Brittakarolina's Blog

På STI hette avdelningsföreståndaren i kemi A.Gunnelius, förnamnet hörde jag aldrig och han kallades bara Gunne. Han satt en trappa upp på Bältgatan 5 i det första rummet på höger sida. Det var en stor, vänlig och bullrig man och man träffade honom vid ett antal muntliga teknologitentor. Då försökte han också att göra sig en uppfattning om ens person för han hade hand om den informella platsförmedlingen. De som behövde en kemist ringde till Gunne och han kunde föreslå rätt person till jobbet.

Då jag kom hem från Gotland och skolan började, gick jag alltså till Gunne och frågade om han visste om några lediga platser. Jo, han hade fått en förfrågan och han ringde upp vederbörande. Jag råkade höra samtalet där jag så att säga ”såldes”. Man behövde två kemister och då sa Gunne: ”jag har två här som är intresserade, den ena är en tjej så henne får du för 50 kronor mindre”. Den andra var Ove i min klass som också hört sej för och han skulle ha 375 kronor och jag bjöds ut för 325 kronor i månaden. Det var inget hemligt med det, så var det bara. Då Ove och jag gick till Axel Johansson på Svenska Träforskningsinstitutet för en närmare intervju och lönen kom på tal blinkade Johansson och log charmerande mot mej och sa: det är väl orättvist, va?”. Ja visst var det, det handlade om exakt samma arbete, vi hade samma födelseår och hade kommit lika långt i studierna. Vad kunde jag göra? Börja med att kräva lika mycket som Ove? Det skulle jag förstås gjort, men där låg ett nej så självklart och väntade och då jag gärna ville ha jobbet, hade jag inget att sätta emot.

Forskarna i byggnaden på Drottning Kristinas väg var civilingenjörer eller teknologie doktorer och de arbetade med träets möjligheter och sönderdelning och man syntetiserade ämnen med träet som utgångsmaterial och för att veta om de hamnat rätt kemiskt, behövdes elementaranalys dvs kol, väte, kväve och svavel behövde analyseras. För detta fanns två rum och ett vågrum och det blev Oves och mitt område. Man brände substanserna i ett kvartsrör omgivet av breda gaslågor och samlade det som uppstod vid förbränningen och vägde det (grovt förenklat). Det var ett grannlaga arbete, där hela ens förmåga till precision sattes på prov. Ibland blev analysvågen statiskt laddad och då blev allt fel. Vi visste inget om de ämnen vi analyserade och då och då smögs det in ett prov med känt innehåll för att kolla oss, då var det fint att ligga rätt med siffrorna.

Ove hade arbetat på ett läkemedelsföretag tidigare och han visste allt om hur man rör till crèmer och andra produkter, vi hade både skolan och jobbet och tidigare arbetsplatser att prata om, så tråkigt blev det aldrig.  I ett större lab intill våra rum och där vi också fikade och åt, gjorde man fortlöpande analyser av trämassor, man kokade trä och hela dagarna stod bunsenbrännare och värmde rader av extraktionskolvar med återflödskylare. Där fanns Ingrid och Astrid och Ingvor. Ingvor var färdig STI-ingenjör men hon hade gått på dagskolan, så hennes väg till examen hade varit enklare, ansåg vi som slet på kvällarna. Men hon var rolig och glad och påhittig och hennes infall var nya och gick åt annat håll än det man väntade sej. Astrid och Ingrid kokade träflis och var mer jordnära och höll sig till det de säkert visste.

Ingrid, Ove, Karin, Ingvor och Astrid

Vi hade två te-raster och en lunchpaus. Vid te-rasterna kom Axel Johansson in från sitt rum på andra sidan korridoren med sin mugg och tevattnet kokades i en stor glaspumpa som teet skedades ner i och sen satt alla kring Ingvors svarta labbisbänk på höga pallar och drack ur teet till sista droppen och luftade aktuella händelser. Vid den här tiden var man inte Du med alla på jobbet. Axel Johansson var Doktor Johansson och vi andra var Fröken, Fru eller Herr och våra efternamn med en överordnad, men vi var du med varandra. Med lite omskrivningar gick det att prata ändå.

Axel Johansson var medelålders med vågigt hår och såg trevlig ut, han pratade som en söderkis och ville föreställa lite kamratlig på te-rasterna. Han var sympatisk och det var lätt att bejaka hans åsikter som verkade bottna i sunt förnuft, men ibland hände det att förnuftet kändes lite nattståndet och han möttes av våra invändningar. Då höjde han bara rösten och upprepade sin sanning, tog temuggen och gick. Frånvaron av snobberi var lite skenbar för rollerna i spelet mellan över-och underordnade på arbetsplatsen låg fast och värdet av ens ord kunde avläsas i lönekuvertet.

Axel Johansson undervisade studenter på KTH i kemi och han var mycket omtyckt som ”Analys-Johan”, han drog dessutom in kemin i vardagslivet och fick de enklaste företeelser att bli intressanta. Då jag googlade för att hitta några spår i vår tid efter Axel Johansson, blev det 0 för kemisten men på bokbörsen för begagnade böcker låg en bok som heter ”Fåfängans kemi” av Axel Johansson för 45:- och jag beställde den.

Den kom från Fryksdalens antikvatiat och när jag läser den hör jag rösten av min dåvarande chef, hur han försöker vara vanlig och dessutom lite rolig och ändå veta bäst, särskilt om kemi. Boken är en sorts bredvidläsning för grundskolan (?) och illustratören Poul Ströyer har fått tillföra ännu mer lustighet, sakfrågorna är möjligen fortfarande korrekta men samtalstonen känns föråldrad.

Vi pratade mycket på te-pauserna och ventilerade problem av många slag och då det blev en kanelbulle över spelade vi tji och tre om den och alla deltog. En dag meddelade Axel Johansson att en ny flicka skulle börja på labbet, hon hette Janina och hon pratade inte så bra svenska än och hade varit med om hemska saker, så vi fick vara hyggliga mot henne. Vi var alltid hyggliga men det var ett sätt att påbjuda lyhördhet för den som bar med sej annorlunda erfarenheter och det fungerade bra då, det var så nära efter krigsslutet.

Ingvor var scout på fritiden och utövande sådan och det var även Bengt Carlsson, STI:are från en annan avdelning. De hämtade rörelsehindrade personer på Eugeniahemmet och for med dem ut i naturen på helgerna, de kunde bara klara ett visst antal per gång så det blev i stället många söndagar. Ingen hade då egna barn, så tiden räckte.          Ingvor som Lucia 1947.

Det luktade ofta gas i stora labbet och en del dagar mer än andra, det doftade också om ugnen för kol- och väteanalyserna där jag satt. Jag nämnde det och vi kollade om slangarna eller slangfästena läckte, men allt verkade helt och vartefter tiden gick blev vi påverkade av gaslukten. Jag blev sömnigare och sömnigare och varje gång lukten var otvetydig gick jag och hämtade min chef för att han verkligen skulle känna vad vi kände, men han skakade på huvudet och sa att om man inte hittar några fel så får man sluta att klaga. Ove var också trött och Ingvor men vi fick inget gehör, togs inte på allvar. Till slut gick jag till en läkare och frågade om det fanns något sätt att påvisa gasförgiftning och det fanns inget, men han sjukskrev mej ändå i två veckor för att andas frisk luft.  Det blev Axel Johansson inte glad av att höra och sa att jag var trött för att jag gick på aftonskola och att det var illa av mej att gå till en läkare utan att ha frågat honom först, för nu fick han bekymmer. Det blev tal om vem som vetat vad och hur ovetande Johansson varit.

Efter att flera ägnat sig åt raderna av kolvar med gaslåga under, kom man fram till ett svar på gåtan, jag minns inte vem eller hur. I korthet var det så att kolvarna vilade på ett nät med asbest i mitten och därunder värmde en låga. Om lågan slank lite vid sidan om asbesten och upp genom nätet, bröts den av och ovanför nätet antändes inte gasen och den gick obränd ut i rummet. Samma sak kunde uppstå i Oves och mina apparater. Det hade alltså strömmat ut gas och det var ingen inbillning. Axel Johansson kollade sedan dagligen gaslågorna och sa åt oss att se till att det brann på båda sidor om nätet, eller ställa brännaren så att den inte brann vid sidan om asbesten. Han ansåg ändå att det var aftonskolan vi mådde dåligt av och den trivsamma tonen var borta. Det gjorde att när jag läste en annons från Kärnbolaget AB att de behövde laboratoriepersonal till sin penicillintillverkning, skickade jag in en ansökan, blev kallad till intervju och fick ett nytt arbete.

Trots det lite dystra slutet minns jag den här perioden som en glad tid, vet inte om det var den nära kontakten med KTH och en sorts teknologanda som följde med forskarna. Jag lärde mej mycket om både kemi och om mej själv, såg att jag kunde utföra ett krävande laboratoriehantverk och Ingvor blev en inspirerande vän som jag höll kontakt med i flera år.

När jag nu försöker ta reda på (googlar) vem som finansierade Träforskningsinstitutet på Drottning Kristinas väg 61, kan jag läsa att det bildades 1945 och bytte senare namn till Skogsindustrins Tekniska ForskningsInstitut STFI och där finns väl finansiärerna i namnet. Det var alltså en ny institution jag kom till. År 2003 gick de ihop med institutet för förpackningsforskning STFI-Packforsk AB som i sin tur bytte namn år 2009 till Inventia AB. Träforskningen återfinns nu i kategorin: Ej längre existerande forskningsinstitut. Huset står kvar, det ser lite luggslitet ut och den nyaste loggan för Inventia sitter på väggen.

Det finns en fantastisk sida skapad av Kurt Nordman om  Myckelåsen:  http://mykil.org/     I brist på egna bilder hänvisar jag till några i hans Fotoalbum. På första sidan finns ett bröllopsfoto med Anna och Anders Eriksson, det blir stort om man väljer texten.

En sommar som haft stor betydelse för mej och som ligger i tid före scoutlägren var 1941. Min moster Hilma som var distriktssköterska i Sundbyberg lade ner stort arbete på att hitta familjehem i Jämtland dit man kunde skicka Sundbybergsbarn under några sommarveckor. Under sina fjällvandringar hade hon bott flera gånger i Myckelåsen hos Anna Eriksson. Hon var en bondhustru som börjat öppna sitt och makens hem för sommargäster, en sorts mindre pensionatsrörelse eller ”paying guest”. Nu gällde det att övertyga Anna om att ta emot kolonibarn för den koloni Sundbyberg skickade barn till i Hallen var inte trivsam. Det var önskvärt att kunna fortsätta att skicka barn med upprepade luftrörsproblem till Jämtland för att få andas hög luft och dricka mjölk från de vita fjällkorna och träffa en snäll och klok familj. Hilma ansåg att även jag behövde luftombyte och en flicka Maj-Britt som var ett år äldre än jag och för stor för att vara bland kolonibarnen.  Hilma hade fått Anna Eriksson att ta emot oss privat, dvs kommunen var inte inblandad och så här i efterhand kan jag tro att vi var en sorts förelöpare till de kolonibarn som Anna Eriksson kom att ta emot de efterföljande åren.

