Brittakarolina's Blog

Det här bäddade för konflikter och eftersom ingen hade gått in i den här konstellationen av riktigt fri vilja och omvärldens värderingar inte ändrades så fort, så var alla tills vidare tvingade att bli kvar. Problem och det som kärvade fick ligga kvar och byggas runt så gott det gick på den här tiden.

Jag tyckte om Lennart reservationslöst, han var en rar och omtänksam person med känsla för rättvisa och fair play och han kom vartefter att tycka att det var roligt med mej som syster och han kände ansvar för att jag bar mej hyggligt åt och vi hann få igång en brevväxling där brev kom från ett snöigt Finland 1944 och fram till det sista i i slutet av april.

Lennart började äta kruska och hade sina påsar och kokade själv sin gröt. Det blev kruska morgon middag och kväll för säkerhets skull och han blev tunnare och tunnare och orkade till slut inte gå ur sängen och då läkare tillkallades och man tog in honom på Akademiska för observation konstaterade man att Lennart var svårt undernärd. Kli innehåller ingen näring . Hilma försökte hitta kontakter som skulle kunna mildra acneproblemet och nu i efterhand kan jag tänka mej att hon trodde på fjällvandrandets hälsobringande effekt, att helt byta miljö för en tid och komma ut bland trevliga och reflekterande människor.

Första båten var S/S Tynningö och han fick börja som kollämpare, hans syn var inte perfekt, därför blev det arbete under däck. Sedan följde ett antal båtar S/S Ingarö, S/S Brage, M/S Luossa, S/S Gefion, och det var alla före krigsutbrottet och de tog honom till Danzig och Gdynia och London. Sen fortsatte han på sjön även sedan det blivit mer riskfyllt efter 1939 och här slutar hans egna bilder av båtarna han mönstrat på. Han avancerade till eldare och en dag fick vi höra på nyheterna att hans båt S/S Berta (?) blivit minsprängd i Östersjön och ett antal man hade drunknat.                                                                           

Den oro vi kände tiden innan vi fick veta att Lennart var vid liv, den går inte att återge. Det kom sedan fram att Lennart dykt efter en kompis och räddat honom också. Sen var det inget mer med det. Han gav sig ut på sjön igen och nästa gång blev de torpederade och hur många som gick åt då, minns jag inte. Vi fick aldrig ett meddelande från rederi eller på annat sätt än genom Dagsnyheterna. Och vi i blev aldrig vana vid oron, den var ny varje gång. Jag har ingen ordning på när han var på olika ställen men han var i Tampa i Mexikanska golfen och i England och då han var i Danzig och hade tid for han och hälsade på Annas kvarvarande familj. Han tyckte mycket om dem och berättade hur kringskuret de levde, grannar angav varandra och de fick inte lyssna på BBC på radion men bäddade in sej så inga grannar kunde höra och lyssnade ändå.

Mellan alla sjöfärderna hann Lennart bli kär i en flicka och de förlovade sig. Hon for till hamnarna i Göteborg och Luleå för att de skulle få träffas och hon oroade sig säkert också. Sen ryckte han in i lumpen och då vid flottan och han placerades på jagaren Klas Horn.

Nästa gång vi inte fick veta något var när den stora katastrofen vid Hårsfjärden inträffade, Vi hörde i nyheterna om den och vi visste att Lennart inte hade permission och innan vi fick veta att han klarat sig, även då hade vi ett helvete, mest tog det förstås på mamma och vi var så ensamma med den här oron. Pappa deltog inte och visade inte att det rörde honom. Krisgrupper var inte uppfunna och det var inga familjer som kände oss och som kunde fråga hur vi mådde. Lennart var en av dem som tagit sig iland i bara underkläderna och sett från land hur båtarna bröts och sjönk. 33 man dog den gången. http://proveniens.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=fd7c2a4c-63dc-40d0-a55d-2d0a47e0a906   Här beskrivs hur olyckan förlöpte men det finns även en iakttagelse som kan vara intressant att läsa. http://www.ruben.se och sedan gå vidare till Hårsfjärdsolyckan.

Efter lumpen började han läsa på en maskinistkurs, båtarna drevs mer och mer med olja så eldare var inte framtiden. Här kunde beskrivningen av vad jag minns av Lennart ha slutat med att han hittade sin egen väg och blev något briljant nyskapande eller genomklokt.

Men det blev fler sjöturer, det var bra betalt, något som hette “krigsrisk” tillkom och det uppvägde allt, här kunde han spara pengar. Sen blev han inkallad till repövning och den var mest att ligga stilla och göra ingenting.

Efter all dramatik han upplevt var det här olidligt. Hans flickvän gjorde slut, hon hade varit en ljusstrimma och Lennart blev uppgiven. Enda sättet att komma ifrån den militära tillvaron var att anmäla sig som frivillig till kriget som pågick i Finland. Flera av kompisarna gjorde det.

Några dagar före jul 1943 kom Lennart hem och meddelade att han anmält sig som frivillig till kriget. Vilken chock! Den gången reagerade pappa och sa “men herregud det är ju på Tysklands sida” . Jag tror inte att Lennart hade sett det så, han gjorde om verkligheten så att det var enbart Finlands sak han tänkte på. Han for till nyår 1944 och resten av historien är inte rolig att berätta.

En som deltog i striderna har skrivit en bok om just det Lennart var med om och här finns hela förloppet skildrat. Boken är “Frivillig soldat” av Filip Rytterås, den kom 2003. Lennart blev tydligen träffad av en granat och sprängd i bitar vid en reträtt, man fick med sig de övriga döda men han blev kvar på det som blev ryskt område. Genom att de inte hade hans kropp kunde de inte dödförklara honom utan han rapporterades som “saknad”.

Kriget kallades “det icke ärorika kriget”. Man har på senare år skrivit mycket om vilka nazistsympatisörer som gick med och låtit påskina att de var nazister allihop. Ja vad som helst men någon nazist var inte Lennart och ingen kryptosådan heller. Men det blev svårare att tala om Lennarts död än om han blivit påkörd av en buss.

Jag har letat efter uppgifter om Lennarts far och hans fortsatta väg, men jag tappar spåret i Danderyd och har inte hittat honom. En dag på 40-talet då jag kom hem från skolan hade mamma fått ett brev från Claes genom någon av hans systrar och de ville att hon skulle komma upp till Gävle för Claes låg för döden och nu behövde han få förlåtelse från Ida för att han övergav henne en gång. Jag tror han tillhörde någon frikyrka och det var viktigt för hans salighet. Nej det bryr jag mig inte om, sa Ida.

Fortsättning med något mer lättsmält följer.

