Brittakarolina's Blog

Mitt förhållande till pojkar var från början helt oproblematiskt men någonstans i folkskolan började jag urskilja att en del killar var intressantare än andra och det var roligare när de var närvarande.               Alexandra 8 år frågade mej häromdagen om jag varit kär i någon då jag gick i skolan och svaret blev långt och tillkrånglat, för man umgås numera på ett annat sätt bland barn än vad vi gjorde och hur skulle jag svara? Vad menas med att vara ”kär”? Jag sa först ja men sen blev det nej för jag ville kalla det att jag var ”jättejätteintresserad” i stället och Lasse föreslog det man sa på den tiden att man ”gillade” någon. Men på den tiden sa man det inte lika lättvindligt och intresset var mer hemligt, man blev inte ”ihop” med någon och man behövde aldrig ”göra slut” eller tala om att man bytte partner. Det var enklare på ett sätt när inte allt var uttalat.

Sen började jag i flickläroverk och pojkarna försvann ur det dagliga synfältet i fem år. Killar blev något exotiskt och vi visste inte hur vi skulle få kontakt med dem. Birgitta och jag spejade på killarna i Johannes folkskola, några åkte med 6:an till Stureplan. En krallig typ blev senare musiker, Leppe Sundevall och två andra hängde vi efter i smyg och såg att en bodde på Regeringsgatan 42 (nu rivet) och en annan på Norra Smedjegatan (nu rivet) men några samtal blev det aldrig. Vid Stureplan kom killarna från Beskowska skolan och ett par åkte med 32:an (trådbuss) åt vårt håll och särskilt en kille var jag nog snudd på ”kär” i. Vi försökte läsa av namnet på hans busskort och kom fram till att han hette Stig någonting och kring honom fanns ett självklart lugn som var väldigt attraktivt. Han var i flera år centrum i min dröm om pojkar, sista gången jag såg honom hade han Tekniska Högskolans emblem på kavajens bröstficka. Flera år senare läste jag en artikel om honom i en Dalatidning och då var han landskapsarkitekt i Orsa.

Då skoltiden passerat kom pojkar och män in i tillvaron ganska naturligt på jobbet och på STI framför allt, samtalen rörde sej kring jobb och tekniska frågor och då försvann den ordlösa lockelsen.

Det fanns många värderingar och förväntningar kring parbildning på den här tiden som nu låter som sagor. Då skulle en flicka ”hålla på sej” och där utgjorde väl fortfarande kyrkans förkunnelse någon sorts lag för ens leverne. Kyrkans påbud har skapats av män i ett annat klimat för männens bästa, män kring Medelhavet vill ha oskulder (fortfarande) och det har gjort oskulden till en tillgång och handelsvara. Uppgörelsen då en man och en kvinna ska förenas har använts allt från den ekonomiska uppgörelsen mellan två ätter (länder) till att helt simpelt ge mannen monopol på kvinnans hål.

Vad var det som fick mej att se just Lasse? Han fanns i klassrummet på STI och hans röst hade ett lugn och en tyngd som gjorde att man trodde på det han sa. Då vi hade laborationer gick många och rådgjorde med honom eller kollade vad han trodde och tjejerna använde honom som krafthjälp om de skulle lyfta något tungt eller något annat som de rimligen borde klarat själva. En tjej kom med en slang som skulle skäras av och bad om hjälp och han skar av den, men då tyckte jag att han var larvig som inte sa åt henne att göra det själv. Han var oförändrligt vänlig mot alla, kom inte med några kommentarer eller något i minspelet som röjde att han var road av sitt manliga övertag i tillvaron. Själv kunde jag inte spela hjälplös och be en kille om något påhittat. Men jag ville ändå komma närmare.

Vad gör man då? Jag satte mej bredvid honom en gång och sa bara HEJ. Det var mitt första steg och hur han svarade på det, skulle få betydelse för fortsättningen. Han visade ingen förvåning och vi pratade som om vi alltid kännt varandra. Efter det gjorde vi sällskap efter skolan om kvällarna och jag kände att man kunde tala om precis vadsomhelst med honom och han sa gärna emot och gav sej inte om han visste något säkert och han blev inte arg, det var jättehärligt och det lyfte samtalen.

En dag kom han på en moped, lättviktare kallades det då, det var en ljusblå Rex. Då fick jag hålla i hans axelklaff och han drog oss båda nerför Humlegårdsgatan, det gick undan och vi skildes vid Stureplan. Sista kvällen för terminen hade jag hoppats att han skulle föreslå en träff under sommarlovet men han sa inte ett knyst och vi skildes med ett hej då. Usch då tyckte jag att han var trist men han var kanske upptagen och jag visste egentligen rätt lite om honom och det kändes som om vi aldrig mer skulle ses. Vad jag inte visste var att Lasses äldre bror Bengt hade sagt att Lasse inte fick gå och skaffa tjej före honom och som den lillebror han var tvekade han kanske.

Efter händelsen, då vi tömde kemisalen och jag hamnade i gasmolnet funderade jag på att lägga av med kemin och sommaren som följde arbetade Birgitta och jag på lantgård på Gotland. När höstterminen närmade sej ville jag nog fortsätta på STI och kanske få chansen att se Lasse igen.

Då jag kom hem från Gotland i augusti läste jag i tidningen om en olycka i Enskede där Bengt Tyrefors hade dött, en flock hästar hade tagit sig ut ur ett hägn och rusat ut på Tyresövägen där Lasse och hans bror kom åkande med sina lättviktare. Det blev en oundviklig krock och Lasses bror Bengt dog.

Vi sågs igen på skolan och en kväll föreslog Lasse att vi skulle sticka på bio under andra passet. Förslaget satt långt inne och jag hade gjort det möjligt i flera kvällar för honom att fråga utan att han kom sej för, samtidigt var det viktigt för mej att inte bara jag var angelägen. På vägen till bion på Valhallavägen gick jag på moln, studsade, det här var bekräftelsen på att vi hörde ihop och jag var lycklig. Minns inte bions namn eller vad vi såg. Vår vänskap blev en glädjefylld pratrelation och det kändes som om vi hade samma språk.

Medan vi umgicks spelade flera skivor i mitt huvud, en sa att den här killen kan man ha roligt med även när förälskelsen är över, vi kan prata om allt. Han dricker inte alkohol, han har i alla fall inte hunnit börja, jag hade sett hur alkoholen gör om en människa och levde hellre ogift hela livet än med en alkoholist. Sen var det frågan om Lasse skulle tappa intresset för mej när han fick träffa min ständigt onyktre pappa och min beskäftiga mamma. Det var oroande.

Nu när Bengt var borta var kravet att Lasse skulle invänta sin tur att skaffa tjej inte aktuellt och vi började träffas även utanför skoltid. Lasse hade knappt varit bortom Tyresö och Enskede under sin uppväxt och jag var hemma i hela stan, så det blev många vandringar i och kring Stockholm. Bilderna från den tiden är helt ok, jag hade köpt en egen kamera, en liten baby Brownie, för 16 kronor, den var av svart plast (bakelit) och den hade bara en inställning, men bilderna blev bra. http://www.brownie-camera.com/3.shtml och jag kunde lämna tillbaks kameran jag fått låna av Hilma, den släppte in ljus. 