Vägen till Myckelåsen var lång, vi tog tåget till Mattmar, som ligger ett antal mil bortom Östersund och fyllde ett par kupéer med ett tjugotal barn, Hilma, Maj-Britt och jag. Från Mattmar fortsatte vi med postbuss och i Hallen som låg högt med utsikt över Storsjön, blev kolonibarnen avsläppta och sen fortsatte vi andra till Månsåsen och därifrån med taxi till Myckelåsen. Vägen fortsatte någon kilometer till och där tog vildmarken vid.  

Anna eller ”Tant Eriksson” som hon hette för mej hade blivit änka vintern innan och det hade ändrat förhållandena på gården men hennes barn Erik, Mia och Gösta var vuxna och nu skötte de verksamheten tillsammans och med hjälp av en piga Anna och en lilldräng Bertil. 

Gårdens hus låg spridda kring ett stort öppet grästun. Från början hade ett av husen, en lång länga utmed landsvägen, varit handelsbod och där kunde man hitta rester av affärens lager på vinden. Man gick in i en farstu och på en bänk till höger om dörren stod en tunna med vatten och en skopa. Varje gång något karlfolk gick in hörde man hur det skramlade om vattenskopan , någon drack och pustade sen ut. Innanför var ett stort kök med järnspis och bakugn där tunnbröd bakades ibland och man lagade all mat till gästerna och husets folk. Gästernas mat serverades i stora huset tvärsöver tunet och dit småsprang man med maten på fat och dukade upp i matsalen. Stora huset var ett rött tvåvåningshus och det fanns ett hus till, undantaget, där tant Erikssons svärföräldrar bott och den innehöll flera rum. Maj-Britt och jag sov i en liten kammare innanför det stora köket. Där åt husets folk och dit räknades vi och vi var på det viset omgivna av jämtländska hela tiden och lärde oss att förstå språket. Det var bara ett draperi mellan vår kammare och köket så inget av det som råkade avhandlas mellan måltiderna i köket, gick oss förbi.

Maj-Britt och jag fick hjälpa till med en del, att springa ärenden, vi torkade disk, bar in ved och vi var med om att hämta hem korna från skogen till sommarlagården som låg en halv kilometer bort. Vinterlagården var tömd på kor och renskurad, bara hästarna var kvar och varje kväll gick man ut och ropade hem korna för att de skulle mjölkas. Korna var fem eller sex vita med svarta prickiga fält på sidorna och de var hornlösa och med svarta mjuka öron. De var lägre än de bruna korna med horn i Uppland. De knuffades inte och man nådde precis att lägga armen om halsen på dem och känna värmen genom den vita pälsen. Jag lärde mej att mjölka och skulle nog överleva på en öde ö om jag hade en ko som sällskap. Sen skulle spannarna skuras och hängas upp på störar på gärdsgården att torka.  Vid sommarlagården kändes fjälldoften och allt blommade i början av sommaren, senare hände det att någon ko inte kom hem, det var när svampen började växa till, då kunde korna glömma att gå hem. Vi hörde inte talas om rovdjur eller att det skulle vara farligt för djuren att komma för långt bort, de kom tillbaks och ingen människa var skärrad. Mjölken hälldes sedan upp i låga träfat i jordkällaren hemma på gården för att grädden skulle skummas av och sen sattes filbunkar i lerskålar och de fick gräddiga och rynkiga ytor och var till för gästerna. Vi fick också veva smörkärnan när det blivit grädde tillräckligt för att göra smör.  Till alla måltider fanns tunnbrödet där, inte mjukt utan torkat. Det smulade av sej och efter varje måltid måste sopborsten och skyffeln fram, sopning efter maten var ett måste vem som än var i köket. Det kom att bli Maj-Britts och mitt jobb. 

Nästan alla i huset hade löständer, Tant Eriksson, Mia och hennes man Arvid, Anna Kavallin men jag vet inte säkert hur det var med Gösta. Erik var inkallad och vi såg honom bara ibland och jag tror han hade egna tänder. Men så här såg det ut i hela Jämtland på 40-talet, alla över 25 år hade löständet. Vad berodde det på, dieten, kornmjölet i tunnbrödet, frånvaro av tandborstar eller vattnet? Ännu år 2008 är tandlöshet vanligast i Jämtland tätt följt av Norrbotten. Om man googlar på Tandstatus Jämtland finns det en uppsökande munhälsobedömning från år 2008 och på sid 8 kan man se att Jämtland toppar antalet helt tandlösa. De man uppsökt är inte ungdomar utan äldre personer och andra som är i behov av även annan vård.

I granngården hos Agerbergs fanns tre flickor, Ingeborg, Aina och Agnes som vi gärna lekte med. De hade en egen lekstuga och där serverade vi mat på blad och porslinsskärvor.  På kvällarna hände det att flera barn kom dit och då kunde vi leka ”påven bannlyser”. Jag hade aldrig hört talas om den leken och det var det roligaste jag varit med om, men man behöver vara lite fler än fem så det var inte alla kvällar vi var tillräckligt många.              

Någon av flickorna tog mig med till en hage vid Välje för att visa hur brunkullan såg ut. Den fanns där i mängder och jag tror att om platsen finns kvar så är brunkullorna också där. Vi gick på en spång till andra sidan av ån för att komma dit men spångar (spänger) har för vana att spolas bort eller vittra sönder med åren, så brunkullorna tillhör nog drömmen.  Brunkulla, lånad från picasaweb

Agerbergs vinterlagård var om möjligt ännu mer renskurad än Erikssons, det fanns inte ett boss eller skräp ens i fönsternischerna. Det ska vara så rent för djuren så man ska själv kunna bo där fick jag veta och då tänkte jag på lagården jag kände till i Uppland, som användes året runt och vars väggar och fönster aldrig rengjordes.

Tant Eriksson var en ljus person, reslig och lite fyllig men både rörlig och snabb om det behövdes. Hon talade med oss som om vi varit vuxna och hon utgick från att det hon bad oss om kunde vi klara. Man tittade gärna på henne för hon hade alltid ett snällt uttryck i ansiktet. Den sommaren hade hon inte så många gäster som förr om åren. En familj från Fagersta kom och bodde i undantagsstugan och de hade två barn, en flicka i min ålder och hennes yngre bror. Efter några dagar hade vi blivit bekanta och hade roligt tillsammans, men föräldrarna var lite noga med var barnen höll till, vår inblandning i deras liv hamnade utanför deras kontroll. Efter en middag uppstod en situation som behövde åtgärdas, pojken hade satt ett fiskben i halsen, man hade serverat helkokt harr till middag. Harr var näst intill en helig fisk, man nämnde den ofta i alla fall, men alla vet att den innehåller rätt mycket ben, rensas petnoga kan man läsa i recepten.  http://www.fiskbasen.se/harr.html  Man fick beställa taxi och fara till läkaren i Månsåsen och han lyckades dra ut benet och allt kunde varit bra. Men pappan som var en hög chef för något järnverk i Fagersta ville att Tant Eriksson skulle stå för taxiresan och läkarbesöket och antagligen la han fram kravet på ett sätt som fick henne att säga nej. Det blev mycket spring över tunet och upprörda känslor och då vi pratade med barnen som blev lite borttappade i röran, sa de att de måste fara hem genast men att de inte ville. Vi bytte adresser och lovade att skriva till varandra. Sen for de iväg med taxi allihop utan att vinka.

En annan gäst ville vara med och rensa i morotslandet och hon hade ett namn som lockade oss till fniss, hon hette fröken Jekel. Vi kunde inte prata normalt med henne, hon försökte genom att vara vänligt intresserad av oss prata om sådant som vi måste nyktra till av, men det gick inte, namnet låg emellan. En gäst som inte var där nu men som både Hilma och Lennart träffat var en känd målare. Tant Eriksson sa att jo men visst var han originell och det var inget hon störde sig på, men det här att han torkade av penslarna på lakanet tyckte hon inte om. http://www.c-clemens.net/sidor/foton/pages/11-spis.htm

Det fanns en affär i Myckelåsen inte långt från Erikssons och de hade allt. Det bestående intrycket blev ändå som idé fotstkrapan som låg nedanför den långa trappan till ingången. Den var gjord av opp-och-nervända läskedryckskapsyler som man slagit en spik genom.  Posten fanns i Månsåsen 6 kilometer bort och dit cyklade man då och då, det var lite ensligt och mycket skog och man hade berättat att någon hängt sej på något ställe utmed vägen och att det spökade men jag trodde inte på spöken. Det hände att paket kom till Vällviken, där fanns en brygga vid Storsjön som ångaren Thomé la till vid. Med Thomée kunde man åka till Östersund och slippa alla buss och tågbyten. http://www.ostersund.se/Thomee

Något skulle hämtas där en dag och hästarna togs ut och selades och spändes för varsin kärra. Två gäster, ett par ynglingar skulle köra ena ekipaget, en trilla (tror jag) och det var lite osäkert om de skulle få köra men de hade varit där förr och kände Gösta och verkade veta allt. Den andra kärran fick jag köra. Gösta var med, annars låter det för otroligt. Det var en 10 kilometer lång tur och då vi kommit en bra bit på väg hände något oväntat med vagnen framför oss, hästen blev skrämd av något och satte av i sken, den flög iväg och höll sig inte kvar på vägen utan stack snett ut över åkrarna och försvann någonstans.  Så småningom fick vi syn på dem och hästen hade stannat utmed ett staket, vagnen var hel och ingen hade ramlat ur, men det var ju inte helt bra ändå. Gösta tog hand om tömmarna efter det och vi hämtade det vi skulle i Vällviken och sen rullade vi hemåt med hästarna igen. Den häst jag hade var väl inte så lättskrämd och den gick snällt som den skulle, men jag kan inte nog förundra mej över att man lät mej köra.

En dag kom det flera gubbar och befolkade området bakom vedboden och de satte igång en pärthyvel. Pärt är takspån och de låg på de flesta tak och de behöver bytas efter ett antal år. De staplade spånen i fina högar och det tog flera dagar för dem att bli färdiga.

http://mykil.org/ Fotoalbumet:Arbete:Takspån

.                                    Bild  lånad från Wikipedia: Pärttak                                                     

Det var så många redskap som skilde sig från det man var van vid att se söderöver. Då höet skulle tas omhand, när det var slaget, drog man ihop det med en släpräfsa, den såg ut som en jättekam och man tömde den med ett handgrepp så alltihop for runt. Den finns på Kurt Nordmans Myckelåssida, http://mykil.org  Fotoalbum: Verktyg: släpräfsa och Arbete: Slåttan 1940. När det var dags att hänga upp höet på skylarna hade man en vanlig hästräfsa med böjda tenar för att samla höet i strängar och den fick jag också köra, på Arbete: Slåttan 2 syns en sådan räfsa. Då höet sen skulle in på logen, drog man hem det med en släde. Bilden Hökörning är fin och där syns medarna.  

