Brittakarolina's Blog

Efter att ha fått ett rakt och bra betyg av Rolf Luft började jag på Stockholms Högskolas Institution för Kemi och Biokemi i februari 1952 hos docent Klas-Bertil Augustinsson. Högskolans lokaler låg på Sandåsgatan 2, en liten utbuktning från Norrtullsgatan just där den möter Drottninggatan. Jag såg fram emot att få lära mej mer om organisk kemi och särskilt biokemi. Sen kände jag ju Margareta Almegård sedan tiden på Folkhälsan och jag såg henne som en sorts mentor, hon hade rekommenderat mej till sin arbetsgivare och det kändes som en bra start.

Augustinssons forskningsområde var enzymet kolinesteras och dess nedbrytning av acetylkolin och ämnen som hämmar nedbrytningen. Acetylkolin är en signalsubstans vid överföring av nervimpulser till muskler och det är väl det närmaste man kommer med en förenklad beskrivning.  Processen kan hindras av vissa ämnen t.ex. organiska fosforföreningar och dit räknas en rad bekämpningsmedel mot insekter, nervgas, pilgift mm. Jag kände inte till när jag började vilka som hade intresse av den här forskningen och hur den underhölls, som teknisk assistent ansågs jag inte behöva veta. Augustinssons lilla avdelning hade stängda dörrar men med glasruta och alla utomstående som kom in togs genast omhand av chefen själv.

Klas-Bertil Augustinsson var en smal och ganska liten man med ljus röst, han var vid den här tiden 35 år och hade disputerat på just kolinesteras 1948 och han hade siktet inställt på att gå vidare och hade nu titeln docent. Hans gestalt påminde något om skådespelaren Åke Söderblom men något lustspel blev det inte tal om. Han hade intervjuat mej grundligt före anställningen och jag kände ingenting vare sig för eller emot honom, men han var inte inställsam. Margareta, hans assistent hade sagt att han var väldigt noggrann, kanske lite petig, men det var inget som skrämde mej. I Vem är Vem för 1962 kan man läsa att hans hobby var spansk filateli.

I byggnaden på Sandåsgatan 2, som tryckte sej intill Observatoriekullen fanns laboratorier i två eller tre våningar och en aulaliknande samlingssal längst ner. Augustinsson hade tre rum i fil en trappa upp och med fönster åt Norrtullsgatan. Byggnaden kan ha varit från 30-40- talet och rummen var ljusa och inte nerslitna, det kändes modernt och det fanns fina dragskåp fodrade med vitt kakel. Ett vattenbad med hållare för specialtillverkade glasinstrument intog en stor del av rummet där jag skulle hålla till och det kom att bli min huvudsakliga arbetsplats.

Jag skulle analysera och följa nedbrytningen av acetylkolin och det gjorde man genom att mäta den gasmängd som utvecklades då man tillsatte enzym och sedan med substanser som hämmade reaktionen. Det skedde i specialtillverkade glaskärl med manometrar, i vattenbad för att hålla konstant temperatur och genom avläsningar med vissa tidsintervall. Laboratoriearbete var fortfarande ett hantverk, miniräknare med kurvekvationer fanns inte och man ritade in sina resultat på rutpapper, drog linjer med kurvmall och läste av sina siffror själv från pappret. Genom att tillsätta hämmare kunde effekten på reaktionen mätas. Vid den här tiden pågick ett mål där en biodlare  fått sina bin dödade genom att någon besprutat sin gröda (kanske raps) med de medel som då var tillåtna och analysen av de döda bina visade att de innehöll kolinesterashämmare, dvs någon organisk fosforförening som de dragit i sig med nektarn.

Jag lärde mej analysförfarandet, det var omständligt och det påpekades gång på gång hur dyra glaskonstruktionerna var och vad det kostade att få dem lagade. Som en del i arbetet ingick att använda nervgas, det var Tabun och DFP. De förvarades i kylskåp och när de skulle användas och spädas fick det ske i dragskåp. Nervgasen är nästan luktlös men har en fin doft av frukt och då man känner den doften har man redan andats in för mycket. Vid tvätt av kärlen man använt måste man skölja noga med lut, det har nedbrytande verkan på nervgasen. Det hände när man diskade sina kärl att den lilla fruktdoften blev förnimbar och då gällde det att fort hälla lut i vasken. Det lömska med nervgasen är att den har s.k. kumulativ effekt dvs, små mängder kommer man över och man kan göra det flera gånger men den bryts inte ner utan ansamlas och en vacker dag når man gränsen för vad kroppen inte tål och man bryter ihop. Nervgasen kom från FOA, Försvarets Forskningsanstalt och Augustinsson hade ett samarbete med dem, som jag inte visste om och inte ens nu vet omfattningen av. Han hade tydligen stränga direktiv för hur han fick använda det livsfarliga ämnet.

Föreläsningarna i organisk kemi som jag sett fram emot blev inte det kunskapslyft jag förväntat mej, dels fanns inte tid att gå ifrån arbetet och de två gånger jag lyckades pricka in rätt tid för en lektion, begrep jag absolut ingenting av vad profesor Karl Myrbäck visade på gröna tavlan. Reaktioner beskrevs på ett nytt sätt och ämnens bindningar hade nya namn, vi befann oss i en brytningstid där nya rön gav namn åt strukturerna. Ett äldre sätt att bygga formler räckte för en ingenjör men inte för en teoretiker och jag hängde inte med. Föreläsningarna som lockbete förlorade sin attraktion.

Ett besök i aulan som däremot var enbart roligt var Inga Fischers disputation. Hennes ämne var kemiska bindningar och hennes rykte som extremt intelligent var levande i alla korridorer. Aulan var fylld till sista plats och längst fram satt Inga och hon var den här dagen mycket vacker. Hon hade en sommarklänning med vid kjol och ett mönster med stora syrenklasar i ljuslila nyanser mot vit botten och med en överdel som just nu är modern på nytt. Sen hade hon stort självkrusigt hår som inramade ansiktet, ja hon var sommardagen.

 Av själva disputationen minns jag bara att opponenten var högaktningsfull utan några instoppade bromsklossar.  Andreopponent var Stig Hjalmars, senare professor i mekanik och han höll en lättare genomgång och till sist kom hans avslutande fråga: ”fröken Fischer, vill ni gifta er med mig”? Det kom tydligen som en överraskning för Inga och det blev allmän munterhet i salen och applåder, ett frieri från en opponent kommer inte så ofta om det ens förekommit. Paret gifte sej under sommaren. Inga Fischer-Hjalmars var professor i teoretisk fysik 1963-82 och levde till 2008.

Arbetet fortsatte, chefen kollade noga allt jag gjorde men hade inga invändningar och kanske blev han lugnare, Margareta var väl lite ängslig för att jag inte skulle leva upp till hennes rekommendation men det jämnade också ut sej. Analyskurvorna samlades i en pärm på en hylla inne hos Augustinsson och då man lämnade in sitt papper tog han fram rödpenna och rättade det som en mattelärare inför ett matteprov. Han skrev ett rött R i kanten om han var nöjd.  Jag fick godkänt varje gång. Han var faktiskt överdrivet rättningsbenägen och ville kontrollera allt, men så länge det höll sig inom det möjligas gräns, berörde det mej inte.

