Brittakarolina's Blog

Vi kom till Almtuna 1935, det var då ett nybyggt område med hus i funkisstil, men det fanns också några äldre villor med uppväxta fruktträdgårdar. På Solrosgatan 6 hyrde vi övervåningen i ett hus och marken omkring var ännu oplanterad, så det var mest lervälling och klet utanför huset. Ett par små skjul för redskap från byggtiden stod ännu kvar mellan gårdsplanerna. Jag hade hunnit bli nästan sex år och de barn som bodde i husen intill var pojkar. Vi klättrade upp på skjultaken och hoppade ner i leran, vi lekte “vem törs” och jag tordes allt.

En av pojkarna jag lekte med var något yngre än jag och i leran mellan skjulen kom han en dag och delade ut flygblad, som han knyckt inne på sin pappas kontor. Jag kunde tydligen läsa för det var en bruksanvisning för hur man skulle handskas med springmask. Pappan var förmodligen läkare. En annan pojke berättade vad han visste om, vad man måste göra när man gifter sej. Jag funderade och frågade var det skedde, i kyrkan eller i rummet bakom, fick alla titta på eller ..? Sen kom frågan “vem törs”. Jag tordes förstås men pojkarna tvekade och tystnade och gick sen hem till sej den ena efter den andra utan att våga.

Hästar användes fortfarande för att dra kärror vid den här tiden och om de fick vänta för länge på något ställe, hittade de själva en grästott att tugga på. Jag samlade ihop en bukett med saftiga röllekor en gång och bjöd en häst som stod på Vildrosgatan med kärra men den vred undan huvudet och ville inte ha. Då prövade jag med ett fång bruna vissna röllekor från förra året som genomgått en vinter och var stela och knastriga. Då åt hästen som om det varit en delikatess. Lärdom: hästen äter inte allt som är grönt.

Föräldrarnas liv minns jag väldigt lite av och hur Lennart hade det har inte heller satt djupa spår, han var ju 9 år äldre än jag och gick ett påbyggnadsår i det som hette högre folkskolan och var inrymt i Prinsens skola på Kungsgatan. Min mammas ursprungliga roll hos pappa hade varit hushållerskans och ekonomiskt kom den även i fortsättningen att vara det. Hon tilldelades en hushållskassa av pappa och den skulle räcka till mat och om kläder skulle inhandlas fick hon gå och be om extratilldelning. Det kunde då hända att det inte fanns något att få och då blev det bråk. Men även om det fanns blev det bråk. Min pappa såg dessutom utgiften för Lennarts underhåll som onödig, Lennart växte och åt mycket och han behövde kläder. Tillsammans med okända åtaganden i samband med pappas tidigare familj och hans behov av tröst på ölkafé på väg hem från jobbet, blev det inget kvar av hans postiljonlön. Därför vande jag mig tidigt att inte be om något. Mamma hade symaskin och hon tog vara på allt slitet , lagade eller sydde om kläder för att minska behovet av nyinköp. Man hyrde också ut ett av rummen i lägenheten till en “inneboende” och den inkomsten fick dryga ut hushållskassan. Mamma var dessutom smålänning och de är ju kända för sin förmåga att få pengar att räcka och “det är inte inkomsterna som gör en rik utan det man kan låta bli att ge ut“.

Eftersom jag ansågs som ganska ensam skulle jag få börja i kindergarten för att få lite organiserad samvaro med andra barn. Nu i efterhand har jag försökt hitta var denna kindergarten låg och när jag går vägen dit i minnet, kommer jag till Salagatan och när jag går dit i verkligheten kommer jag till Salagatan 21.