Myckelåsen blev Jämtland för mej och Tant Eriksson var en generös person som jag beundrade, hon vilade i sig själv och hon behandlade oss som om vi hörde till familjen men lät oss ändå vara ifred.  

Då vi for hem till Stockholm i slutet av sommaren bytte vi tåg i Östersund och råkade komma upp på en avspärrad perrong. Där gick en sorts militärer i gallgröngula dräkter och med skärmmössor höga som handfat och hade rökpaus och de talade tyska. Det var första gången jag hörde tyska talas på riktigt efter att ha läst språket ett år på läroverket. Vi blev bortfösta till rätt perrong och då jag berättade hemma ville de först inte tro mej och sa, det kan inte vara möjligt. Det blev väl så småningom bekant att det gick tåg med tyska soldater genom Sverige.

STI

Det var undervisning mellan kl 18.30 och 22 varje kväll i veckan och även på lördagar fast då på eftermiddagarna. Vi läste oorganisk, organisk, teoretisk och elektro-kemi, fysik, matte, mekanik, hållfasthetslära och ellära. Två kvällar hade vi laborationer och man hämtade ut prover med okänd sammansättning svårare och svårare som skulle analyseras rätt, ”kvallis”. Det räckte inte med nästan rätt. Nästa gren var prover med invägda mängder av ämnen och vi skulle ange rätt mängd ”kvantis” . Skolan var privat och stödd av industrin men den finansierades också med våra terminsavgifter. Nu hade jag börjat få lön så jag betalade terminsavgiften själv och betalade även för rummet hemma.

På skolan var vi fem flickor i min klass och resten var män. De kom från olika laboratorier i stan, det var läkemedelsfirmor, bryggerier, oljefirmor och flera forskningslaboratorier och genom att träffas varje kväll blev vi bekanta med förhållandena på olika arbetsplatser genom hörsägen. Flera var gifta och hade familj, man kan föreställa sig att det var påfrestande för familjelivet. Alla utan undantag var trevliga och hade humor, man berättade om händelser på jobbet, man tipsade varandra om bra lösningar på problem och det var en härlig stämning, särskilt på labbiskvällarna. Det hade kommit många flyktingar till Sverige och de såg möjligheten till utbildning på STI och vi hade två ester, en lett, en litauer och en polack i vår klass och de arbetade redan på olika laboratorier i stan, så vi hade samma intressen. Det gick bra att kombinera arbetstiderna med skolan men det blev ingen tid över till något annat.

Andra terminen kom det en ny elev till vår klass, han hade gått i teknisk mellanskola och därigenom vunnit en termin, han var bäst i allt utan att verka anstränga sig. Han blev en av sju i min ålder och han, Lasse arbetade då på Alfort & Cronholm, Ove rörde ihop hudcrèmer, Jack var på Beckers, Eivor fanns på  Wenner-Grens institut och där hamnade även Margaretha, Gun var på Träforskningsinstitutet och jag på Folkhälsan. Man cyklade till och från skolan och jobbet och från skolan hade jag ofta sällskap med Eivor, vi kämpade längs Fleminggatans sega motlut och när vi skildes hade hon ännu en bra bit kvar hem till Essingen.

Vi blev som en stor familj på STI, vi träffades dagligen utom söndag, alla var där av eget val och tog till sig de kunskaper som serverades, lärarna var erfarna och strödde tips omkring sej och inte minst lärde vi oss av varandra. Lokalerna låg på Bältgatan inte långt från Karlaplan i ett hus som omvandlats till skola, det hade hunnit bli ganska nedslitet och laborationssalarna var patinerade från golv till tak. Det fanns dragskåp för arbete med giftiga gaser och där Kipps-apparaterna stod (för svavelväte). Men man tömde ändå allt flytande i en stor vask i mitten av salen och spolade efter med en skvätt vatten. Ibland blev det blandningar som rök och bolmade lite men vi var ju kemister så det fick vi tåla.

På den här tiden breddade man sina kunskaper genom att byta jobb, inte för ofta men med ett par års mellanrum och man blev bekant med de flesta och visste var de höll till. Ingenjörsutbildningen var från början avsedd för industrianställda och för forskningslaboratorierna fanns ingen lämplig utbildning för personal i mellanställning, så ingenjörerna fick jobb på alla forskningslaboratorierna också. Någon anställningstrygghet som den nu existerande fanns inte och om man visade sig alltför dyrbar i drift, genom att krossa för många dyra glaskärl eller sabba apparater ansågs man olämplig för jobbet och fick sluta. Labortoriearbete var ett hantverk och man måste vara stadig på handen och exakt annars gick resultatet inte att lita på.

På Folkhälsan kom jag inte längre än till mörkrummet och jag hade blivit bra på att göra snygga kopior och sen läste jag läxor. När andra terminen på STI var slut och vi skulle tömma våra labb-skåp och alla hällde ut sina pytsar med syror och annat, kom det ett brunt rökmoln med nitrösa gaser ur vasken. Jag stod närmast och drog i mej en hel del och efter ett tag gick vi alla ur rummet tills molnet hade skingrats. Sen blev det lite svårt att andas och på natten hostade jag något rött och när jag gick in på S:t Eriks sjukhus för att fråga om det var något farligt, la de in mej för observation. När det konstaterats att inget var skadat funderade jag ändå på att hoppa av kemi-banan, kanske gå skolan på halvfart eller pröva att skaffa praktik för någon trädgårdsutbildning i stället.

Uddvide

Birgittas syster Gunborg hade arbetat en sommar på en gård på Gotland och Birgitta var också intresserad av trädgårdsarbete. Vi skrev till bonden som haft Gunborg på gården och frågade om vi kunde få arbeta där en sommar. Det gick bra, jag slutade på Folkhälsan och Birgitta hade sommarlov från gymnasiet och vi for till Visby med våra cyklar tidigt i juni 1947. Från Visby tog vi tåget till Grötlingbo och där blev vi hämtade av bonden Seth Jakobsson med häst och vagn och han körde oss till sin gård Uddvide. Det var en vit rektangulär tvåvånings Gotlandsgård med sommarhus i vinkel mot baksidan, en drängstuga och en rund kvarn mellan huset och ladugården och den låg granne med den berömda Kattlundsgården. Familjen vi kom till bestod av pappa Seth, mamma Margreta, farmor och två barn Elisabeth och Olle, drängen Bengt och hunden Rolle. Vi hade försäkrat oss om att inte behöva arbeta i köket utan enbart utomhus och med sysslor som hade med odlingen att göra. Våren kommer senare till Gotland än fastlandet och löven hade nätt och jämt slagit ut och det kändes kallt några veckor innan våren hunnit ikapp. Men blomningen var igång och vi höll ögonen öppna för allt som växte, färgerna var tydligare här tyckte vi och alla orkideer i kohagarna var något vi inte sett förr. Floran var ständigt med och vi prickade av allt vi såg.

Vi fick bo i huvudbyggnaden en trappa upp alldeles över ingången med utsikt över allt som kom in på gårdsplanen och vi låg i varsin utdragssoffa med halmmadrasser under oss.

Det första trädgårsarbetet var betgallring.  Oändliga fält med små plantor av sockerbeta, sådda så att de trängdes hundra i stället för en. Med en handhacka med c:a 30-40 cm skaft kröp man på knä utmed raderna av betplantor och rev bort en hacklängd av småplantor och lämnade en rejäl planta kvar ensam och kröp vidare. Raderna var långa och för att få allt gjort i rätt tid hyrde man in två flickor till från gårdar i trakten. På det viset blev vi bekanta med flickor som var bofasta och vi fick komma hem till dem och vi träffades på fritiden. Efter någon vecka i betlandet var det svårt att räta ut fingrarna på morgonen, man fick ta dem en och en och det sa knick knick när de svullna lederna raknade. Men det var ändå roligt, det hände hela tiden saker i lantlivet vi inte var vana vid. Varje dag kom någon med kaffekorg till betlandet och vi satt på en gräskant och fick mellanmål, kaffe och bullar och solen sken. Folk pratade gotländska och vi hängde med och förstod rätt bra, men de gånger farmor drog en historia begrep vi inte ett smack.

Vi funderade över familjen vi hamnat hos, hur i all sin dar hade de kunnat bli en familj, något mer omaka par kunde man inte tänka sig. Genom flickorna i betlandet fick vi veta mer om alla och hur äktenskap på Gotland kunde arrangeras. Det fanns skillnader som syntes men det var inte allt, det fanns skillnader som inte syntes. Man kunde vara högkyrklig eller baptist. Man kunde äga gård eller torp eller vara arbetare av något slag och man kunde vara dotter till en bonde eller dotter på ett torp, tllbyggt och fint men ändå ett torp. Man talade inte klarspråk och man talade inte heller illa om någon, men man kunde höra meddelanden mellan raderna när folk kom på tal.

Vi cyklade till järnvägsstationen då och då för att posta brev och kort och vi hade blivit bekanta med Axel Johansson som skötte stationen. Han var trevlig att prata med och han föreslog vad vi kunde göra när vi var lediga. Jag minns inte om det var han som nämnde russtravet men vi tog tåget till Visby och gick till Skrubbs och såg russen trava. Det var en betagande syn att se dem med sina långa svansar och flygande manar och vi kom igång med att satsa på vinnare, två kronor kostade en insats och någon gång fick vi tillbaks pengarna.

På lördagarna var det också dans på olika platser och det var vi nyfikna på men vi hade aldrig dansat annat än lite foxtrot, så det var tveksamt om det var vår grej. En helg lockades vi av en affisch om dans i Hamra på en loge och det var så pass långt borta så ingen skulle känna igen oss om vi gjorde bort oss. Vi cyklade, det var en bra bit söderut förbi Fide och Öja och det hann börja skymma innan vi kom fram till Hamra. Utanför danslogen var det folk som skrålade och sprang omkring och dem måste vi förbi om vi ville komma in. Vi stod länge och väntade och funderade, trötta och småhungriga och efter att ha känt efter ordentligt kom vi fram till att vi inte ville vara där så vi vände och trampade hem igen.  En annan helg skulle Britt, en av flickorna från betlandet och vi cykla ner till Hoburgen. Det var en fin dag och vi hade smörgåsar med oss, det fanns ingen servering på södra udden då. Minns inte vad vi pratade om och hur vi såg landskapet under hela dagen men vi kom ner till Hoburgsgubben och mötet med honom blev ett ”jasså”. På vägen hem skulle vi hälsa på en moster eller mormor till Britt, som bodde nära Muskmyr och vi hittade stugan som låg en liten bit in från landsvägen. Ett äldre par tog emot oss och undrade om vi ville ha lite mat eftersom vi cyklat så långt. De lagade midag åt oss och de var så rara och allt de gjorde verkade så självklart, så vi kände oss hemma. Då vi ätit tog frun fram några sångböcker och satte sig vid en liten orgel och började spela och det var religiösa sånger, en del kände vi igen men inte alla. Paret var baptister och det var Britts familj också och alla sjöng som den naturligaste sak i världen och vi med. Sen kom skymningen och vi behövde cykla vidare och när vi lämnade stugan stod de två på trappan och vinkade efter oss. Birgitta och jag kunde inte klara ut vad vi hade fått vara med om men det hade gjort ett starkt intryck på oss båda. När jag nuförtiden åker med bilen mot eller från Hoburgen försöker jag få syn på var den lilla stugan låg för att peka ut den och berätta, men jag hittar den inte.