Lasses presentation på Hjärnegatan gick till så att Lasse ringde på och hämtade mej till någon tillställning och då fick han skaka hand med föräldrarna och visa sitt ansikte en kort stund. Han var helt naturlig och sa inget efteråt om att de verkade konstiga, så det var lugnt.

En dag skulle jag visas upp i Lasses familj, de bodde i en halvvilla på Krokvägen i Enskede. Kvar hemma fanns förutom föräldrarna och Lasse, Lasses syster Ann-Marie som var två år yngre än han. En äldre bror Rune hade flyttat hemifrån, han var gift och paret hade en son. Då vi kom hem till Lasse var alla vänliga och glada och pratade mycket men utan att titta på varandra. Glatt pladdrande gick de alla på bio för att inte störa oss första gången jag var där och där satt vi. När de kom hem igen kom de med antydningar om vår gemensamma framtid som om vi redan bestämt oss för att leva ihop och det gick vare sig att hålla med om eller säga emot, men jag kände mej infångad.

Förutom promenader blev det långa cykelturer och äventyr vid vatten. Lasse hade en kanot, en kanadensare, den låg på Tyresö vid någon av de tomter som pappan byggde hus på och kanot var något jag ville pröva. Vi cyklade dit en söndag för en dagstur men först skulle kanoten ner till sjön. Vi fick trä den över huvudena och använda cyklarna som vagn, det var svårt med sikten men efter tre kilometer var vi äntligen framme vid Gimmersta vid Albysjön och kunde sätta kanoten i vattnet. Lasse berättade att han hade lagat revor i duken med TAPE, det var något nytt undermaterial som kunde användas till lagning av nästan vadsomhelst. Det var en vacker sommardag och vi gled ut på Albysjöns vatten och en bit ut mötte vi arga svanar som hade bo på en liten kobbe mitt i sjön. Det hade börjat komma in vatten i kanoten och vi satt snart nog med hela byxorna blöta och vattnet steg. Vi blev tvungna att sikta på kobben och rädda oss upp innan alltihop sjönk. Vi tömde ut vattnet och kollade var det runnit in. Tapen hängde som slappa lösa remsor och det fanns många revor som släppte in vatten. Hur skulle vi komma därifrån? Vi hade inget val,vi fick sätta oss i kanoten, sikta på en strand och ta i och paddla mycket vi orkade och hoppas att slippa sjunka. Vi nådde land men måste gå med kanoten på huvudet och leta upp cyklarna och sen dra den hela vägen tillbaks till pappans tomt, men då var jag slut. Varför fortsatte jag att träffa Lasse?

En annan gång skulle Lasse ta mej med ut i en motorbåt som familjen ägde, den låg vid Tyresö Strand. Det viasde sig vara en stor öppen eka med ett chabrak till motor med en trälåda över i mitten av båten. Motorbåt var för mej något mahognybrunt med kapell som båtarna nere vid Kungsholmsstrand, så det gällde att fort tänka om. Efter en del besvär fick Lasse igång motorn men då skakade hela fartyget och vatten sipprade in mellan borden. Vi kom ut en bit i viken och jag pekade på vattnet som samlades på golvet och så skulle det vara, det var bara naturligt. Sen försvann fötterna ner i vattnet och ja fortsättningen blev att vi flöt omkring i marvatten och motorn stannade och Lasse fick ta till årorna för att vi skulle komma iland igen. Efter de här turerna har jag förhållit mej kallsinnig till att dela havets lockelser med Lasse.

Ann-Marie hade en egen krets av vänner, de hade andra intressen än vi så vi möttes aldrig. De gillade att dansa och planerade vilka kjolar de skulle ha och killen de alla kände och trodde de skulle kunna  snärja på sina fester var Lasse Lönndahl. Dessutom hade hon en raljerande ton mot Lasse och pikade honom för allt möjligt och jag kunde inte hänga med, dels lät det inte snällt och dels,  för att kunna delta måste man växla in på en sorts jargongspår som jag inte klarade.

Sommaren 1948 ville jag åka till Jämtland och Hilma gav oss en adress till Häxåsen, där vi kunde hyra in oss och gå ut på fjällvandringar. Att bo i samma rum utan att vara gifta var inte att tänka på, men om vi var förlovade då?? Lasse hade friat en kväll på Nybrokajen, lite väl tidigt tyckte jag och drog på svaret. Men en förlovning visar ändå en avsikt med sällskapandet, så vi köpte ringar och förlovade oss på restaurang Pagod högst upp i ena Kungstornet till en kopp kaffe och sen gick vi ner i Kungsträdgården och satt där på en bänk vid Molins Fontän och kramades.. Det var 10 juli 1948 och Lasse hade fyllt 19 år men inte jag.

Vi tyckte väl sedan att det var dags att våra föräldrar fick mötas.  Mamma skulle göra en middag och be Lasses föräldrar att komma, inga inbjudningskort och man kom överens på telefon. Jag var förstås nervös för ingen visste i vilket skick pappa skulle vara och sen hade jag förstått att Lasses föräldrar inte drack och dessutom tog aktivt avstånd från alkohol.

Då vi öppnade för Lasses föräldrar deklarerade Lasses mamma högt och ljudligt redan i trapphuset: OCH ANN-MARIE ÄR MED RUNES FAMILJ I DAG. Herregud, Ann-Marie, hade vi glömt henne eller hur var det? Storebror Rune med familj var inte heller bjuden, han hade egen familj och kändes inte aktuell i det här sammanhanget. Vi hade tänkt att föräldrarna skulle träffas, det var inget storkalas med släkt och vänner inbjudna men det var först med mamma Gretas replik som jag fattade att vi gjort henne besviken, som inte bjöd in hela familjen.  Jag fick dåligt samvete och ville att Lasse också skulle må lite dåligt, men han tyckte att det var löjligt, Ann-Marie brydde sej inte ett dugg om oss och saknade säkert inte någon inbjudning. Det blev pinsamt och det vi tänkt ut fick klart underkänt och samtidigt som föräldrarna bekantade sej, permanentades en klyfta mellan Ann-Marie och oss och den kom att bestå i nära 50 år.

Sen for vi till Häxåsen och bodde i varsitt rum hos familjen Nilsson och gick på strapatsrika turer om dagarna. Vi gick över myrar och fjäll till Bydalen bland annat och gick efter kartan.

På ett ställe låg fyra stockar lagda över en djup klyfta med den brusande LillGräftån i botten och den måste vi krypa över med våra ryggsäckar, då satt hjärtat i halsgropen och den krypningen gör jag nästan ine om ens i minnet. Vandringarna gav mersmak och  kom att följas av längre turer de följande åren. 

Sommaren 1950 siktade vi på Sösjöfjällen i nordvästra Jämtland. Vi började i Rörvattnet, hade tält med oss och slog läger där det kändes bra.

Vi hittade två övergivna fäbodar, den första var Arvasslia och den låg några meter in i  Norge och där hade vi gärna stannat, ängsmarkerna och gårdstunet blommade  som i Edens lustgård.  Det kändes som om vi inkräktade och vi fortsatte och kom till Grubbdalen. Där sov vi under ett bodtak och det var nästan lika vackert där, men bara nästan. Sen siktade vi på Tjouren, där skulle finnas ett par stugor, det visade sig vara ett sommarviste för samer och de skötte stugorna.