En dag då chefsrummet var tomt skulle Margareta slå upp något ur pärmen, jag var med och fick då se att på mina inlämnade blad fanns nu en röd felbock ritad över hela sidan, inte bara på en utan alla. Jag förstod inte varför och undrade. Margareta sa då, tänker du verkligen fråga om det här? Det var väl en konstig fråga, så klart jag ville veta. Då erbjöd hon sej att fråga i mitt ställe om jag var rädd. Jag var inte rädd. Då Augustinsson kom tillbaks hann Margareta före mej in och frågade om mina rödbockade ritningar. Augustinsson stammade och blev ryckig och bläddrade fram och tillbaks i pärmen, han tittade inte upp och det kom aldrig något svar. Det här blev början på någon sorts osynlig beredskap, där jag inte visste var jag hade någon.

Vid vårterminens slut blev vi bjudna hem till chefen och hans fru som också hetter Margareta och de bodde då på Dalagatan, det måste varit efter jobbet en lördag. Det regnade och jag kom på  min motorcykel och då jag fick syn på Margareta utanför porten bromsade jag lite för hårt, gatstenarna var hala och cykeln la sej ner och jag hasade med. Mycket pinsamt att ha åskådare till en sådan grej. Hela höger sida av mej hade sopat den blöta gatan och nu skulle vi gå upp till den noggranna mannen och hans fru. Jag fick hjälp med att borsta och torka av så gott det gick och jag bad att vi inte skulle nämna vad som hänt. I stället fick jag vända den rena sidan till hela tiden. Kommer inte ihåg vad vi bjöds på men jag tog med vänster hand och satt snett i soffan med så stor del av min högra sida bortvänd som möjligt. Minuterna i det perfekta hemmet kröp fram och till slut kom fru Augustinsson med ett fruktfat med päron. Det var stora gulbruna lyxpäron och jag orkade inget men att tacka nej kändes förmätet och jag spejade av fatet efter det minsta päronet. Det stack fram ett skaft längst ner i högen och i tron att de små päronen var gömda längs ner drog jag i skaftet. Jag drog och drog och sen rörde sej hela päronberget och skaftet visade sej tillhöra ett monsterpäron dubbelt så stort som de övriga. Det blev en chock som ännu gör sej påmind vid val från fat antingen det är frukt eller kakor, försök aldrig att ta efter något som inte är helt synligt.

På något sätt hade Augustinson blivit intresserad av att själv undersöka vad som hände kemiskt med nervgas. En dag i juni presenterade han en idé där han ville se vad som hände om han kokade nervgas med något annat jag minns inte vad. Det låter inte klokt så här i efterhand och det visar väl vilken utvecklingsnivå han trots akademisk examen ändå befann sig på. Han hade en liten porslinsdegel där han hällde ihop sina ämnen i dragskåpet och satte en bunsenlåga under. Det här var något utanför det tillåtna schemat och vi fick inte berätta för någon vad han gjorde. Efter ett tag var det lunchdags och han skulle gå och äta men han bad mej att titta till hans kokning så den inte gick torrt.  Jag kikade då och då genom dragskåpsglaset men man såg inte mycket av innehållet, så jag drog upp dragskåpsluckan lite och såg att det inte var torrt, sen fort ner igen.

Efter några minuter blev jag illamående och fick svårt att andas så jag gick till Margareta och sa att jag kanske borde gå hem. Hon tittade på mina pupiller, de syntes knappt och hon förstod vad som hänt och drog mej med upp på taket i friska luften, där jag sjönk ihop intill en ventilationstrumma. Takaltanen på Sandåsgatan 2

Margareta var orolig, ojojoj vad ska nu Tammelin säja? Tammelin var bara ett namn, jag hade aldrig sett honom, han var mannen på FOA som alltid måste tillfrågas. Sen gick hon ner och alarmerade Augustinsson som kommit från sin lunch och han kom upp på taket helskärrad och stammande och han talade om att det nog var mitt eget fel att det gått så tokigt. Jag tror man ringde efter Lasse och han hämtade mej så jag fick åka hem. Vi bodde då i en lägenhet på Lidnersplan i Kristineberg.

Under kvällen och natten blev jag sämre, hade andnöd, svettades och hade svår ångest. Natten var hemsk och på morgonen ringde dr Bo Holmstedt och frågade hur jag mådde och då han fick veta, kom han genast hem till oss konstaterade att jag måste tas omhand. Bo Holmstedt var forskningsläkare och anställd i någon form hos FOA.  Det blev en sängplats på Karolinska sjukhuset och där hade man ingen erfarenhet av min åkomma så jag blev nervgasexperternas patient. Dessa och så småningom en lång rad vitrockar stod kring min säng och stirrade, en och en plockade de fram en pinne och kollade mina reflexer som var borta ur fötterna och sen ruskade de hjälplöst på sina huvuden. Svetten rann och hjärtat slog som trumvirvlar och jag kunde knappt dra andan. Den enda hjälp man erbjöd var så kallade stramoniumcigaretter dvs de innehöll spikklubbeblad och som soldater utrustades med då man fruktade nervgasattack. Senare kom någon med en burk atropintabletter, jag fick ta dem hur många och när jag ville, men på kvällen kom en sköterska och plockade med sej burken och låste in den och då natten blev svår och jag bad om en tablett gick det inte för sej för de fanns inte inskrivna i nattsköterskans program. Men varken de eller cigaretterna hejdar ändå döden om man fått för mycket gas i sig.  Jag blev ett fall som man enbart kunde invänta resultatet av, man kopplade inte ens in en respirator för att hjälpa mej med andningen trots mängden av vitrockar som bevittnade min kamp och passerade min säng.

Jag visste inte då hur oroliga flera var för att det skulle bli känt vad som hänt och hur det hade gått till. Augustinsson ville besöka mej men jag sa tvärt nej – aldrig mer – han hade redan sagt sitt. Han fick redogöra för FOA om sitt experiment med nervgasen, det var hans problem. På FOA var man besvärade och retade sig på den korkade man som börjat mixtra själv utanför tillåtna ramar och så urbota primitivt ! Vad Högskoleledningen visste om det som pågick i deras lokaler vet ingen. Vår tids undersökande journalistik fanns inte då och ville man dölja något så gick det.

Efter en vecka på Karolinska ringde Holmstedt hem till Lasse och sa: ”vi tror nu att hon nog kommer att överleva”. Själv hade jag förstått att det inte var helt säkert och då min mamma hälsade på en av de första dagarna, tog jag adjö och sa att jag inte kände mej färdig och då sa hon och tryckte min hand extra hårt, du är stark, det här kommer du att klara.

Jag överlevde men effekterna av förgiftningen har jag fått bära med mej resten av livet. Det tog månader innan jag kunde röra mej utan att få värk, svettningar, andnöd och ångest. Jag har inte kolinestras i tillräcklig mängd för att snabbt bryta ner acetylkolinet som bildas i musklerna och särskilt vid nya rörelser och ansträngningar påminns jag.  Sen är spåret för ångesten en gång för alla inkört som en bred motorväg och den glider man in på för minsta obetydliga anledning och hjärtat rusar.