Sen gick hennes lön till att skicka förnödenheter till familjen i Tyskland, de hade det svårt först under Hitlertiden och senare under kommunisttiden. Annas far hade varit lokförare och hon hade en syster och en bror kvar med familjer i Stettin. Annas syster Else hade en dotter Heidi som Anna ville ge bättre möjligheter till utbildning än vad hon såg att framtidens tyska diktatur kunde ge så hon lyckades med stor möda utverka tillstånd för Else att komma hit med Heidi. Paketen till Tyskland fortsatte hon med, inget blev ju precis bättre efter att freden kom, det blev ny diktatur för Stettinborna att anpassa sig till och hitta utvägar undan.

Heidi fick sin utbildning och blev formgivare, konstnär och Stockholms guide och delar sin tid mellan Kenya och Solna.  http://www.heidilange.net

Dala-Floda

På sommarsemestern 1938 skulle föräldrarna cykla till Hälsingland och hälsa på pappas syskon, det fanns 7 stycken från Gävle upp till Voxna. De kan ha polletterat cyklarna till Gävle för resan börjar för mej där. Vi bodde några dagar hos farbror Ture och faster Elin i Gävle, Ture var lokförare och deras fyra barn var uppvuxna. I Gävle bodde en till farbror som också var lokförare, Erik men han var ännu senare än pappa att få barn så det var inte påbörjat än. Nästa ställe vi kom till var Tomnäs och äldste brodern Johan, han var bonde och arrenderade ett jordbruk. Han var lite bister och jag minns honom för att jag skickades med 25 öre att köpa en tobaksfläta och på vägen hem tappade jag växelpengarna och han trodde att jag köpt karameller för det som blev över. Han grymtade.

Tomnäs ligger vid Runn och därifrån är det inte långt till Ornäs och den berömda Ornässtugan och där stod vi som många andra och tittade ner i avträdet där Gustav Vasa skulle ha firat sej ner när han flydde undan de danska knektarna. Vi såg också Ornäsbjörken med de flikiga bladen.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                            Bilderna har jag hämtat på:                                                                       www.gamlavykort.nu  och  www.odla.nu/…./betula pendula dalecarlica.shtml

                                                                                                                                              Jag satt som tidigare i barnsadeln på pappas ram men det började bli tungt att trampa så pappa stönade i uppförsbackarna och föräldrarna funderade på hur de skulle kunna genomföra turen.

Vi kom till Dala-Floda där faster Tora bodde med sin man Viktor, deras bostad var i stationshuset för Viktor var stationsinspektor. De hade också uppvuxna barn, sonen var konduktör och dottern hade damfrisering i affärshuset i byn. Föräldrarna förhandlade mej ovetande om att jag skulle få stanna hos dem någon vecka medan de cyklade vidare mot Hälsingland. Minns inte att jag blev särskilt lessen eller glad, kanske glad för de hade en hund som jag gärna höll mej till. Tiden hade jag ingen uppfattning om, det hade kunnat gälla resten av livet lika gärna som ett par dagar.

Men innan föräldrarna trampade vidare var vi med om att fira “komidsommar”, andra veckan i juli, något som var speciellt för Dala-Floda. Mitt minne är att en väldig mängd folk hade samlats och man spelade och dansade och var klädda i dräkter som hade mycket färg och blomster överallt. De broderade blommorna på mössor och väskor och bårder var alla lite olika men de hade ett slags magi i sig som gjorde att jag senare försökte brodera blommor på allting i någon sorts “Flodastil”. Nu i efterhand känns det som om jag varit med om en genuin festlighet, man hade inte uppvisning för att filma eller visa upp på TV man dansade och dräkterna var de man hade vid festliga tillfällen.

Huppleken                                                                                                                      Bilder hämtade från  http://www.dala-floda.com/kofestvicku 2008. htm

                                                                                                                                             Min faster och farbror hade inget program för mej när jag en blev ensam med dem, så jag gick igenom allt på järnvägsstationen och följde farbror Viktor som en skugga. Prövade alla tekniska saker jag aldrig förr sett, en häftapparat som spottade fram krokiga ståltrådar, en telegrafapparat som det ringlade smala pappersremsor ur och som man kunde lära sig morsealfabetet med och trycka själv på. Sen måste tågen passas och annat arbete utföras, så Viktor kunde inte ha mej i hälarna hela tiden.

Familjen hade en resegrammofon och två grammofonskivor och den vevade jag igång så fort jag hade en möjlighet, det var också något nytt och jag kände på alla möjligheter den bjöd genom att skynda på skivtallriken eller bromsa upp den. Låtarna var ”En månskensafton i Mexikos land” och ”Jag och du på blå Hawai”, de sitter för alltid i minnets hårddisk. Jag fick absolut inte dra skivtallriken bakåt och hur kunde jag bara strunta i vad de sa, jag gjorde det – struntade, och det sa knick ordentligt och fjädern i skivverket gick av. Sen räckte inte en uppvevning för att spela hela skivan ut och man fick dra på mer för att få höra hela låten och det sprätte och rasslade inuti verket. Det uppdagades och man suckade, de ställde inte till med något förhör, de visste hur det gått till och jag erkände aldrig vad jag gjort och bad aldrig om ursäkt, men det var slut med spelandet.

Jag försökte sysselsätta mej ändå och gick in på kontoret och häftapparaten var ju lite rolig, jag häftade papper och man hade sagt att det måste vara papper med när man häftade. Hm, vad händer om det inte är papper med? Jag prövade ett par gånger och då fastnade något inuti och det blev tvärstopp. Oj nu blev det svårt igen, om de kom på mej skulle de sucka igen och säja att de just sagt vad jag inte skulle göra. Det fick inte ske, apparaten måste försvinna, ingen skulle se vad jag gjort. Jag stoppade in den under blusen och vandrade ut bakom magasinsbyggnaden och lät häftapparaten sjunka ner i gräset bakom några järnvägssyllar. Det dröjde till nästa dag innan någon ropade att de inte hittade häftapparaten. Alla letade och jag visste ingenting, däremot hjälpte jag till att öppna skåpluckor och leta på alla upptänkliga ställen. Apparaten var borta och det blev tyst om den, dagarna gick och det blev regnväder. Det började jäsa i det där samvetet som kanske inte var så utvecklat, det var på något sätt fel att kasta bort något som kanske gick att laga, så jag hämtade häftapparaten i det blöta gräset, torkade av den och smög in på kontoret och ställde den i ett skåp. Senare på dagen då farbror Viktor var där “hittade” jag häftapparaten åt honom och hoppades att han skulle bli glad. Han kände på den och sa “men den är ju blöt, vet du något om det här?” Neej, jag visste ingenting. Hu vad den här historien har tyngt mej. Lärdom: erkänn genast när du gjort något fel !