Familjen hette Doj, förnamnen som dyker upp är John och Pål men mammans namn är borta. De tog oss med på fiske och och vi kände oss som med i familjen, det var ett oväntat och härligt möte och de ville att vi skulle vara kvar, men vi drog ändå vidare. Då jag nu googlar på Pål Doj finns det en journalist och fotograf med det namnet och Pål har deltgit som fotograf i en arkeologisk inventering av stenåldersboplatser i det här området 2007. http://www.ripjakt.se/blanketter/Njaarke.pdf  Njaarke, Renskötsel i tre årtusenden.

Vi vandrade också från Handöl förbi Sylarna till Helags och på den turen träffade vi danska Jytte och Frits Bangsholt, som vi kom att hålla kontakten med  i många år och som gjorde att vi lärde oss att förstå och tycka om danska. Jytte, Frits, Lasse, Britta och Maj vid ett regnigt avsked i Östersund

Vår förlovningstid varade i över två år. Vi ville flytta hemifrån båda två men det var bostadsbrist, vi stod i bostadskö men den gav inget. Vi hade jobb och utbildning och ville bestämma själva och gifta oss utan att be om föräldrarnas tillstånd. Alltså måste vi vänta tills vi båda fyllt 21 år. Strax efter min födelsedag i augusti tog vi ut lysning, den räckte för giftermål inom någon viss tid. Lasse letade lägenheter på skumma byråer, som tog betalt för visning av något ruckel och sen gick det ändå till någon annan. Till slut hittade Lasse ett rum på Hägerstensvägen i Aspudden i ett gårdshus på nedre botten. Det fanns en kakelugn i rummet för värmen och en lång gång från ytterdörren, där man kunde hänga av sej kläder. I en utbuktning på gången fanns en kallvattenkran över en klockformad gjutjärnsho och längre fram en dörr till en vattenklosett. På vedlåren intill kakelugnen stod ett gaskök med två lågor. Lasse skrev på ett kontrakt och vi hade någonstans att ta vägen! Vi började skaffa möbler och flyttade väl halvt om halvt in.

Vi pratade om bröllop och kalas men uteslöt det ena efter det andra. Mina föräldrar hade inte ett öre över att spendera och något kalas med pinsamheter ville vi inte uppleva. Hellre då att vi bjöd hem alla till oss när vigseln var över. Så vi beställde en tid för vigsel i Rådhuset och bad Rune Stjernholm och Eivor Andersson, båda kompisar från Wenner-Gren institutet och STI att vara bröllopsvittnen och sen beställde vi lunch för oss fyra på Piperska Muren efteråt.

Den 8 november 1950 jobbade vi som vanligt fram till lunch, sen hade vi bett om ledigt resten av dagen och ingen mer än vi och vittnena visste vad vi skulle göra. Det var snålkallt och snön flög i luften som stora flak, vigseln i Rådhuset tog inte lång stund och då vi kom ut på rådhustrappan igen var den vit av snö, men den var blöt så det var snöglopp och det gick över skokanten. Trots blöta fötter fick vi en trevlig lunch med sjötunga och sen gick vi åt skilda håll dvs vi gick till Aspudden. 

Vi ringde  från telefonkiosken runt hörnet till våra föräldrar och berättade att vi var gifta och bjöd in dem och alla släktingar som ville komma till vårt rum en söndag senare.

Dagen efter var alla lediga, kung Gustav V skulle begravas och kistan drogs i kortege genom stan, vi var ute nära Skeppsbron och såg och hörde liktåget.

Mina föräldrar klagade inte över uteblivet kalas, men Lasses föräldrar hade svårt att förlåta att vi gick vår egen väg med vår vigsel.

  Hägerstensvägen 1950, sen skaffade vi en bil, den var veteranbil redan då, en Chevrolet från 1928. Om den inte startade, tog man fram veven och drog igång den. 

Men vad var det då som var så intressant med Lasse?

* att han ville vara med mej,   

* att han mentalt lät mej vara ifred,

* att han aldrig tuggade om gamla  missförstånd eller försökte ändra på mej,

* hans optimism och tro på att kunna lyckas med det mesta,            

* värmen,

* glädjen

* rösten

* lugnet

* framtanden 

Nu blir det inget mer om Lasse på ett tag, men det var ungefär så här det började.

Under de 40 år vi ägt och bott om somrarna på den torra marken kring Långmyren har vi aldrig varit med om en sådan blomstring som i år.  Vägen ner söder om Fide var kantad av orkideer i alla nyanser av rött och lila, det såg ut som om alla existerande plantor i år gått upp i blom. Då och då lyste den vita skogsliljan fram som tända ljus i det gröna, den har blivit mer och mer vanlig de sista åren. Förr,  om man höll sikte på Fideskylten utmed vägkanten, kunde man se många av dem och likaså vid rastplatsen med utsikt över vattnet lite längre fram, men nu hade klippmaskinen redan städat, så de var inte synliga. Vit skogslilja  Cephalantera longifolia

Marken runt vårt hus brukar vara brun så här års men den var grön med blått skimmer av te-veronika.

Te-veronika   Veronica chamaedrys   

På tomten som var bebodd under första hälften av 1800-talet växer en tät matta av vildtulpaner och någon gång har jag sett vita små stjärnor i gräset. Då vi fick marken grävd för avloppstank, samlade jag små vita lökar i storlek av ärtor som ramlade fram ur sanden, sen satte jag dem på olika ställen där de kanske skulle  få bättre livsrum och i år möttes vi av många rosetter med kraftiga knoppar och flera utslagna blommor. Enligt floran heter de Morgonstjärna  Ornithogalum angustifolium.

Sen var marken ute på sandåkern överströdd med vita stjärnor av backglim Silene nutans, de vecklar ut sej mot kvällen eller när det mulnar.

Och på en stor rundel en bit ut på åkern lyste det vitt och då man kom närmare var det backsmultronblom i mängder.

Backsmultron, nejkon Fragria viridis

Nu var fältsipporna, kända från dikt av Gustaf Larsson,  nästan helt överblommade.

Fältsippa Pulsatilla pratensis 

Uppe hos oss vid myren kan nätterna vara kalla och allt växtlighet kommer lite senare så hos oss hade inte syrenerna slagit ut än fastän husen någon kilometer härifrån är dolda av blommande syrener.

Hösten 1949 i början av november började min anställning hos docent Rolf Luft. Jag hade fyllt 20 år, var färdig ingenjör och hade erfarenhet från tre tidigare arbetsplatser och jag var förlovad med Lasse men bodde kvar på Hjärnegatan hos föräldrarna.

Rolf Luft hade skapat en ny avdelning för endokrinologisk forskning (hormoner) och var nyutnämnd docent i ämnet och hans verksamhet var tills vidare inhyst i Serafimerlasarettet. Här var lokalerna gamla, mörka och obekväma, det var högt i tak men det var höga fönster, en gång tänkta att ge maximalt ljusinsläpp till de sjuka som vårdades här. Här hade Rolf Luft fått en arbetsplats i kandidatlaboratoriet (kandlab), en arbetsbänk med sidor åt två håll ute i rummet och ett par meter fönsterbänk med utsikt mot Klara sjö. Det fanns en plats till och det var ett dragskåp en trappa ner i ett prång bakom kardiologen och det var platsen där urinproverna kokades som skulle hormonbestämmas. Ännu ett rum en bra bit från dragskåpet, med ingång från den långa korridoren som var sjukhusets transportled, där inne bland gammal bråte fanns instrumenten, pH-metern, spektrofotometern (Beckman) och en kolorimeter, där gjordes de slutliga avläsningarna av mina analyser. Rolf Lufts arbetsrum låg högst upp på vinden under taket.