När betorna var gallrade togs höet in och där gällde det att mata en hö-blås, vi var väl inte så nyttiga när det fanns maskiner, då var det karlarbete. Sen var det dags att ”hacka” betorna. Det gör man med en långskaftad hacka som man går utmed raderna och luckrar upp jorden med mellan betplantorna som  fått växa till sej efter gallringen. Det var att gå de långa raderna en gång till, ett evighetsarbete.

Frun i huset Margreta skulle fara till Visby och bli borta över natt och man hade slaktat en tupp för att Seth skulle få något gott att äta när hon var borta. Margreta bad oss att vi skulle laga till maten åt Seth och Bengt och barnen och hon hade förberett allt så vi behövde bara koka potatis och steka färdigt tuppen och göra en sås av skyn. Ingen av oss hade gått matlagningskurs och båda hade föräldrar som inte släppt ut oss i köket för att delta i matlagning, så vi visste inte hur man gör en sås. Vi skulle reda skyn med mjöl och sedan späda och när vi gjorde det bildades det en tjock stel gröt som vi inte var förberedda på. Vi måste ha gjort något fel och för att det inte skulle bli så påtagligt hällde vi ut gröten i svinhinken. Där gick den fina goda tuppsmaken.  Sen började vi om med smör och mjöl och fick ihop något simmigt men det hade ingen smak. Då Seth åt frågade han, ”men hur har ni gjort såsen”? Vi blev senare förhörda av Margreta om hur vi fått till såsen och det misslyckandet räddade oss nog från att behövas i köket fler gånger.

Mitt i sommaren anordnades Stångaspelen och de pågick då en lördag och söndag. Dit måste vi åka tyckte alla vi pratade med och vi tog tåget till Stånga, det gick många extratåg till den här begivenheten och då vi kom fram var området fullt av folk som brett ut filtar och plockat fram matsäckskorgar och satt själva på marken med farfar och farmor och barn och barnbarn, ja hela storfamiljer överallt. Sen pågick idrotter på andra gräsområden och man kastade varpa, spelade pärk och störtade stång. Alla hade några hemifrån som deltog i något lag så folk kom från hela ön och hejade på de sina och man både tävlade och hejade på fullt allvar, det var inget turistjippo och resultaten var viktiga. Här användes gutamålet i sin mest obegripliga form men vi hade börjat lyssna oss in i vad de verkligen sa och vi förstod mer än då vi kom helt nya till ön fast vi avslöjade ju oss själva som fastlänningar så fort vi öppnade munnen.

Hittade en film på nätet om tågen på Gotland just år 1947: http://www.gotland.net/sv/bo-leva/arkiv/2005/ta-taget-gotland-runt-1947

Våra halmmadrasser var inte roliga och efter en tid upptäckte Birgitta röda fläckar kring midjan och lite varstans. Vi fick syn på vad det var som gjorde fläckarna, det var loppor och de hoppade kring utan att gömma sig för oss. Jag visste ju att DDT var ett insektsmedel i ropet och jag hade lämnat Folkhälsan utan att förse mej med ett hekto av varan, men vi for till diversehandeln i Grötlingbo och köpte ett hekto. Det strödde vi ut på madrasserna och på oss själva och sen slutade lopporna att bitas. Men Birgittas märken blev fula bruna ärr som inte gick bort den sommaren.

Vi försökte smälta in bland befolkningen överallt där vi visade oss för det fanns väl inget som var värre än att höra till den föraktliga klassen fastlänningar, ja eller ännu värre, det allra lägsta en människa kunde bli, en ”turist”. En turist kunde man förakta och tala illa om med vem som helst, gärna berätta historier om något korkat den i sin dumhet gjort sig skyldig till.  En turist kunde vara så idiotiskt dum så den öppnade portmonnän och gav en pengar om man hanterade den rätt. Vi bodde granne med Kattlundsgården och där bodde en änka som visade turister runt. Henne fnös man åt för hon lurade av turister pengar med sina dåliga ben. Allt innestängt groll som samlas på en ö, där man inte kan komma undan, kunde man ösa på ryggen på de anonyma turisterna som aldrig slog tillbaka. De tyckte bara att allt var fint och gotlänningarna var milda och vänliga.

Birgitta måste fortsätta gymnasiet och min tanke på att sluta med kemin hade bleknat under sommaren. Jag tänkte nog fortsätta på STI fast gå en termin med enbart laborationer, då hade jag en chans att få träffa den där trevliga killen igen, han som kom till klassen förra terminen. Så vi återvände till stan, men jag hade fått med mej en längtan tillbaks till ön.

Då skolan började hörde jag mig för där om de visste någon som behövde mej och det fanns det, på analysavdelningen vid Svenska Träforskningsinstitutet hos Axel Johansson ”Analys-Johan”, och där blev jag anställd. Äntligen ett riktigt laboratoriearbete !

forts.

Cykeltur i Småland

Skolan var slut, kriget var slut och under några sommarveckor ville mamma visa mej sitt Småland, vi hade börjat på en resa sommaren innan, då Lennart dog, men den gången avbröt vi resan och nu skulle den bli av.

Vi tog en båt från Norr Mälarstrand till Öland med våra cyklar. Det var en skön resa och vi kunde sitta ute på däck och njuta, inga vågor rubbade balansen och solen gassade. Det fick mammas känsliga skinn att reagera, så hon svällde upp och blev som en fotboll i ansiktet.  Vi tog in på vandrarhemmet i Borgholm och i vårt rum låg redan en människa och den drog fort upp lakanet över ansiktet och hälsade inte, då vi kom in, så det var lite skumt. Det visade sig vara en ensam gubbe (man) som gått fel och nu bönade han och bad att få ligga kvar, men det fick han inte. Det blev lite upprörda röster, då det kom flera damer som skulle ligga där, så episoden gick inte spårlöst förbi, vandrarhemmen hade inga tvåbäddsrum på den tiden utan det var logementsmodell med många våningssängar som gällde.

Mammas svullna ansikte engagerade många som vi mötte och och vi fick råd och hjälp med att klippa masker av papperspåsar att trä över hennes huvud så att inte solen skulle komma åt. När den värsta svullnaden lagt sig och vi sett oss om på Öland fortsatte vi med färja över till Kalmar och Förlösa.

Där hade mamma en syster Ninnie som vi hälsade på och på ett sätt kände jag henne för hon ingick i mammas berättelser från sin barndom, Ninnie var närmast Ida i ålder och de var mycket tillsammans när de växte upp. 

Nu uppfattade jag henne som en sträng dam. Hon hade inte övergivit frikyrkligheten och hon var misstänksam mot många nymodigheter. Hon besvärade inte läkare även om hon var sjuk och hon läkte sår med björklövsbrännvin. Hon hade en blick som jag kallat det Småländska ögat eller Ninnies öga. Det är när vissa människor, särskilt från Småland, ibland vinklar ögonbrynet och kisar till med ögat som lyser glasklart men ändå frånvarande, det är en särskild vinkel där som gör blicken skarp, ertappande och utan leende. De kan säja ”Jahadu” och man blir liksom två om ett avslöjnde. I Förlösa fanns också Ninnies yngsta dotter Inga som nyligen gift sig och hon hade avråtts från att skaffa barn för hennes hjärta var så bräckligt. Genom att sköta sin hälsa levde hon till hon var 85 år.

Sen fortsatte vi till Vetlanda och där tittade vi på det lilla hus där mamma var född och växte upp. Vi såg resterna dvs grundstenarna där färgeriet låg som hennes far haft tillsammans med sin principal Winell. Området har nu blivit     parkområde där grenen av Emån slingrar sig igenom. Från familjegraven på Vetlanda kyrkogård kan morfar och mormor blicka ut över platsen där de bodde sitt gifta liv och fick 12 barn, med lite fantasi förstås allt är nu rivet och inget från den tiden syns ovan marken.

Strax utanför Vetlanda i Alseda hälsade vi på Millan som en gång var trolovad med Idas bror Axel och som fick sonen Nils med honom. Nisse var begåvad och Millan hade arbetat hårt för att Nisse skulle få utbildning och han hade tagit studenten och var nu journalist på Jönköpingsposten. Nisses far dog innan han och Millan hann gifta sig och Millan hade nu tre flickor ungefär i min ålder. Det var roligt att träffa dem och vi rodde omkring på Emån som de bodde alldeles intill med plats för eka på tomten. Nisse är nog den kusin jag haft mest kontakt med eftersom han bildade familj och flyttade till Herrängen.

 Resten av cykelturen gick över Jönköping, Huskvarna och Gränna och den har bleknat för där hade vi inga att besöka och från Tranås tog vi tåget hem och sen var sommarlovet slut för min del. 

 Trädgårdsläger i Norsborg

Nu var det nödvändigt för mej att söka ett arbete för det var helt otänkbart att gå omkring utan inkomst. Jag ville fortfarande arbeta på laboratorium men det visade sig vara svårt för en 16-åring att komma in någonstans utan särskild utbildning eller mognare ålder. Jaha och trädgård då?

Arbetsförmedlingen kunde anvisa trädgårdsläger även efter fredsslutet och det var för hopsamlade flickor och vid Norsborg fanns ett där jag kunde få börja. Jag cyklade dit och i en byggnad före Norsborgs gård bodde ett tjugotal flickor från 13 till 17 år och de kom från olika delar av landet och om dagarna var det trädgårdsarbete som gällde. Den här tiden var det mest bärplockning, krusbär, hallon, vinbär men även att dra upp tistlar ut åkrar. Vi fick betalt efter plockad mängd, tisteldragningen var på beting och när vi var färdiga med antalet fält som ingick, var vi lediga för dagen.

En liten bit in i parken var en samling militärer förlagda, de var tilltänkta officerare, vet inte mer, men de utövade stor dragningskraft på flickorna om kvällarna och det var förbjudet för flickorna att gå dit. Området var inhägnat och hade en vakt vid entrén men flickorna visste var man kunde krypa under stängslet och ta sig in ändå och väl där inne kunde flicklägrets ledare inte nå dem och det idkades umgänge. Den som basade för killarna var något äldre och han hade tjing på yngsta flickan. Hon var lite nervös när de drog iväg om kvällarna och sa:” jag måste vara lite försiktig eftersom jag inte fyllt 14 och kommer dom på oss så går det illa för honom. När de dök upp frampå natten efter utflykten var det mycket snack och utbyte av jämförelser, vi låg i logement med våningssängar och alla var samlade i två stora salar utan dörr emellan, så det gick inte att undgå att höra vad som varit. Jag kände mej ganska efterbliven men som väl var fanns det några flickor till som låg hemma och försökte sova. Det hade kommit två flyktingar efter mej och den ena grät när vi skulle plocka krusbär för hon skulle bli violinist och fick inte skada fingrarna.

