Det här hände en kort stund i förgår kväll, nu är allt vitt.
Ja sen kom det mer snö och nu är det broddar som gäller
Det här hände en kort stund i förgår kväll, nu är allt vitt.
Ja sen kom det mer snö och nu är det broddar som gäller
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:nysnö, Snö
När jag ändå sitter här och längtar till Venedig kan jag lika gärna ge mej ut bland bilderna från resan 2000, då hade jag fortfarande min Olympus.
Vi fick ett rum ganska nära Markusplatsen, stället var mörkt och tomt på gäster och personal, utsikten var lite ”så där” men när vi väl lämnat rummet om morgnarna, såg vi så mycket mer.
Oktober ska vara en bra månad i Venedig, den tätaste turistströmmen har tunnats ur men det kan regna. Vi gick förstås ner till Markusplatsen och utan småbarn kring fötterna eller uttråkade tonåringar, kunde vi hänge oss helt åt tittande. Dogepalatset, Markuskyrkan, de exklusiva butikerna i arkaderna och de vimlande turisterna från hela världen bland flaxande duvor eller caféerna på torget. Vi såg att det stod rader av bord utställda på torget, här ha varit konsert eller stormöte sa vi, men fattade efter ett par dagar att det var bryggor att gå torrskodda på när vattnet steg upp över torget.
Kö in till Markuskyrkan. Karin var inne i en stenhuggarperiod och såg huggen sten överallt, golv, pelare och väggar, brunnskar på gatorna och skulpturer vittrade eller nyhuggna.
Golv i Markuskyrkan
Bronshästarna, de äkta, krigsbyte från Konstantinopel högt uppe i Markuskyrkan, ett par av alla de avgjutna finns på Blasieholmstorg.
Markusplatsen. På den ena pelaren står Markuslejonet, hela tiden närvarande i Venedig, doger och härskare passerar men Markus är kvar och den mest betydelsefulla för Venedig.
Kaffe på Café Florian
och Grappa.
I caféet
I Dogepalatsets bottenvåning ett café med öppning ut till kanalen på baksidan.
Hästar på Guggenheim muséet
Häst och ryttare av Marino Marini, också på Guggenheim
Bron vid Academia
Brevinkast och porttelefon
Måssläkting
”Vår gata” i regn
Karnevalsmasker
Brudpar på stan
Lejonet igen
Fasad
Två dubbla espresso varsomhelst
Men till slut orkar man inte gå mer
Hållplats för båt till flygplatsen
Hållplatsen förtöjd
Mot flygplatsen
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Markusplatsen, Venedig
I dag föll något med en duns i golvet då jag låste upp ytterdörren, vad var det? Där låg S:t Marcuslejonet av brons (eller annan tung gulaktig legering) från Venedig, stroppen som hållit lejonet hängande i nyckelringen hade nötts av helt, hade inte trott att den skulle kunna gå av.
Souvenir vet väl alla vad det är, något som hjälper en att minnas. Ordet säger inget om värdet på det som får en att minnas, det kan vara allt från några strandstenar till något som kostat en förmögenhet. Men då man ser eller hanterar souveniren, öppnar den minnet och man är åter i en situation eller på en plats där något varit värt att komma ihåg.
Marcuslejonet är en souvenir från Venedig, jag har varit där flera gånger och varje gång har det varit en minnesvärd resa men den som står fram som RESAN var år 2000 då jag fick vara där med Karin en hel vecka. Karin har ögon som ser form och färg och det blev sju späckade dagar i oktober med intryck av allt vi orkade med av Venedigs skatter.
Som minnen därifrån tog vi med oss två nyckelringar, en halsduk av silkessammet och den minsta varianten av anteckningsbok med pärmar av lädertryck med katt-dogen eller doge-katten.
S:t Marcus är Venedigs helgon och hans reliker finns i katedralen vid Markusplatsen. Han avbildas med en bok och vill visa att bokbandet har sitt ursprung i Venedig.
Vid karnevalen före påskfastan i Venedig används masker och de har namn, den här heter Neutra och är en neutral mask.
