Brittakarolina's Blog

Börja om

Den gamla datorn har nu helt lagt av och jag kämpar med att erövra den nya som jag skaffade redan i somras. Den fick stå oanvänd ända till för ett par veckor sedan, jag kände mej enbart korkad när jag försökte hitta dit jag ville med den. Efter många turer är den nu igång men bildhanteringen är jag fortfarande både ord-och sifferblind på. Men nu ska jag försöka.

Utflykt till Runsa

Vid (allmänna) vägens slut ligger Runsa, ett gods med ett vackert slott, ritat av Jean De la Vallée och byggt på 1600-talet intill Mälaren. Egendomen omtalas redan på 1300-talet och platsen var innan dess betydande, för inte långt från nuvarande boplats finns gravfält, en fornborg  och en av landets största  skeppssättningar. En viss ansträngning är det att ta sig till de här platserna och kanske just det gör att upplevelsen rör om i fantasin.

Det finns en parkeringsplats och vem som underhåller den framgår ingenstans, förmodligen är det jordägaren. Mellan den och skeppssättningen är odlade fält som inte får beträdas och man får följa den enskilda vägen mot Rosendal en bra bit innan man rundat åkrarna och kan ge sig upp i skogsranden. Och om inte den här pilen stod lite försynt och pekade upp  mot en nästan osynlig stig genom ett slånsnår, skulle man nog aldrig hitta fram.Det ymniga regnandet har gjort marken till en blöt lergegga och stövlar hade varit bra. Så här igenväxt har det inte alltid varit, slån blommar förföriskt vackert men växer fort och på bara ett par år höjer sej buskarna manshögt och är antagligen jobbiga att röja undan.

Då man passerat snåret kommer man upp i skogskanten och följer den med åkrar åt vänster och en brant på höger sida. Här brukar man höra mycket fågelsång men i söndags var det alldeles tyst. Efter c:a en halv kilometer brukade man förr se området med den gröna sluttningen ner mot storstenarna, nu syntes bara höga blommande slånsnår och en smal stig igenom. Just som jag kom ut ur slånskogen sjöng en näktergal så det ekade bland träden, första fågeln på hela vägen.

 Här är skeppet, det är stort och om man vill ha med hela får man klättra upp på klippan bakom men inte ens det går för berget är helt överväxt. För många år sedan var ett röjarlag ute och skalade bort allt grönt på bergväggen och då kom platsens storhet fram så det påminde lite om Delfi.

Vi har under åren haft med oss många som vi trott skulle gilla platsen och det har hänt att vi fått överraskningar. Ett år spelade en förenings knattar fotboll i skeppet och gästen från England tittade storögt på dem och sa, får dom det? Storpicknick har det varit flera gånger och man tvekar att gå nära. Den som kommer först ockuperar platsen. En annan gång när vi var där med ett kanadensiskt par plockade frun fort en bukett med prästkragar och la under tystnad på offerstenen mitt i skeppet. Gullvivorna i gräset var höga och många och den gamla apeln bland gravhögarna intill skeppet blommade med en gren. Den kändes urgammal redan för femtio år sedan men såg yngre och smäckrare ut nu. Stigen fortsätter i skogskanten och man passerar en sten med en form som vi kallade bänken eller soffan då vi gick här med barnen för den var bra att sitta på.

 Sen börjar en ny bergshöjd och en pil pekar på stigen upp mot Runsa fornborg. 

Länge visste man inte mycket om vilket liv som levats uppe på höjden och namnet lockar till fantasier om borgar, här stod tidigare ett plakat från Riksantikvarieämbetet med illustration av en riddarborg med krenelerat krön. Under senare år har man grävt och kunnat se mer av bebyggelsen som funnits här och man fortsätter, så det kan bli en påfyllning av historien. Vägen upp till toppen är brant och ingenting för rörelsehindrade. Lasse satt med en bok i bilen vid parkeringen, för ett par år sedan medan han ännu gick med käpp, lockade jag med honom upp, men att komma ner igen var det svåraste, då sa han ”aldrig mer”.

Det börjar lite mjukt med björkrötter men snart övergår stigen till knölig sten.

och sen blir det smalt och svårt när vi ska igenom yttre borgvallen och sen den inre. Men väl uppe på platån har man en fin utsikt över Mälaren, i klart väder ser man till Sigtuna. Man förstår genast att det här måste varit en viktig plats för att bevaka sjöfarten. 

Uppe innanför murarna möts man nu av en utgrävningsplats, som ännu inte är avslutad och jag hoppas att fortsättning följer. En skylt berättar vad man funnit och den står i motljus men det går kanske att läsa ändå. Marken är gul av smörblommor och vit av mandelblom och häruppe hörs både bofinkar, trastar och näktergalar, skönt, det kändes tidigare som om ”tyst vår ” hade blivit verklighet. 

Utsikt mot norr, längst bort Sigtuna.

Söderut, Runsas åkrar och från stenen med bästa utsikten. Härifrån stupar berget rakt ner. Vi fick veta många år efteråt att hit cyklade pojkarna utrustade med rep och övade klättring.

Sen var det att gå nerför igen och det gick, skönt att ha klarat bestigningen ännu en gång, sen kan man fundera över hur vissa fornminnen blir omskötta och man underlättar för besökare att nå platserna på bästa sätt. Jag gissar att det är en ekonomisk fråga och vem som ska betala, markägaren, Riksantikvarieämbetet, kommunen eller någon vänförening?