Vår garagevägg är klädd med vildvin och så här års skiftar färgen och ger oss en ny ton varje dag på väg till soptunnan. Det går fort och Innan man hinner tröttna på färgspelet har löven lämnat väggen.
Vår garagevägg är klädd med vildvin och så här års skiftar färgen och ger oss en ny ton varje dag på väg till soptunnan. Det går fort och Innan man hinner tröttna på färgspelet har löven lämnat väggen.
Publicerat i Uncategorized
Det är klart att man försöker streta emot när hösten närmar sej och man letar utmed vägen efter tecken på att några blomster inte givit upp eller gör det motvilligt.
Baldersbrået försöker hålla ut men efter lite regn och kyla ser det också ut att tröttna.
Man får gå in i trädgårdarna och speja, där finns ännu färg.
Från Monica och Tollefs trädgård.
Publicerat i Växter | Etiketter:Baldersbrå, höstdagjämning, sena blomster
En sorts rönnar står numera i parker och offentliga platser och flammar snart i vidunderliga höstfärger. De planterades för ett par år sedan även utmed en gångväg bakom vårt hus och i våras fick det nyskapade Hugo Sabels torg en rad unga träd. Man kan föreställa sig att torget ska bada i rött när träden växt till sig. Vad heter de? De måste ha ett namn.
Efter att ha googlat och jämfört med bilder tror jag att det är Ullungrönn. Den har hemförts av Tor Nizelius som frö (bär) från ön Ullung-do utanför Korea och av alla frön man grodde på försök valde man sedan att satsa på ett och man kallade det Sorbus Dodong efter namnet på öns hamn. Slottsträdgårdsmästaren.blogspot 2012/09 har fina bilder och beskrivning.
Ett ungträd som man hämtar själv på plantskolan kan kosta just under tusenlappen annars är priserna med frakt och plantering mer än två till tre gånger högre.
Just nu är rönnbären röda och i jätteklasar medan löven fortfarande är helgröna och om ett par veckor börjar bladen att glöda, de lyser som röd eld och ger oss extra mycket färg att förundras över när det mörknar.
Publicerat i Växter | Etiketter:Sorbus Dodong, Ullungrönn
Samma vattendrag som speglar himlen och omgivningen så oväntat vackert på våren, då fyllt till brädden med vårvatten och som på en del ställen strömmar så starkt att änderna har svårt att bromsa, det har smalnat och man kan se å-fåran bara om man vet var den är. Andmat och blad från gul näckros har skapat ett grönt täcke, få ytor är öppna för speglingar och förslaget från önskedrömmen om en kanotled verkar helt överflödigt i den här sörjan.
Då man går utmed ån söderut från stationen ser det ut som om någon varit där och ansat det gröna på kanten närmast gångvägen, sidan som vetter åt järnvägsspåret är svårare att nå med maskiner och där frodas det gröna i godan ro.
Några enstaka blomster har dröjt sej kvar men de flesta har sin inre klocka och ger upp i god tid före frosten.
Svalting (Alisma plantago aquatica)
Skärvinda (Convolvolus spectabilis) har någon gång rymt från en trädgård men klättrar nu omkring på åkanten. Bo Mossberg har hämtat sitt ex i Ed till illustrationen i sin Flora, kanske just här.
Publicerat i Uncategorized, Växter | Etiketter:Bo Mossberg, Gul näckros, Näckros, Skärvinda, Svalting, Väsbyån
Den 20 maj skrev jag om ett bomullsfrö som jag fått att gro. Det blev en kraftig planta som växte fort och krävde större och större kruka. Den drack omåttliga mängder med vatten, mer än någon annan växt jag haft förut. Den förde med sej en påtaglig förståelse för hur vattnet i Aralsjön kunnat försvinna. Man har konstbevattnat stora arealer av bland annat bomullsodlingar med vatten ur sjöns tillflöden och den har då torkat ut och krympt katastrofalt.
Bomullen odlas som ettårig och vissa sorter kan bli upp till tre meter höga. Den jag har når nu över fönsterkarmen och har en vedartad stam så den är som ett litet träd. Det var väl en hygglig beskrivning man gav av fibern – trädull (baumwolle) på den tiden då den ännu inte växte i Europa och det är lätt för oss att le åt fantasierna med lamm hängande i grenarna.
I mitten av augusti visade sej små fransiga foderblad och de tog en månad på sej att fyllas med blomblad och igår slog första blomman ut och idag kom nästa.
Publicerat i Växter | Etiketter:Aralsjön, Bomullsplanta, vattenslukande
Vi hamnade i Klintehamn när apoteket i Hemse inte hade Lasses medicin. Klintehamn är också en större ort och eftersom den har en djup hamn har den haft trafik och handel. Härifrån åker man till Stora Karlsö under säsong, det är en upplevelse antingen orkideerna blommar eller när grisslorna radar upp sej på klipphyllorna. En gång i tiden kunde man ta en större båt härifrån till Grankullavik på Öland och för ännu längre sedan gick en båt till Västervik härifrån. Med den skickade vi den då tolvårige Gösta, då han skulle delta i ett ridläger i Emmaboda i Småland. Vi trodde att han skulle tycka om att få klara sej ensam på en sån resa, för från Västervik gick det smalspårig järnväg genom Småland och vi hade ordnat med biljett. Vi visste inte (hade inte tagit reda på) att resan tog många timmar och att han måste byta tåg på flera ställen, men han kom fram. I efterhand har han beskrivit sin skräck under den här resan. Trots det har han blivit en ständigt resande person.
