplan i Sproge, sågade virket själv av gotlandsfur och byggde så det blev rejäl kvalitet. Det blev till sist en öppen spis och skorsten och vi fick ett litet hus som vi kunde sova i och våra somrar kändes rädddade. Då vi valde hus sa vi att det skulle vara ungefär som ett Holmhällar-hus, mer behövdes inte, vi skulle bara sova där, för vi var ju ute mest hela tiden. 

Tomten heter Sallmunds 1:19 och den ligger på  Littorinavallen och nära en utdikad myr Långmyren. Littorinavallen är ett mäktigt sandlager som bildades runt Gotland då Östersjön var ett annat hav för flera tusen år sedan. Skalen av en saltvattenssnäcka, Littorina litorea som man hittar i den sanden har fått ge namnet åt det forntida havet och den sandvall som det svallade upp.

Långmyren var en våtmark för lite mer än hundra år sedan men i slutet av 1800-talet dikade man ut många av Gotlands myrar för att utöka den odlingsbara arealen. Då tömde man också Långmyren på vatten genom en grävd kanal och jordägarna runt myren fick dela på den bördiga mark som bildades av myrens botten. Samtidigt sänktes grundvattennivån 2 meter på omkringliggande mark och då blev en del av åkrarna för torra för att säkert kunna odla på, rötterna nådde inte ner till vatten och så är det där vårt hus står.

Vattnet som man grävde fram på tomten var friskt och gott men lite brunaktigt och väldigt järnhaltigt. En bit utanför tomten, i sluttningen ner mot en mindre myr, Lillmyren, finns resterna av en hälsobrunn som var känd på 1800-talet och som man märkt ut med cementrör och text. Man når den inte längre för där är det bara ett ogenomträngligt snår. Vi tror att det är samma vatten som vi träffat på och får ut en del av. Baeckström sa på sin tid att vi ligger ovanför den gamla strandlinjen och då smakar vattnet gott, men de som har brunn utanför, där smakar vattnet sleke, dvs gammal rutten tång.

Där vår stuga nu står kallas marken i kyrkböckerna för ”Sallmunds grund”, dvs man hade ett boende men ägde inte marken. Då man gick runt myren, innan allt var igenväxt kom man till flera platser med gamla vinbärsbuskar och snöbärsbuskar men utan alla andra spår och det är nog inte bara fåglarna som stått för spridningen, det är gamla boplatser. De som senast bodde vid vår oxel före oss kom från Öland 1876, mannen var smed Frans August Lindgren och hans fru Brita. Hon hade en dotter Mathilda Charlotta  och tillsammans hade paret mist två döttrar på Öland och fått en en dotter i samband med flytten till Gotland, Hilma Aqvilonia, hon står i födelseboken både i Runsten och i Vamlingbo. Det står att de inte är skrivna i församlingen, men adressen är Svalstäde och nästa plats de bor på är Sallmunds grund. Där föddes sonen August Emil Conrad 1882.

Den stora oxeln vi bor intill känns som ett vårdträd från en länge sedan svunnen bosättning och om våren har vi en matta av vildtulpaner på marken som någon en gång planterat och som haft lång tid på sig att spridas. Senare på våren hittar man en annan lökväxt som man inte ser så ofta, morgonstjärna och då vi röjt i körsbärssnåret har vi hittat både vita och röda vinbärsbuskar. Hallonen vet vi inte om de är vilda eler förvildade.

Smedfamiljen jag följt i kyrkböckerna flyttade omkring 1890 till Långmyre grund, vi vet inte om det hade med utdikningen att göra eller om de bodde dåligt. Dottern Hilma dog av lungsot samma år och dottern Mathilda dog 1891 efter att gjort en vända till USA, kvar av barnaskaran var bara sonen August Emil Conrad. På Långmyre grund låg i många år ett rödmålat hus byggt i skiftesverk som Öländska hus är kända för och vi tror att det var deras hus. Det förföll sakta och man har numera byggt ett liknande hus på samma plats fast med nutida krav. August Emil gifte sig med en flicka från Lilla Sindarve och det finns ättlingar kvar i Hamra.

Platsen uppe vid myren är kall, våren kommer senare hit och på försommaren går temperaturen ner till nära noll om nätterna. På kvällarna reser sej dimmorna som en vägg eller driver i stora sjok förbi fönstren och det fastän marken är torr kring oss. Hur svårt måste det inte varit att hålla undan för kyla och fukt , då myren ännu var en våtmark.

Vi håller värmen med hjälp av elekricitet från nätet och gläder oss åt att vara nära marken och alldeles särskilt de år då den blommar som i år och då rabbisarna inte tuggat i sej allt. Sen är vi glada att vi över huvud taget fick en bit Gotland att vara på. Under de första tjugofem åren efter köpet blev Svante och Anna Ödman våra Gotlandsföräldrar som vi vände oss till om det mesta, det var ju på ”deras” mark vi bodde om somrarna. De finns inte längre men det händer ibland på söndagarna att vi ser en herrcykel trampad av en rund silhuett som sakta närmar sej infarten till myråkern, Svante  hälsar på och har inte glömt oss.

Så här kom vi till Sallmunds 1:19. Drömmen som började i Grötlingbo har nu blivit fleras dröm, något att längta till under vintern antingen man bor i Uppsala, Södertälje, Tokyo eller Upplands Väsby.

Hösten 1952 började jag hos docent Arvid Wretlind på Farmakologiska Institutionen på Karolinska Institutet. Efter ett par år blev professor Börje Uvnäs på samma ställe min arbetsgivare och dessa anställningar tillsammans kom att bli de roligaste av alla laboratorieåren.

Då jag letade efter namn jag särskilt minns och kollade om någon ännu var i livet, hittade jag minst sju och plötsligt blev det svårt att berätta. 

Jag sökte efter bilder på Wretlind och Uvnäs och då kom jag på en lång intressant skrivning av Barbro Westerholm till Karolinska Institutets 200-årsjubileum.   Om man googlar på Karolinska Institutet  Barbro Westerholm får man hennes biografi och under den går man till artikeln ”Plantskolan Farmakologen”.

Barbo Westerholm har ett långt medicinskt förflutet, hon har passerat 75 år och är fortfarande aktiv som politiker. Hon berättar här om sin egen utveckling och om tiden och arbetet på Farmakologen. Den kategori jag tillhörde dvs laboratorie-och forskningsassistenterna nämns inte annat än i ett fall och då är det en fuskande person som fördröjde hennes studier med ett år och som förbittrade tillvaron. Jag har tagit reda på vem det var och då hon hör till dem som ännu lever känns det tveksamt att ösa på med fler tråkigheter.

Det blir alltså en paus tills jag hittat en infallsvinkel på de här åren. Här fanns så många människor som kom att betyda mycket för mej, inte bara som arbetskamrater, klimatet i huset gjorde att det fanns plats för vars och ens egen historia.