Sen var det hunden. Familjen hade en vacker settertik som hette Pretty. Hon var snäll och jag ville gärna gå ut med henne. En dag fick jag inte ta ut henne för de sa “hon löper” och hon kan slita sej. Jag visste ingenting om hundfortplantning och att löpa var att springa. Sen skulle jag cykla till kusin Karins damfrisering med något och jag ville ha Pretty med. Efter noggrann genomgång att jag inte fick släppa henne for jag iväg och då vi kommit halvvägs skuttade Pretty till och jag tappade greppet om kopplet och hon sprang till skogs. Då vände jag och for tillbaks och berättade vad som hänt och då kom hela huset på benen. Det kunde bli katastrof och man telefonerade och for ut med cyklar och anade vart hon hade stuckit och det var stort pådrag. Som väl var kom någon hem ledande med hunden och sen var det tyst om det. Jag bad inte mer att få gå ut med henne.

Men jag tror att faster Toras familj var lättad då föräldrarna hämtade mej och vi for hem till Stockholm. Farbröderna och kusinerna i Hälsingland fick jag aldrig träffa och jag har inte heller återsett någon av dem jag gästade objuden sommaren 1938.

Påsömskurs                                                                                                                          Bild hämtad från http://www.dala-floda.com.kofestvicku 2008.htm

Dala-Floda Mosaik                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                Bild hämtad från: http://www.ottiliasveranda.blogspot.com

När vi skulle göra natt i lägenheten drogs ottomanlådan ut, de tre ottomankuddarna las i och fyllde precis upp lådan och på dem sov mamma. Det var inte så bekvämt men funkade. Barnsängen blev snart för liten för mej och då hade pappa hittat en sängbotten med infällbara ben vid en vindsröjning hos Fille Salwén på Agnegatan och den fick stå bakom dörren om dagarna och på kvällen lyftes den fram och bäddades åt mamma, nu fick hon säng i vanlig höjd. Ottomanlådan blev min när jag slapp ut ur spjälsängen och den lyftes då varje kväll över bordet bort till rummets andra kortsida, sedan kunde mammas säng tas fram och bäddas. Det blev en rutin och man måste alltid vara två till lyften, rörelserna satt till slut i ryggmärgen.

Både pappa och mamma snarkade, det dånade om dem båda. Mamma pratade dessutom osammanhängande i sömnen eller skrek hjärtskärande på hjälp och ibland upphörde hon att andas. Sen stod pottan med en vattenslurk i botten vid pappas säng så att han skulle kunna spotta ut snusbussen. Han tömde den inte själv på morgonen utan den blev gärna stående och om någon råkade ringa på dörren gällde det att fort hämta pottan och spola ur den i badrummet så ingen såg den.　

De som kunde tänkas komma var Fille Salwén en postis som pappa, han bodde på Agnegatan där den tog slut mot ett plank där Separators område tog vid och S.t Eriks sjukhus bårhus hade utgång. Fille var en vänlig själ, som visste att pappa kunde allt, fila och skränka sågar, laga vad som helst och uppfinna lösningar på tekniska problem och Fille hade alltid ett ärende, en grunka som skulle lagas eller något sättas ihop.

Sen var det Sjödin också han en posttjänsteman, han kom ibland för att få prata och få två supar, aldrig mer, då kom de slipade glasen fram, vi hade sammanlagt fyra.

Det hände att Hilma kom och hon ville alltid sitta i köket, då fick hon tala ostört med mamma. Hon hade alltid några råd att dela ut, hon kände ansvar för sin lillasyster och hon ansåg att Ida varit naiv, dels som gift sej med pappa och dels för det sätt hon skötte mej på. Och då var det resultatet som räknades, inte vad hon såg att Ida gjorde fel. På den tiden fostrade man barn, barnens egen personlighet var inte inräknad, den skulle och kunde fostras till lämplig fason. Jag var väldigt lydig men jag frågade om saker de inte kunde eller ville svara på och jag kommenterade de svar jag fick och var logisk som ett barn. Det ledde till komplikationer för mamma och efter ett vanligt ordbyte med Hilma tog mej mamma åt sidan och inpräntade “du FÅR inte säja emot Hilma, även om hon säger att korpen är vit, så får du inte säja emot”. Jag var lydig och tog till mej uppmaningen. Det blev en färdighet som jag kom att använda mej av när det blev för tungt att säja emot även andra än Hilma och det resulterade i att jobbiga personer fann mej trivsam och trodde att jag var med på vad som helst. Att sedan visa färg efter att först ha uppfattats som medgörlig var inte alltid nådigt.

Vandringarna i omgivningarna tog mej runt hela Kungsholmen och Norrmalm och Östermalm, jag hittade bland alla gatorna, parkerna och kajerna, men Söder kom att ligga utanför. Vid Agnegatans slut fanns en bakdörr till Separators område och innanför var det parksnår ner till Barnhusviken och där hade jag inte varit inne. Jag hade varnats att det fanns ett pojkgäng där och att de rövade tjejer, så man skulle inte gå nära. Jag hade varit ute på en runda och hittat bra gipsbitar i en rivningshög, de var bra att rita hage på gatan med och kritor kostade. Jag tog en liten sväng upp mot plankdörren vid Agnegatan och plötsligt hade jag ett helt pojkgäng över mej. De tog i och skulle dra med mej genom dörren ut i det okända men jag slogs för livet, med gipsbitarna bankade jag på dom och sen sparkade jag dom allt vad jag orkade och jag bet och pojkarna släppte taget en efter en och när det bara var två kvar vred jag mej ur deras grepp och sprang därifrån. Då hade jag rejäl hjärtklappning och inte gick det att berätta hemma, då skulle det nog bli någon inskränkning hellre då passa sig bättre en annan gång.

Fula gubbar var inte heller riktigt uppfunna än eller man talade inte om dem, de kom i samband med Gerdmordet 1939, då gjordes man medveten om vad små flickor kunde bli utsatta för. Men de fula gubbarna fanns även tidigare. En halvgammal farbror kunde komma ute på Fleminggatan och fråga efter vägen, han hittade inte riktigt och sen plockade han upp en tvåkrona ur fickan och stod och rullade med den och frågade efter Fleminggatan fem. Jag tyckte han var dum och sa “men numrena står ju ovanför porten, du kan ju bara läsa och gå, det är ditåt”. Han ville ändå ha sällskap dit men det fick han inte. Ulla i  Wargentinsgatan 1 berättade att en farbror hade kommit efter henne och ville ha hjälp med att kissa för han var lite dålig. Och sen inne på gården gjorde han så här. Jaa nog fanns de även före 1939.