Vid den här tiden samarbetade Rolf Luft med Björn Sjögren också läkare, de var som parhästar och de förde en oavbruten diskussion. Lufts sköterska som förestod laboratoriet hette Eva, hon var liten, ljus och med ett ansikte som klippt ur en novellillustration. Hon såg alltså bra ut och var dessutom pigg och hade humor och utövade stark dragningskraft på män. En sköterska till, Lisa fanns också vid arbetsbänken, hon kom ursprungligen från Skövde och hade en lite allvarligare läggning. Hon och Eva tog prover på Lufts patienter och analyserade blodbilder och satt mycket vid mikroskop. Läkarsekreteraren Birgit fanns i Lufts och Sjögrens rum högst uppe under taket.

Lisa vid mikroskopet

Kandidatlaboratoriet som fått maka åt sig en del på grund av Lufts verksamhet, förestods av Syster Britta och hon undervisade medicine kandidater i laboratoriearbete flera dagar i veckan. De hade behövt hela salen och det kunde bli rätt trångt när c:a 15 fullvuxna läkarkandidater rörde sej runt varandra med de fladdrande rockarna. I kandlabbets norra hörn fanns en dörr in till professor Nils Antoni och för att nå den måste man passera utmed vår arbetsbänk och det gjorde han och hans patienter och sekreterare under tystnad som teaterstatister flera gånger om dagen. Sekreteraren var stram och lite äldre och hon öppnade munnen en gång om dagen och det var på morgonen när hon kom in första gången, då utstötte hon högt så det överröstade allt ”GOMARAN” och så fick hon heta. I motsatta hörnet var diskrummet och där fanns två diskerskor Fru Palm och fröken Zander. De hade sina egna tider för kafferast och mat, de tillhörde en annan klass, så de blandade sej inte med oss annat än när det var dags för tårta, då ropade Eva på dem.

Innanför diskrummet fanns en garderob (ett före detta linneförråd?) utan fönster och det var kafferummet. Där drack man kaffe kl 10 och åt smörgåsar om man inte gick till matsalen och sen var det kaffe kl 3 igen. Det var nog det viktigaste rummet, en smältdegel där tankar och idéer prövades och där Luft och Sjögren klämde in sej som vi i garderoben och det var starkt kaffe som kokades, hjärtat slog extraslag av det. Vi var fröknar och systrar för cheferna och de var doktor Luft och doktor Sjögren, det förekom ingen titelbortläggning. Märkligt nog var det ingen i fikarummet som rökte.

Birgit, syster Britta, Lisa, Eva och Evi i kafferummet

Genom att det var så många som delade på utrymmet, fick man inte ställa ifrån sig något på fel ställe och gränserna i rummet för olika personer var osynliga men ändå strängt uppdragna och i den här röran hade alla ändå en självklart vänlig ton. Själv hade jag min plats på kortändan av arbetsbänken och där mättes urinmängderna upp, som i vila förvarades i kylskåpet nära diskrummet.

Vid arbetsbänkens kortända

Min uppgift hos Luft var att analysera 17-ketosteroider i urin från patienter med olika hormonella rubbningar. Analysen tog en dag och man kunde ha fyra analyser på gång jämsides (tror jag). Man kokade proverna i dragskåpet i nedre våningen och avslutade med en avläsning i kolorimetern i rummet utmed genomfartsgatan.

Här passerade alla på väg till och från matsalarna, sängar med döda täckta av ett lakan rullades iväg till förvaring eller obduktion och även levande med droppflaskor svängande kring sängen kom den här vägen. Det var alltid hög hastighet på trafiken, läkarna gick med långa steg och rockarna uppknäppta och de fladdrade kring benen, sköterskorna gick också fort men inte lika yvigt, med kortare steg och flera tillsammans, gärna med armarna korsade över bröstet.

Det fanns minst fyra matsalar för personal och här var vi uppdelade i sköterskor, biträden, läkare och kontorspersonal. Det var vällagad mat och det allra godaste som man inte fick missa var sillbullar med korintsås, det var så gott och jag har aldrig fått det senare och vet inte hur man tillagar rätten, den finns där som ett välbehag i minnet. En del förfasade sig över att det var så många kackerlackor i köksregionerna, jag såg aldrig någon, men det var annars ganska vanligt i gamla kök.

Mitt arbete i dragskåpet en trappa ner gav mycket tid för läsning då det inte var lämpligt att lämna kokningen. Rummet var ett avlångt prång med fönster ut mot norr. Där hade EKG-avdelningen en van Slyke-apparat som användes ofta av en gråblek dam som hivade det gråa kvicksilverfyllda päronet upp och ner. De ångor som lämnade den ständigt skakade kvicksilverytan och som hon inandades, var man ännu inte uppmärksam på eller ifrågasatte. Några år senare skulle jag själv stå och göra samma rörelser på ett annat lab.

På bordet framför fönstret stod en bur med två kanariefåglar. De hade använts för att varna för koloxid  vid något försök och överlevt och de fick nu den bästa tänkbara tillsyn av sköterskorna. En sommardag var det sorg i källarprånget, man hade lämnat ett fönster öppet och en katt hade kommit in, buren var omkullvält och fåglarna slaktade.

I nedre fönsterraden tredje fönstret från höger stod fågelburen.

Om det var tyst och ensamt i källaren så bröts isoleringen då jag hade ärende upp att hämta något i kylskåpet i kandlab. Där uppe hände alltid något, Lufts patienter lämnade blodprover, man snappade upp kandidaternas samtal, kollade vem som såg trevligast ut och Eva och Lisa, båda ogifta hade alltid varit på någon skiva eller sett någon film de berättade om. Då och då dök Luft upp och frågade om något man kunde tänkas veta något om, vi var alla bollplank åt någon. Luft var en närvarande själ, han lyssnade och följde upp. 

Britta, Lisa, Syster Britta, fru Palm, fru?, Evi och Marianne i kandlab.

Analyserna blev rutin, men till skillnad från KABIs sikte på den ekonomiska vinsten, var ramen här för   resultatet annorlunda. Här gavs svaret på en människas sjukdomstillstånd, tillfrisknande eller försämring och kanske fortsatt behandling, i stället för att kopplas till en ekonomisk kalkyl. Tänkandet och reflexionerna kring en rad sjukdomar kopplade till de inresekretoriska körtlarna pågick ständigt, diabetes, Addisons sjuka, myastenia gravis, Cushings syndrom, ledgångsreumatism, akromegali, dvärgväxt och tumörer i hypofysen eller binjurebarken, Luft och Sjögren letade samband och försökte passa in bitar i hormonpusslet. Vår mest kände hjärnkirurg Herbert Olivecrona engagerades vid borttagande av hypofysen på en patient och det var en spännande väntan på resultatet.  Någon (minns ej vem) föreslog att man skulle gå in bakom näsan för att göra operationen mindre riskfylld och med mindre sågning, det blev en sorts Columbi ägg och det innebar en stor förbättring.