Efter sommaren hade jag bestämt mej för att byta yrke och jag sa upp mej utan att träffa vare sig Augustinsson eller hans assistent Margareta.

Då ringde Bo Holmstedt och bad att få träffa mej, han ville veta vad jag skulle göra och han övertalade mej att pröva åtminstone ett jobb till på laboratorium. Docent Arvid Wretlind på Farmakologen vid KI behövde en assistent och det var ett garanterat giftfritt arbete. Holmstedt själv var docent vid Farmakologen förutom sin koppling till FOA och han tyckte det var synd att jag skulle sluta på det här viset. Holmstedt var en rar person och då jag ändå hängde i luften så följde jag minsta motståndets lag och lät mig övertalas.  Jag började alltså hos docent Arvid Wretlind och det var Vitrum AB som stod för min lön. På det här sättet kunde Holmstedt hålla ett öga på mej om något gick snett som följd av förgiftningen. Hans omtanke fick liksom flera funktioner.

Jag har inte gjort några efterforskningar för att utröna hur man relaterade den här händelsen på FOA, jag utgår från att det är helhemligt även nu.

Lars-Erik Tammelin dog 1991, han var organisk kemist och disputerade på en avhandling om kolinesteras, substrat och inhibition av kolinesteras 1958 och blev generaldirektör för FOA 1984-85.

Bo Holmstedt dog 2002, han blev Sveriges första professor i toxikologi 1964. Han hade disputerat på en avhandling om nervgasen Tabun år 1952 och arbetade som forskningsläkare vid FOA från år 1948.

Klas-Bertil Augustinsson blev aldrig professor.

Det finns fortfarande inget  medel som hjälper om man utsatts för nervgas, det har gjorts försök med råttor och det sägs att atropin och andningshjälp minskar dödligheten.

Sandåsgatan 2 står tomt och ägs eller förvaltas av fastighets AB Balder.

Mitt förhållande till pojkar var från början helt oproblematiskt men någonstans i folkskolan började jag urskilja att en del killar var intressantare än andra och det var roligare när de var närvarande.               Alexandra 8 år frågade mej häromdagen om jag varit kär i någon då jag gick i skolan och svaret blev långt och tillkrånglat, för man umgås numera på ett annat sätt bland barn än vad vi gjorde och hur skulle jag svara? Vad menas med att vara ”kär”? Jag sa först ja men sen blev det nej för jag ville kalla det att jag var ”jättejätteintresserad” i stället och Lasse föreslog det man sa på den tiden att man ”gillade” någon. Men på den tiden sa man det inte lika lättvindligt och intresset var mer hemligt, man blev inte ”ihop” med någon och man behövde aldrig ”göra slut” eller tala om att man bytte partner. Det var enklare på ett sätt när inte allt var uttalat.

Sen började jag i flickläroverk och pojkarna försvann ur det dagliga synfältet i fem år. Killar blev något exotiskt och vi visste inte hur vi skulle få kontakt med dem. Birgitta och jag spejade på killarna i Johannes folkskola, några åkte med 6:an till Stureplan. En krallig typ blev senare musiker, Leppe Sundevall och två andra hängde vi efter i smyg och såg att en bodde på Regeringsgatan 42 (nu rivet) och en annan på Norra Smedjegatan (nu rivet) men några samtal blev det aldrig. Vid Stureplan kom killarna från Beskowska skolan och ett par åkte med 32:an (trådbuss) åt vårt håll och särskilt en kille var jag nog snudd på ”kär” i. Vi försökte läsa av namnet på hans busskort och kom fram till att han hette Stig någonting och kring honom fanns ett självklart lugn som var väldigt attraktivt. Han var i flera år centrum i min dröm om pojkar, sista gången jag såg honom hade han Tekniska Högskolans emblem på kavajens bröstficka. Flera år senare läste jag en artikel om honom i en Dalatidning och då var han landskapsarkitekt i Orsa.

Då skoltiden passerat kom pojkar och män in i tillvaron ganska naturligt på jobbet och på STI framför allt, samtalen rörde sej kring jobb och tekniska frågor och då försvann den ordlösa lockelsen.

Det fanns många värderingar och förväntningar kring parbildning på den här tiden som nu låter som sagor. Då skulle en flicka ”hålla på sej” och där utgjorde väl fortfarande kyrkans förkunnelse någon sorts lag för ens leverne. Kyrkans påbud har skapats av män i ett annat klimat för männens bästa, män kring Medelhavet vill ha oskulder (fortfarande) och det har gjort oskulden till en tillgång och handelsvara. Uppgörelsen då en man och en kvinna ska förenas har använts allt från den ekonomiska uppgörelsen mellan två ätter (länder) till att helt simpelt ge mannen monopol på kvinnans hål.

Vad var det som fick mej att se just Lasse? Han fanns i klassrummet på STI och hans röst hade ett lugn och en tyngd som gjorde att man trodde på det han sa. Då vi hade laborationer gick många och rådgjorde med honom eller kollade vad han trodde och tjejerna använde honom som krafthjälp om de skulle lyfta något tungt eller något annat som de rimligen borde klarat själva. En tjej kom med en slang som skulle skäras av och bad om hjälp och han skar av den, men då tyckte jag att han var larvig som inte sa åt henne att göra det själv. Han var oförändrligt vänlig mot alla, kom inte med några kommentarer eller något i minspelet som röjde att han var road av sitt manliga övertag i tillvaron. Själv kunde jag inte spela hjälplös och be en kille om något påhittat. Men jag ville ändå komma närmare.

Vad gör man då? Jag satte mej bredvid honom en gång och sa bara HEJ. Det var mitt första steg och hur han svarade på det, skulle få betydelse för fortsättningen. Han visade ingen förvåning och vi pratade som om vi alltid kännt varandra. Efter det gjorde vi sällskap efter skolan om kvällarna och jag kände att man kunde tala om precis vadsomhelst med honom och han sa gärna emot och gav sej inte om han visste något säkert och han blev inte arg, det var jättehärligt och det lyfte samtalen.

En dag kom han på en moped, lättviktare kallades det då, det var en ljusblå Rex. Då fick jag hålla i hans axelklaff och han drog oss båda nerför Humlegårdsgatan, det gick undan och vi skildes vid Stureplan. Sista kvällen för terminen hade jag hoppats att han skulle föreslå en träff under sommarlovet men han sa inte ett knyst och vi skildes med ett hej då. Usch då tyckte jag att han var trist men han var kanske upptagen och jag visste egentligen rätt lite om honom och det kändes som om vi aldrig mer skulle ses. Vad jag inte visste var att Lasses äldre bror Bengt hade sagt att Lasse inte fick gå och skaffa tjej före honom och som den lillebror han var tvekade han kanske.