Trädgårdsarbetet var trevligt och vädret råkade vara bra men en dag var det slut, blomkål var det sista vi skördade, säsongen var över och det var dags att söka jobb igen.  Jag har inte kommit på vad det var för sorts anställning vi hade i Norsborg men då jag läser om hur man skaffade arbetare till spinnhusen 200 år tidigare, så känns det parallellt. Det räckte med att man inte hade ett arbete eller var problematisk på något vis och inte hade någon som försörjde en, då togs man omhand och fick göra samhällsnyttig tjänst det vill säga spinna garn eftersom väverierna var i skriande behov av garn.

 Norsborgs gård har en lång historia men ägdes den här tiden av Stockholms stad med park och odlingar och jag tror att det här var sättet de löste bristen på arbetskraft med och samhället hade ännu inte hunnit ställa om sig till att männen var tillbaks ifrån försvarsberedskapen.

Folkhälsan

I letandet efter en anställning kom jag till Statens Institut för Folkhälsan vid Tomteboda, Yrkeshygieniska avdelningen kunde ta emot mej som elev i tre månader utan lön och sedan väntade anställning om de var nöjda. Professor Sven Forssman som förestod avdelningen lät mänsklig, en dam skulle just sluta och jag kunde få ta över hennes arbete och börja i djurhuset. Det var en avskild byggnad där alla försöksdjur var samlade och avdelningen för livsmedelshygien ”korven” hade stor del av utrymmet och en egen föreståndarinna. Yrkeshygien hade en mindre del och några djurskötare men ingen var chef över den andra.

Jag skulle fortsätta ett påbörjat djurförsök med DDT och jag blev visad allt som skulle göras, hur djuren skulle tas omhand, matas med näringsriktig mat och dessutom matas med en DDT-lösning. Det var vita råttor som satt i burar tre och tre i varje och de skulle vägas varje dag och burarna skulle rengöras och bytas ”kryllspån” (kutterspån) i minst en gång i vckan. Råttorna var vackra och snälla och helt tama. Det var lätt att tycka om dem. I rummet intill fanns också kaniner och marsvin för olika försök. Ibland kom en leverans av brunråttor i jätteformat från Sandviks limfabriks benhögar, där numera Minneberg ligger idylliskt vid Ulvsundasjön. Man prövade olika råttutrotningsmedel på dem men de hade en manlig djurskötare för de var svårhanterliga, starka och stridslystna och de kämpade för sina liv. Då jag lärt mej rutinerna tyckte jag ändå inte om att mina råttor skulle matas med något de inte ville svälja men jag förstod att jag måste fullfölja de tre månaderna för att kunna hoppas på en anställning.

Råttförsöket var ett långtidsförsök för att se om DDT påverkade djuren och senare fick jag veta att den som valt ut försöksdjuren hade satt ihop honor och hanar i burarna, så vikten gick upp och ner vartefter råtthonorna fick ungar. Försöket var alltså misslyckat från början eftersom det var vikten som skulle påvisa något. Av någon anledning kunde man inte avbryta försöket och tillstå fadäsen utan man fortsatte det vill säga, jag vägde råttorna och fyllde ark med siffror och kloroformerade nyfödda råttungar en eller ett par gånger i veckan.

Vid den här tiden hade inte djurrättsaktivister kommit igång på samma sätt som nu, så dörrarna till djurhuset var olåsta och det hände någon gång att det stod ett par arga damer i korridoren och ställde frågor som jag försökte svara på. Då kom föreståndarinnan för den andra delen av djurhuset och handgripligen föste ut tanterna och talade högt med dem och försäkrade att här hade djuren det mycket bättre än på något annat ställe.

 Efter tre månader blev jag anställd med lägsta lön men jag var forttfarande kvar hos råttorna och samtidigt uppvaktade jag cheferna  på kemisk-tekniska avdelningen för att få byta till djurfritt arbete. Jag tyckte om djuren och de vita råttorna var som små isbjörnar i miniatyr, sånär som på svansarna. Jag hade gärna haft dem hemma som sällskap och en dag bar jag hem en i en låda för att visa mamma. Hon skrek och vägrade röra råttan men jag gjorde en gård åt henne i fönstret,  (det är marsvin på bilden)                              så den skulle kunna röra sig lite fritt under natten. Nästa morgon hade den grävt upp alla krukväxterna ur sina krukor, allt låg huller om buller och det såg ut som om där varit slagsmål. Så lilla råttan fick följa med tillbaks till djurhuset.

Så fort jag fick en stund över, gick jag över till huset där laboratoriet låg. Man gjorde kvicksilver-bly och koloxidanalyser och jag försökte göra mej bekant med flickorna som arbetade där.

Råttförsöket med DDT var inte så lyckat, så man beslöt att lägga ner det och då ville man pröva om jag kunde assistera vid operationer. Hela kroppen sa nej och det märktes väl och då inrättade man ett jobb på analysavdelningen för fotokopiering och det skulle jag ta hand om.

Det var roligt, något nytt, jag fick göra lösningar och framkalla fotokopior. Det var en större historia då än nu, fotokopiering låg fortfarande i sin linda. Man arbetade i mörker, belyste och tog tid som för vanliga bilder, framkallade och kopierade i vätskor, torkade, pressade och skar. Samtidigt kom jag igång med att framkalla egna filmrullar och kopiera mina bilder när det var glest med uppdrag. Det här var en spännande tid men jag kom inte närmare analyskolvarna. Två av flickorna som analyserade rester från kvicksilverförgiftade människor som dött, pratade mycket om sin skola och sina tentor och den blev jag nyfiken på. De gick på STI, Stockholms Tekniska Instituts aftonskola och var nästan färdiga med sin utbildning. Man blev ingenjör efter tre år och det behövdes ingen studentexamen för att komma in i den skolan.

Thea (längs till vänster) gjorde reklam för utbildningen och jag skaffade broschyr och uppgifter om STI och anmälde mej som elev till VT 46.

fortsättning följer.

FlickscoutInnan jag börjar berätta om mitt scoutliv måste jag försöka reda ut vilka värderingar som kan ha lett fram till min mammas beslut att gå iväg med mej till scouterna.

För 70 år sedan var en av de värsta synderna en förälder av vår samhällsklass (arbetare och lägre tjänstemän) kunde göra sig skyldig till, det var att göra sitt barn ”bortskämt”. Ett bortskämt barn noterades omedelbart av omgivningen för vad det var, odrägligt på något vis och det tog märkbar plats i ett sällskap. Att skämma bort sitt barn kunde ske på många sätt, att vara för kärleksfull (dalta), att lyssna på barnet när det pratade, då kände det sig märkvärdigt, att pjoska vid blessyrer, att lyfta upp och trösta i tid och otid och att inte ge det syskon. Det är bara några exempel på vad som kunde leda till att barnet blev bortskämt och odrägligt. Var man ”endabarn” ansågs man automatiskt som bortskämd. Lennart var så mycket äldre än jag och hade dessutom lämnat hemmet, så i praktiken var jag ett endabarn.

Det gällde alltså att hitta någon gemenskap att sätta mej i där jag kunde få lite motstånd och ändå inte bli plågad. Mammas kvinnoklubb ansåg att jag tillhörde Unga Örnar, deras ungdomsgrupp och plantskola, sen fanns det scouterna och de hade inte politik på schemat och en annan förening inte långt från oss var Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur som numera heter Folkdansringen. Dit gick mamma med mej och frågade om de hade någon barnavdelning för folkdans. Det hade de inte men däremot hade de en scoutavdelning. Alla skulle ha en scoutgrupp NTO, KFUK-KFUM, Svenska Kyrkan och jag vet inte alla. Så i stället för att lära mej turer i folkdans blev det scouter för mej.

Kåren hette Polstjärnan (tror jag) och ledaren var Kullan och jag fick scoutnamnet Putte för jag var nu den yngsta i gruppen. Man träffades en gång i veckan i en källarlokal på Inedalsgatan. Innan man blev upptagen som scout skulle man visa prov på att kunna knyta vissa knopar, att rita upp svenska flaggan med dess rätta proportioner, att kunna stoppa en strumpa och en del saker till och vid upptagningen skulle man ha scoutdräkt. En scoutblus skulle inhandlas, men den var för dyr, så mamma skulle sy den. Hon sydde men sen blev det för pillrigt med ficklocken och axelklaffarna så hon fuskade och när dräkten inspekterades (som i det militära) påpekades felen. Nu var man inte så sträng i Ungdomsringens scoutkår, så de lät mej ha  knapplösa axelklaffar och fickor med låtsaslock.  Det var måttligt spännande att gå till mötena men jag var inräknad och uppropad och då kunde jag inte säja nej och gå därifrån.  Sen läste mamma på scoutlagen och påminde mej om mitt scoutlöfte och mina plikter när jag blev motsträvig, men då kände jag att det var stopp. Jag hade inte bett om att få bli scout, det var hennes påhitt. Det hände att jag hade så mycket medvetenhet så jag sa det men hon försökte flera gånger och det var lite skamligt.

Ungdomsringen hade också en sorts semesteranläggning söder om Stockholm, Sillvik vid Norsborg, en gammal grosshandlarvilla med egna spöken. Dit cyklade vi flera gånger när det var grön årstid men jag minns inte att jag såg fram emot kompisarna eller vad vi skulle göra.       http://hem.passagen.se/kur.nu/sillvik/sillintro.htm

I läroverket visade det sig att Birgitta på Fleminggatan var med i en scoutkår vid Rålambshovsskolan den hette Lilla Björn och de verkade ha jättekul. De planerade för ett sommarläger 1942 och där kunde jag också få vara med. Efter den sommaren lämnade jag Polstjärnan och gick till Lilla Björn i stället. Bland det första som hände där var att min blus underkändes, hellre ingen blus än en felaktig. Det blev att gå till flickscoutboden på Arsenalsgatan och köpa en reglementsenlig blus med fickor och axelklaffar ditsatta på rätt sätt och som kostade kronor.

Vid den här tiden med krig inpå knutarna skulle alla hjälpa till att avlasta jordbrukarna, männen var inkallade och skörden och djuren skulle ändå tas omhand så frivilliga ställde upp vid höbärgning och skörd och potatisupptagning och annat. Scouterna var inte sämre, så det första lägret jag deltog i var ett arbetsläger. Vi låg i tält i en skogsbacke hos en ganska nybliven bonde i Hölö, ogift och icke inkallad.  Toaletten var en ränna grävd i marken och där man satt uppklättrad på en stång ovanför gropen, allt var så primitivt som det ska vara på ett läger. En något äldre scout stod för matlagningen, annars hade det nog inte blivit så mycket mat för oss. Arbetet jag minns bestod i att vi gick ner till sjön och delade upp oss så att två lag gick ut i varsin roddbåt med skäror och skar vass. Vintrarna i början av 40-talet var mycket kalla och kanske hade det varit brist på hö till djuren och nu skulle man gardera sig med nödfoder för vintern. Resten av oss skulle röja en sank hage intill samma sjö fri från sly, för att kunna släppa dit djur. Vi hade yxor och högg allt vi orkade.