Det hände att vi fick vara med om Lufts föreläsningar i aulan, de var omtalade och då om någon gång var aulan full. Han fängslade oss från första meningen och det var knäpptyst på hyllorna, han använde sin vanliga röst och la fram sina rön med direkt tilltal och efteråt kändes det att man verkligen varit där.

 Bild lånad från Karolinska Institutets biografi över Rolf Luft.

Om höstarna brukade Luft få en sändning med humrar i en trälåda från någon på Västkusten och då bjöd han avdelningen på hummerkalas. Det var trevligt och Eva och Lisa diktade sångbara visor, där Lufts svagheter vädrades. Björn Sjögrens fru Stina spelade gitarr och vi höll till i Lufts arbetsrum uppe under taket.

Luciafest var något återkommande och då var det med.kandidaternas fest vi alla på labbet blev inviterade till. Det viktigaste för att den skulle få fart och bli händelserik var drinken på laboratoriesprit. Man blandade apelsinjuice och finsprit som man lyckats fiffla till sej och sen var festen räddad. Det hände att någon trodde att abs. alkohol 99% eller mer gav ännu mer än finsprit 96% men den absoluta var renad med bensol och smaken låg kvar som en lätt aning av solution i drinken, så det gjorde bara nybörjare som inte visste om skillnaden.

Flera läkare blev involverade i Lufts program och två som syntes ofta på labbet var Bengt Arner och Håkan Ljunggren. Minns inte titlarna på deras avhandlingar men de skulle utföra vissa analyser själva. Ljunggren var stor och varm, ständigt leende och positiv och något med rösten gjorde honom till en önskad person, alla gillade honom medan Arner var rätt tillknäppt och till synes utan humor men i sin trulighet svarade han ändå på tilltal. Ingen av dem hade sysslat med laboratoriearbete och de var ganska hjälplösa. De bar sig ibland klantigt åt och kunde inte ens pipettera, man vände sej bort för att inte röja vad man tyckte. På något vis fick jag ändå bäst kontakt med Arner, men han slog efter mej med en handduk, då han dragit in ammoniak och höll på att storkna och jag hade svårt att hålla mej allvarlig. En gång blev vi alla hembjudna till honom och hans fru och hon hade gjort de godaste lammkotletter jag någonsin smakat och vi blev behandlade som VIP-gäster, jag tror att han gillade oss. Det framgår av Lufts essä (adress på slutet) att de fick sina doktorshattar till slut men återgick till läkarverksamhet fast med bättre positioner.

Eva och Lisa var väldigt olika men kom bra överens och jag var fascinerad av hur Eva lyckades fånga in just den mans uppmärksamhet som hon ville känna närmare. Hur gick det till ? Utan synbar ansträngning stod plötsligt den hon siktat in sig på lätt böjd över henne vid mikroskopet och hade någon fråga. Det var mest läkarkandidater. Det hände att hon fick smolk i ögat, då hon hämtade något ur kylskåpet och strax stod fem kandidater runt henne och erbjöd hjälp i ansiktet. På kafferasten kunde man få veta vem som just var intressant och om den visat sig svårfångad. En som hon inte hade sin vanliga tur med var Svante Höjeberg. Han såg bra ut och hade allt hon önskade av en man, men han gjorde motstånd för han var redan engagerad. Det brukade inte vara ett hinder och hennes ansträngningar blev hela kafferummets angelägenhet, men hon fick ge sej trots all möda.  På 80-talet på Gotland blev jag bekant med författarinnan Elly Jannes och hon berättade sin historia, hon var änka efter Svante Höjeberg.  Jag var på vippen att berätta om Eva men höll igen, inget blev sagt.        Det var många av kandidaterna som senare gjorde sig kända på olika sätt, Jerzy och Nina Einhorn, Lennart Levi, Clarence Blomqvist, Monica Grandien, Per Uddén och många flera men i kandlabbet var de fortfarande unga och rollen som medicinare glömd, här hanterade de ovana material och i det hade vi ett litet försprång.

Lasse och jag gifte oss under den här tiden men det kommer kanske i en berättelse för sej lite senare.

Hormonanalyserna blev rutin och jag kände mej inte helt sysselsatt. Luft och Sjögren fick sina svar men någon forskning på det kemiska området var inte i sikte. Själv saknade jag kunskaper i biokemi och medicin så det var svårt att tillföra något. En dag kom Rolf Luft ner i källaren och var lite pratsam, sen frågade han: skulle inte fröken Stenberg kunna tänka sej att läsa medicin? För mej gällde bara här och nu så jag drog det som hindrade mej dvs, jag hade ingen studentexamen och måste då börja om med kvällsstudier igen och de tre åren på STI hade tagit så mycket kraft så jag orkade nog inte en gång till. Oj då, det glömde jag, sa han, ja det är väl lite för mycket begärt. Sen kom det inte på tal igen.

Luft skulle få nya egna lokaler på Karolinska och man började skissa på utrymmen och vilka som skulle vara där och vilken utbildningsgrad de skulle ha. En högskolekemist var önskvärd och jag såg för min inre syn hur jag skulle stå och koka urin resten av livet medan en med bättre utbildning skulle få delta i forskning, så jag höll mej utanför.

En dag råkade jag springa på Margaretha Almegård som jag träffat på Folkhälsan ett par år tidigare. Vi frågade ut varandra om våra jobb, hon var på Biokemikum på Stockholms Högskola och hennes chef sökte en assistent till. Där fick man dessutom gå på föreläsningar i biokemi av professor Myrbäck på arbetstid, så det lät lockande. Jag sökte, blev granskad och fick arbete hos Klas-Bertil Augustinsson som disputerat på kolinesterashämmare och acetylkolin.

Nu handlade Lufts planer mest om det kommande nybygget på Karolinska och som efterträdare till mej anställdes Henrik Tarukoski, minns inte hans utbildning men han skulle vara med om lyftet som jag inte riktigt trodde skulle röra den kemiska sidan. Jag slutade hos Rolf Luft, inte för att jag kommit på kant med någon eller något utan för att min utbildning var fel för det här jobbet. Som laboratoriebiträde kunde jag fortsätta i evighet med samma uppgift men jag var beredd att klara  mer omväxlande och oväntade uppdrag.

Jag visste inget om Rolf Lufts bakgrund då jag arbetade åt honom, den kunskapen har kommit nu sedan jag hittat artiklarna på Internet. 

Rolf Zetterström skrev i Läkartidningen efter Rolf Lufts jordfästning om det mentorskap som kom att betyda så mycket för  Lufts karriär:  http://www.lakartidningen.se07engine.php?articleId=8689

Rolf Luft har skrivit om endokrinologins framväxt i en essä till Karolinska Institutets 200-årsjubileum och hans egen del i vår tid börjar strax före :   http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=13136&a=2835&l=sv

En intervju inför Rolf Lufts 92-årsdag av Susanna Pagels:  http://www.ssdf.nu/tidningen/artikel.php?id=232

Om adresserna inte funkar så hittar man artiklarna och flera om man googlar  på Rolf Luft.

Björn Sjögren var en del av avdelningen, alltid vänlig och lyhörd, vår kontakt gällde mest tekniska saker och hans tankebrygga var utlagd mot Rolf Luft. Han har fått en fin minnesruna:

http://www3.svls.se/sektioner/endokrin/documents/BjornSjogren.pdf

Ett besök kring och inne på Serafimerlasarettet för att minnas lite mer blev en förvåningens upplevelse. Sjukhuset är helt ombyggt, rensat och man har byggt in flera mindre rum i de stora salarna och allt är ljust och ser rent ut.