Uppsala stadsarkiv säger att det inte finns några uppifter om kindergartenverksamhet på 30-talet Men i en dödsruna över rektor Eva Netzelius som nyligen avlidit 97 år gammal kan man läsa att det fanns en kindergartenlinje vid Etisk-pedagogiska Institutet år 1929-30 och då skrevs Eva Netzelius in, 1945 blev hon institutets föreståndare och 1962 blev hon institutets första rektor. Tankar och idéer för verksamheten hade sin grund i Friedrich Fröbels idétradition: http://www.forskolenatet.se/?page_id=34

och när man läser vad det innebär kan man tro att det var något ditåt man strävade med den kindergarten jag kom till.

Kindergarten låg då inne på en gård på Salagatan, man gick in genom ett plank och det växte höga träd på gården och i ett tvåvåningshus med öppning åt norr fanns “Tant Lisa” och hon tog hand om kanske 18-20 barn i c:a 5 timmar om dagen.

Mamma gick nog med mej den tradiga vägen från Almtuna förbi Vaksalaskolan till Salagatan och in genom dörren i planket. Tant Lisa hälsade på alla barnen en och en och sedan gick man upp en trappa och ställde ifrån sig sitt smörgåspaket vid sin plats.  Exakt hur dagen sedan indelades minns jag inte men man lekte olika lekar, sjöng och när Tant Lisa spelade piano, delades trianglar och tamburiner ut för att alla skulle vara med i musiken.

När man ”arbetade” eller åt satt man kring ett långbord som gick utmed hela södra väggen, vi var placerade och om det blev lite oroligt någonstans gjordes omplaceringar. Det var väldigt lite fritt spring i lokalen, man höll alltid på med någon uppgift eller någon lek. Det fanns flera varianter av “arbete” vi skulle syssla med. Ett var att fläta korgar och det började med att man fick pappskivor klippta till någon kontur av höna eller annat djur och med hål utmed kanten där vi skulle trä in pinnar och koppla ihop till ett “skelett” med en likadan skiva. Sen skulle pinnarna fyllas med ett flätverk av orangea pappersband och när det var färdigt hade man en korg att lägga saker i. Pinnarna ramlade lätt ur hålen och de orangea banden färgade av sig om man blev blöt om fingrarna.

En annan produkt vi höll på med hela terminen var en garnboll. Den var påbörjad och låg med 20 andra i en korg som togs fram till ett “slöjdpass” . Man hade pressat ihop papper hårt och lindat ett bomullssnöre kring så den såg ut som en skalad apelsin. Med ullgarn skulle bollen kläs på stygn för stygn och garnet fästas kring snörena, det var många moment, trådar klippas och garn träs på en trubbig nål och sen skulle nålen komma rätt. Man kunde växla färg på garnet men bara när Tant Lisa tillät. Jag tyckte efteråt att bollen var oanvändbar, den hade ingen studs och det skulle en boll ha. Trots att de här “hantverken” inte var lustframkallande i stunden så gav de någon sorts vana att hantera något som gick långsamt och det var ingen som protesterade, alla gjorde som de blev tillsagda.

Vi hade också en matrast och då kom våra medhavda smörgåsar fram. Mjölk serverades och ibland tror jag att vi fick choklad. Jag hade en liten pappväska med lock till smörgåsarna, som bestod av två dubbla knäckebrödsbitar med ost, rökt kött eller korv på. En dag då jag fällde upp väsklocket slog det i munnen och en framtand föll ut som en båge i luften. Den skulle ändå ut, men det gick fortare än väntat.

Efter maten värmdes vatten och två plåtbaljor togs fram och mjölkmuggarna skulle diskas. Alla skulle delta på något sätt, någon fick diska, någon skölja, några torka och några ställa undan.

Vi var också ute på gården och lekte, det var “björnen sover “och “bro bro breja” och andra både lekar och ringlekar som jag vet att jag gillade men inte minns vad de hette. När dagen var slut vill jag tro att jag gick hem själv, det fanns nästan ingen biltrafik och inga andra faror utmed vägen, men jag undrar om inte mamma ändå mötte mej.

Almtuna har numera uppslukats av Fålhagen och finns inte längre som stadsdel. Vi blev kvar där i ett år och flyttade sedan till Svartbäcken norr om stan till Stjärnhjelmsgatan 13 B.

