Vintern har kommit nära, den sitter på sovrumsfönstret då vi vaknar 
och på balkongräcket
koltrasten flyger motvilligt upp ur snön då man öppnar dörren mot gården
snön föll som dun och i mängder vid tvåtiden
och det var fortfarande nästan ljust ännu klockan fyra.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:iskristaller, koltrast, nysnö, Snö
Det här hände i förra veckan, medan det fortfarande var barmark ute. Fåglarna nere i ån skulle bjudas på bröd och jag hade en rätt stor påse med finskurna brödtärningar. Jag hade köpt ett bröd som skulle vara det nyttigaste vi kunde äta men då vi sen med glad förväntan grep oss an det nya, blev det tyst, brödet satte sej som plastic padding i gommen och där blev det kvar. Det gick knappt att svälja och man undrar hur och vem bageriet prövat brödsorten på innan de släppte ut den till försäljning. Vi prövade att rosta brödet för att det skulle bli mer lättuggat, men det blev slutade ändå som en limmig knöl, så vi gav upp och sa, det blir bra till fåglarna.
Det är roligt att mata fåglar och det tycker många, så änderna får en hel del godbitar om dagarna och lär sig att se och höra om folk har påsar med något matnyttigt med sej.
När man prasslar lite med påsen kommer de genast simmande och inom en minut är de hundra.
Det som var nytt i fredags var att en kajflock kom ner och åt de smulor som hamnat på marken, änderna gick inte upp ur vattnet utan låg kvar och höll sig till det som föll i vattnet. Tidigare har kajorna hållit sig lite skyggt i utkanten men de här var helt orädda. De kom ur ett ”kajmoln” ovanför oss. Vid matningsplatsen står en stor pil, den stod jag intill och där gick kajorna ned och fyllde trädet och upp igen fort jag lyfte kameran. Rätt som det var kände jag regn men det var stora droppar. Splatt sa det, splatt splatt, men det var inte regn, det var kajorna som lättade på trycket i tarmen och jag blev helt enkelt nerskiten. Oj, och jag som skulle handla på vägen hem.
Det blev bakvägen hem och en rejäl dusch för täckjackan.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:mata änder, Mata fåglar, mata kajor, Upplands Väsby
Nu är det slut med barvintern av Skånemodell och den verkliga vintern är ikapp oss. Den muntre morgonhjälpen på lördagar som är lärare i veckorna var tydligt upplivad av snön, nu får barnen åka pulka var hans kommentar. Jag suckar och lägger fram broddarna och räknar sen ut att idag har vi tillräckligt hemma för att inte behöva gå ut och fylla på till middagsmaten. Sen dyker jag in i pärmarna och minns alla resor jag gjort ensam, tillsammans med Lasse eller med barnen.
Ett år ville jag se hur min fars hemtrakter såg ut, Voxna i Hälsingland, men i släktforskningen kom det fram så många gårdsnamn att jag måste fara runt och leta i flera trakter och in i Finnskogarna. Där öppnade sig en ny värld och nästan utan synliga spår annat än som namn på kartan.
På väg upp till Hälsingland ville jag se Hildasholm i Leksand, hade hört talas om att det var värt att se men visste inget mer.
Tillfarten år 2001 till Hildasholm mellan nya unga björkar, huvudbyggnaden i änden av vägen.
På Internet kan man läsa det som berättas vid en rundvandring och i broschyrerna, det är efter att ha inhämtat möjliga fakta som man blir riktigt förundrad.
Hilda Pennington Mellor var den engelska hustru Axel Munthe gifte sig 1907 med när han var 50 år och hon 31. Då hade han redan sitt San Michele och var skild från sin första hustru, som var barnlös. Vem som valde vem och varför finns inte med i broschyrerna, men efter bröllopsresan till Dalarna blev Hilda förtjust i naturen kring Siljan och på en tomt norr om kyrkan i Leksand med brant sluttning ner till vattnet lät Munthe bygga ett hus, Stengården, som blev morgongåva till Hilda. Då bygget var färdigt 1911 hade två söner fötts, Viking f 1908 och Malcolm 1910. Munthe blev ganska mycket frånvarande och historien om vad som sedan hände och anläggningens ödenfinns på nätet på http://www.hildasholm.org/se men också på www.tradgardsliv.net/hildasholm av Klas Kihlberg och Gustav Stjärnström men det finns också en bok som berättar mer om Hilda och huset: Hildasholm, Axel Munthes gåva till sin hustru (2004) av Annica Triberg och fotograf Albert Håkansson.