Kandlab har blivit vårdcentral med många nya vinklar och moderna färger och ljusa golv. En trappa ner vid dragskåpsrummet satt en skylt på dörren och hindrade tillträde och den långa mörka huvudleden där all trafik strömmade en gång var målad i ljusa färger och upplyst som av solen och de kyffiga skräpskrubbarna på sidorna hade stora  skyltar för de nuvarande hyresgästerna.

Nu är det bara ytterväggarna som skvallrar om att byggnaden är av äldre datum. Jag har inte hittat någon fotodokumentation av inredningen från sjukhusets tidigare perioder annat än bilder på fasaden och en bild som går igen i olika förstoringar från en rektoskopi-undersökning där någon med kikare spanar in i anus på en patient stående på alla fyra. Parken utanför entrén har glesats ur, stora träd har fällts, valnötsträden är borta och rosor och clematis utbytta mot småbladiga buskar som täcker hela entrén och det ligger asfalt över den gamla trappan så bilar kan köra upp till entrén.

De höga fönstren i tegelfasaden längs till höger tillhörde professor Antonis rum, de fyra (eller sex?) till vänster om var kandidatlaboratoriets.

I nästa del ska jag försöka skriva om Lasse och mej.

Medan jag sitter och filar på mina hågkomster från 40 och 50-talet, behöver jag gå ut och kolla vad som finns kvar. När jag nu avverkat Träforskningen och KABI är det dags för Serafimerlasarettet och  jag måste få gå runt och även ta mej in där.  Gamla arbetsplatser har aldrig tidigare fått några återbesök, jag har hela tiden gått vidare, vänner från de olika jobben har bestått i åratal, men själva lokalen för arbetet har varit något passerat.

Ingång till PRO-lokal

I den berömda porten ut mot Hantverkargatan har numera en PRO-avdelning lokaler och sjukhusparken har förändrats på 60 år. Förr fanns här valnötsträd som överlevt de kallaste vintrarna och kring muren framför Medicin-entrén växte världens vackraste rosor insnärjda med världens blåaste Clematis. De är nu ersatta med någon småbladig oxbärsliknande buske som kvastar ut sig monotont över hela bredden. Trapporna upp är överasfalterade för att man ska kunna leverera med bil vid ingången.

Efter att ha letat runt och försökt lokalisera var de gamla rummen låg och inte kom längre, gick vi över Hantverkargatan till Stadshuset

Den nyutslagna eken inne på den mörka gården lyste som ett bloss och alla de bekanta skulpturerna och snäckorna med forsande vatten utanför innergården fanns kvar. Härligt att få se och känna igen något.

Ett besök i DBV:s trädgård är ett måste, när man ändå passerar Visby.         13 maj, Kristi Himmelfärdsdag var vi där.

  Ormöga

 Skenhassel Den här bänken  har någon fått som present

Medan jag varit upptagen av att komma ihåg och skriva ner minnen, har jag alldeles glömt bort att sköta om dockorna. De har blivit dammiga och fått sitta i samma kläder i månader med undantag för julen, då fick de tomteluvorna på. De två flickorna är ursprungligen från Nordiska Muséets butik, där var de klädda i tidstypiska kläder från äldre tider, man kunde köpa mönster och sy kläderna själv, men de var väldigt pillriga. Därför har de lite enklare saker på sej nu. Pojken fanns i delar på Panduro för mer än 10 år sedan, nu har de slutat att sälja dockdelar och peruker. Han har blivit tappad i en stenläggning och då gick ansiktet  i småbitar, men med alla delarna ihopsopade gick det att bygga upp honom igen. I går fick han ett par nya jeans.

Kärnbolaget AB låg vid Hornsberg i västra utkanten av Kungsholmen och våren 1948 bodde jag fortfarande hemma hos föräldrarna på Hjärnegatan. 57:ans buss gick nästan från dörr till dörr och jag kan inte minnas att jag cyklade så ofta till Hornsberg. Jag hade avverkat fyra terminer på STI och på vägen från skolan om kvällarna hade jag oftast sällskap med Lasse, han var trevlig och vi skildes åt vid Stureplan om vi cyklade  eller vid Sibyllegatan då det var vinter och spårvagnsväder. Det hände också att vi gick och drog utan att gå vare sig på buss eller spårvagn, det var svårt att skiljas och gå åt varsitt håll, så vi hamnade ibland närmare Slussen eller Kungsholmen. Det hände också att vi smet från andra passet på skolan och gick på bio på nioföreställningen, då blev det en sen kväll och sen skulle man upp på jobbet som vanligt dagen efter.

Kärnbolaget Biokemisk Industri – Kabi hade börjat tillverka penicillin i en ny byggnad för just det ändamålet inne på ett område med gammal historia och där det fanns rester av hus från Stora bryggeriets tid. Bakom ett högt stängsel med grind och portvakt låg först en tegelbyggnad i någon ålderdomlig stil och bakom den, en modern slät anonym funkislåda också den i tegel men ren och ljus. I den fanns laboratorier en trappa upp och tillverkningen dvs jäsningen skedde i något nedre plan. Vi blev nog sammanlagt sex eller sju personer vars uppgifter kretsade kring att vid rätt tidpunkt avbryta en jäsning för att få ut maximal mängd penicillin från processen. Penicillin bildas då mögel växer och här blandade man ihop en hemlig majsblandning och tillsatte just det mögel som gav önskad substans och man kunde följa tillväxten tills den gav mest varefter den avtog och man förlorade det man var ute efter. Vi såg aldrig tillverkningen, kärlen eller vad man blandade ihop, det kom upp en ”gubbe” från fabriken med en E-kolv som innehöll den soppa som skulle analyseras.

Den som anställde mej hette Bengt Sandberg, han var civilingenjör och teknologie doktor och han förestod analyslaboratoriet. Han var en vänlig svagt rödhårig man med många fräknar, vaken blick och lite snabb och trippande gång. Han beskrev vid en kafferast vad han ansåg betydelsefullt hos dem som sökte jobb, då den formella utfrågningen var över frågade han om den sökande hade varit scout, om svaret var ja, fick den företräde vid anställningen, gamla scouter kunde man lita på.

Sandberg hade två ”högerhänder”, Sten Nyquist och Ingebritt Berg, de var båda ingenjörer, STI:are och de fungerade som en slags dörrvakter utanför Bengt Sandbergs rum. De titulerades båda Ingenjör och jag blev aldrig du med någon av dem, inte ens då jag blev färdig med skolan. Dem skojade man inte med, de log ansträngt om man uttryckte sig lättsinnigt och det var bara allvar som gällde.

Jag känner när jag ska börja beskriva livet mellan väggarna på KABI att det bromsar för jag hade svårt att trivas där i början och nu i efterhand med årtalen som facit ser jag att huset vi arbetade i var alldeles nybyggt och hela penicillinverksamheten invigdes i maj 1948, samma månad som jag började där, så det var ingen gammal arbetsplats med trygghet och kontinuitet vi kom till, de flesta var nya även om de varit där ett halvår före mej.