Korskovall Melampyrum cristata

Lergropskanten på vår sida var vänd åt söder och på våren då solen gassade, slog de första tussilagorna ut där. Jag plockade och plockade. För att komma till mark där man kunde se blåsippor och vitsippor fick vi ta en spårvagn från Stora torget till Grindstugan och gå ut i den stora skogen söderut. Där var hela marken blå av sippor eller vit, det berodde lite på  när man var där eller var.  Buketterna man plockade slokade innan man kom hem men rätade upp sig då de kom i vatten. Lite senare på våren  lagom till Mors dag i maj vallfärdade man till Kungsängarna och plockade stora mängder av kungsängsliljor, det fanns så det räckte åt alla, hela fält med lila eller vita klockor på långa skaft. Svårt att tänka sig att de skulle kunna utrotas. Men det gick inte att ha dem inne på natten, då fick de stå på verandan, de luktade väldigt illa.

Kungsängsliljor       hämtade på http//farm4.static.flickr.com/3026/246465…

Mamma pekade ofta på växter och sa vad de hette om inte annat så på småländska. Och namnen fastnade. En gång när vi hälsade på hos Jenny och Kalle vid deras sommarställe i Svia var en kusin till Ingrid också på besök, han hette Karl-Henrik Tapper. Han var några år äldre än vi och gick i läroverk och gällde för att vara mycket klok. Han tog sej an oss flickor och gick med oss ut i markerna på en exkursion och visade oss det han tyckte var roligt, växter och han kunde namnen på de flesta. En röd växt som han hade koll på var sällsynt och hette korskovall och den fick vi titta extra mycket på, jag har aldrig sett den sedan dess men om den står i min väg någon gång så känner jag igen den.  Den påminner något i färgen om pukvete som vi sett en hel del av på Gotland.

Karl-Herman var den som Olrog sjunger om i sin visa ”Wedholm och Tjocka Lasse, Karl-Herman och jag” enligt mamma. Hm. Det finns flera bud om vem det kan ha varit. Karl-Herman Tapper blev senare folkhögskolerektor och var även ordförande för en proposition om utbildning på musikområdet 1977, så han kan mycket väl ha spelat på krogen Snuvan med Olrog och önskat att få spela ”bättre musik”.

När hösten kom var det tid för den fjälliga bläcksvampen, den växte i stora mängder på den leriga marken, bara de unga exemplaren dög att anrätta och de både växte och åldrdes fort. Stekta med smör var de en läckerhet och fortfarande blir jag upprymd av att se fjälliga bläcksvampsfamiljer  tränga upp ur marken på leriga åkrar. Lite finare svamp var snöbollschampinjoner och de växte någonstans bortom Björkgatan, de mängder man plockade ter sig overkliga idag, man bar iväd champinjoner i tvättkorgar fyllda till brädden.

Vi fick främmande ibland som moster Hilma och hennes kompis Anna Müller och en gång kom min halvsyster Ingrid. Det var nog en av de första gångerna jag träffade henne, hon tyckte nog inte riktigt om att pappa dragit på sig en ny familj men nu träffades vi.  Ingrid kom med en man i sällskap han hette Per Johannes, han såg lite äldre ut men de verkade vara ett par. Jag tror de hade med sig en ask med byggklossar som present åt mej. När kaffet var urdrucket och samtalsämnena började tryta ville de att jag skulle börja leka med klossarna. Just då lockades jag inte och de lekte själva i stället och de hade fullt sjå med varandra och då gjorde jag mig osynlig och gick under bordet. Där blev jag sittande och svarade inte på tilltal så länge de var kvar. Per Johannes, kan jag se nu efteråt, förekom i många sammanhang, han var lärare och författare och en mång-kulturell person men han och Ingrid upphörde att vara ett par.