Efter händelsen, då vi tömde kemisalen och jag hamnade i gasmolnet funderade jag på att lägga av med kemin och sommaren som följde arbetade Birgitta och jag på lantgård på Gotland. När höstterminen närmade sej ville jag nog fortsätta på STI och kanske få chansen att se Lasse igen.

Då jag kom hem från Gotland i augusti läste jag i tidningen om en olycka i Enskede där Bengt Tyrefors hade dött, en flock hästar hade tagit sig ut ur ett hägn och rusat ut på Tyresövägen där Lasse och hans bror kom åkande med sina lättviktare. Det blev en oundviklig krock och Lasses bror Bengt dog.

Vi sågs igen på skolan och en kväll föreslog Lasse att vi skulle sticka på bio under andra passet. Förslaget satt långt inne och jag hade gjort det möjligt i flera kvällar för honom att fråga utan att han kom sej för, samtidigt var det viktigt för mej att inte bara jag var angelägen. På vägen till bion på Valhallavägen gick jag på moln, studsade, det här var bekräftelsen på att vi hörde ihop och jag var lycklig. Minns inte bions namn eller vad vi såg. Vår vänskap blev en glädjefylld pratrelation och det kändes som om vi hade samma språk.

Medan vi umgicks spelade flera skivor i mitt huvud, en sa att den här killen kan man ha roligt med även när förälskelsen är över, vi kan prata om allt. Han dricker inte alkohol, han har i alla fall inte hunnit börja, jag hade sett hur alkoholen gör om en människa och levde hellre ogift hela livet än med en alkoholist. Sen var det frågan om Lasse skulle tappa intresset för mej när han fick träffa min ständigt onyktre pappa och min beskäftiga mamma. Det var oroande.

Nu när Bengt var borta var kravet att Lasse skulle invänta sin tur att skaffa tjej inte aktuellt och vi började träffas även utanför skoltid. Lasse hade knappt varit bortom Tyresö och Enskede under sin uppväxt och jag var hemma i hela stan, så det blev många vandringar i och kring Stockholm. Bilderna från den tiden är helt ok, jag hade köpt en egen kamera, en liten baby Brownie, för 16 kronor, den var av svart plast (bakelit) och den hade bara en inställning, men bilderna blev bra. http://www.brownie-camera.com/3.shtml och jag kunde lämna tillbaks kameran jag fått låna av Hilma, den släppte in ljus. 

Lasses presentation på Hjärnegatan gick till så att Lasse ringde på och hämtade mej till någon tillställning och då fick han skaka hand med föräldrarna och visa sitt ansikte en kort stund. Han var helt naturlig och sa inget efteråt om att de verkade konstiga, så det var lugnt.

En dag skulle jag visas upp i Lasses familj, de bodde i en halvvilla på Krokvägen i Enskede. Kvar hemma fanns förutom föräldrarna och Lasse, Lasses syster Ann-Marie som var två år yngre än han. En äldre bror Rune hade flyttat hemifrån, han var gift och paret hade en son. Då vi kom hem till Lasse var alla vänliga och glada och pratade mycket men utan att titta på varandra. Glatt pladdrande gick de alla på bio för att inte störa oss första gången jag var där och där satt vi. När de kom hem igen kom de med antydningar om vår gemensamma framtid som om vi redan bestämt oss för att leva ihop och det gick vare sig att hålla med om eller säga emot, men jag kände mej infångad.

Förutom promenader blev det långa cykelturer och äventyr vid vatten. Lasse hade en kanot, en kanadensare, den låg på Tyresö vid någon av de tomter som pappan byggde hus på och kanot var något jag ville pröva. Vi cyklade dit en söndag för en dagstur men först skulle kanoten ner till sjön. Vi fick trä den över huvudena och använda cyklarna som vagn, det var svårt med sikten men efter tre kilometer var vi äntligen framme vid Gimmersta vid Albysjön och kunde sätta kanoten i vattnet. Lasse berättade att han hade lagat revor i duken med TAPE, det var något nytt undermaterial som kunde användas till lagning av nästan vadsomhelst. Det var en vacker sommardag och vi gled ut på Albysjöns vatten och en bit ut mötte vi arga svanar som hade bo på en liten kobbe mitt i sjön. Det hade börjat komma in vatten i kanoten och vi satt snart nog med hela byxorna blöta och vattnet steg. Vi blev tvungna att sikta på kobben och rädda oss upp innan alltihop sjönk. Vi tömde ut vattnet och kollade var det runnit in. Tapen hängde som slappa lösa remsor och det fanns många revor som släppte in vatten. Hur skulle vi komma därifrån? Vi hade inget val,vi fick sätta oss i kanoten, sikta på en strand och ta i och paddla mycket vi orkade och hoppas att slippa sjunka. Vi nådde land men måste gå med kanoten på huvudet och leta upp cyklarna och sen dra den hela vägen tillbaks till pappans tomt, men då var jag slut. Varför fortsatte jag att träffa Lasse?

En annan gång skulle Lasse ta mej med ut i en motorbåt som familjen ägde, den låg vid Tyresö Strand. Det viasde sig vara en stor öppen eka med ett chabrak till motor med en trälåda över i mitten av båten. Motorbåt var för mej något mahognybrunt med kapell som båtarna nere vid Kungsholmsstrand, så det gällde att fort tänka om. Efter en del besvär fick Lasse igång motorn men då skakade hela fartyget och vatten sipprade in mellan borden. Vi kom ut en bit i viken och jag pekade på vattnet som samlades på golvet och så skulle det vara, det var bara naturligt. Sen försvann fötterna ner i vattnet och ja fortsättningen blev att vi flöt omkring i marvatten och motorn stannade och Lasse fick ta till årorna för att vi skulle komma iland igen. Efter de här turerna har jag förhållit mej kallsinnig till att dela havets lockelser med Lasse.

Ann-Marie hade en egen krets av vänner, de hade andra intressen än vi så vi möttes aldrig. De gillade att dansa och planerade vilka kjolar de skulle ha och killen de alla kände och trodde de skulle kunna  snärja på sina fester var Lasse Lönndahl. Dessutom hade hon en raljerande ton mot Lasse och pikade honom för allt möjligt och jag kunde inte hänga med, dels lät det inte snällt och dels,  för att kunna delta måste man växla in på en sorts jargongspår som jag inte klarade.

Sommaren 1948 ville jag åka till Jämtland och Hilma gav oss en adress till Häxåsen, där vi kunde hyra in oss och gå ut på fjällvandringar. Att bo i samma rum utan att vara gifta var inte att tänka på, men om vi var förlovade då?? Lasse hade friat en kväll på Nybrokajen, lite väl tidigt tyckte jag och drog på svaret. Men en förlovning visar ändå en avsikt med sällskapandet, så vi köpte ringar och förlovade oss på restaurang Pagod högst upp i ena Kungstornet till en kopp kaffe och sen gick vi ner i Kungsträdgården och satt där på en bänk vid Molins Fontän och kramades.. Det var 10 juli 1948 och Lasse hade fyllt 19 år men inte jag.