Jag togs omhand som nykomling av en dam som hette Maj och hon visade mej den analys alla skulle kunna utföra, jag har glömt namnet på den. Det var en märklig stämning i laboratoriet av märkvärdighet och förnäm överlägsenhet. Världen utanför fanns inte och som ny var man knappt synlig. Alla var svårkontaktade och tittade bort och man undrade varför. Jag väntade med att vara direkt, det här var ett annorlunda sätt att bemöta arbetskamrater på och nytt för mej och jag måste lyssna mej till var det fanns öppningar.

I vågrummet med tre analysvågar talade man, ibland avbröts ett samtal då man kom in men det kunde också fortsätta som om man inte fanns. Då var det någon som avhandlades, dess fel, något fånigt den sagt, man suckade och smackade över hur dåligt den betett sig. Inte bara i vågrummet pågick samtalen, även inne på mikrobiologiavdelningen då man råkade komma förbi och trodde att folk pratade om arbetet, var det någon som dryftades. Man pratade skit om varandra helt enkelt. Eftersom jag inte kände till bakgrunden till något, kunde jag inte delta, bara försöka lyssna. De samtalsämnen jag försökte bryta in med gav inget, endast ett förvånat stirrande.

Damen Maj talade med framskjutna spetsade läppar och skrattade till ibland i en hes falsett och antog en ton av att tala till en femåring då hon riktade sej till mej. Hon var gift med en löjtnant och bodde på Östermalm och det blev tydligt att man umgicks på ett annat sätt än vad jag var van vid.

En flicka i samma rum som skötte en annan analys hette Britta, hon var lite mer jordnära, hennes far hade delikatessaffär i Eskilstuna och hon berättade faktiskt roliga historier när stämningen inte var så ansträngt fin.

 Direktör David Isaksson och Britta Silén maj 1948                                                      

 Ettie var en tredje tjej ungefär i min ålder vars fästman var jurist och jag lyckades inte hitta hur jag skulle få kontakt med henne, hon var ljus och söt och såg ut som Grace Kelly. Då och då fick hon klä sig i motorcykeloverall och vara i kylrummet för att analysera penicillin G som inte tålde rumstemperatur.

                                              Ettie Gramer i kylrummet

Det fanns också en ”äldre ” dam möjligen 50 år, jag tror hon sysslade med nypon som var ett av Kärnbolagets stora ämnen sedan gammalt. Hon hörde till dem som knappt svarade om man frågade om något, man skulle precisera frågan och sen ville hon veta varför man frågade. Det var svårt att veta varför hon var otillgänglig men det kom fram senare att hon varit sjukskriven en längre tid och kanske inte mådde så bra. Sen var det damen med agarplattorna som höll på med den bakteriologiska undersökningen, hon hade mycket röst och talade med någon tillgjord västkustdialekt som blandades med Stockholmska, det lät jättefalskt. Hon var hela tiden missnöjd med något eller någon och rösten läckte ut genom hennes dörr och jag gick inte frivilligt in där. Det var ett arbetsklimat så fjärran från Träforskningen som man kan tänka sig och det enda som gladde mej var att lönen var bättre och sen hade jag Lasse att prata med om kvällarna i skolan. Dom är inte kloka var väl det enda jag kunde säja. Hemma berättade jag inget om vantrivseln, då hade jag fått ta hand om deras oro också.

Efter en tid anställdes Vivi Edholm på labbet. Hon var glad och öppen och struntade i den trånga stämningen och friskade på med en skön Smålandsdialekt som lättade på atmosfären. Ännu en ny flicka kom som hade lätt för att prata om allmänna ämnen och samtalstonen blev mindre skruvad och det behövdes inte mer för att det skulle gå lättare att andas. Det fanns också två unga pojkar, Borgström och Lorens, förnamnen har fallit bort, de tilltalades med efternamnen av chefspersoner och deras uppgifter har jag glömt, de gick lite på tvären och ville gärna vantolka det vi flickor sa. De hade hunnit anpassa sej till skitsnacket och var nog de som hade svårast att överge den vanan.

Alla analyser som utfördes var rutinanalyser men för att man inte skulle bli strandsatta om någon var sjuk eller frånvarande så fick alla lära sej alla förekommande analyser och med vissa intervall bytte vi jobb med varandra för att inte rosta fast på ett ställe. Trots det rutinartade var det lite roligt att vi var ensamma om att framställa det nya läkemedlet.

Penicillinjäsningarna blev laboratoriets klocka, det hängde på minuterna när de skulle avbrytas och det var våra analyser som avgjorde. En tid införde man jourverksamhet dvs nattarbete för att tiden för maximalt utbyte av en jäsning kunde inträffa mitt i natten. Så länge jag hade aftonskolan kunde jag inte delta kvällar och nätter men på sommarlovet och helgerna gick det bra. På helgerna var det så bra betalt så vi köade om att få ta de passen. I veckorna arbetade man först en vanlig dag, sen fortsatte man kvällen och natten och det hände att man blev ombedd att fortsätta även nästa dag. Det sista kändes fel. Det var bra betalt även med nattarbetet i veckorna och det bekostade många extravaganser, men sen fick gubbarna i jäsningen själva läsa av när de skulle avbryta och då blev det inga extrainkomster längre.

Jag vande mej så småningom vid allas karaktärer och struntade i hur de lät. Vi drog ihop flera bord i matsalen och satt alla tillsammans dvs vi flickor och det blev till slut ganska trivsamt. Chefspersonerna, även de lägsta satt vid andra bord och ingen gick någonsin fel. 

Vi gjorde en julfest för hela huset med mat och dryck, nidvisor, lekar och tävlingar. Den som samlade ihop oss till det var Maj, hon blommade upp när hon fick planera och hitta på vad vi alla skulle göra och vi var alla med på galoppen och såg fram emot kalaset. Vi övade och övade och skrev verser och kände efter om vi skulle våga säja si eller så, inget fick gå fel eller glida oss ur händerna och vi hade många möten för att gå igenom detaljerna. Det blev en väl genomarbetad fest, matsalen var full med folk från alla möjliga avdelningar, det blev en succé alltså och vi framstod som trevliga och påhittiga och alla hälsade glatt på oss efteråt.

Ingebritt (tror jag) föreslog att vi skulle spela handboll och vi lyckades få ihop två lag och när det gick att vara ute spelade vi på en plan på andra sidan gatan, när jag kollar i nutid ligger Kristinebergs idrottsplats där. Kan inte minnas om det var på lunchen eller när vi var där, jag hängde i alla fal med några gånger men är dålig på att kasta bollar så jag sprang liksom fram och tillbaks och fick eller tog aldrig någon boll och när jag sen uteblev var det ingen som noterade eller frågade varför.

Då Vivi skulle gifta sig gjorde vi en möhippa för henne. Hon kläddes ut i gardinslöja och oppochnervänd tratt till krona och vi andra var diverse gubbar som roade oss med henne en sista gång. Av bilderna att döma hade vi jättekul men jag minns inte var vi höll till och om vi drog omkring ute på gatorna med henne först.

Platsen för penicillinfabriken var Hornsbergs Mälteri. Kärnbolaget var ett dotterföretag till Stockholms bryggerier och man gjorde malt, enzymer, vitaminer och nyponprodukter. I det gamla huset utmed gatan pågick de äldre tillverkningarna med tablettmaskiner som knickade fram olikfärgade tabletter. Det huset var en gammal stallbyggnad som tillhört Det Stora Bryggeriet kan man läsa ut av bilder på nätet.