Av någon anledning skulle vi flytta från Petterslund till Almtuna. Det låg inte så långt bort, men husen där var nybyggda och en del ännu inte färdiga. Vi hade gått och tittat på området och det gällde nog att få bo i ett hus utan fukt.              Möblerna lastades på ett lastbilsflak och jag önskade mest av allt att få sitta på flaket när vi åkte. Det skulle vara höjden av frihet och självständighet att få sitta där och jag försäkrade mej gång på gång (tjatade) om att jag skulle få göra det.  Mamma sa ja ja och hade väl annat i huvudet i flyttröran och när sedan bilen var färdiglastad och vi skulle åka, försökte hon dra in mej i förarhytten. Nej nej, jag skulle ju få åka på flaket !  Neej det går inte, det kan man inte. Joo men du sa ju ja och att jag fick.  De fick inte in mej och jag gallskrek och till slut sa mamma, jamen då får du väl gå själv då, för det var hon ju säker på att jag inte kunde. Men jag såg möjligheten att slippa sitta i den förnedrande lastbilshytten och gick eller snarare halvsprang till Almtuna. Jag visste vägen till Solrosgatan 6, vi hade ju varit där och då bilen kom ikapp mej nästan halvvägs och man försökte locka mej, svarade jag inte. Jag var arg och förorättad. På något vis fick de ändå in mej i hytten och klämd mellan föraren och mamma blev jag tvungen att sitta och hålla en brunröd pergamenlampskärm i knäet. Total ofrihet.

Min pappa hade svårt att komma överens med hyresvärden, jag vet inte vad de hade emot varandra. Han använde inte värdens namn då han talade om honom, han sa ”den där bläckfisken” och jag kan tro att det hade något med djurets förmåga att ta för sig med många armar men det förstod jag inte då, visste inget om bläckfiskar. En dag knackade det på dörren och  in i köket kom värden och frågade efter pappa eller mamma. Mamma var längst in och höll på att bädda, så jag ropade så högt jag orkade ”mamma, det är bläckfisken”. Vad säjer du barn? ”Bläckfisken är här mamma”. Mamma kom farande med fart, knuffade och föste in mej i rummet bakom och drog igen dörren. Jag hörde hur hon pladdrade något om min fantasi.

Huset var kallt och fuktigt och min mamma fick lunginflammation. Hon kom in på Akademiska sjukhuset och var en bland de första som behandlades med sulfa, så hon överlevde. Men det tog flera veckor och under tiden fick jag bo hos en grannfamilj Kalle och Jenny Tapper, mycket rara och ordentliga och de hade en dotter Ingrid, något år äldre än jag. Jag fick uppleva ett lite annorlunda sätt att leva. De var godtemplare och man läste aftonbön på kvällen. Jag blev tvungen att tvätta halsen hos dem, ansiktet gick väl an men halsen…

På vintern frös lergropens vatten till en stor skridskois men den var lömsk, så det måste frysa rejält innan den gick att åka på. Sen bildades det runda brunnar lite här och där, jag antar där sumpgasen letade sig upp och där kunde man plurra. Det spelades bandy på isen och där var mängder av större barn, men jag fick inte gå dit och hade heller inga skridskor. Lennart brukade vara där med de större och om han skulle komma hem fick jag gå ner och ropa på honom och det var tillåtet.       En eftermiddag då mamma låg på sjukhuset och jag bodde hos Kalle och Jenny ännu närmare gropen, prövade jag att gå ner en gång trots förbudet, jag såg de runda brunnarna med gulbrun sörja kring och dem gick det ju att undvika, men sen glömde jag väl hur jag gick och plötsligt hade jag klivit rakt i ett hål och sjönk. Ingen såg mej och jag tog mej jättefort upp igen men var blöt till midjan. Nu blev jag rädd. Det här blev svårt, för hur skulle jag kunna komma hem till Jenny och Kalle och dölja att jag var blöt. Så jag hoppade kring och låtsades att inget hänt och tänkte att det skulle torka av sig självt. Men några större barn dök upp och såg mej och fick mej att gå hem till Jenny och där blev jag inlindad i en varm filt medan kläderna torkade. Det blev märkligt nog inget hallå om vad jag gjort, ingen frågade eller förebrådde mig eller nämnde något för mamma senare, mitt dopp förtegs helt. 