Anteckningsboken som nu hunnit bli sliten kunde jag inte motstå för den påminde om katten Stosse som vi hade i många år. Varför dogen avbildats som katt eller tvärtom är ännu en gåta, kanske en historia bara italienare känner till är upphovet, men när jag letade på nätet så hittade jag bilden av den doge, vars kläder katten bär.
Dogen hette Leonardo Loredan och han var doge från 1501 och 20 år framåt och den som målat var Giovanni Bellini och tavlan hänger på National Gallery i London.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Neutra, S:t Marcuslejonet, Souvenirer, Venedig
I natt har det varit rejält kallt och det är kanske tid att ta upp ett ämne som är angeläget för oss som sakta knallar runt på gångvägarna i centrala Väsby och särskilt då den allra närmaste, den som går utmed Dragonvägen i den smala parkremsan som avslutar Folkparksområdet åt östra sidan.
Om man går den söderut från Centrum räknat passerar man Hundrastgården på vänster sida, sedan delar sig vägen och en del viker av och in under en ruffig tunnel under Dragonvägen och mynnar sedan på norrsidan av Väsbyhems tvätthus mellan de blå husen.
Hundrastgården bakom en gardin av vad jag tror varit en häck från början med gröna blad av en lönnsläkting och lite närmare marken.
Tunnel under Dragonvägen
Andra delen av vägen fortsätter och man får Bangolfbanan på höger sida.
Bangolfen har gjort fint på sitt område och satt ny färg på husen, klippt häcken men på baksidan av kontoret ser det oförändrat ut.
Gångvägen avslutas genom ett risigt snår före Veterinärstationen, vägen är inte längre än så men den känns ändå som en skön tillgång. Det lilla lövskogspartet på slutet ser ut att inte ha någon ägare och mitt i röran av sly som fått växa fritt och torniga buskar går en hålväg snett upp mot telestationens tomt. Är det en gammal väg till dansbanan i Folkparken eller kanske från ännu äldre tid, innan senare tiders bebyggelse fanns här?
Hålväg vart?
Man lägger inte ner någon större glöd på underhållet av gångvägarna kring Centrum och då blir det som det blir. Det händer att man klipper gräset kring vägen men först då det blivit högt och tjockt, maskinen kastar då ut det klippta över gångbanan och sen får det ligga där och ruttna, torka eller trassla in sej i barnvagnshjul eller rullatorer bäst det vill förutom att det ser bedrövligt ut. Förra året rensade man bort sly kring hundrastgården och det gjorde att man fick bättre sikt och slapp att överraskas av oväntade möten i mörkret. Det blev ett lyft och vi sa, hurra. Men årsskott fyller fort igen tomrummen, så även om växtligheten anses som ”naturlig” så mår den bra av att vara hållas efter.
Är vatten en tillgång ?
Då man siktar Bangolfbanan händer det, om det är vår, sommar eller höst att det kommer vatten ur slänten utanför golfbanans häck, en KÄLLA?
Källor finns utsatta på kartan men jag har inte hittat den här och inte heller har jag hört någon gammal Väsbybo beskriva den. Vattnet uteblir när sommaren är torr och varm, men så fort torkan är över är strömmen där. Det går att kryssa mellan rännilarna så man behöver inte bli helblöt, kanske är det därför den inte utgjort någon större huvudvärk för Parkavdelningen.
Men så fort det fryser på, som i dag, blir det is av vattnet som bara fortsätter att rinna till och efter en tid har det bildats svallis över hela gångvägen och då är det inte nådigt att ta sej över. Broddar – ja men på den knögliga svallisen fäster de inte alltid så bra och det kommer människor som inte är förberedda, inga isvarningar utfärdas och med aningen lite dålig balans ligger man där.
Sju vintrar har vi nu forcerat varierande mängd isbark på den här gångvägen, ibland är isen ända nere i tunneln under Dragonvägen och vi har hoppats att någon av de gatu – eller parkansvariga skulle råka gå här till fots och börja fundera. Kan det här vattenflödet göras till en tillgång? Att samla det till en liten damm eller ett vattenhål och leda utflödet så att det inte okontrollerat rinner ut på gångvägen?