Förutom Gunhild i 10:an fanns en något yngre flicka Ingrid i 6:an och det fanns fler barn men man höll dem lite mer hemma, vi visste vad de hette men de hoppade inte rep och hage på gatan. En familj i samma hus som Ingrid hade två pojkar som vi mest såg ryggarna på när de gick in, den yngre hette Jan och honom kunde man prata med, han svarade. Jag minns särskilt en gång när han visade mej sin mössa, det var en kalott sydd av fyra eller fem fält och den var dekorerad med små filtbitar i olika färger som blev hjärter och ruter och han var så upptagen av att beskriva formen hos de påsydda bitarna så jag blev lite generad för jag förstod inte riktigt hans intresse. Av en händelse hörde jag hans namn för något år sedan, han är formgivare och jag förstod att det var samma person som en gång bott på Hjärnegatan. http://www.janostwald.se

Ingrid i samma hus var rar, vi var tillsammans mycket trots att hon var två år yngre men sen flyttade en mamma med en dotter in i 5:an mittemot Ingrid och de fick nära till varandra och då blev jag inte längre den enda för henne att vara med och jag blev helt enkelt dumpad.

När jag fyllde 9 år fick jag en ny egen cykel, den var rostbrun och hette Hinden precis som mammas svarta. Men varför var den rostbrun? Varför inte röd?

När höstterminen kom började jag i tredje klass och nu fick vi Fröken Söderström. Hon var något äldre, hade varit med länge, hon var sansad och tolkade oss positivt, hon var inte sarkastisk och avhånade ingen och favoriserade inte heller någon. Nu fick vi gymnastik i gymnastiksalen med Fröken Lybeck och musik i musiksalen också med särskild lärare, minns inte namnet men han kallades “moppe“, han var helt flintskallig. Vi hade ingen respekt för moppe och som på givet tecken var vi alla flamsiga och fnissade åt allt. Vi hade också blivit uppdelade i de som kunde sjunga och de som inte kunde. Jag hade trott att jag kunde men fick nu veta hur det var, jag kunde inte.

På rasterna var man ute på skolgården och det fanns alltid lärare ute som patrullerande poliser. Ungefär mitt på solgården fanns en liten trädunge och en fontän. Jag lånar en bild från http://bjornholm.blogspot.com                                                                                      Min första skola. Han beskriver med bilder vad som finns kvar av skolan och  säger att han inte är ledsen över att den är riven.

När det var snö och frös till på vintern skyndade man sig ut till det låga räcket runt fontänen på skolgården, där höll vi i oss och gnuggade upp en kana med fötterna, det var nog både tjejer och killar som gnuggade kana och det gällde att få till den största. När det ringde in ställde alla klasserna upp sej var för sej i dubbla led och gick in i den ordning som bestämdes av vakthavande lärare. Hur bar de sig åt för att få till den här ordningen?

Det var trevligt hos Fröken Söderström, jag kommer inte på något som skulle kunnat vara bättre, pojkarna satt i ena halvan av rummet och flickorna i andra halvan och några kollisioner mellan föräldrar och lärare eller mellan barn uppfattade jag aldrig. Några barn var klart klyftigare än andra men de som kunde rita bra fick mer beundran än de andra. En av flickorna, Inger kunde dra vilka linjer som helst och hon ritade människor utan besvär och gjorde sagor och berättelser. Hon gick på dåvarande Konstfack vid Hötorget en kväll i veckan, då hade de öppet för vem som helst att gå dit och rita. Hon frågade om jag ville gå med och det ville jag men när jag stod där med papper och penna kunde jag inte komma på något alls att rita. Jag fick ingen idé och pennan och jag var helt stumma, så efter några gånger uteblev jag. Inger blev konstnär men lever inte längre.

Fortsättning med Hjärnegatsanknytning

Jag började i andra klass i Kungsholmens folkskola och hörde till dem som hade längst väg att gå till skolan. Det var Fleminggatan ända till slutet. Skolan var en stor anläggning som utgjorde tre sidor i ett kvarter. Den var byggd i slutet av 1800-talet och egentligen inte äldre än 50 år då jag började där, men den kändes ändå väldigt gammal. Första tiden fick jag sällskap till skolan med en pojke som hette Hasse, inte att förväxla med den som slogs men han bodde också i det bevakade området i HSB-blocket. Han var fräknig över hela ansiktet och lätt rödhårig och han var fridsam och trevlig att prata med. Vägen var lång och vi var ensamma om den långa vägen och vi gick hand i hand och det kändes bra. Tills någon i klassen fick syn på oss och började reta oss och efter det undvek Hasse mej utan att vi blivit osams. Det var en förlust att vara som luft för Hasse för resten av skoltiden.

Lärarinnan hette Fröken Håkansson och eftersom resten av klassen redan gått för henne i ett år, blev jag presenterad särskilt. Jag var ovan vid hennes metoder och förstod inte hennes form av rättvisa, hon delade gärna in klassen i de som hade gjort rätt och de som hade gjort fel. De som gjort fel fick någon form av straff, de gick miste om något roligt som hon lockat alla med först.

Vi skulle åka på utflykt till Lidingö och det kostade 50 öre som vi skulle ha med oss till Fröken. Det skulle vara jämna pengar, för hon kunde inte sitta och ha växelkontor. Fröken påminde en dag om att pengarna måste nu betalas och jag gick hem på frukostrasten och påminde mamma. Mamma hade ingen växel och det måste vara jämna pengar, alltså fick jag inga alls. Då jag sa det till Fröken mulnade hon och sa att det var dåligt påhittat för att skyla över att jag glömt och då skulle det inte bli någon resa för min del. Då mamma fick höra resultatet blev hon arg och vandrade med till skolan och fröken och bekräftade vad jag sagt och Fröken log och var SÅÅ tillmötesgående. Jomenvisst, hon hade trott fel.

Utflykten till Lidingö gick till ett hus med trädgård, där vi fick saft och bullar i gröngräset och sen skulle vi lyssna på Frökens far eller morfar eller äldre släkting när han berättade om hur det var i Kina för längesedan, han hade varit missionär där.

Innan jag kände alla och visste vem som var vem kom en dag en upprörd mamma till klassen och med hög röst sa att Hans hade retat och förföljt Bonni för att han var jude och sagt att judarna korsfäst Jesus. Jag minns inte exakt hur orden föll men Hans kallades fram till Fröken och hon höll en liten föreläsning för honom och slutade med att vi fick inte glömma att Jesus själv var jude. Jag begrep ingenting av vad det handlade om och vet inte om Hans slutade retas och om Bonni fick det lugnare efter den här episoden, vet bara i efterhand att vi var i början av en tid som Hans kom med en föraning om och han hade inte hittat på det här själv. Både Hans och Bonni lever än och jag undrar om de också minns.　

Pappa gjorde något som under hela min uppväxttid fyllde mej med skamkänslor, han snusade. Vid den här tiden på 30 och 40-talen snusade ingen civiliserad person, ingen spottade ut snusbussar eller halade upp en snusdosa ur fickan och klämde ihop en brun bulle och stoppade in i munnen och sen föste bort smulorna som ramlat på kläderna.