Vi tyckte väl sedan att det var dags att våra föräldrar fick mötas.  Mamma skulle göra en middag och be Lasses föräldrar att komma, inga inbjudningskort och man kom överens på telefon. Jag var förstås nervös för ingen visste i vilket skick pappa skulle vara och sen hade jag förstått att Lasses föräldrar inte drack och dessutom tog aktivt avstånd från alkohol.

Då vi öppnade för Lasses föräldrar deklarerade Lasses mamma högt och ljudligt redan i trapphuset: OCH ANN-MARIE ÄR MED RUNES FAMILJ I DAG. Herregud, Ann-Marie, hade vi glömt henne eller hur var det? Storebror Rune med familj var inte heller bjuden, han hade egen familj och kändes inte aktuell i det här sammanhanget. Vi hade tänkt att föräldrarna skulle träffas, det var inget storkalas med släkt och vänner inbjudna men det var först med mamma Gretas replik som jag fattade att vi gjort henne besviken, som inte bjöd in hela familjen.  Jag fick dåligt samvete och ville att Lasse också skulle må lite dåligt, men han tyckte att det var löjligt, Ann-Marie brydde sej inte ett dugg om oss och saknade säkert inte någon inbjudning. Det blev pinsamt och det vi tänkt ut fick klart underkänt och samtidigt som föräldrarna bekantade sej, permanentades en klyfta mellan Ann-Marie och oss och den kom att bestå i nära 50 år.

Sen for vi till Häxåsen och bodde i varsitt rum hos familjen Nilsson och gick på strapatsrika turer om dagarna. Vi gick över myrar och fjäll till Bydalen bland annat och gick efter kartan.

På ett ställe låg fyra stockar lagda över en djup klyfta med den brusande LillGräftån i botten och den måste vi krypa över med våra ryggsäckar, då satt hjärtat i halsgropen och den krypningen gör jag nästan ine om ens i minnet. Vandringarna gav mersmak och  kom att följas av längre turer de följande åren. 

Sommaren 1950 siktade vi på Sösjöfjällen i nordvästra Jämtland. Vi började i Rörvattnet, hade tält med oss och slog läger där det kändes bra.

Vi hittade två övergivna fäbodar, den första var Arvasslia och den låg några meter in i  Norge och där hade vi gärna stannat, ängsmarkerna och gårdstunet blommade  som i Edens lustgård.  Det kändes som om vi inkräktade och vi fortsatte och kom till Grubbdalen. Där sov vi under ett bodtak och det var nästan lika vackert där, men bara nästan. Sen siktade vi på Tjouren, där skulle finnas ett par stugor, det visade sig vara ett sommarviste för samer och de skötte stugorna.

Familjen hette Doj, förnamnen som dyker upp är John och Pål men mammans namn är borta. De tog oss med på fiske och och vi kände oss som med i familjen, det var ett oväntat och härligt möte och de ville att vi skulle vara kvar, men vi drog ändå vidare. Då jag nu googlar på Pål Doj finns det en journalist och fotograf med det namnet och Pål har deltgit som fotograf i en arkeologisk inventering av stenåldersboplatser i det här området 2007. http://www.ripjakt.se/blanketter/Njaarke.pdf  Njaarke, Renskötsel i tre årtusenden.

Vi vandrade också från Handöl förbi Sylarna till Helags och på den turen träffade vi danska Jytte och Frits Bangsholt, som vi kom att hålla kontakten med  i många år och som gjorde att vi lärde oss att förstå och tycka om danska. Jytte, Frits, Lasse, Britta och Maj vid ett regnigt avsked i Östersund

Vår förlovningstid varade i över två år. Vi ville flytta hemifrån båda två men det var bostadsbrist, vi stod i bostadskö men den gav inget. Vi hade jobb och utbildning och ville bestämma själva och gifta oss utan att be om föräldrarnas tillstånd. Alltså måste vi vänta tills vi båda fyllt 21 år. Strax efter min födelsedag i augusti tog vi ut lysning, den räckte för giftermål inom någon viss tid. Lasse letade lägenheter på skumma byråer, som tog betalt för visning av något ruckel och sen gick det ändå till någon annan. Till slut hittade Lasse ett rum på Hägerstensvägen i Aspudden i ett gårdshus på nedre botten. Det fanns en kakelugn i rummet för värmen och en lång gång från ytterdörren, där man kunde hänga av sej kläder. I en utbuktning på gången fanns en kallvattenkran över en klockformad gjutjärnsho och längre fram en dörr till en vattenklosett. På vedlåren intill kakelugnen stod ett gaskök med två lågor. Lasse skrev på ett kontrakt och vi hade någonstans att ta vägen! Vi började skaffa möbler och flyttade väl halvt om halvt in.

Vi pratade om bröllop och kalas men uteslöt det ena efter det andra. Mina föräldrar hade inte ett öre över att spendera och något kalas med pinsamheter ville vi inte uppleva. Hellre då att vi bjöd hem alla till oss när vigseln var över. Så vi beställde en tid för vigsel i Rådhuset och bad Rune Stjernholm och Eivor Andersson, båda kompisar från Wenner-Gren institutet och STI att vara bröllopsvittnen och sen beställde vi lunch för oss fyra på Piperska Muren efteråt.

Den 8 november 1950 jobbade vi som vanligt fram till lunch, sen hade vi bett om ledigt resten av dagen och ingen mer än vi och vittnena visste vad vi skulle göra. Det var snålkallt och snön flög i luften som stora flak, vigseln i Rådhuset tog inte lång stund och då vi kom ut på rådhustrappan igen var den vit av snö, men den var blöt så det var snöglopp och det gick över skokanten. Trots blöta fötter fick vi en trevlig lunch med sjötunga och sen gick vi åt skilda håll dvs vi gick till Aspudden. 

Vi ringde  från telefonkiosken runt hörnet till våra föräldrar och berättade att vi var gifta och bjöd in dem och alla släktingar som ville komma till vårt rum en söndag senare.

Dagen efter var alla lediga, kung Gustav V skulle begravas och kistan drogs i kortege genom stan, vi var ute nära Skeppsbron och såg och hörde liktåget.

Mina föräldrar klagade inte över uteblivet kalas, men Lasses föräldrar hade svårt att förlåta att vi gick vår egen väg med vår vigsel.

  Hägerstensvägen 1950, sen skaffade vi en bil, den var veteranbil redan då, en Chevrolet från 1928. Om den inte startade, tog man fram veven och drog igång den. 

Men vad var det då som var så intressant med Lasse?

* att han ville vara med mej,   

* att han mentalt lät mej vara ifred,

* att han aldrig tuggade om gamla  missförstånd eller försökte ändra på mej,

* hans optimism och tro på att kunna lyckas med det mesta,            

* värmen,

* glädjen

* rösten

* lugnet

* framtanden 

Nu blir det inget mer om Lasse på ett tag, men det var ungefär så här det började.