Där var vi med om att möta något för första gången. Det luktade väldigt illa på ett par ställen i hagen och vi försökte komma på vad det var. Det var en svamp som stod och droppade och brevid den låg ett stort ”ägg”. Vad var det? Ormägg? Nej det var en växt, vi klöv ägget och blev inte klokare. Väl hemma i stan såg vi i svampboken att det var en liksvamp eller stinksvamp. http://svampklubben.org/aug2004.html                                                                Vasskörden gav mer synligt resultat, vi fyllde båtarna med jättelika buntar av vass. Det här året var ett bladlusår, så vassen var helt överdragen med gröna bladlöss och det blev vi också,  men man vande sej och det var roligare att skära vass än att röja sly. Det var häftigt att få använda skäror men en av flickorna råkade skära fel och skar av pulsådern i ena handen. Då blev det full fart och mycket spring, det fanns inga mobiltelefoner, så det tog lite tid innan hon kom iväg till sjukhus och blev ihopsydd, men sen var det inte mer prat om det. Scouter ska klara allt med glatt humör och tryckförband hade vi ju lärt oss att lägga så vaddå?                                         Skära

Varje kväll hade vi lägerbål och sjöng hurtiga sånger Jopp Hej Di Jopp Hej Da. En kväll ville markägaren vara med och han kom med en gitarr och ville sjunga. Ledarna skruvade på sej men kunde inte säja nej och innan de hann dra andan hade han börjat sjunga oanständiga visor med djävulen och sprit och onämnbara kroppsdelar inblandade och det var så vansinnigt roligt så vi höll på att skratta ihjäl oss. Och vilka åhörare ! 32 garanterade oskulder mellan 13 och 20 år med renheten och plikten som ledstjärnor. Det var alltså fritt fall och vi skrek som på Gröna Lund. Våra ledare Topsy och Peggy satt och såg glasartade ut och sångaren var, som ofta när han har en gitarr, svår att få att sluta och det tog tid innan allt återgick till det scoutiga igen och vi sjöng scoutsången och gick och la oss i våra tält. Birgitta och jag var i samma patrull och strax innan vi somnade hörde vi en mansröst som snubblade kring bland tältstagen och försökte hitta Topsy, tältväggar gör att inget sker i hemlighet och nu ville vår bonde träffa Topsy. Hm.

Året därpå var det dags för arbetsläger igen, denna gång vid Mörkö och här var det mer åkerarbete för oss, dra upp tistlar och annan rensning. Då vi besökte kyrkan en dag kom prästen ut från prästgården och tittade på oss och plötsligt pekade han på Birgittas syster Gunborg och frågade vad hon hette. Hon sa sitt namn och glädjestrålande sa prästen: ”jag känner din mamma, om du kommer in så ska jag bjuda på något gott”. Birgitta pekades ut som syster men de ville inte gå in till prästen utan oss andra så hela raddan vällde in i prästgården. Där fick vi så småningom plättar och saft som prästfrun ordnade och då vi tackade sa prästen: ”det här fick ni enbart för att jag kände igen henne där” och pekade på Gunborg. Prästen hette Paban i efternamn och det uttalades pabang och det hade vi förstås roligt med.

Det var ett regnigt läger, men vi levde på med alla lägerrutiner. Lägerbål med uppspända paraplyer om kvällarna och en kväll kom prästen på besök  och ville delta och få läsa en bön. Men först skulle elden tändas och det bad han att få göra. Han skrynklade ihop lite papper och böjde sig fram över vedhögen och sa med hög präströst:” Nu ska vi se hur stark min tro är”, första stickan slocknade, andra, tredje sen slutade vi räkna, mer skrynklat papper men då inget ville sig frågade han uppgivet ”finns det ingen fotogen här nånstans”? Med förenade krafter blev det eld så småningom men prästen pabangs eldgörningsrepliker fick evigt liv.

1944 var jag med på ett läger för patrulledare från hela Sverige, platsen har fallit ur minnet men då fick jag faktiskt två vänner, en från Härjedalen och en från Småland. Vi brevväxlade en tid och det var kontakter som tog sig förbi uniformen och gick vid sidan om scoutlivet. 

Året därefter var det ett läger på Grinda utan arbetsuppgifter. Jag hade  avancerat till patrulledare och hade  5 eller 6 yngre flickor som skulle fås att arbeta för målet att vinna alla tävlingar. Två av flickorna tyckte inte att det var kul med mej, så de gick sin egen väg och gjorde bara vad de tyckte var roligt och det blev svårt att få oss att verka sammansvetsade. Och jag blev arg, vilket inte gjorde saken bättre. Ena flickan var dotter till en dåtidens kändis och betraktades enbart som charmig och hon blev på något vis oberörbar, varje gång hon kom på tal med en suck nämnde man även hennes fars namn. Jag har hittat en dagbok från det här lägret men redan då kände jag mig antagligen så misslyckad så jag skrev inte in hur sur jag blev på dem som jag tyckte svek gänget. En scout får inte bli sur. Jag kände mej dum som inte kunde hitta på något tillräckligt lockande att få tillbaks de två i gänget. En natt blev vi väckta strax efter tolv för något hemskt hade hänt. Paki – Estelle Bernadotte hade varit i stan och tagit sina juveler med ut till Grinda och nu var de försvunna. Vår uppgift var att leta efter dem, de var gulaktiga och bestod av gula ärtor utspridda lite här och var. Patrullerna tävlade förstås om vem som hittade flest ärtor och dagen efter vid ett korum fick vi överlämna  ”juvelerna” och hurra för dem som funnit flest. Det här hade jag helt glömt.

1946 års läger var riksomfattande och skulle vara på Björkö utanför Sundsvall. Birgitta och jag hade anmält oss och vi skulle cykla dit. Märkligt att vi blev ivägsläppta ensamma. Vi startade den 20 juli 1946 och trampade den första dagen till Uppsala. Vi hade scoutblusar, så vi inte skulle förväxlas med några ”ohöviska” flickor och det gav oss en del fördelar, vi sov gratis på en del vandrarhem och man tog gärna hand om oss och visade oss runt på olika ställen. Nästa mål var Dannemora men där var det stängt så vi tog oss förbi Lövsta bruk och sov under bar himmel någonstans. Det blev inte så mycket sömn för myggen plågade oss och i gryningen fortsatte vi till Älvkarleby och vi hade medvind. Där blev vi visade kraftverket och en del dykeriarbeten vid dammluckorna och vi fick klättra kring på rangliga stegar högt över vattnet som dånade under oss. Vi handlade mycket limpa och bredde smörgåsar men letade också upp billiga matställen.

Vi kom till Skutskär och där skaffade vi passersedel och ciceron och blev visade runt hela anläggningen. Nästa ställe att se var Furuvik och där gick vi runt och tyckte synd om alla djuren och efter det kom vi till ett fint vandrarhem i Gävle med dusch och vattentoalett. I Gävle pågick denna sommar en stor utställning med anledning av att Gävle var 500 år och den imponerade på oss och där gick vi flera ronder på diverse avsmakningar. Nästa stopp var Söderhamn och på kvällen då vi drog runt i stan kom vi från baksidan in i en folkpark där en orkester spelade på en estrad och det var så medryckande att vi måste stanna och lyssna. En kille hoppade kring med en fiol och spelade fantastiskt, man blev jätteglad. Vi letade efter en skylt för att se vilka de var och hittade Svend Asmussen och hans orkester !!.  På väg till Hudiksvall fick vi lift i de värsta backarna med en telegrafbil ett par mil och det kändes bra. Vi åt på mjölkbarer och skrev kort och skickade men jag minns inte att vi ringde hem, antagligen gjorde vi det också.                       Efter Hudiksvall trampade vi till Kvissleby vandrarhem och var där 30 juli, det blev sista vandrarhemmet före Björkö. Därifrån tog vi oss in till Sundsvall, där det fanns Epa och spårvagnar och stadsberg och skvader. Lägret började inte förrän 2 augusti och det regnade ihållande så vi fick ett par dagar att ha tråkigt tills vi kunde ta oss ut till Björkö. Själva lägret och vad vi hade för oss där har helt fallit bort, det är cykelturen dit som finns kvar.

Under alla flickscoutåren levde vi med sångerna och tränades i att göra omöjliga saker utan redskap, vi ställde upp när någon blåste i visselpipa, vi hälsade på gamlingar i församlingen på julafton och vi övade oss i nu förlegade former av konstgjord andning och vi försökte leva efter scoutlagen.

¤ En flickscout talar sanning och står vid sitt ord – tämligen lätt – eller?

¤ En flickscout gör sin plikt mot Gud och fosterlandet – hm hur gör man då?  mot fosterlandet OK skära vass och dra upp tistlar men plikten mot Gud?

¤ En flickscout är andra till nytta och hjälp – inte så svårt

¤ En flickscout är vänlig mot alla och en god kamrat – vänlig mot alla ? och vad är en god kamrat?

¤ En flickscout är uppmärksam och hövisk – vad är hövisk – är det samma sak som hövlig? http://nylose.nordrike.org/Artiklar/hoviskhet.htm

¤ En flickscout är djurvän och skyddar naturen OK

¤ En flickscout lyder villigt sina föräldrar, lärare och ledare – inte bara lydnad utan även villig sådan – hu, det måste väl bero på vad de ber om.

¤ En flickscout tager alla svårigheter med glatt humör. Hu !

¤ En flickscout är arbetsam och sparsam – nästan det lättaste.

¤ En flickscout är ren i tanke ord och gärning – vaddå? – vad är ren? vad är ren gärning och vad är oren gärning? Är det här oskulden kommer in? Vi skulle behålla vår oskuld tills vi träffade någon vi verkligen ville dela livet med. Vi blev en samling hurtiga oskulder och genom att flick-och pojkscouter aldrig träffades eller ens möttes i grupper, förblev pojkar ett släkte som vi inte hade något språk att mötas på.

Alla de här lagparagraferna saknade definitioner och det förekom ingen diskussion om tolkningen, de påbjöds bara. Nu när det inte längre finns flick-eller pojkscouter har scoutlagen skrivits om och moderniserats, så nu ska svårigheter tas med gott humör i stället för glatt humör. Sen har renheten slopats helt som väl är, det passade väl inte för pojkscouterna. De som skadades och blev monsterscouter för 70 år sedan har snart dött undan och sen kan man glömma hur det hjälpsamma, lydiga och rena idealet spreds bland flickor, så de kunde tävla om vem som var bäst på att tränga undan sig själv.

