Brittakarolina's Blog

Vi lämnade Spanien och for utmed Medelhavet mot Italien. Vi skulle få se Rivieran, det var då för tiden höjden av lyx att åka dit på semester eller bröllopsresa. Men slutet av november och början av december är ingen höjdare någonstans, inte ens på Rivieran och stränderna låg övergivna, gatorna tomma och träden avlövade. Trädgårdarna såg trötta ut men något som vi inte kände igen lyste här och där , en sorts träd med stora lysande rödoranga frukter på kala grenar, de såg ut som tomater. Vi hittade dem i fruktstånden och under namnet katchi (kaki) och vi köpte och smakade, de var väldigt söta och geléaktiga inuti och antagligen svåra att transportera. Det tog många år innan vi började se dem i våra affärer.

Lånad von Gallus Pictures

I Nice såg vi oss omkring och hittade ett hotell och bilen fick stå på en gata över natten. I vanliga fall tömde vi den helt på kvällen för att inget skulle kunna försvinna under natten, men den här kvällen orkade vi inte dra med oss allt löst  upp till rummet och morgonen därpå var bilen tömd på allt vi inte tagit med oss. Portugisiska filten var borta, vad man hämtade mer har jag glömt men den randiga har jag saknat alltsedan dess.

Vi hade nog börjat bli trötta och resan hade övergått till att bli enbart en transport till Lasses olika möten, bilderna uteblev, vi tog oss till Milano och hur det såg ut utmed vägen tog vi knappt in. Sedan Milano klarats av hade vi prickat in Bern, där skulle en handlare uppsökas och hur kom vi enklaste vägen dit? Fram med kartan och då såg vi att det gick vägar mer rakt mot Bern än andra och varför inte pröva något annat än passet över S:t Gotthard som innebar en lång omväg? Vi var inne i december och visste inte att vintern redan kommit till Alperna och att bergspassen stängdes av det ena efter det andra och att  framkomligheten på vägarna meddelades varje dag i radion.

Bild lånad från cruisarklubben.se

Så vi vek ovetande av in på vägen mot Sustenpasset utan dubbdäck (fanns inte då) och utan att ha uppfattat några varningsskyltar som kan ha funnits utmed vägen. Vi kom högre och högre och på ena sidan var en bergvägg och på andra sidan ett stup så rakt ner som man kunde tänka sej och inga räcken som kunde bromsa upp och sen den ena hårnålskurvan efter den andra. Det kändes att något var fel, vi var helt ensamma på vägen och sen kom en varningsskylt ”black ice” och ganska snart märkte vi vad det innebar. Bilen gled på vägen helt okontrollerat, då begrep vi att det inte skulle gå längre. Vi stannade, jag gick ut och tittade ner och sen gick jag bredvid och ledde den stackars PV:n bakåt ner till en krök, där vi kunde vända den och rulla försiktigt neråt och återvända till vägen över S:t Gotthard. Då hade det hunnit bli beckmörkt ute och vi var helt slut. Var vi sov den natten har vi glömt men på hotellet fick vi veta att Sustenpasset varit stängt ett bra tag. 

Vi kom till slut till Bern och delade upp oss som blivit rutin, Lasse skötte sitt och jag gick ut och kollade stan och råkade då få höra klockspelet från tornet på affärsgatan.

Lånad bild från minTur.se

Bärengraben (björngropen) innehöll levande brunbjörnar och då de anses ha givit namn åt staden Bern måste de  finnas där att beskåda. men deras tillvaro kunde bara göra en beklämd. De fanns kvar i sin grop till 2009, då man byggt en större björnpark åt dem som attraktion för turister i Bern. Björnar ska inte vara instängda bakom järngaller, inte ens med större yta kring sej.