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Folkparksområdet, Parkskötsel, Svallis, Upplands Väsby
Talgoxarna har börjat hoppa runt kring fönstret och kikar in på oss helst från översidan av rutan. Vi tar det som ett tecken på att de efterlyser talgbollar. Då vi hängde upp dem på balkongen blev de genast välkomnade av både talgoxar och blåmesar.
Förra vintern uteblev talgoxarna och det kändes ödesmättat. Nu är de här igen, flera stycken men det här är blåmesen.
Nu har jag plöjt igenom så mycket jag orkar av det som finns skrivet om havtorn på nätet + recept, det är ganska mycket. Ett recept har jag dock inte hittat, det kommer.
Vi satte för omkring 10 år sedan två plantor, Romeo och Julia på vår mark av gammal havssand på Gotland. De tog sig och klarade att hämta vatten från ett par meters djup och efter tre år blev det bär på Julias grenar. Vi skaffade ännu en fru till Romeo för vi ville ha mycket bär. Efter ett par år till fick vi en jätteskörd, flera kilo bär på två buskar. Vi hade nät kring buskarna men vintern efter hade någon trampat ner nätet på en sida och rådjuren hade gått in och ätit upp allt som var ovan mark, dvs grenarna och barken ända ner till grässvålen. Sen stod den skyldige med svart nos och två gaffelhorn och såg på oss med Bambiögon när vi kom dit på våren men vände rumpan till och försvann innan jag hann få upp kameran.
Havtornet är den första växt som etablerar sig då en kobbe eller sandplätt stiger upp ur havet vid landhöjning. Den vill ha mycket ljus och när den blir skuggad av annan växtlighet ger den upp. Man talade aldrig om havtorn när jag växte upp, vi bodde inte vid kusten. På öarna, kring Bottenviken och på Åland är den välkänd och och enligt floran har den kallats ”finnbär”. Hos ryssarna är den välkänd, Natalia från S:t Petersburg visste allt om vad man fick av växten och vad den var bra för.
Det tog ytterligare tre år för de nedätna buskarna att skicka ut rotskott och komma upp i blomning och i år hade vi de första nya bären, de gick att räkna och rymdes i en äggkopp. Vi har bestämt oss för att överleva till nästa höst och då få se en rejäl skörd igen. Till dess handlar vi bär i pappkartong på ICA 225 g för 29:-, en del tar 34:- för samma mängd och samma märke.
Receptet som fattas: Bären som antagligen fuktats på något sätt före eller efter infrysning är vitfrostiga. Man häller upp ett par matskedar i en skål och strör ganska mycket socker på. Efter ett par timmar har sockret löst sig och bildat en syrup som tillsammans med bären är det godaste som går att få på tungan.
På morgonyoghurten blir det himmelskt och på en enkel vaniljglass finns inget godare. Ingen kokning eller annat joxande, alla vitaminerna kvar, varje bär har lika stor mängd vitamin C som en apelsin. Pröva !!!
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Havtorn, Rådjur Gotland, Romeo och Julia
En liten runda till biblioteket, massor av fåglar trängs i en björk, vad är det – kajor, rätt stora fåglar – eller är det något annat? Det jag inte ser från marken ett par hundra meter bort, ser jag när jag drar upp bilden hemma, det är sidensvansar
Väsbyån börjar fyllas med vatten igen och den kan bli en spegel för omgivningen igen.
Björklöven vägrar lämna grenen.
3 grader varmt och regn, nu är det väder för lavar på både trä och stenar att växa till och pösa upp och bli läckert ljusblågröngrå.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Björklöv, Lav, Sidensvans, Vattenspegel, Väsbyån
Någonstans läste jag att man vänder sig inåt i november. Det är svårare att hitta något som piggar upp i det skumma ljuset men konstigt nog går månaden ganska fort förbi. Hur såg november ut förra året och året innan dess? Det finns få bilder att jämföra med, men några har jag hittat.
Utanför vårt köksfönster november 2008, det snöar.
November 2009, tomten där nya gymnasiet ska byggas, ett vattenfyllt hål med minst två våningar ner till botten. Det förra gymnasiet, Vilundagymnasiet, fick stängas på grund av grundvattenskador som inte var realistiskt att reparera. Vad kan man ana av de här vattenmängderna? Nu står en nytt gymnasium, Messingen, på plats klätt i brun färdigrostad plåt .