Det hände att snuset tog slut och jag ombads att gå ner till Lissenko och köpa en ask, Georg Lissenko var den vänlige tobakshandlaren i det nybyggda HSB- huset och jag gick dit men inte med någon glädje. Varje gång kändes det som “det här vill jag aldrig göra mer” men ingen gång blev den sista. Lissenko var snäll, han var invandrare från Ukraina, talade lite bruten svenska och sen var han lite stilig och tittade rakt på en. Mamma talade gärna med hans fru och pappa försökte bjuda Georg på sprit men det gick inte alls. Lissenkos barn och barnbarn har gjort en stor släktkrönika som innehåller historia från både före och efter tobaksaffären på Wargentinsgatan. Vad jag saknar är en bild av Lissenko som jag minns honom.

http://www.lissenko.net/kronika/

Pappa dämpade sin inre oro med alkohol, det kunde vara pilsner eller renat från bolaget. Pilsner gick att köpa i mjölkaffären och bolaget låg i kvarteret mittemot. Man hade motbok för att köpa sprit, en man fick köpa tre liter per månad och en kvinna i bästa fall en liter. En liter var en liter och inte 750 ml. Man kunde också gå på ölkafé och dricka pilsner. Sen gällde det att hitta någon att dela sorgen eller glädjen med och på ölcafé fanns alltid någon att prata med. När pappa köpt ut på bolaget fanns “lackerarn” som alltid antingen själv hade något hemma eller tog emot när någon bjöd, han var nog den mest motbjudande av pappas supsällskap. Länge brukade pappa ringa på nere hos portvakten Berger när han gick förbi och vara välkommen med sprit i innerfickan men efter ett par år sa hans fru ifrån att han inte fick komma och lura i mannen sprit.

Pappa drack aldrig någonsin de dagar han arbetade, när rocken var borstad representerade han Postverket och då gällde spiknykterhet. När han var ledig tog han inte på sig krage och hade gärna en svart slokhatt på när han gick ut, den skulle kanske vara tecknet på att han varit rallare en gång och den tyckte han om. För mej var den ryslig, ingens pappa såg ut så och med rallarhatt.

Mamma hade letat upp Kungsholmens Socialdemokratiska kvinnoklubb och gick till deras möten och arrangemang och hon fick en liten krets med damer som hjälpte henne att göra det rätta. För det var ju mycket som var lite fel med vårt liv, inte bara pappas yrke, han var ju inte grovarbetare och sen hade vi fel tidning och jag minns inte allt som borde varit annorlunda. Sen hackade man inbördes på varandra och helst när den felande inte var närvarande. Alla var fel på något vis och kunde misstänkas ha ambitioner att BLI något inom rörelsen, underförstått att det skulle man inte vilja och isynnerhet inte kvinnor.

En gång fick jag följa med på en föreläsning, en seriös kvinna något yngre än mamma talade och jag svalde vartenda ord. Jag blev alldeles tagen av hennes sätt att vara helt naturlig, inte larvig och med stor kraft uttrycka sin mening. Hon hette Nancy Eriksson och henne hade jag velat vara släkt med. Jag frågade mamma om henne och min fascination gick väl inte att dölja, kanske läste hon av en jämförande värdering av sej själv och Nancy skulle man inte prata så mycket om, “hon vill bara in i riksdagen”. Så kunde man resonera om varandra inom kvinnoklubben. Nancy KOM in i riksdagen.

Mer med Hjärnegatsanknytning kommer.

Sommaren 1937 kom vi till Hjärnegatan 9. Själva transporten har jag inget minne av, en dag fanns vi bara i lägenheten. Huset låg (ligger) i hörnet av Wargentinsgatan och Hjärnegatan och var en dubbel fastighet med en port även åt Wargentinsgatan, man kunde gå över gården eller över vinden mellan husen. Den del som vette åt Wargentinsgatan (nr 4) var finare och hade mellandörrar med blyinlagda färgade glas och likaså i själva ytterdörren. Hjärnegatsporten var enklare, inga dekorationer och här bodde en portvakt på nedre botten. Huset hade en takflöjel med år 1904 på och det var då huset hade moderniserats, dvs man hade tagit bort kakelugnar och lett in centralvärme, och delat upp lägenheterna i mindre och av tidigare köksingångar till lägenheterna fanns bara dörrarna kvar. Vi bodde 4 trappor upp utan hiss och det saknades i alla hus på Hjärnegatan utom i 10:an. Någon bodde även på vinden bakom en dörr bland vindskontoren. Då pappa valde ut var vi skulle bo hade han haft flera lägenheter att välja på i kvarteren runtom, vid den här tiden kunde man få bo gratis ett halvår, bara man tecknade ett hyreskontrakt. Då hyresvärdinnan i vårt hus under senare år blev lite knepig svor han för att han valt så fel den gången.

På Kungsholmen och i kvarteren nära oss bodde “järnvägare” dvs lokförare och andra järnvägsanställda, de hade nära ner till Centralstationen och var lite besläktade med sådana åkande “postisar” som pappa. Han hade nu blivit befordrad till överpostiljon och hade befälet över en järnvägskupé och for omväxlande mellan Stockholm-Örebro och Stockholm-Söderhamn. Han hade uniform med en mörkblå ytterrock av kläde som skulle vara utan dammkorn när han gick hemifrån. Mamma skulle borsta med stora ryktborsten och om något skräp satt i och inte släppte tyget var det kaffesump som gällde. Fuktig kaffesump drog med sig både damm och andra fläckar.

Lägenheten hade rejäl takhöjd och bestod av två rum, kök, en hall och ett badrum med vattenklosett. I hallen satt en telefon fast på väggen. Köket hade gasspis och gasmätare som man matade med gaspolletter som fanns att köpa i mjölkaffären. Där var en diskbänk av kolmårdsmarmor och diskho och varmt och kallt vatten och mittemot spisen plats för ett köksbord med tre stolar.

Ett av rummen var litet och hade fönster åt gården, det var tänkt att hyras ut och det större rummet med två fönster åt gatan var åt oss själva. Stora rummet möblerades med en ottoman med utdragslåda, ett fyrkantigt ekbord med utdragsskivor, en sekretär, som mamma fått låna av sin syster Hilma, ovanför sekretären hängde ett väggur som pappa fått av postpersonalen, då han gifte sig. Det finns ingraverat på en liten mässingsplåt, klockan hade för mej ett ansikte och det var det sista jag såg innan jag somnade, för min säng stod utmed den motsatta väggen. Jag hade en utdragbar spjälsäng med metallstänger och mässingsknoppar i hörnen och de smakade illa då man slickade på dem.

I rummet fanns också en byrå med spegel målad i björkfärg och en bokhylla. Bakom dörren till rummet förvarades en hopfällbar säng och en del sängkläder som skulle ut varje kväll, symaskinen och en pappkartong med mina leksaker.