Utanför stallbyggnaden i hörnet mot Lindhagensgatan stod ett urgammalt och jättelikt gråpäronträd. När päronen var mogna tog alla en sväng förbi och fyllde fickor och väskor med underbara gråpäron. Tidigare hade man även koloniland åt de anställda men den tiden var nu över.Octapharma som just nyligen byggt ett högt hus på det gamla stallets plats, har sparat stallets fasad och byggt in det som dekoration i den nya väggen.

Malt och enzymer såldes av företaget och analyserna av dessa skedde på Münchenbryggeriets laboratorium. Den verksamheten skulle nu flyttas till Hornsberg med sin personal dvs en person som man från bryggeriets sida gärna ville bli av med. Han hette Konrad Johansson och kallades Ingenjör Johansson eller KJoa som var hans signatur. Han var en gammal STI:are och en liten rundad man med Blekingedialekt och som kunde bli så upprörd att spottet stänkte om läpparna. KJoa hade som ung tagit värvning vid flottan i Karlskrona och antingen hade han fått mycket stryk innan eller både före och efter för han visste allt om hur man plågade folk, särskilt i flottan. För att få honom med på flytten till Hornsberg behövde han en assistent till sina analyser och på Kärnbolaget hade man räknat ut att jag skulle vara den som klarade av honom.

Jag fick tillbringa en tid på Münchenbryggeriets laboratorium för att lära mej KJoas analyser. Där var det mycket gammalt och stökigt och man såg fram emot att bli av med KJoa och hans vattenbad. Man analyserade och kontrollerade öl och en klasskamrat från STI, Horst Beling arbetade här, hans blivande fru och en annan tysk ingenjör, stilig och rak i ryggen som bara talade om Mahler och Wagner så fort det blev en paus i arbetet.

KJoa övervakade mej nitiskt och förväntade sig antagligen inget av mej men jag klarade hans prövningar och när det blev dags att flytta över hans verksamhet till oss vid Hornsberg, skulle jag göra hans analyser. KJoa fick ett eget rum med en liten inglasad skrivalkov till sitt förfogande och där sattes de olika vattenbaden med olika temperaturer upp och på grund av dessa måste dörrarna hållas stängda till hans revir.

Till synes kom jag att klara av umgänget med KJoa. Sven Tingstam en mycket försynt man med ett förflutet i Bryggerierna (?), deltog som åskådare av föreställningen  och kom med vissa antydningar om att KJoa kunde vara svårartad. Jag var helt lugn för om jag utförde allt med omsorg, kunde inget hända.

Inne bakom KJoas stängda dörrar började han utdela order till mej på ett märkligt sätt som till en rekryt, om sådant han visste att jag kunde och han började styra mej som en marionett, allt jag gjorde var fel på något sätt och varje dag rättade han mej med stora bokstäver och tonen blev mer och mer som om han ägde mej. Ingen utomstående hörde och dörren hölls stängd. Det här kom oväntat och jag försökte känna efter om jag gjort mej förtjänt av det nya bemötandet. Jag kom fram till att om jag bara fogade mej var det mer förnedrande än om jag åtminstone bad om förklaringar. Jag började be om anledningarna till hans olika påhitt och frågade varför. När förklaringarna var slingriga och otekniska frågade jag hur han menade. Han såg sej som min chef och hade tre gånger min lön men kunde ibland inte komma på vad han menat. Det här pågick under en tid och dörrarna hölls stängda. Då jag passerade Nyquist eller Berg i korridoren undrade de med ett snett leende hur det gick hos KJoa. Jag skämdes över min situation och log snett tillbaka.

Jag blev äntligen färdig med skolan och fick ut min examen, det var vår och samtidigt nådde dramat med KJoa sin kulmen. Han hade sagt något som var helt åt skogen och jag sa att så var det faktiskt inte, det var mot slutet av dagen, flera hade gått hem och det var tomt i rummen omkring. Då fick han ett raseriutbrott och skrek att jag var den värsta människa han i hela sitt liv hade träffat på och jag var egentligen inte värd någonting men var bara stor i käften och inget annat. Och nu trodde jag väl att jag var någonting som plötsligt hade blivit INGENJÖR. Sen fortsatte han bara vidare med förvriden mun: INGENJÖR Stenberg ska inte tro att hon är något för det är hon INTE. Han sprang fram och tillbaka i rummet och skrek och spottet stänkte om honom. Jag väntade tills han var färdig och sa då att jag hade aldrig trott mig vara märkvärdig eller det han ropade om.

Någon hade kanske hört något trots den stängda dörren och när jag gick ut i omklädningsrummet och in på toaletten och storgrät, var det någon som öppnade dörren och lyssnade. Där satt jag i en timme på toalettsitsen och gråten tog inte slut, jag hörde att någon, antagligen Ingebritt, öppnade dörren med jämna mellanrum och stängde den tyst igen, ingen knackade eller ropade. Då jag var säker på att ingen var utanför rafsade jag ihop mina grejor och stack därifrån utan att någon fick se mitt ansikte.

Nästa dag var nog den svåraste för jag måste ju fortsätta hos KJoa och den knölen struttade omkring som vanligt och hade mage att fråga: hur står det till i dag då?  Jag tror jag svarade att det var dåligt men jag såg honom aldrig mer i ögonen, nu visste jag vad han gick för och jag måste härda ut tills jag hittat ett annat jobb. Jag hade fått smaka på hur en liten man med kontrollbehov hade försökt krossa en som trodde att hon var jämlik. Jag hade hållit mej till fakta och vägrat underkasta mej. Men någon vinst var det inte.

Man hade utan att höra mej avhandlat händelsen på chefsnivå och ett par dagar senare blev jag erbjuden att utveckla några kvicksilverelektroder som Bengt Sandberg behövde till jag vet inte vad. De flyttade på mej och var mycket förekommande och vänliga, men jag släppte inte ur mej ett ord om KJoas förnedrande utbrott. Man anställde två pojkar som förväntades ha lättare att klara utbrotten. En av dem fick nog efter fem veckor medan nummer två blev kvar bakom den stängda dörren.

Det fanns inga lockande arbetsuppgifter att sikta på, det pågick ingen forskning, Bengt Sandbergs elektroder hängde inte ihop med något, vad de skulle användas till berättade man inte och efter att ha hoppat runt på de olika analysstolarna ett par månader började jag leta platsannonser.

När jag googlar på de namn jag minns från Kärnbolagstiden, David Isaksson direktör för anläggnignen eller Bengt Sandberg den som skrev ut mitt betyg, ser de inte ut att ha existerat. Den som ännu syns är Sten Nyquist, 1992 skrev han : Nedslag i KABIs historia och utveckling från Vitrum 1877 till KABI Pharmacia 1990, en bok liknande en jubileumsskrift som finns på KB och Tekniska Museéts bibliotek. Det är en vacker skrift, trevligt skriven och en fin genomgång av Kärnbolagets ursprung, vem som ägde vad och vad man framställde och varför fram till 1990. De människor utan vilkas närvaro, inte en enda produkt hade funnits att sälja är inte antydda annat än på ett ställe och då som: fram till årsskiftet 1949-1950 fick alla som var anställda inom Stockholms bryggerier två flaskor riktigt öl per dag ”dagöl” och de skulle drickas på arbetsplatsen.