November 2010 på Gotland, utsikt över myren.
November 2011, Gotland igen, vi har varit där sent och det är bara löven som fattas, färgen på marken ändras inte så mycket av årstiderna, förutom när snön ligger överst förstås.
November 2011 på Gotland, uppvärmning.
November 2012, Monica och Tollef tog oss till Uppsala Konserthus för lunch och en fantastisk utsikt runt Uppsala från översta våningen.
November 2013, då är vi här igen, men det snöar inte.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Gotland, Gråväder, Långmyren, Messingen, Monica och Tollef, November, Parkeringsplats utanför Upplands Väsby Centrum, Sallmunds 1:19, Uppsala Konserthus, Vilundagymnasiet
Idag ska vi fira att det är 63 år sedan Lasse och jag gifte oss i Stockholms Rådhus. Den gången snöade det något blandat så att det bildades ett kallt, tjockt och halvt genomskinligt snömos på marken och trots att vi bara hade en kort bit att gå till Piperska muren för att äta lunch så fylldes våra tunna inneskor med sörjan och vi frös. Och om vi trott på tecken och tydor, så hade vi kanske tolkat snöstöp i skorna som något förebådande, men det gjorde vi inte. Vi hade båda arbetat på förmiddagen och bett om ledigt efter lunch, ingen visste vad vi tänkte göra, vi ville undvika allt ståhej och det här var vårt sätt att inte gå i någon familjs ledband. Vi sågs inte som fullvuxna och föräldrarna på båda håll ville fortsätta att bestämma över våra liv. Efter lunchen med våra bröllopsvittnen Eivor och Rune, gick var och en till sitt och vi tog oss hem till vårt hyrda rum med kakelugn och kokplatta i Aspudden. Eivor och Rune, båda STI:are, lever än, Eivor ser vi ett par gånger om året och Rune har lämnat Sverige för alltid, han blev professor i USA och vi höll kontakt länge, senast 8 november år 2000, då vi hittade hans telefonnummer på nätet. Har beskrivit det här tidigare, det är inte så mycket mer att säga. Vi känner oss lite som urtidsödlor, tiderna har förändrats, man har flyttat på alla värderingar och vi längtar inte tillbaks till något. Men alla de synsätt vi lämnat bakom oss förintas inte, de bleknar bara och ligger kvar och gör sej påminda då och då precis som alla våra åldrar.
Idag ser vi blå himmel och det snöar inte. Parkavdelningen sågar och formar de ganska nya träden utmed gatan, det är något nytt här i Väsby. Men det är också alla de nyplanterade träden som kantar de nybyggda stråken. För ett antal år sedan fick vi underkänt av en undersökning om grönområden i förorterna, vi hade på tok för få träd, det har man alltså ändrat på numera.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:minnen, trädbeskärning
Just nu läser jag Virginia Woolfs ”Ett eget rum” som är från 1958. Hennes tankar om varför kvinnorna varit osynliga i litteraturhistorien är lika giltiga idag som när hon försökte reda ut varför på 50-talet. När hon förberedde föreläsningar för kvinnliga studenter och gick till universitetsbiblioteket för att där inhämta bredaste urval blev hon inte insläppt på grund av att hon var kvinna !!
Mina dockor läser och inte bara flickorna utan också pojken. De har eget bibliotek och har aldrig förbjudits att läsa.
Nu är det så att de är precis som katter, alldeles betagande då man umgås med dem men när fotografen närmar sej, blir de helt stela i blicken och stirrar framför sej. Den ljusa flickan har fått en vit blus och en kjol som minner om sommarens grönska.
Pojken har fått en ny pikétröja och det är Lasses trevligaste golftröja som tvättmaskinen till slut bankat sönder, kunde inte slänga resterna så nu får dockpojken förvalta arvet. Nya jeans blev det också.
Den mörka flickan har återgått till 2010 års kläder men koftan är ny. Karin har byggt bokhyllan.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Dockor, Ett eget rum, fotografera dockor, Virginia Woolf