Det fanns inga fler barn i huset men en dam på en trappa hade en foxterrier. I 10:an mittemot fanns en flicka som var ett par år äldre än jag och även några äldre barn som hade annat att göra än att leka på gatan. I fina 4:an fanns en till hund, en tax, och den tillhörde kompositören Adolf Wiklund. Hundarna var en sorts kontaktmöjlighet, man ringde på hos ägaren, neg djupt och frågade om man fick gå ut med hunden. Det hände att man fick gå ut med foxterriern men Adolf Wiklunds tax fick aldrig gå ut med någon annan än sin husse. Ändå fortsatte man att ringa på.

I kvarteret bredvid fanns ett nybyggt huskomplex med metallklädda pelare i entrén och synlig hiss med glasväggar runt och många ingångar längre in på gården, man hade bebyggt nästan ett helt kvarter med HSB-lägenheter. Min vana att gå runt och orientera mej var inte så lyckad här. Den fina pelargången in till lägenhetsområdet var öppen och inbjudande med tobaksaffär, skomakare och sybehörsaffär som låg i entréplanet och huset böjde av in mot en fin nyanlagd gård med buskar och grönt. I de moderna lägenheterna fanns familjer med barn, särskilt småpojkar och de hade tagit som sin uppgift att bevaka så att inga obehöriga kom in på deras område. En var värre än de andra, han hette Hasse och var alldeles vild och hans knytnävar var vassa, där fick jag hårdhänt stryk. Han fick senare sällskap med en annan stridsglad pojke som kom att bli skådespelare och jag har aldrig kunnat gilla honom. Men jag lärde mej att se mej om mycket noga innan jag gick till tobaksaffären eller någon annanstans utanför min port. De hårdhänta var ju inte alltid där, så ibland var det lugnt men det hjälpte inte att bo länge på platsen för att till slut bli bekant med dom, de förblev arga främlingar och som uppväxta stod de sedan på pass ett par tre åt gången med händerna i byxfickorna och höll uppsikt över gatan.

Här låg Lissenkos fina tobaksaffär

och sybehörsaffären

Det var vanligt att det fanns affärer i de gamla husen en halvtrappa ner, inte i vårt hus men mittemot fanns mjölkaffär och specerier, en fru Åkerstedt – Åkerstedtskan hade dem och det fanns en nedgång till mjölken och en till specerierna, så hon sprang upp och ut på gatan och fram och tillbaka mellan de båda avdelningarna hela dagarna. Hon kom att få konkurrens av Konsums tre butiker för mjölk, kött och specerier runt hörnet, de låg inte i källarplan utan ett par trappsteg upp och där fick man återbäring på kvittona. Hos Åkerstedtskan kunde man få skriva upp och betala i slutet av månaden, men det var något som blev fel en gång och då blev det Konsum i fortsättningen för oss.

Jag gick ofta ärenden, det var min ständiga fråga, kan jag gå något ärende? Då kom jag ut och fick anledning att se mej omkring och kanske träffa på någon att vara med. Alla sorters affärer fanns i kvarteren omkring. Apotek, blomster, sybehör, färghandel, läderhandel, klockor, klänningar, konditori, fisk, kaffe och ölkafé och systembolag. Bredvid tobaksaffären fanns fiskaffär med vattenfall på fönstret, därbredvid en tapetserarverkstad som innehades av en gubbe med stor ölmage som oftast stod i dörren och som kallades “lackerarn”, vet inte om han kallades det av flera i grannskapet, det var föräldrarnas namn på honom.

Den här dörren uppfylldes ibland av ”lackerarn”

Polishuset och rådhuset var också nära och utanför portalen till polishuset stod alltid en uniformerad polis. Ridande polis klapprade ut och in genom porten och man kunde följa på ljudet precis hur långt de kommit. Men den gården kom man inte in på. Rådhuset hade en låg mur runt byggnaden av ölandssten och den gick man hellre på än på trottoaren. Små gräsmattor och någon sandlåda fanns innanför muren och någon buske men inga blomrabatter. Här var ganska neutral mark, det var ingens område och det var lugnt att vara här.

Sen fanns Kronobergsparken två kvarter längre bort. Den kom att bli den närmaste naturen för mej, den var full av slingrande vägar, buskar och växter blev bekanta, dofterna och smakerna inte minst på de olika halvgiftiga bären om hösten. Man tog sig till gungorna i sydvästra hörnet av parken, där fanns alltid någon att vara med, vill minnas att det förutom sandlådor och klätterställning även fanns en plaskdamm men jag är inte säker. På vintern spolades en stor grusplan längre mot norr till skridskois och backen ner dit från en ännu högre nivå spolades till kälkbacke med vallar. Isen var belyst och full med åkande på eftermiddagar och kvällar. Det tog bara några minuter att gå från oss till isen och där höll jag till så ofta jag kunde.

.

Läs mer …

Söndagsskoleutflykt

När jag skrapat minnet på hågkomster och skrivit ner de tydligaste, känns det som om jag tömt huvudet, men rätt som det är dyker ett namn eller bilden av en plats upp som jag inte anade att jag hade kvar.

Det var när vi bodde i Svartbäcken, alltså var jag 7 år och flera barn jag träffade gick i söndagsskola. Där fick man bilder att samla på, en för varje gång man kom. De var bland annat av Jesus med utsträckta armar och änglar, mer minns jag inte. Varför gick inte jag i söndagsskola? Hemma hade jag aldrig hört någon tala om Jesus eller Gud annat än som utropet “åherregud” eller “herrejössesduminskapare” när något var upprörande.

En flicka jag lekte med frågade om jag ville gå med henne till söndagsskolan och jag frågade mamma om det gick. Hon sa “mjaa om du vill det så” och då gick jag med. Vem som bedrev undervisningen vet jag inte nu men det kan ha varit Frälsningsarmén.  Jag kommer inte heller ihåg något av budskapet mer än att man talade mycket om Jesus och när vi kom till utdelningen av bilder fick alla kort utom jag för jag var inte föranmäld till gruppen på rätt sätt. Men om jag ville vara med på riktigt så kunde jag komma på en utflykt, som snart skulle bli av. Det var något större vårmöte med både söndagsskolebarn  och vuxna och man for till en plats  i trakten kring Graneberg. Allt var nyutslaget och grönskande, solen gassade och det var vårens vackraste dag.

Någon dag innan hade jag skrapat armbågen och jag hade fått ett bandage med gasbinda och ett plåsterkryss över och nu ville jag inte längre åka med för jag ville inte visa upp det tydliga bandaget. Mamma sa “du har ju koftan på dej så det syns ju inte”. Okej då, på med koftan och så jag åkte med. När vi kom ut i grönskan den sköna vårdagen blev det snart varmt och alla tog av sej sina varma ytterkläder, man lekte och hade roligt, men jag satt kvar på en bänk och behöll koftan på. Flera tyckte synd om mej och försökte få med mej på allt roligt men nej, ingen fick se min armbåge och börja fråga vad jag hade gjort, tanter kom och försökte resonera förstånd med mej för att den vägen få av mej koftan men jag blev kvar och svettades. Jag åt mina medhavda smörgåsar men man nådde mej inte och jag kände ingen mer än flickan som lockat med mej och hon syntes ingenstans. Efter den utflykten var intresset för söndagsskolan och deras bilder borta, inte på grund av att de varit otrevliga utan för mina egna idéer om att inte kunna ta av koftan och göra ett bandage synligt.