Under de 40 år vi ägt och bott om somrarna på den torra marken kring Långmyren har vi aldrig varit med om en sådan blomstring som i år.  Vägen ner söder om Fide var kantad av orkideer i alla nyanser av rött och lila, det såg ut som om alla existerande plantor i år gått upp i blom. Då och då lyste den vita skogsliljan fram som tända ljus i det gröna, den har blivit mer och mer vanlig de sista åren. Förr,  om man höll sikte på Fideskylten utmed vägkanten, kunde man se många av dem och likaså vid rastplatsen med utsikt över vattnet lite längre fram, men nu hade klippmaskinen redan städat, så de var inte synliga. Vit skogslilja  Cephalantera longifolia

Marken runt vårt hus brukar vara brun så här års men den var grön med blått skimmer av te-veronika.

Te-veronika   Veronica chamaedrys   

På tomten som var bebodd under första hälften av 1800-talet växer en tät matta av vildtulpaner och någon gång har jag sett vita små stjärnor i gräset. Då vi fick marken grävd för avloppstank, samlade jag små vita lökar i storlek av ärtor som ramlade fram ur sanden, sen satte jag dem på olika ställen där de kanske skulle  få bättre livsrum och i år möttes vi av många rosetter med kraftiga knoppar och flera utslagna blommor. Enligt floran heter de Morgonstjärna  Ornithogalum angustifolium.

Sen var marken ute på sandåkern överströdd med vita stjärnor av backglim Silene nutans, de vecklar ut sej mot kvällen eller när det mulnar.

Och på en stor rundel en bit ut på åkern lyste det vitt och då man kom närmare var det backsmultronblom i mängder.

Backsmultron, nejkon Fragria viridis

Nu var fältsipporna, kända från dikt av Gustaf Larsson,  nästan helt överblommade.

Fältsippa Pulsatilla pratensis 

Uppe hos oss vid myren kan nätterna vara kalla och allt växtlighet kommer lite senare så hos oss hade inte syrenerna slagit ut än fastän husen någon kilometer härifrån är dolda av blommande syrener.

Hösten 1949 i början av november började min anställning hos docent Rolf Luft. Jag hade fyllt 20 år, var färdig ingenjör och hade erfarenhet från tre tidigare arbetsplatser och jag var förlovad med Lasse men bodde kvar på Hjärnegatan hos föräldrarna.

Rolf Luft hade skapat en ny avdelning för endokrinologisk forskning (hormoner) och var nyutnämnd docent i ämnet och hans verksamhet var tills vidare inhyst i Serafimerlasarettet. Här var lokalerna gamla, mörka och obekväma, det var högt i tak men det var höga fönster, en gång tänkta att ge maximalt ljusinsläpp till de sjuka som vårdades här. Här hade Rolf Luft fått en arbetsplats i kandidatlaboratoriet (kandlab), en arbetsbänk med sidor åt två håll ute i rummet och ett par meter fönsterbänk med utsikt mot Klara sjö. Det fanns en plats till och det var ett dragskåp en trappa ner i ett prång bakom kardiologen och det var platsen där urinproverna kokades som skulle hormonbestämmas. Ännu ett rum en bra bit från dragskåpet, med ingång från den långa korridoren som var sjukhusets transportled, där inne bland gammal bråte fanns instrumenten, pH-metern, spektrofotometern (Beckman) och en kolorimeter, där gjordes de slutliga avläsningarna av mina analyser. Rolf Lufts arbetsrum låg högst upp på vinden under taket.

Vid den här tiden samarbetade Rolf Luft med Björn Sjögren också läkare, de var som parhästar och de förde en oavbruten diskussion. Lufts sköterska som förestod laboratoriet hette Eva, hon var liten, ljus och med ett ansikte som klippt ur en novellillustration. Hon såg alltså bra ut och var dessutom pigg och hade humor och utövade stark dragningskraft på män. En sköterska till, Lisa fanns också vid arbetsbänken, hon kom ursprungligen från Skövde och hade en lite allvarligare läggning. Hon och Eva tog prover på Lufts patienter och analyserade blodbilder och satt mycket vid mikroskop. Läkarsekreteraren Birgit fanns i Lufts och Sjögrens rum högst uppe under taket.

Lisa vid mikroskopet

Kandidatlaboratoriet som fått maka åt sig en del på grund av Lufts verksamhet, förestods av Syster Britta och hon undervisade medicine kandidater i laboratoriearbete flera dagar i veckan. De hade behövt hela salen och det kunde bli rätt trångt när c:a 15 fullvuxna läkarkandidater rörde sej runt varandra med de fladdrande rockarna. I kandlabbets norra hörn fanns en dörr in till professor Nils Antoni och för att nå den måste man passera utmed vår arbetsbänk och det gjorde han och hans patienter och sekreterare under tystnad som teaterstatister flera gånger om dagen. Sekreteraren var stram och lite äldre och hon öppnade munnen en gång om dagen och det var på morgonen när hon kom in första gången, då utstötte hon högt så det överröstade allt ”GOMARAN” och så fick hon heta. I motsatta hörnet var diskrummet och där fanns två diskerskor Fru Palm och fröken Zander. De hade sina egna tider för kafferast och mat, de tillhörde en annan klass, så de blandade sej inte med oss annat än när det var dags för tårta, då ropade Eva på dem.

Innanför diskrummet fanns en garderob (ett före detta linneförråd?) utan fönster och det var kafferummet. Där drack man kaffe kl 10 och åt smörgåsar om man inte gick till matsalen och sen var det kaffe kl 3 igen. Det var nog det viktigaste rummet, en smältdegel där tankar och idéer prövades och där Luft och Sjögren klämde in sej som vi i garderoben och det var starkt kaffe som kokades, hjärtat slog extraslag av det. Vi var fröknar och systrar för cheferna och de var doktor Luft och doktor Sjögren, det förekom ingen titelbortläggning. Märkligt nog var det ingen i fikarummet som rökte.

Birgit, syster Britta, Lisa, Eva och Evi i kafferummet

Genom att det var så många som delade på utrymmet, fick man inte ställa ifrån sig något på fel ställe och gränserna i rummet för olika personer var osynliga men ändå strängt uppdragna och i den här röran hade alla ändå en självklart vänlig ton. Själv hade jag min plats på kortändan av arbetsbänken och där mättes urinmängderna upp, som i vila förvarades i kylskåpet nära diskrummet.

Vid arbetsbänkens kortända

Min uppgift hos Luft var att analysera 17-ketosteroider i urin från patienter med olika hormonella rubbningar. Analysen tog en dag och man kunde ha fyra analyser på gång jämsides (tror jag). Man kokade proverna i dragskåpet i nedre våningen och avslutade med en avläsning i kolorimetern i rummet utmed genomfartsgatan.

Här passerade alla på väg till och från matsalarna, sängar med döda täckta av ett lakan rullades iväg till förvaring eller obduktion och även levande med droppflaskor svängande kring sängen kom den här vägen. Det var alltid hög hastighet på trafiken, läkarna gick med långa steg och rockarna uppknäppta och de fladdrade kring benen, sköterskorna gick också fort men inte lika yvigt, med kortare steg och flera tillsammans, gärna med armarna korsade över bröstet.