Det som fattas är kanske en uppsats om de teaterföreställningar som traktens folk medverkade i och som genomfördes av Hilda och den dockteatersamling och alla scener som finns efter Hilda och sönerna, men annars är mycket beskrivet. Det är ett märkligt ställe och det har förblivit okänt under så många år.
Numera är Hildasholm väckt ur sin Törnrosasömn med hjälp av bland annat EU-pengar och vårt behov av turistfällor. Man har renoverat och gjort trädgårdarna och husen bättre tillgängliga för rörelsehindrade och ordnat så att det inte går att klaga på vare sig kaffet eller toaletterna. Man har omfattande program med musik och berättarkvällar, spökvandringar i fackelsken, teaterföreställningar och skördefester mm mm.
Mina bilder sammanfaller ungefär med dem som redan finns på nätet för då var det trädgårdarna jag mest brydde mig om. Och om ni har vägarna till Dalarna och vill uppleva något annorlunda, något ni inte väntat er, så är Hildasholm platsen och inte bara trädgårdarna. Följer man sedan sönerna på nätet så blir det mer.
Påfågelsträdgården
Lusthuset
Ängel av bly i Munthes grop
Häckarna är inte av buxbom, utan en härdigare växt Spiraea japonica.
Ekotemplet
Nylagda gångar fyllda med träflis i branterna.
Brunnsträdgården
Den nedsänkta trädgården
I Caféet fick man en kaffekorg med termos, sandwich och en härlig engelsk fruktkaka att ta med sig och avnjuta i någon av alla trädgårdarna.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Axel Munthe, Hilda Pennington Mellor, Hildasholm, Malcolm Munthe, minnen, Viking Munthe, Voxna
Upplands Väsby förnyar sig. Där tidigare Optimus och Metallverken haft sina lokaler växer nu upp nya kvarter . Det var mycket ståhej, innan rivningen av allt det gamla blev av och det är även svårigheter med välsignelsen av det nya som en del ser fram emot att få uppföra. För att låtsas att man minns det gamla, har man kallat den rostfärgade byggnaden med gymnasium och bibliotek för MESSINGEN, det var namnet på det som revs. Och utmed Optimusvägen har man hängt upp en nydesignad gatlykta som ska påminna om någon modell av en Optimuslampa.
Där dinglar den som någon sorts lustifikation, om den ger bra ljus över gatan är svårt att veta. Den gör sig fint mot putsen på husen i det nya kvarteret.
Det var lite väl grått i luften och vad ska man säga om lamporna?
Att de är roligare då de är tända.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Optimuslampor, Optimusvägen, Upplands Väsby
Då vi sökte efter Lasses anfäder och mödrar i våra trakter, fanns en adress där de stannat i några år och det var vid Överjärva Gård strax norr om Järva krog på E4. Till gården hörde en kvarn och vattnet som drev den var Igelbäcken, ett numera smalt litet vattendrag, som mest är känt för att hysa den sällsynta fisken Grönling. Nere i en djup ravin intill E4 finns bäcken men den syns inte från något håll för marken omkring är helt igenväxt av slyträd som fått stå ifred och när de inte orkat längre har de fått falla omkull kors och tvärs till ett jätteplockepinn. Vi hittade gjutna fundament från kvarnen för några år sedan, här hade Lasses farfar varit anställd som mjölnare från 1903 till 1908. På en lång vandring mellan gårdsanställningar i Uppland hade han kommit hit med hustru och sex barn, varav Lasses pappa Kalle var 11 år och under de år de var i Överjärva föddes två barn till.