Trots att jag nu inte hade behov av söndagsskola och trots att föräldrarna var och en på sitt håll fjärmat sig från det kyrkliga och kanske genomskådat de kyrkligas fasader och avhållit sig helt från att prägla mig med böner och hot om helvete, så hade nu ändå Gud och Jesus slunkit in i huvudet bakvägen så att säga, genom kompisarna. Barnen som gick i söndagsskola visste vad som gällde och berättade tvärsäkert om Gud som kunde se och höra allt, man får inte ljuga, då kommer man inte till himlen, man får inte svära, då blir tungan svart, Gud ser till och med vad man tänker, man får inte göra Jesus ledsen och om man ändå gör fel så räknar Gud felen och man fick inte göra för många osv. Gud och Jesus var auktoriteter som bestämde över hur vi skulle leva och om vi bröt mot reglerna så blev vi bestraffade. Även om jag inte kunde avgöra hur riktiga de här uppgifterna var, kom de med på den inre kartan över vad som kanske var möjligt och de kan ha utgjort fröet till samvetet som hållit generationer före mej på plats.

Utan att senare ha besökt någon söndagsskola så kom skolan och spädde på med Gud och Jesus varje dag under hela skoltiden. Psalm och betraktelse varje morgon med läraren som spelade på orgel i klassrummet och vi sjöng psalmverser vi lärt oss utantill som hemläxa. Det skedde i folkskolans alla klasser och varje morgon i realskolans morgonböner var det psalm och betraktelse. Vi blev ständigt pumpade med det rätta sättet att handla och leva och med den Allseende i luften omkring oss. Jungfrufödseln och uppståndelsen var för svåra att förstå och rörde inte en själv och hade hänt för så längesedan, men att Gud kunde se allt och in i våra själar, det var både kusligt och svårt att värja sig mot, kunde han sen också komma ihåg allt, så skapades en ständig och växande skuld.

Därför blir minnena svårare att beskriva efter att skolan börjat, det blir mer förhandlingar med ett inplanterat samvete och jag känner mej inte längre lika oskyldig som innan jag hörde talas om Gud och Jesus och Himlen och den funktion de stod för.

Stenby – Lenaberg – Vattholma

En cykeltur i Uppsala omgivningar förde oss genom Stenby i Vattholma på hemvägen. Ett häftigt åskväder med ösregn fick föräldrarna att vilja gå under tak och de höga träden i Stenby skulle vi inte stå under. Vi knackade på i en röd stuga med veranda, där kunde vi stå under tak och inte behöva gå inomhus och blöta ner. Vi blev ändå ombedda att stiga in medan regnet fortsatte en bra stund och vi blev bjudna på kaffe hos husägarna. Familjen i stugan bestod av mor och far, morfar och tre barn varav yngsta flickan Stina var något år äldre än jag. Det blev en trevlig eftermiddag och när regnet slutat, trampade vi (de) vidare det var fortfarande två mil kvar till Uppsala och jag satt i barnsits frampå pappas cykel. Innan vi for ifrån våra nya vänner hade pappa hunnit höra sig för om det fanns någon som hyrde ur ett sommarställe. Joo det gjorde de själva, de höll just på att göra färdigt ett litet hus just för det ändamålet och det kunde vi tänka på att komma igen till.

Så hamnade vi i Fendins lilla extrahus en sommar och jag kom att leka med de flickor som bodde intill, de hette Gun och Gerd och så Stina som vi lånade hus av. Gun och Gerd bodde alldeles intill kalkugnarna och jag tror att deras pappa jobbade där. Man köpte mjölk hos Ekholms, arrendatorn varje kväll vid klockan sex och då kom de flesta i byn dit med sin mjölkflaska och fick imätt sina litrar. Vatten hämtade man i hinkar vid brunnen på allmänningen, pumpen var klädd i rödmålat trä.

Stenby var ett gruvsamhälle står det numera då man googlar. Gruvbrytningen hade upphört och för kalkbrytningen var det bara något år kvar, endast gamla gruvhål och skalhögar vittnade om vad som pågått. Husen i byn var röda och låg på båda sidor om vägen och där bodde mest äldre människor. Flera hade arbetat på bruket, i gjuteriet eller varit bergsprängare eller snickare,

Den sommar vi bodde i sommarhuset hos Fendins fanns ett litet gäng flickor och ibland även Stinas bror Pelle som jag var tillsammans med utan att fundera över om jag var önskvärd eller inte, vi sprang i en lång radda runt bland alla ställen som de hittade på. En eftermiddag drog de iväg utför slänten ner mot kalkugnarna på en smal stig och jag försökte hänga med, men blev efter. Jag fattade inte då att de ville skaka av mej så jag satte extra fart och snubblade över en sten. När jag reste mej gjorde det ont inte i benen men någonstans i axeln. De andra hade försvunnit och jag visste inte riktigt vart, så jag gick hem och där ville jag inte berätta om att jag blivit frånsprungen och att jag hade ont sa jag inte heller något om, det skulle nog gå över.

Dagen efter skulle mamma fara på utflykt med “Kvinnoklubben” dvs Uppsala socialdemokratiska kvinnoklubb, de skulle göra en lång rundresa med övernattning någonstans och besöka kända platser och den sista var Gripsholm. Jag skulle följa med för pappa jobbade medan vi var på “sommarnöje”.Jag minns inte så mycket av resan annat än att jag nog bar mig konstigt åt så att mamma gång på gång frågade om jag hade ont men det förnekade jag. Det gjorde hemskt ont, det stack och skar och efter övernattningen begrep mamma att jag brutit något, för axeln hängde rakt ner. Resan kändes oändligt lång och jag fick ligga på en bänk framme hos chauffören för jag mådde så illa och där låg jag kvar när alla gick ur bussen och tittade på sevärdheter. 