Det fanns minst fyra matsalar för personal och här var vi uppdelade i sköterskor, biträden, läkare och kontorspersonal. Det var vällagad mat och det allra godaste som man inte fick missa var sillbullar med korintsås, det var så gott och jag har aldrig fått det senare och vet inte hur man tillagar rätten, den finns där som ett välbehag i minnet. En del förfasade sig över att det var så många kackerlackor i köksregionerna, jag såg aldrig någon, men det var annars ganska vanligt i gamla kök.

Mitt arbete i dragskåpet en trappa ner gav mycket tid för läsning då det inte var lämpligt att lämna kokningen. Rummet var ett avlångt prång med fönster ut mot norr. Där hade EKG-avdelningen en van Slyke-apparat som användes ofta av en gråblek dam som hivade det gråa kvicksilverfyllda päronet upp och ner. De ångor som lämnade den ständigt skakade kvicksilverytan och som hon inandades, var man ännu inte uppmärksam på eller ifrågasatte. Några år senare skulle jag själv stå och göra samma rörelser på ett annat lab.

På bordet framför fönstret stod en bur med två kanariefåglar. De hade använts för att varna för koloxid  vid något försök och överlevt och de fick nu den bästa tänkbara tillsyn av sköterskorna. En sommardag var det sorg i källarprånget, man hade lämnat ett fönster öppet och en katt hade kommit in, buren var omkullvält och fåglarna slaktade.

I nedre fönsterraden tredje fönstret från höger stod fågelburen.

Om det var tyst och ensamt i källaren så bröts isoleringen då jag hade ärende upp att hämta något i kylskåpet i kandlab. Där uppe hände alltid något, Lufts patienter lämnade blodprover, man snappade upp kandidaternas samtal, kollade vem som såg trevligast ut och Eva och Lisa, båda ogifta hade alltid varit på någon skiva eller sett någon film de berättade om. Då och då dök Luft upp och frågade om något man kunde tänkas veta något om, vi var alla bollplank åt någon. Luft var en närvarande själ, han lyssnade och följde upp. 

Britta, Lisa, Syster Britta, fru Palm, fru?, Evi och Marianne i kandlab.

Analyserna blev rutin, men till skillnad från KABIs sikte på den ekonomiska vinsten, var ramen här för   resultatet annorlunda. Här gavs svaret på en människas sjukdomstillstånd, tillfrisknande eller försämring och kanske fortsatt behandling, i stället för att kopplas till en ekonomisk kalkyl. Tänkandet och reflexionerna kring en rad sjukdomar kopplade till de inresekretoriska körtlarna pågick ständigt, diabetes, Addisons sjuka, myastenia gravis, Cushings syndrom, ledgångsreumatism, akromegali, dvärgväxt och tumörer i hypofysen eller binjurebarken, Luft och Sjögren letade samband och försökte passa in bitar i hormonpusslet. Vår mest kände hjärnkirurg Herbert Olivecrona engagerades vid borttagande av hypofysen på en patient och det var en spännande väntan på resultatet.  Någon (minns ej vem) föreslog att man skulle gå in bakom näsan för att göra operationen mindre riskfylld och med mindre sågning, det blev en sorts Columbi ägg och det innebar en stor förbättring.

Det hände att vi fick vara med om Lufts föreläsningar i aulan, de var omtalade och då om någon gång var aulan full. Han fängslade oss från första meningen och det var knäpptyst på hyllorna, han använde sin vanliga röst och la fram sina rön med direkt tilltal och efteråt kändes det att man verkligen varit där.

 Bild lånad från Karolinska Institutets biografi över Rolf Luft.

Om höstarna brukade Luft få en sändning med humrar i en trälåda från någon på Västkusten och då bjöd han avdelningen på hummerkalas. Det var trevligt och Eva och Lisa diktade sångbara visor, där Lufts svagheter vädrades. Björn Sjögrens fru Stina spelade gitarr och vi höll till i Lufts arbetsrum uppe under taket.

Luciafest var något återkommande och då var det med.kandidaternas fest vi alla på labbet blev inviterade till. Det viktigaste för att den skulle få fart och bli händelserik var drinken på laboratoriesprit. Man blandade apelsinjuice och finsprit som man lyckats fiffla till sej och sen var festen räddad. Det hände att någon trodde att abs. alkohol 99% eller mer gav ännu mer än finsprit 96% men den absoluta var renad med bensol och smaken låg kvar som en lätt aning av solution i drinken, så det gjorde bara nybörjare som inte visste om skillnaden.

Flera läkare blev involverade i Lufts program och två som syntes ofta på labbet var Bengt Arner och Håkan Ljunggren. Minns inte titlarna på deras avhandlingar men de skulle utföra vissa analyser själva. Ljunggren var stor och varm, ständigt leende och positiv och något med rösten gjorde honom till en önskad person, alla gillade honom medan Arner var rätt tillknäppt och till synes utan humor men i sin trulighet svarade han ändå på tilltal. Ingen av dem hade sysslat med laboratoriearbete och de var ganska hjälplösa. De bar sig ibland klantigt åt och kunde inte ens pipettera, man vände sej bort för att inte röja vad man tyckte. På något vis fick jag ändå bäst kontakt med Arner, men han slog efter mej med en handduk, då han dragit in ammoniak och höll på att storkna och jag hade svårt att hålla mej allvarlig. En gång blev vi alla hembjudna till honom och hans fru och hon hade gjort de godaste lammkotletter jag någonsin smakat och vi blev behandlade som VIP-gäster, jag tror att han gillade oss. Det framgår av Lufts essä (adress på slutet) att de fick sina doktorshattar till slut men återgick till läkarverksamhet fast med bättre positioner.

Eva och Lisa var väldigt olika men kom bra överens och jag var fascinerad av hur Eva lyckades fånga in just den mans uppmärksamhet som hon ville känna närmare. Hur gick det till ? Utan synbar ansträngning stod plötsligt den hon siktat in sig på lätt böjd över henne vid mikroskopet och hade någon fråga. Det var mest läkarkandidater. Det hände att hon fick smolk i ögat, då hon hämtade något ur kylskåpet och strax stod fem kandidater runt henne och erbjöd hjälp i ansiktet. På kafferasten kunde man få veta vem som just var intressant och om den visat sig svårfångad. En som hon inte hade sin vanliga tur med var Svante Höjeberg. Han såg bra ut och hade allt hon önskade av en man, men han gjorde motstånd för han var redan engagerad. Det brukade inte vara ett hinder och hennes ansträngningar blev hela kafferummets angelägenhet, men hon fick ge sej trots all möda.  På 80-talet på Gotland blev jag bekant med författarinnan Elly Jannes och hon berättade sin historia, hon var änka efter Svante Höjeberg.  Jag var på vippen att berätta om Eva men höll igen, inget blev sagt.        Det var många av kandidaterna som senare gjorde sig kända på olika sätt, Jerzy och Nina Einhorn, Lennart Levi, Clarence Blomqvist, Monica Grandien, Per Uddén och många flera men i kandlabbet var de fortfarande unga och rollen som medicinare glömd, här hanterade de ovana material och i det hade vi ett litet försprång.

Lasse och jag gifte oss under den här tiden men det kommer kanske i en berättelse för sej lite senare.