Hela tiden letade vi efter tillfällen att få vår hjälpsamhet och lydighet bekräftad. Då vi slutat skolan och kom ut i arbetslivet märkte vi att vår präktighet var lite överdriven och den blev ibland ifrågasatt, vi hade polerat oss nästan blanka av scoutdygder. De som inte ville bli ledare kunde fortsätta som seniorscouter och då släppte jag taget för jag bejakade inte längre livet i uniform. Efter alla läger och övningar, uppställningar på led, flagghisningar, korum och annat med militär förebild så hade vi ändå bara ett scout alias och gärna ett lite fånigt sådant – Putte. När dräkten var av, visste vi inte vad någon hette som person och man umgicks inte utanför scoutlokalen.

Det är möjligt att det var bra för föräldrarna att veta var de hade sina barn och de kunde vara lugna för att de inte kom i dåligt sällskap åtminstone en kväll i veckan.  Men jag har aldrig föreslagit mina barn att söka upp en scoutavdelning eller lokal även då jag visste att klasskamraterna var engagerade. Helst vill jag glömma att jag under så många år lät mig påverkas av scoutidealet, det kletade sig fast på mej och det blir jag aldrig fri från.

Det är svårt att vara rättvis i minnena kring scoutlivet särskilt som det kommer ett stort USCH för mej då jag tänker tillbaka.

Förutom morgonsamlingarna då nästan hela skolan var där, påbjöds då och då något i aulan som alla skulle närvara för. Någon gång varje år kom ett par konsertpianister och spelade två längre stycken, varav det ena var Christian Sindings Frühlingsrauschen och det andra har jag glömt, men när jag hör det minns jag. Det tog väl en timme och genomsköljda av musik fortsatte sedan dagen för oss. Samma stycken spelades varje år.

En som verkligen finns kvar i minnet från en aulaföreställning är Naima Wifstrand. Vi var för unga för att veta vem hon varit som operettprimadonna och att hon fått byta bana för att sångrösten inte längre bar. Nu läste hon för oss, andlösa i den fullsatta aulan, några av H.C.Andersens sagor med en röst full av musik som gav texterna liv och sitter kvar, ingen uppläsning kan någonsin jämföras med hennes. Hon fick en till karriär och för oss som hört henne en dag i skolan blev hon oförglömlig.

http://wikipedia.org/wiki/Naima_Wifstrand                                                                                                                                                                                                                                                                                         Bild: Ingmar Bergman face to face

Hur dessa aulaföreställningar tillkommit kan man fundera i efterhand över , hade rektor Justus Lundberg idéer om vad vi behövde eller cirkulerade konstutövarna i stans alla skolor. Sexualupplysaren Elise Ottesen-Jenssen kom till oss minst två gånger med en föreläsning innan hon blivit allmänt känd men jag minns inte budskapet, hennes språk och dialekt tog en stund att orientera sig i.

Varje gång vi skulle in i aulan gick vi genom den stora fresken av Bo Beskow. Han har uttryckt sina idéer om kvinnligt liv från barndom till vithårig sagoberättare och då man vet att han var son till sagoberättaren Elsa Beskow letar man efter spår. Trollet från tomtebobarnen skymtar fram i en förenklad form.

  Jag har letat efter en presentation av fresken, den glimtar till som bild ibland men innehållet förbigås. Är den för enkel, för föråldrad, jag tycker inte det. När min dotter fick se den pekade hon på figuren i vit labbisrock och ett provrör i handen och sa: Åh var det därför du blev kemist? Jag tycker väldigt mycket om väggen och har hållit kontakt med den även då skolan ändrade inriktning.  

Det sorgliga var under en tid då man ställt gråa låsbara plåtskåp framför hela fresken, den var då helt oviktig, det var när man börjat ta in pojkar i gymnasiet och på vuxengymnasiets tid. Efter den stora renoveringen för några år sedan kan man se väggen igen. Vi fick Bo Beskows bror Göran i fysik de sista åren, han var lång och snygg men ville inte tala om vare sig Elsa Beskow, sin mor eller Bo Beskow sin bror inte heller vilket av tomtebobarnen han stått modell för.

Justus Lundberg var en man som ingav respekt genom sin röst och sin hållning och att ha anledning att tala med rektorn gav extra hjärtklappning.  En gång satt jag med skälvande knän i hans väntrum och fruktade en avrättning. Jag hade rusat förbi lärarens bord i kemisalen och dragit med mej en bricka med ett fullt provrörsställ med en mjölkglasskiva bakom, allt for i golvet och gick i flisor. Skam inför kemiläraren som jag verkligen gillade och när jag sopat upp alla bitar och frågade hur jag skulle ersätta skadan, hänvisade han mej till rektor. Väl inne hos Justus lyssnade han på mej, rak i ryggen och utan att visa en min, sen var han tyst en stund och sa: ”men det var väl inte så farligt, det får vi ordna” och när jag frågade om kostnaden sa han: ”tänk inte på det”.

Under alla åren 40-45 vid Sveaplan pågick krig runt Sverige, vi sålde Norgeflaggor för Norgehjälpen, vi samlade in kläder och leksaker och packade paket och skickade till nödlidande i Norrland, stickade strumpor till inkallade i beredskapstjänst, hade övningar i att ta hand om skadade, vi var lydiga och lojala och oroliga.

I de flesta klasserna fanns någon elev med ursprung i främmande land men den största flyktingströmmen hade ännu inte nått oss. En dag i februari 1945 blev vi strängt beordrade att samlas i aulan, rektorn gick själv runt och avbröt lektionerna. Han var stenallvarlig och olycksbådande och inledde med att han fått reda på att elever hade fått sig tillsänt flygblad med en text som var djupt oförenlig med det skolan arbetade för. Om vi fått eller sett bladen fick vi under inga omständigheter befatta oss med dem, inte visa eller sprida dem, de skulle förpassas till….Exakta ordalydelsen är borta men det förstod vi att lapparna var giftiga. Sen kom det: ”om det kommer till min känndom att någon på denna skola yttrar något nedsättande om dem dessa lappar avser, så kommer den att avskiljas från skolan”. Det var den starkaste röst jag hört Justus Lundberg använda och jag förstod ju utan att ha läst flygbladen att det handlade om förföljelse av judar.  Nu har jag läst dem, de ligger i skolans arkiv med ett brev från en orolig pappa vars dotter mottagit dem och det känns bra att veta att Justus sa ifrån så ingen kunde undgå att höra vad han menade.

Från 4:5 an gick man vidare till gymnasiet om man hade förutsättningar. Där var jag inräknad och då jag frågade hemma om jag fick ta studenten var det tvärt nej, nu fick det räcka, vi behövde pengar, pappa blev pensionär snart och jag hade fått flytta in i lilla rummet så det fattades en hyra. Min mattelärare Brita Höjer ringde hem och försökte övertala mamma att jag skulle få gå vidare men det var nej.

Sista året i 5:5 an slog man ihop eleverna från tre parallellklasser, vi visste alla om varandra men de blev ingen sammansmältning av oss och vi fick inga nya vänner, däremot fick vi en del lärare vi inte haft förut. Trots att vi inte längre hörde till skolans framtidshopp hörde sig en del lärare för om vad vi tänkte bli. Svaren var svävande, servitris, telegrafist på båt, kontorist, musiker, jag ville arbeta på laboratorium eller i trädgård.

Vi fick vår realexamen och det var inga särskilda fester eller mottagningar, men när vi kom ut på stan efteråt, snöade papperslappar över Kungsgatan och folk trängdes och hurrade och ropade, inte åt oss men för att det var FRED.

Vi hade fått utvecklas utan att jämföras med pojkar, vi trodde att vi var jämlika och lika kapabla som de, de flesta lärarna försökte inte krympa oss och vi tilltroddes eget förstånd. Så länge vi höll oss fogliga och inte gjorde oss skyldiga till att misshaga de makthavande.

Klasskort från 4:5 A 1943 eller 1944.

Kollegiet någon gång mellan 1940 och 1945

Musikundervisningen fick vi i aulan av Alva Sandberg-Norrlander. Vi lärde oss en del om musiktermer och hon ville nog att vi skulle ta in lärdomen men hela situationen var inte inlärningsvänlig. Hon var omfångsrik och med långa svepande kjolar halvlåg hon över tangenterna på en flygel uppe på podiet och vi, en liten skvätt småfolk satt samlade i främre vänstra hörnet av den stora aulan. Det blev väldigt ojämnt. Det jag kan om musik kommer ändå från de här lektionerna och är användbart då man löser korsord. Då jag googlar på Alva Sandberg-Norrlander visar det sig att hon komponerat en del som nu finns i Statens Musikbibliotek.  

Sista kvarten på ”Nollans” lektioner bad vi att Marianne skulle få spela på flygeln och det brukade hon få. Marianne Schering kunde spela vad som helst, jazz, precis allt vi bad om och utan noter och hon spelade. I alla övriga ämnen märktes hon knappt men i musiken blev hon stor. Hon spelade Johanssons Boogie Woogie Vals, Povel Ramels genombrottslåt då den kom, så aulan gungade. Marianne blev musiker, men dog redan 1953. Bild: skolkort 1944.

En som ännu lever och blivit känd för sin musik är Kerstin Meyer och henne hörde vi sjunga långt innan hon var operasångerskarska. 

  http://sv.wikipedia.org/wiki/Kerstin_Meyer                                                                        Bild: google Picasa webbalbum.

En annan musikprofil var Alice Nilsson ”Babs” som det står på ett foto från en utflykt med hennes klass 1939 och som jag hittade i Stadsarkivet i förgår. Alice slutade skolan när vi började, men vi solade oss i glansen av att hon gått i vår skola.                                                                                          

http://sv.wikipedia.org/wiki/Alice_Babs                                                                   Bild: Salemsfilmstudio.se                                                                                                                                                                                                                               

När jag nu kommit igång med att nämna flickor som blivit extra synliga måste Ulla Sjöblom vara med. Henne kände jag från Kungsholms folkskola där hon hjälpte till i skolbiblioteket. Hon spelade teater som ingen annan och det var garanterat inte tråkigt att hamna på en av hennes föreställningar.

 http://sv.wikipedia.org/wiki/Ulla_Sj%C3%B6blom  Bild:norran.se   

Ännu en flicka som gått i min skola är Gunvor Pontén, hon gick i parallellklassen B och var mycket söt och hade stort lockigt hår, minns henne bara skrattande och med smilgropar i en pjäs där hon dansade can can med en vid volangkjol.

http://wikipedia.org/wiki/Gunvor_Pont%C3%A9n                                                     Bild: teatergruppen offstockholm.se

Eftersom en av Birgittorna bodde väldigt nära mej hade vi kunnat få sällskap till skolan, men hennes föräldrar hade valt en annan skolväg för henne.  Hon åkte vidare till Stureplan och bytte där till 6:an som gick till Roslagstull, det låg lite närmare skolan än Norrtull. Det var dessutom en väg där man passerade hela centrala Stockholm med upplysta butiksfönster, biografer och folk på gatorna och inte de mer trista bostadskvarteren i Vasastan där 3:an gick. Jag bönade och bad att få byta och åka Birgittas väg och så blev det. Man åkte hem på frukostrasten (lunch) man sprang till hållplatsen för att hinna med och om spårvagnen redan startat, hoppade man på i farten om det gick. Man lärde sej av konduktörerna hur de gled av och på i farten. En gång i början stod jag vänd åt fel håll när jag skulle av fort och jag for som ett hjul i baklängeskullerbytta utmed vagnen. På Stureplan där vi bytte fanns då ”svampen”, ett regnskydd av vit betong med tidningsförsäljning närmast mitten. Det var den tidens mötesplats och centrum av stan. Beskowska skolan låg inte så långt bort och vi spejade efter killar därifrån, de åkte också hem på sina frukostraster. Killar var något främmande och exotiskt och något vi gärna ville veta mer om. Att försöka ta kontakt var inte möjligt, vi hade inget språk att göra oss förstådda på.