När resan var över tog vi oss till Akademiska sjukhuset och man konstaterade att nyckelbenet var av men så tokigt att det inte gick att passa ihop två halvor, det var av nära ryggraden och nu hängde det ner och skavde på lungan. Man måste antingen öppna eller möjligen vrida ut armen och fixera den för att få allt på rätt ställe. Man valde att börja med fixeringen och kom med bred häfta och klistrade fast armen bakåtdragen och lagd utmed kroppen. Sen fick jag bli kvar på sjukhuset några dagar, så de såg att benet hamnade som beräknat, jag hade råkat ut för en påhittig läkare. Under tiden jag var på sjukhuset gick min mamma ut och frågade barnen i Stenby hur jag hade kunnat ramla så tokigt. Hon lindade väl inte in frågorna så diplomatiskt, så de blev sura och kände sig anklagade. De hade ju faktiskt inte sett mej falla och de kunde ju knappast tala om att de försökt springa ifrån mej. Då jag kom tillbaks med min fastklistrade arm ansattes jag av flickgänget med frågor om varför jag skyllt på dom för mitt nyckelbensbrott. “Vaddå skyllt?” Jag hade ju snubblat då jag sprang. “Men din mamma sa…”

Nu kunde jag ju ändå inte springa kring obehindrat så de som tyckte att jag var för liten slapp mej framöver. Jag kände också skam för det sätt jag hade drabbats på och att nu ha begränsad rörelseförmåga och att det såg konstigt ut med en tjock överkropp och en tom ärm. Så jag ville inte visa mej ute. Det där att inte kunna tillstå hur ont alltihop hade gjort var ju en lögn men den gick att hålla fast vid för ingen kunde kontrollera. Däremot kunde ju vem som helst se att armen var konstigt fastsatt så det gick inte att förneka.

Sommaren var het och det blev inget bad i ån, det fanns annars en liten badplats i en utbuktning på ån alldeles nedanför järnvägshållplatsen och man måste först lyssna efter tåg och sen fort gå på järnvägsspåret över en stålbro och ner till vattnet. Inte heller kunde vi gå till Ekeby och bada, det låg längre söderut och då måste man gå över “spången” en bräcklig lång träbro med två brädor i bredd över Fyrisån där den just förenade två åar och var väldigt bred sedan utmed ån söderut. Där var det en fin sandstrand och när man gick dit tog man saftkorg med sig.

Efter ett par veckor började häftan äta sig in i skinnet och när rätt antal veckor för fixeringen gått, skulle häftan bort och då måste man lossa på konstruktionen med bensin och ytterkanterna på häftan hade grävt ett köttigt dike runt axeln, ryggen och midjan. Det tog också sin tid att läka men själva nyckelbenslagningen ansågs som mycket lyckad. 

Föräldrarna hade blivit fästa vid den här trakten och började leta efter en bit egen mark att bygga sommarhus på. Mittemot Fendins fanns en obebyggd markremsa intill trallbanan som ingen i byn ägde och den visade sig tillhöra Uppsala Akademi. Den var mycket vacker med lövträd , en lind, hasselbuskar och en ung ek och en mängd blomster på försommaren. Efter en del skriverier blev den vår för en överkomlig summa och detta för att den ansågs för liten för permanenthusbebyggelse. Sommarhus var inget fel och i väntan på det fina sommarhuset fick pappa hjälp att sätta upp en liten kur, stor som en kolonistuga ( 4 m2 ) så att man skulle kunna övernatta på tomten medan man förberedde för nästa bygge. Den kom att få sin egen historia med oss som ägare och nybyggare och människorna i Stenby kom att påverka oss och ge oss insikter i hur en liten ganska tillstängd ort kan fungera. Vi flyttade till Stockholm 1937 och om vintrarna drömde vi sedan om allt som skulle göras med och på den lilla tomten i Stenby. Men det sträcker sig över 30 år så det kommer en annan gång.

Det här skulle kunnat vara just badplatsen nedanför Stenby med järnvägen i bakgrunden men det är en annan utbuktning av samma å dvs Fyrisån innan den blir egentliga Fyrisån. Det här biflödet heter Vattholmaån. Foto Conec. Bilden hämtad från Uppsala Kommun -Naturområde.

Stjernhjelmsgatan 13 A och B var två fastigheter som jag tror ägdes av staden, det var gulaktiga träkåkar med bruna knutar och ett antal radhusingångar. Vi hamnade där som en nödlösning, då en förväntad förflyttning till Stockholm blev uppskjuten för pappa i ett år.

Vi bodde på nedre botten och det fanns en liten grön plätt utanför ingången som på nutida radhus och den avgränsades till nästa ingång av en häck. Utmed häcken fanns en rabatt med höstrudbeckior, de blev två meter höga och blommade sent, stjälkarna blev gulbruna och spretiga och längst upp satt små gula blommor och nickade. Även om blommorna var trevliga att se på nära håll, gav de ett torftigt intryck och jag har aldrig kunnat förlika mig med dem.

Höstrudbeckia Rudbeckia laciniatahttp://lukjanov.se/images/garden/Perenner/H%C3%B6strudbeckia.jpg

Järnvägen, norra stambanan gick alldeles nära där vi bodde och utmed den fanns lite åkerrester och ett osått fält. Där kastade pappa ut tidningar precis som i Malung, då han for i kupé mellan Stockholm och Gävle Något kvarter norrut fanns en hållplats på järnvägen som hette Löten,där kunde man stiga på och åka till platser som Gamla Uppsala, Norrby, Årby, Storvreta, Edshammar, Lenaberg och Vattholma och ända till Skyttorp. Det gick flera gånger om dagen och det var alltid många med tåget. Vi hade fått bekanta i Lenaberg under en cykeltur. Det var när vi sökte tak över huvudet vid ett häftigt åskväder som vi blev bekanta med en familj och dem åkte vi till ibland. Man steg av vid Lenaberg det var stationsnamnet men byn man kom till hette Stenby och den var ett gammalt gruvsamhälle. Nere vid järnvägen med eget stickspår låg två kalkugnar. De var fortfarande i bruk då vi första gången kom dit. Man bröt kalksten några kilometer upp i skogen i ett par jättelika avlånga gruvhål, Stenby kalkbrott och Lenabergs kalkbrott och de hade använts ända sedan 1300-talet. Dit gick en trallbana med vagnar och sedan 1907 drogs de med en linbana, tomma vagnar från ugnarna till gruvhålet och fulla med kalksten åt andra hållet och hastigheten kunde kontrolleras. Sista biten gick de över landsvägen på en träkonstruktion innan de tippades för bränning. Om man googlar på Lenabergs kalkbruk får man veta att de slutade bränna kalk 1937 och att i början bröts “marmor” men mot slutet av gruvornas tid var kalkstenen för grå för att ens passa till kalk.

Googla på Lenabergs kalkbrott och gå på åttonde rubriken: Uppsala kommun sockenförteckning LEN033 så kommer en fin genomgång av naturen kring gruvhålen.

Då jag letade upp husen vid Stjernhjelmsgatan nyligen, var de vitmålade och häckar och rabatter var helt borta. Det som  såg torftigt ut för mer än 70 år sedan såg om möjligt ännu torftigare ut nu.

Stenby och Vattholma kan få sina egna minnesrader senare.

1937 var det dags för flytten till Stockholm och Hjärnegatan 9.