Brittakarolina's Blog

Klimp – företeelsen och hur jag upplevde den i åttaårsåldern har fått en överförd betydelse för mej och i kväll kommer ett TV-program som leds av en person som får mej att tänka på klimp. Klimp har dykt upp i minnet under de sista tio åren men under hela livet sedan jag flyttade hemifrån, har jag aldrig lagat tisdagssoppa och ännu mindre tänkt på klimp.

Min mamma som börjat som hushållerska hos min pappa hade som uppgift att laga maten åt honom och det fortsatte hon med så länge han levde. Han bestämde vad som skulle ätas eller om det var värt att äta och hon lagade till på bästa ekonomiska vis, det blev rotmos och fläsk, ärtsoppa och ugnspannkaka, pölsa, fläskkorv, ibland dillkött eller kalops och sen var det tisdagssoppa.

Vi satt i  köket och åt och det var inte mycket till samtal som fördes, ibland var maten så salt att den knappt gick att svälja men man kunde alltid mosa en potatis och blanda med och då kunde även jag få ner den. Pappa ville ha maten salt och då var det det som gällde. Jag vet inte om det hade något samband med hans pilsner och spritkonsumtion att göra, men salt skulle det vara.  Min mamma drogs med ständigt sura uppstötningar som hon kurerade med bikarbonat, någon timme efter maten var det dags, fram med teskeden, pulverpåsen och vattenglaset.

Tisdagssoppan var värst, där kokade hon först köttben och sedan skar hon världens godaste blomkål, morötter och palsternacka med flera, om jag kom ut i köket när hon höll på, tiggde jag alltid bitar av de råa grönsakerna för när de hamnat i soppan och var kokta var de inte att känna igen. Det gick sen inte att få ner tisdagssoppan, den var salt som döda havet. Sen hände det ibland att hon kokade klimp och den skulle ligga i soppan, det blev liksom en lite mer utvecklad maträtt då.

Första gången jag var medveten om klimpen och jag smakade på den var den himmelskt god, jag vill minnas att hon hade smaksatt den med lite bittermandel, sen var den inte salt och en tugga av den jämnade ut den salta soppan.  Nästa tugga var också god men redan tredje tuggan var lite svår att svälja, sen gick det inte mer, soppan gick inte ens att äta med klimp.  Det finns många hemska beskrivningar av hur man tvingat i barn mat som de inte frivilligt kunde få ner och även om de här föräldrarna inte gick till handgripligheter mot mej, så spelade de på min lydnad och skräck för att de skulle börja bråka så jag var lydig och tvingade mej själv att svälja, så att de skulle hålla sams.

Nästa gång det var tisdagssoppa med klimp sa min mamma: ”du tyckte ju att det var så gott” och jag tog en tugga, den första smakade bra och gick ner men redan den andra tog emot och sen var det stopp. ”Konstigt att du inte äter, du tyckte ju om klimp”. Ja varför tyckte jag inte om klimp? Det kan jag inte svara på ens nu, hur något som kändes bra kunde efter ett par tuggor förvandlas till något helt motbjudande.

Då jag deltog i en resa genom de baltiska länderna 1993, strax efter att deras gränser öppnats mot väst, var armodet väldigt påtagligt och vi bodde i olika logement om nätterna. Där fanns ingen frukost och vi fick leta upp utspisningslokaler där ryska arbetare åt sitt morgonmål.  Det bestod av en tjock söt röra som översattes till te och till det en tallrik med vattenartad soppa med fyra eller fem klimpar som simmade under ytan. Den gången åt  jag, varken soppa eller klimp hade någon smak, men det räckte för att hålla oss gående hela förmiddagen.

På wikipedia ser jag att klimp är ”ett traditionellt fattigmanssätt  att dryga ut soppa”.  Fattigdomen har haft olika ansikten beroende på tid och plats och klimp ger mättnadskänsla även efter en tunn soppa.

Jag hittade en matblogg, palsternacka.wordpress.com med ett inlägg från 2011/03/29 där mästerkocken Björn Spak beskriver hur han har uppfattat klimp och varför han undvikit den.  Jag har lånat hans bild av en tallrik soppa med klimp.

Men hur är då en person som ger mej känslan av klimp? Den är välkammad, slätrakad och har en mild och leende utstrålning och man är beredd att lyssna på den. Sen vartefter den uppträder visar den sej lite väl insmickrande, anpassar sej skenbart till något den missförstår, den bottnar inte och ger fel eller inget motstånd. Till slut kan man inte svälja mer, man stönar och tittar åt annat håll.