Skridskor var något jag önskade mej och drömde om. Lennarts kunde jag inte låna, de var för stora och jag ansågs för liten för att ha egna. På gåren bildades vattenpölar som när det frös blev småisar som man skulle kunna åka lite på. Jag försökte tänka ut någon sorts ersättning för skridskor att sätta under fötterna för att kunna glida på men det var inget som passade. Jag hämtade ett par kluvna vedträn i vedlåren och band fast dem med snören under pjäxorna och gav mej ut på pölarna och halkade kring. Det gick dåligt, gled inte alls, jag trodde att jag var ensam med min dröm och mitt låtsasåkande men föräldrarna såg mig inifrån fönstret och ett par dagar efter åkningen på vedträn kom pappa hem med ett par skridskor i min storlek. Lyckligare än jag blev den gången kan man nog inte bli.

Lite till om Peterslund kommer.

Bilden av spårvagnen hämtade jag i Carl-Olof Linds vykortssamling av spårvagnar i Uppsala http://www.colind.se/us/bilderbok.htm , bilden förstoras om man klickar på den. I huset nr två från höger bodde vi och i huset med raka sidor alldeles till höger om spårvagnen bodde familjen Kalle och Jenny och Ingrid  Tapper.

Själva flytten till Uppsala minns jag inte och jag vet inte varför man valde Petterslund att bo i, möjligen var det låg hyra som avgjorde valet. Eller man sökte sig till områden där man visste att folk av ens egen sort bodde. Då jag söker på nätet efter Petterslund hittar jag en skrift med titeln: Petterslund, en arbetarstadsdel i Uppsala vid början av 1900-talet. Den har jag beställt från arbetarrörelsens arkiv.Det nya hemmet låg i nedre planet av en villa på Lindgatan 9 där ägaren bodde på övre planet, huset finns ännu kvar. 1933 var det här utkanten av staden och ett kvarter längre österut låg öppna och blåsiga gärden ända upp mot Vaksala kyrka. Söderut gränsade kvarteret mot en vidsträckt djup lergrop där man hämtat lera till ett tegelbruk intill och vars djupare del numera var vattenfylld. Det var en farlig plats som man skulle akta sig för. Det hade börjat växa vass kring de nedre kanterna så tegelbränningens tid var kanske förbi. Utmed västra delen av kvarteret gick en spårvagn från Vaksalagatan mot Almtuna och jag har hittat en bild på nätet där man ser en spårvagn utmed övre lergropskanten.

Göran Engemar i Uppsala skrev: Bilden är tagen vid nuvarande Österängsgatan. Till höger ligger numera Österängens idrotts-plats. Den ligger i en gammal lergrop och gropens slänt ses framför husen i bakgrun-den. Husen ligger vid nuvarande Petters-lundsgatan. Till vänster om bilden låg ett tegelbruk. I bildens nedre vänstra hörn skymtar ett räcke som förmodligen tillhör en bro som gick över en liten järnväg som drog lervagnar från lergropen/Österängens IP till tegelbruket. Tack Göran!

I norra delen av kvarteret som var Vaksalagatan, fanns en del affärer, mjölkaffär och kooperativa och spårvagnshållplatsen, de husen har rustats upp och är kvar. Kerstin Ekman har låtit sig fotograferas med dem som bakgrund, hon skrev en bok 1967, där Petterslund fått ugöra platsen för handlingen. 

 

Jag är född i Malung i Dalarna år 1929. Det var ett kallt år, min mamma brukade säga att inte ens ringblommorna slog ut på sommaren det året. Då jag föddes bodde föräldrarna i Lillmon på nedre botten av en äldre gård och där det hände att korna tog sig in genom dörren och vandrade ut i köket och där det blev ett liv och skrik och hårda röster, när korna skulle vändas och fösas ut igen.