I Överjärvas Hästskokafé hänger bilder från förr på en vägg, utlånade från Solna Hembygdsförening och där finns också en fin modell på hela gårdens alla hus och odlingar, den står tyvärr i ett hörn utan belysning. På väggen hittade vi Lasses pappa Kalle med sin far på en bild från 1903. Det gav hjärtklappning och avståndet till pappans barndom krympte som i ett trollslag. Det är en skördebild och det är råg (?) man skär med lie och pappan vässar just sitt blad med ett bryne och man kan nästan höra den sträva klangen av sten mot stål. De är många på bilden, flera karlar skär säden och fruar, barn och pigor samlar in strån.
Lasses pappa har sitt karakteristiska ansikte redan här och den spinkiga korta kroppen med smala axlar som aldrig blev tung och tjock men som gjorde att han kunde klättra högt och laga kyrktorn utan säkerhetslina. Kalles far har vi bara sett bilder av från äldre dar, här är han 42 år, så det fyller ut bilden av honom.
För några år sedan hade bilderna texter och hängde en och en och i ögonhöjd, nu hade man samlat dem till en stor kaka som satt för högt för att nå med kameran. Jag bad kaféflickan att få ta ner bilden för att om möjligt ta en bättre bild än den vi hade och vi började prata om motivet. Hon pekade på Kalle och sa:”Men han ser ju ut som en gubbe”. Kanske ett släktdrag? När jag som 20-åring skulle visa upp Lasse hos en kusin, såg hon oss komma på vägen utanför, min mamma var redan inne och kusinen sa:”Men vad är det för gammal gubbe hon fått tag på?” Lasse var också 20.
Sist vi tittade in i snåret vid Igelbäcken var det sommar och helt igenväxt med enfärgat grönt, åtminstone såg kameran det så, strömfåran var smal och gömd bland bladen. Och vi frågade oss varför man inte röjer och snyggar till kring vattnet som har en fisk så sällsynt att den hamnat på frimärke. Då man nu slår upp Igelbäcken på nätet, har den blivit naturreservat med särskilda skötselföreskrifter och där ingår att vattnets väg ska underlättas.
I Solna Hembygdsförenings fotoarkiv finns en bild på kvarnen i Igelbäcken. Personen på bilden är inte någon vi känner till.
Att se Igelbäcken en grön januaridag, när det regnat i en vecka och dimman tar bort de övre våningarna på höghusen, när alla löv är i färd med att ruttna på marken och mossor och svampar lever upp, det är exotiskt. Vattnet är rikligt och gröngrumligt och någon dimma märks inte i snårskogen.
Spår av mänsklig verksamhet
Även här en artefakt
Här går bäcken in under vägen och vidare in i Ulriksdals Slottsträdgård, hur den ser ut där vet vi inget om ännu.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Överjärva Gård, Hästskokaféet, Igelbäcken, Solna Hembygdsförenings fotoarkiv, Vattenkvarn
Idag är det Nyårsafton igen. Solen har varit framme och lyst upp ett par timmar. Det var stor omsättning på stora och dyra raketer vid disken som lever upp en eller två gånger om året, så en del smällar kommer väl att höras i natt. Stackars alla hundar som inte kan undkomma ljudet, de som har så fin hörsel, jag tror att smällarna gör elakartat ont i deras öron och sen vill vi inte förstå utan tror att de bara är rädda, när de försöker gömma sig. Hoppas allt är över från i morgon och att det blir ett lugnt år för alla hundar och ett bra år för människor också.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Dockor, grenljus, Nyår
Letade efter en särskild bild från år 2001, det är 12 år sedan, men då ramlade fram bilder från helt andra händelser som jag inte kan hålla inne med. En är om ett lekstugebygge. Gösta, Yoko och Selina bodde ännu kvar i Sverige och Selina tyckte om att vara i trädgården, regn var inget hinder. 
För att trädgården skulle vara ännu mer lockande trodde vi att en lekstuga skulle vara bra och vi såg ut en möjlig plats för den. Har själv alltid längtat efter en lekstuga och beundrat när andra haft.