Lånad från postkarte Bern

Vi skulle sen besöka Berlin och det låg som en fyrdelad enklav i Östtyskland med ett antal taggtrådskantade korridorer till landet utanför. Vi hade alla papper som krävdes och sen gällde det att ta sej genom en av korridorerna någonstans i höjd med Halle. Vi släpptes igenon och klockades, genomfarten fick inte ta mer än en viss tid, man fick inte stanna på vägen, inte gå av och fika, inte stanna och fotografera, inte köra av vägen in på någon sidoväg och det vi skulle kunnat fotografera var de många rovfåglarna som satt på alla uppskjutande stolpar och stänger och kurade i grådiset. Vägen gick utanför alla byar och tätbebyggelse, så vi såg inte en människa på hela vägen som tog flera timmar. I Berlin blev vi inräknade, tiden kollades och vi blev förhörda om vem vi skulle besöka och varför och vad vi hade med oss.

Då Lasse klarat av sitt uppdrag letade vi upp Gunborg, som var lärare i Svenska skolan i Berlin, hon var också syster till min bästis Birgitta. Hon guidade oss på en rundtur genom stan och pekade ut hela och raserade byggnader, man var igång med återuppbyggnad men det fanns mycket ruiner och stan lockade inte att gå ut och mysa i. Årstiden gjorde väl en del till det hopplösa intrycket. Gunborg tog ut oss en kväll på ett nytt nöje, en sorts korsning mellan restaurang och ställe där man aktivt bekantade sej med folk, borden hade nummer på ett stort plakat och telefon och om man såg någon man gillade så slog man numret till bordet och inledde bekantskapen, det var ganska pinsamt. Gunborg levde ett fullt liv i Berlin, det störde henne inte att vara instängd, hon hade jobbet att tänka på och Berlinmuren var ännu inte byggd, den kom 1961.

Då vi lämnade Berlin var det lika omständligt som att komma dit, nästan värre, vi blev utkommenderade med k-pistar att ställa upp oss utomhus på ett fält trots att det regnade, medan de gick igenom bilen. Lasse försökte få mej att sitta kvar men då blev de hotfulla och började hojta, så det var bäst att lyda. De hittade inget och då vi till slut rullade ut i korridoren mot norr höll vi andan, det här var en obehaglig episod för oss som var övergående, vi hade ett fritt land som väntade oss. Men det var en bister påminnelse om att för mindre än 10 år sedan styrde nazisterna här och och för dem som inte lydde väntade döden och även för en stor mängd av dem som lydde. Nu var det kriget över men östtyskarna som med sovjetmilitärens assistans tagit deras plats var precis lika stenhårt kalla och viftade med vapen och sköt ihjäl de olydiga. När korridoren var slut och vi åkt den på godkänd tid blev vi uträknade under förnedrande former med utkommendering och genomsökning av bilen ännu en gång. Man har faktiskt inget att sätta emot när beväpnade män med stenansikten beordrar en att göra något, om man inte är beredd att dö och det var vi inte.

Vi rullade hem till Sverige och mellanlandade som vanligt hos Birgitta och Stig i Landskrona. Det blev aldrig kallprat när vi var hos dem, allt fick nya och oväntade vinklar när vi kom igång och ett samtal när vi var på väg söderut eller norrut var alltid upplivande. De visste om vår situation och Stig frågade mej på allvar, ska du verkligen åka med honom hem nu? Ja det här var kanske  punkten då jag tillstod att jag valde att fortsätta med Lasse.

Det fria valet är ingen ny fråga för filosoferna och just idag den 5 januari läser jag i dagens DN att min gamla filosofilärare Lars Bergström har givit stoff till rubriken ”Vi gör inga fria val” för en artikel med anledning av en bok han deltar i.

Scania Dental fick ett uppsving och blomstrade och exporten gick häftigt upp efter resan. Bolagets revisor klagade på kostnaderna för resan men sa, Torsten ville ha det så här och då är det inget att göra åt. Torsten var mycket nöjd, dels med Lasses resultat och dels ansåg han nog att han räddat vårt äktenskap. Jag begrep aldrig hur manipulerad jag varit, jag trodde allt handlade om Torstens expansionshunger. Han gladde sej åt våra barn och ville se dem varje sommar på Gotland, han lär ha sagt att de här barnen är mina barn. Det har jag själv aldrig hört men mellansonen påstår det.  Jag tror det var Torstens omtanke om Lasse som drev honom och han kan ju bara ha uppfattat resultatet som gott.