Min pappa var född i Hälsingland och hade haft en familj med fru och fyra barn i Lima i Dalarna tidigare, men frun dog och pappa blev änkeman. Tre av barnen var nu vuxna och det fjärde var omkring sexton år, pappa arbetade vid posten och åkte i postkupé med obekväma arbetstider, och efter att ha varit änkling i mer än tio år  annonserade han efter en hushållerska.

Min mamma var född i Småland och hade en son från ett tidigare gifte och hon försörjde sig och sonen på  att hushålla för olika syskon till att börja med och senare att arbeta på ställen där ett barn inte utgjorde ett hinder. Hon sökte arbetet min pappa hade annonserat om och fick det och flyttade till Dalarna.  Pappa hade beskrivit sig som nykterist, så hon kände sig trygg. De kom till Lillmon i augusti 1928, pappa Olof från Lima den 1/8 och Mamma Ida från Ytterhogdal den 20/8 med sin son Lennart.

Efter en tid blev Ida med barn och man kan se i Malungs lysningsbok att det lyste för paret i juni och juli 1929, men då jag föddes i augusti hade man ännu inte gift sig. Då jag skulle döpas och paret beställde tid för dopet, undrade prästen om det inte vore klädsamt om Stenberg gifte sig med modern och då gick han med på det. De gifte sig i november 1929.

Det var inte lätt att komma till Malung som en utsocknes, till skinnarbygden och tala med smålandsdialekt, grannarnas språk var Malungsmål och dessutom tillkom skinnarspråk.  Det gick väl an för en vuxen att hantera språksvårigheten, den gav man sig inte öppet på men det var värre för min bror Lennart. Han hade mycket emot sig och skolbarnen var obarmhärtiga, först var det hans språk, sen var han styvbarn och utan förankring i bygden med gårdsnamn eller annan släkt så han fick mycket stryk och sönderrivna kläder. Från Lillmon minns jag egentligen bara korna i köket och att jag lekte med några äldre barn och tävlade med dem om att sitta i gropar i en dikesslänt. Jag fick flytta på mig då någon annan ville ha min plats men jag passade på sitta där jag ville så fort det var ledigt.

Vi flyttade efter 2 år till Mobyn eller Norra Mon, någon kilometerlängre norrut och hyrde där en bottenvåning i ett rött tvåvåningshus ganska nära älven, järnvägen och landsvägen. Mittemot oss på andra sidan landsvägen låg flera skinnargårdar och där var jag välkommen in när de satt och sydde handskar och annat.  Där pratade man mig full med ett språk min mamma inte förstod. Min pappa frågade ”vad säjer ungen” och mamma beklagde sig ”hon har varit inne hos Stässkes hela dan och jag begriper inte ett dugg”. Jag minns det inte helt själv. Men en annan händelse kommer jag ihåg tydligt.

Jag var ute på gården med en dockvagn eller kärra med två dockor i. Den ena var Pelle dockman med krossad näsa och den andra var en urgammal sliten sak som hette Lisa. Plötsligt tog vinden i och blåste av Lisas hatt och den for iväg  över landsvägen. Den rullade som ett litet hjul och jag sprang efter så fort jag kunde för att stoppa den. Sen hörde jag ett brak och gnissel och folk kom rusande och viftade med armarna. En bil hade fått bromsa upp för mej och jag hade haft änglavakt – dockhatten var räddad och jag hade sånär blivit överkörd. Nu i efterhand undrar jag hur många bilar som kunde ha passerat där per dag 1932 och vilken hastighet kan de möjligen  ha haft.