En brädgård i Trollbäcken hade lekstuga i byggsats som vi skulle klara av att spika ihop och grundstenar skaffades som Selina fick dra fram. Det blev mycket dragande innan platsen kändes rätt.
Sen hämtades virket i Trollbäcken, allt var i småbitar, men det fanns en ritning.
Det ösregnade ute då som nu och vi fick hålla oss inne i garaget för att spika ihop väggarna.
, 
Äntligen färdig att hopfogas.
Taket på lite senare
Sen var det dags för kaffe i stugan
Och så här blev den utanpå så småningom.
Lekstugan var nog den vi mest sörjde då vi lämnade vårt markboende förutom trädgården förstås. Men det var roligt att göra en utflykt i det förflutna, den korta mörka mellandagen bara försvann.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Alvägen 6, år 2001, Lekstuga, minnen, Selina, Trollbäckens trävaror
Bilder som blivit över och som är utan sammanhang annat än att de tillkommit i den mörka månaden december och nära julen.
Julkortet i år fick en sida av Karins stenpaket, som hon högg för några år sedan.
Spegeln i hallen fick en krans av lummer som Karin och Glenn hittat någonstans kring Södertälje och vi fick anledning att läsa på, hur fridlyst och sällsynt den var. Mattlummer skulle hänga runt tavlor och lite varstans till jul en gång i tiden och jag läste att en anledning var att den höll sig grön även när den torkade.
Mattan vid dörren som legat gömd några år är ett resultat av min längtan till Provence och påvepalatset i Avignon och dess olika golv av färgade kakelplattor.
De sista julklapparna inhandlades dagen före julafton i shoppen på Tekniska Muséet, vi är ju tekniker och det tekniska alfabetet (bland annat) är bra att få med sej för de växande. Utanför stod Kaknästornet och återkastade den dalande solen några minuter.
Och hemma på köksbordet blossade den röda julblomman från Karin.
Och i morse när solen gick upp satt kajorna på kajplats utanför köksfönstret. De brukar sitta på lyktstolpen utanför och jag hinner aldrig hämta kameran, sen är fönstret ett hinder men det här är i alla fall en början.
Kommer man ner på marken så är den så här grön fortfarande, det här är på norrsidan av Väsbyhems tvätthus.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Amaryllis, Kajor, Kaknästornet, Karin Tyrefors stenpaket, Mattlummer
En stilla, lugn, skön, grön och God Jul önskar jag er som tittar in på min blogg.
För nästan fjorton dagar sedan hade vi snö och kyls och vi rustade för verklig vinter med att ta på broddar när vi gick ut. Vårt soprum har växter på taket, olika fetknoppar, mossor och annat grönt, snön bäddade in de utblommade stjälkarna fint.
Efter några dagars regn och flera plusgrader får man snudd på vårkänslor av att se samma tak.
Men det är lång tid kvar av vintern .
Publicerat i Uncategorized
Vi håller på att gå in i en ny fas vad gäller vårt promenerande. Lasse är tillbaks på benen men de lyder mycket långsamt och då kan en elmoped vara till hjälp för att komma några kvarter längre bort. Det blir flera möten för att prova ut rätt åkdon, det finns många trehjulingar att välja på och sen ska den kunna hysas om nätterna och batterierna laddas. Bara nu snön håller sej undan några veckor till så kanske den går att ge sej ut med efter nyår när den levereras. Körkort för motorcykel från 1945 gäller inte längre, nu är det arbetsterapeuten som utfärdar nytt.
Svea från Sodexho och terapeuten Magdalena från Väsby står för utbildningen.
Den här moppen ser snitsig ut och har hjul som klarar en trottoarkant men den är lite väl stor att lotsa in i städskrubben bredvid hissen, så vi kollar någon lite mindre.
Och klarar den trottoarkanter?
Ja.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Arbetsterapeuten Magdalena, handikappmoped, Lasse Tyrefors, Svea från Sodexho, trehjulig moped
Brittakarolina's Blog 