Då man råkade vara lite sent ute på morgonen och inte hann till morgonbönen, då dörrarna till aulan stängts och ingen fick komma in efteråt, stod morgonbönsvakterna  i entrén och man antecknades om man inte hade morgonbönskort. Man kunde alltså bli befriad från morgonbön om man hade tillräckligt lång resväg till skolan, men det skulle prövas och jag tror det dröjde ända till 5:5 an innan jag lyckades utverka ett.

fortsättning följer

Stockholms Högre Allmänna Läroverk för Flickor å Norrmalm, SHALF, Sveaplans flickläroverk, Sveaplans Gymnasium det finns många namn att söka på och nu är det Socialinstitutet vid Stockholms Universitet.

Det blev mer om Sveaplan än jag anade, så det får bli flera delar.

Det första året i läroverket fanns ännu spårvagnarna 2 och 11 kvar på Fleminggatan, (från 1941 trådbussar) och för att komma från Hjärnegatan till Sveaplan steg man på den som kom först vid S:t Eriks sjukhus och bytte till 3:an vid Vasagatan och gick av vid Norrtull. Därifrån såg man skolan och hade bara att passera ett långt kvarter med skjulverkstäder i en grop där nu Wennergren Center reser sig och det Nya Nortull just arbetas fram.  Man fick köpa spårvagnskort för just de linjer man valt och på det fick man åka fram till ett visst klockslag, då skolan rimligtvis var slut. Skolan lyste vit och nybyggd med en tydlig klocka på gaveln och en stor gård framför inramad av nyplanterade lindar.

1:5 A där jag hamnade bestod av flickor från hela innerstaden och ganska många från förorterna. Det var det första läroverket där flickor kunde ta studenten, vilket var nödvändigt för att komma in på högre utbildningar och för att kunna söka högre befattningar i samhället, det som tidigare varit reserverat för enbart män.  Rektor var Justus Lundberg och jag har letat efter något skrivet om honom, helst lovord från någon som kommit på vilken betydelse hans ledarskap haft för skolan men jag hittar inget. Först sedan jag tagit mig till Stadsarkivet hittar jag tecken på hans existens och då i form av svarsbrev på diverse klagomål.     

Man gick in under ett tak mellan pelare, passerade en dricksvattenfontän, gick genom entrédörrarna och förbi vaktmästarburen av glas, där ”Sam” brukade sitta och efter några trappsteg upp stod man i aulans förhall framför en fresk av Bo Beskow. Den bredde ut sig från vägg till vägg och i vardera änden var en dubbeldörr in till aulan och dagen började alltid med samling till morgonbön i aulan. Man sjöng en psalm eller någon spelade något på den fantastiska orgeln, någon av lärarna höll en betraktelse som skulle ge oss rätt färdriktning, alla lärarna var inte troende men kärleksevangeliet är ju lätt att hålla sig till även för en icke troende, så innehållet blev ungefär det samma. Sen en psalm och kungörelser eller kanske tvärtom och aulan tömdes och lektionerna kunde börja.

Skolan var ny och den femåriga realskolan likaså, det fanns bara en årskurs före oss, fyraårig realskola fanns redan, de hade kommit från folkskolans sjätte klass, gymnasiet var fyllt av både tre-och fyraåriga latin-och reallinjer.  Vår klassföreståndare hette Elisabeth Laurén och hon undervisade i tyska. Alla ämnen hade olika lärare så det blev många temperament att klura ut och förhålla sig till och ämnena färgades av sina lärare. Tyska var första främmande språk på den här tiden och trots fem års undervisning, en totalt sönderläst grammatikbok, prov, skrivningar och rabblande av prepositioner, kan jag inte ens beställa en tågbiljett på tyska. Läsa är OK men att öppna munnen gå inte. Var det undervisningen eller det som hände i världen och väldigt nära oss som bromsade frejdigheten? Antagligen båda.

Vi placerades i bokstavsordning i bänkarna, de med efternamn på A på första bänkraden och Ö längst bak. S kom alltid på näst sista raden. De som höll ihop på rasterna skildes i skolsalen genom bokstavsordningen. Sen råkade det bli så att vi var tre brevid varandra på S som hette Birgitta, Britta och Birgitta, ingen kände den andra förut men vi blev vänner. En bodde på Söder och den andra ett kvarter från mej på Fleminggatan. Genom att skolan låg vid Sveaplan fick en grupp barn från Vasastan nära till skolan och de hade träffats förr, sen var det Spånga, Upplands Väsby, Norrviken, Tureberg, Stocksund, Enebyberg, Trångsund, Ängby och Ålsten som var hemadresser och de hade längre resvägar.

Efter en tid tillsammans började en del grupper skilja ut sig och man hittade några som man kom bättre överens med än andra. De långa och mer utvecklade var ofta tillsammans, de intelligenta och upplysta som hade blivit förhörda på läxor hemma och som uttryckte sig mer belevat hittade varandra, vi tre på S hängde ihop, de från Vasastan var redan en grupp och de gick ofta tillsammans hem från skolan. En av dem var kanske lite mer försigkommen än de övriga. En dag hade hon hittat en brosch eller något liknande på gatan och den hade hon behållit trots att de övriga sagt åt henne flera gånger att gå till polisen med den. Efter några dagar skvallrade någon för klasföreståndarinnan och hon satte genast igång med en sorts förhör inför hela klassen. Vartefter tiden gick, gick lektionerna i tyska åt att gräva fram andra otrevligheter som denna flicka gjort sig skyldig till och alla uppmanades att bidra om de visste något. Det slutade med att flickan fick C i uppförandebetyg och hon flyttades inte upp i nästa klass. Vi fick aldrig veta om och hur rektor agerade och om mor eller far fått yttra sig. Hon kom inte tillbaka när höstterminen började och nu efter nära 70 år ser jag att hon blev ett offer i det ögonblick någon skvallrade för just denna Fröken.  Vi övriga blev klart medvetna om att det var bäst att passa sig för att göra något misshagligt och bli ertappad. Morgonbönernas kärleksbudskap gällde inte alltid för lärare som inte själva haft barn. Jag har hittat uppgifter i arkivet om just vår klasskamrat och om ytterligare ett fall där en bagatellartad förseelse blåstes upp till ett 20-sidigt ärende med advokat och läkare inblandade.

På rasterna skulle man ut, ingen fick vara kvar i rum eller korridorer och alla blev utfösta. Vi tre på S var först ute och stack iväg till ”berget” och letade efter spår av vad som helst eller växter, det gav oss den omväxling och spänning som gjorde att lektionerna blev drägliga.  Alla lektioner var inte heller långtråkiga, allmän historia med Fröken Ragnhild Thott var veckans höjdpunkter. Egypten, Grekland, Rom, allt var nytt och hon berättade för oss med inlevelse, men sen var det hela hennes gestalt och hållning som bidrog till att göra ämnet intressant, hon var stilla självlysande.

I teckning hade vi Ingalill Odhelius ”Oddan”. Hennes röst var gäll och när hon försökte överrösta oss blev den till skrik, hon var inte elak, men hon hade ingen kontakt med oss. Varje höst fick några elever med sig några kronor och en hink och skickades ner till Herr Ridder, trädgårdsmästaren bakom skolan för att inköpa höstblommor. Det var mest astrar men även dahlior kunde ingå och de skulle målas av. Vi gjorde vad vi kunde men vi lärde oss nog ingenting om vare sig färglära eller komposition och i brist på det heller inget om glädjen i att måla utan den kunskapen, Oddan var bara förstrött intresserad och allt var en enda skrikig oordning. 

Trädgården bakom skolan finns beskriven i Vivi von Horns ”Roslagstull” från 1958, den finns på antikvariat och hon berättar hur Olle Ridder kom till Sparres träslott men också om de övriga husen i Bellevueparken, när de tillkommit och vilka som bott där. På vår tid levde ännu Carl Eldh och arbetade i sin ateljé bakom högt plank. Parken var skolans närmaste granne österut och vi följde växtligheten de olika årstiderna. På slänten söder om Johan Paschs malmgård, där avloppet doftande rann ut hittade vi nunneörten tidigt på våren och framför trappan till huvudbyggnaden bredde mattor av vildtulpaner ut sig.

I biologi undervisade Evert Ewetz och där kom mitt växtintresse till sin rätt. Herbarietvånget var nyligen avskaffat men om vi var ambitiösa fick vi gärna pressa 30 växter och lämna in efter sommaren. Det var klart ena Birgittan och jag skulle pressa växter och vi fick så högt betyg vi kunde få redan innan vi visat upp något. Biologi var självklart något jag tyckte om och det höga betyget var en bekräftelse på mitt intresse. Nu var det så att Ewetz brukade ha en eller två favoriter i varje klass, som han ägnade överdrivet och varmt intresse. Han hade valt ut Birgitta och eftersom vi hängde ihop så blev jag med på ett hörn i det här lite halvt onämnbara förhållandet. Vi kände oss sedda och det var alltid lite spännande vad han skulle uppmärksamma och skoja med oss om. Lite skevt var det på något vis och efter att ha läst Nabokows Lolita går det väl inte att blunda för vad vi representerade. När vi senare fick en annan biologilärare, Figge Hammarberg, gav han sig den på att punktera Ewetz favoriter och betyget sjönk till ett Ba. Han började fråga efter fysiologiska förlopp och invecklade mekanismer hos bävrar och ödlor, som han ansåg att vi med våra höga betyg skulle veta. Det kunde vi inte och vi avhånades ordentligt, kinderna brände och biologi blev därfter inte särskilt kul, men botaniken kunde han inte dra ner, den var en del av mej som han inte kom åt, där var jag suverän.

forts följer.

För övrigt har det skrivits väldigt mycket om hur vi förhöll oss under åren som följde men för min del som 9-14 åring var det radion som stod för uppgifterna och vi förhöll oss inte alls eller med andlös beredskap för vad som helst.