Några sköna dagar i september, milda vindfläktar och jag siktade på att äntligen leta upp de märkliga stenformationerna som Lasse och jag råkade se på åsen i Apoteksskogen, då vi gick hem från Ingegerd i Skälby en gång för 13 år sedan.
Åsen är de sparade resterna av Stockholmsåsen, en lång rullstensås som sträcker sig från Östuna i norr till Jordbro i söder och när den går genom Stockholm kallas den Brunkebergsåsen, just här i Väsby heter vår del Vilundaåsen. Den är numera ganska urholkad genom att dess innehåll av grus, varit så användbart, en stor tillgång och spåren det efterlämnat är enorma grusgropar, där man tömt åsen på sand ibland ända ner till urberget (och där optimistiska arkeologer sökt dinosaurieben i skrevorna under sanden).
Jag går vägen från Väsby C mot sportanläggningarna och därifrån leder en väg upp på åsen och norrut in i Hammarbyskogen eller Apoteksskogen.
Då jag sneglar mot simhallen ser jag att det har tillkommit nya attraktioner bland idrottsfälten , barn av blandade storlekar åker med cyklar och sparkcyklar på banor med gupp och när jag försöker fånga dem med kameran fastnar de inte, det går för fort och de är för små.
Intill banan ligger en liten kåkstad i barnformat med Väsby industrier som tema. 
Sen går jag brant uppåt, gångvägen är asfalterad, klarar jag den stigningen så går nog resten också. De nya ytor som uppstått genom att man naggat av gruset blir så småningom beväxta och här med björk.
Första höjningen är från 19 m till 29 m ö.h., det ger en fin utsikt österut och över E4 som går utmed åsen.
Här uppe delar sig gångvägen, den till vänster leder ner igen och ut ur skogen, att gå uppför grusbranten mellan de två asfalterade vägarna kändes motigt, så jag prövade den högra vägen. Den visade sig gå genom skog men på måttlig höjd och gav ljudkontakt med E4 som följer åsen och jag kunde se mellan träden att åsen höjde sig kraftigt till vänster om mig, jag skulle nog valt att ta grusvägen mellan de två, men det rullade bra på asfalten så jag fortsatte.
Jag var inte ensam ute, joggare och folk med hundar mötte och gick om. På båda sidor om vägen lyste nyponen röda och det måste varit vackert här i juni när alla nyponsnår blommade.
En larv gick tillräckligt långsamt för att jag skulle hinna fånga den. Vägen ledde till slut neråt och gick under motorvägen till Skälbyområdet och en gren gick brant uppåt och jag kom in på den väg jag letat efter. Nu blev det vandring söderut igen och med häftig stigning.
I åsens slänt mot norr låg stenarna, stora stenar och ordnade stenar, i ring och i stor halvcirkel, block i mängder, när jag äntligen återsåg platsen, var jag så trött att jag inte orkade ta in allt.
Solen började skymmas av träden och skuggorna blev långa. Jag har inte hittat någon text som beskriver de här stensamlingarna. Är det möjligen den Hammare som givit namn åt platsen? Ungefär som de stora blocken vid Linnés Hammarby? Stenarna ser ut som om de ordnats i äldre järnålder. Då var åsen fortfarande en lång ö som stack upp över vattenytan. När man beskriver landskap från forntiden är det ofta den odlade, bebyggda och inhägnade marken man ägnar sig åt men stenamlingar i skogen nämns inte i det sammanhanget. Grusåsar har hyst många gravar från äldre tid och och jag undrar om inte den här anhopningen av sten har räddat den här delen av åsen från att urholkas.
Vägen stiger och stiger och vi når som högst 57 meter ö.h.
Och högst uppe i blåbärsriset finns ett vattentorn ! Hittar inte en rad om det bland sevärdheter i Väsby. Skånska vattentornsällskapet som fotograferat vattentorn i -Sverige har en bild men säger inte när det byggdes eller togs ur bruk. Kan tro att det är från tiden då vatten hämtades i åsen, då vi kom till Väsby på 60-talet togs vatten ur åsen, det var mycket hårt och krävde extra tvättmedel. Nu får vi Mälarvatten och det är annorlunda.
Brittakarolina's Blog 