Hormonanalyserna blev rutin och jag kände mej inte helt sysselsatt. Luft och Sjögren fick sina svar men någon forskning på det kemiska området var inte i sikte. Själv saknade jag kunskaper i biokemi och medicin så det var svårt att tillföra något. En dag kom Rolf Luft ner i källaren och var lite pratsam, sen frågade han: skulle inte fröken Stenberg kunna tänka sej att läsa medicin? För mej gällde bara här och nu så jag drog det som hindrade mej dvs, jag hade ingen studentexamen och måste då börja om med kvällsstudier igen och de tre åren på STI hade tagit så mycket kraft så jag orkade nog inte en gång till. Oj då, det glömde jag, sa han, ja det är väl lite för mycket begärt. Sen kom det inte på tal igen.

Luft skulle få nya egna lokaler på Karolinska och man började skissa på utrymmen och vilka som skulle vara där och vilken utbildningsgrad de skulle ha. En högskolekemist var önskvärd och jag såg för min inre syn hur jag skulle stå och koka urin resten av livet medan en med bättre utbildning skulle få delta i forskning, så jag höll mej utanför.

En dag råkade jag springa på Margaretha Almegård som jag träffat på Folkhälsan ett par år tidigare. Vi frågade ut varandra om våra jobb, hon var på Biokemikum på Stockholms Högskola och hennes chef sökte en assistent till. Där fick man dessutom gå på föreläsningar i biokemi av professor Myrbäck på arbetstid, så det lät lockande. Jag sökte, blev granskad och fick arbete hos Klas-Bertil Augustinsson som disputerat på kolinesterashämmare och acetylkolin.

Nu handlade Lufts planer mest om det kommande nybygget på Karolinska och som efterträdare till mej anställdes Henrik Tarukoski, minns inte hans utbildning men han skulle vara med om lyftet som jag inte riktigt trodde skulle röra den kemiska sidan. Jag slutade hos Rolf Luft, inte för att jag kommit på kant med någon eller något utan för att min utbildning var fel för det här jobbet. Som laboratoriebiträde kunde jag fortsätta i evighet med samma uppgift men jag var beredd att klara  mer omväxlande och oväntade uppdrag.

Jag visste inget om Rolf Lufts bakgrund då jag arbetade åt honom, den kunskapen har kommit nu sedan jag hittat artiklarna på Internet. 

Rolf Zetterström skrev i Läkartidningen efter Rolf Lufts jordfästning om det mentorskap som kom att betyda så mycket för  Lufts karriär:  http://www.lakartidningen.se07engine.php?articleId=8689

Rolf Luft har skrivit om endokrinologins framväxt i en essä till Karolinska Institutets 200-årsjubileum och hans egen del i vår tid börjar strax före :   http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=13136&a=2835&l=sv

En intervju inför Rolf Lufts 92-årsdag av Susanna Pagels:  http://www.ssdf.nu/tidningen/artikel.php?id=232

Om adresserna inte funkar så hittar man artiklarna och flera om man googlar  på Rolf Luft.

Björn Sjögren var en del av avdelningen, alltid vänlig och lyhörd, vår kontakt gällde mest tekniska saker och hans tankebrygga var utlagd mot Rolf Luft. Han har fått en fin minnesruna:

http://www3.svls.se/sektioner/endokrin/documents/BjornSjogren.pdf

Ett besök kring och inne på Serafimerlasarettet för att minnas lite mer blev en förvåningens upplevelse. Sjukhuset är helt ombyggt, rensat och man har byggt in flera mindre rum i de stora salarna och allt är ljust och ser rent ut.

Kandlab har blivit vårdcentral med många nya vinklar och moderna färger och ljusa golv. En trappa ner vid dragskåpsrummet satt en skylt på dörren och hindrade tillträde och den långa mörka huvudleden där all trafik strömmade en gång var målad i ljusa färger och upplyst som av solen och de kyffiga skräpskrubbarna på sidorna hade stora  skyltar för de nuvarande hyresgästerna.

Nu är det bara ytterväggarna som skvallrar om att byggnaden är av äldre datum. Jag har inte hittat någon fotodokumentation av inredningen från sjukhusets tidigare perioder annat än bilder på fasaden och en bild som går igen i olika förstoringar från en rektoskopi-undersökning där någon med kikare spanar in i anus på en patient stående på alla fyra. Parken utanför entrén har glesats ur, stora träd har fällts, valnötsträden är borta och rosor och clematis utbytta mot småbladiga buskar som täcker hela entrén och det ligger asfalt över den gamla trappan så bilar kan köra upp till entrén.

De höga fönstren i tegelfasaden längs till höger tillhörde professor Antonis rum, de fyra (eller sex?) till vänster om var kandidatlaboratoriets.

I nästa del ska jag försöka skriva om Lasse och mej.

Medan jag sitter och filar på mina hågkomster från 40 och 50-talet, behöver jag gå ut och kolla vad som finns kvar. När jag nu avverkat Träforskningen och KABI är det dags för Serafimerlasarettet och  jag måste få gå runt och även ta mej in där.  Gamla arbetsplatser har aldrig tidigare fått några återbesök, jag har hela tiden gått vidare, vänner från de olika jobben har bestått i åratal, men själva lokalen för arbetet har varit något passerat.

Ingång till PRO-lokal

I den berömda porten ut mot Hantverkargatan har numera en PRO-avdelning lokaler och sjukhusparken har förändrats på 60 år. Förr fanns här valnötsträd som överlevt de kallaste vintrarna och kring muren framför Medicin-entrén växte världens vackraste rosor insnärjda med världens blåaste Clematis. De är nu ersatta med någon småbladig oxbärsliknande buske som kvastar ut sig monotont över hela bredden. Trapporna upp är överasfalterade för att man ska kunna leverera med bil vid ingången.

Efter att ha letat runt och försökt lokalisera var de gamla rummen låg och inte kom längre, gick vi över Hantverkargatan till Stadshuset

Den nyutslagna eken inne på den mörka gården lyste som ett bloss och alla de bekanta skulpturerna och snäckorna med forsande vatten utanför innergården fanns kvar. Härligt att få se och känna igen något.

Ett besök i DBV:s trädgård är ett måste, när man ändå passerar Visby.         13 maj, Kristi Himmelfärdsdag var vi där.

  Ormöga

 Skenhassel Den här bänken  har någon fått som present

Medan jag varit upptagen av att komma ihåg och skriva ner minnen, har jag alldeles glömt bort att sköta om dockorna. De har blivit dammiga och fått sitta i samma kläder i månader med undantag för julen, då fick de tomteluvorna på. De två flickorna är ursprungligen från Nordiska Muséets butik, där var de klädda i tidstypiska kläder från äldre tider, man kunde köpa mönster och sy kläderna själv, men de var väldigt pillriga. Därför har de lite enklare saker på sej nu. Pojken fanns i delar på Panduro för mer än 10 år sedan, nu har de slutat att sälja dockdelar och peruker. Han har blivit tappad i en stenläggning och då gick ansiktet  i småbitar, men med alla delarna ihopsopade gick det att bygga upp honom igen. I går fick han ett par nya jeans.