Dockan finns än, hon har legat på tur att rensas bort vid flera flyttningar, men det är någor rörande över henne som kanske gör att hon fått vara kvar. Kroppen är sydd i grå flanell och den är stoppad med flock och det gör att jag tror att den har sitt ursprung i Vetlanda. Min morfar var färgare och stampen där man beredde tyger låg alldeles intill färgeriet och därifrån fick man flock, det var tussar som bildades vid beredningen och som kunde användas att fylla i kuddar och madrasser. Efter en tid blev tussarna packade och hårda och det kändes som om man låg på en påse med suddgummin och därför är det skönaste jag numera vet att vila örat på en dunkudde.

Lisa är liten som en teskedsgumma, hon har ett celluloidhuvud varav endast ansiktsmasken och fästet till kroppen återstår, bakhuvudet är borta. För något år sedan klädde jag över den grå flanellen med vit trikå från en gammal strumpbyxa, fyllde huvudet med bomull och limmade på ett lock av plysch så att hon skulle kunna ha något på huvudet utan att det glider eller blåser av.   Ögonen var mycket bleka men konturerna av pupillena var tydliga och med en tuschpenna fyllde jag i det som en gång varit svart och plötsligt förvandlades Lisa.  Det var som att väcka henne ur minst 75 års slummer, hon fick levande uttryck, men oj, vad uttryckte hon? När jag försöker beskriva vad jag ser nu så ser jag att hon är glad, rolig, spefull, nyfiken, klok och hon har egna åsikter och mina andra dockor från senare år med vackra ansikten ser platta och innehållslösa ut brevid henne. Är det mig själv jag speglar i henne? Ja vad det än är så har det blivit viktigt att hon mår bra och inte hamnar i soplåren.

Min mamma hade en Singer trampsymaskin som hon sydde och lagade kläder med och då fick jag hålla mig undan. Hon kan möjligen ha sagt ”nu ska jag sy”  för att signalera vad som förestod. En kväll var hon ute i något ärende och min pappa hörde någon säga ”nu är det jag som ska sy” och efter en liten stund kom ett skärande tjut som bara fortsatte. Jag hade klättrat upp vid symaskinen och fått in pekfingret under nålen och vridit handhjulet så att nålen gick genom finget och jag satt fast. Jag skrek och skrek och för att trösta min förtvivlade pappa som rusat till omväxlade jag med att ropa ”det går snart över”, även det en av mammas repliker. Pappa fick loss mej ur maskinen och jag ryser fortfarande lite när jag tänker ”nål genom fingret”

Min pappa som var 1.e postiljon for i tågets postkupé och sorterade post. Tåget gick ganska nära huset där vi bodde och ibland gick vi ut och vinkade åt honom när han susade förbi. Det hände att han kastade ut en hård rulle med tidningar som vi kunde plocka upp i gräset någonstans. Det var en viss teknik med att kasta ut tidningar från tåg, han måste ta i av alla krafter, annars hade rullen hamnat för nära spåret och om rullen var för löst packad hade den flugit iväg och löst upp sig. Det var tidningar som av någon anledning inte fick returneras och då kunde kupépersonalen ta hand om dem.

Även om ringblommorna inte slog ut 1929 så ligger Malung ändå i en kall trakt. Bakom det röda huset fanns dock ett trädgårdsland och där växte potatis och ärter. Då ärtskidorna började bli synliga var det första min pappa gjorde då han kom från sitt arbete, var att gå ut och kolla hur långt ärterna kommit och om tiden var inne, att plocka och äta.  Sockerärterna behöver inte bli fulla, dem äter man platta och biter av hela skidan, märgärterna behöver bli lite runda och man öppnar skidan och drar ur ärtorna, skidan kan också ätas om man lyckas dra bort den hårda plastaktiga hinnan på insidan. Jag hängde efter pappa och gjorde likadant som han och kanhända grundades min kärlek till både ärtan och grönsakslandet här.

Vi blev kvar i Malung till oktober 1933, då pappa fick förflyttning till Uppsala och flyttlasset gick till Lindgatan 9 i Peterslund