I Klintehamn finns flera gamla bulhus och man ser många av dem på västra sidan av ön, har det något att göra med närheten till grannen Öland, där man varit extra sparsam med träet, eller har bulhusen bara lång överlevnadstid och blivit kvar? Nära hamnen doftar det trä (sågspån?) från en stor anläggning man passerar när man ska söderut. Vägen kallas kustvägen men man ser inte mycket av kusten, det är flera kilometer till vattnet. Man passerar Gannarve med sin skeppsättning, den tappade sin glans när arkeologerna berättade att den var nästan påhittad, en rekonstruktion där endast stävstenarna fanns att gå efter, sen fick man leta upp stenar för att få till en form.
Gannarve gård med russ att rida ligger nära och här har man russpremieringar varje år i juli och då kan man få se så mycket fina russ man orkar. Sen när vi passerat Fröjel blev längtan efter vattnet för stark och jag började speja efter en småväg att vika av på och där det stor Sandhamn svängde vi ner. Efter någon kilometer kom vi ner till stranden, en campingplats med bad och bryggor ut i vattnet, Karlsöarna väl synliga och Klintehamn med sina vindsnurror och sin stora silo synligt åt andra hållet och stenar med skarvar som viftar med vingarna en bit ute i vattnet. Vägen gick sedan i strandkanten söderut och den var ny för oss så vi följde med.
En fantastisk väg, Lilla Karlsö kom väldigt nära och snart var vi vid hamnen i Djupvik därifrån kan man ta en båt till Lillön. Där ute betar de behornade Gutefåren, en kvarleva av en ursprungligt fårras som numera har egen Förening och Akademi och som räddats åt eftervärlden.
Lilla Karlsö är nära, där finns övernattningsmöjlighet men ingen el.
Skyltar säger att vi är på Ekstakusten och parkeringsplatserna är många, det går att bada varsomhelst och vi förstår att här är trängsel under semesterveckorna. Vi passerar eldhinken på sin höga ställning som hembygdsföreningen satt upp och nu känner jag igen mej, här har jag varit förut men, oj här hade vi ju solnedgång med Henning Edberg. Henning som försåg Gotland med den största stenåldersgrävningen i norra Europa, Ajvide och den pågår än. Henning var bonden som samlat på alla stenyxor och andra fornfynd han plöjt upp sedan barndomen och som ritat en karta över var han fann dem och i flera år försökt väcka arkeologernas intresse för vad som kunde finnas under ytan på hans marker. Han fick till slut gehör för sina fynd och kartor och Stockholms Universitet blev inkopplat plus Hemse Folkhögskola. Jag deltog i den första seminariegrävningen vid Ajvide 1983 ledd av Göran Burenhult och redan då var fynden epokgörande, alla inblandade darrade av iver, dock kanske inte vi studenter. Sen var jag med på en kurs från Hemse och grävde där en sommar till och som grävare (och kvinna) är man längst ner på rangskalan så ingen lyssnar om man tänker högt eller frågar. Från den grävningen har jag en säck med stenåldersverktyg av kalksten som skulle gått på ”sophögen” såsom bara stenflisor, men jag frågade om jag fick ta hand om dem. Den följer med i våra flyttar och jag är trogen min tanke som kändes helt rätt när vi grävde. Henning som sällan nämns annat än som markägare var mycket lycklig över att ha grävare där och han gjorde allt för att hålla oss vid gott mod, han fixade nybakade bullar från sin fru Anna, han stekte nyfångade strömmingar över öppen eld åt oss och berättade om vad man gjorde i Hembygdsföreningen och sen tog han med oss alla hit till den nutida strandkanten där vi värmde oss över en eld och såg solen gå ner. Minnena väller in men det blir en för lång historia så vi far vidare utmed kusten.
Strandskogen har haft det kämpigt med blåsten
Vi kommer till Kebbe – javisst ja det var här Kebbe-bonden ville odla fruktträd men som många på Gotland i vår tid, hade han ont om vatten. Efter inspiration från Frankrike (tror jag) pumpade han upp vatten från Östersjön och vattnade sin päronodling med. Jag tror att päronträden var de enda som klarade havsvattnet. Det var epokgörande och vi läste entusiastiska reportage när det begav sej, men hur var det? blev det inte för mycket salt i jorden efter ett tag? Innanför en vindskyddande häck, lika snedblåst som tallarna vi passerat på stranden, skymtar vi nu höga vinrankor precis som i Frankrike, uppbundna utmed trådar arm i arm. Javisst ja, det är klart, om inget annat går så kan man odla vin. Vinet hämtar själv sitt vatten från flera meters djup och då vi senare slår upp Kebbe på nätet så heter det nu Kebbe vingård och Kebbe vin.
Vägen fortsätter utmed vattnet och marken planar ut till gräsbevuxna vida fält och där går Gutefåren med sina fina horn och betar. De har också en historia att berätta om sin existens men den finns beskriven om man slår på Gutefår. Medan vi står och kollar deras ullfärger och horn, ser vi att något stort närmar sej på den smala grusvägen, det är en enorm turistbuss, den tar upp hela vägen, säsongen är alltså inte helt slut. Vi kan bara gratulera de turister som får åka den här vägen, hur chauffören klarar alla möten och krökar kan man bara undra.
Vi återvände till väg 140 och fortsatte genom Sproge och här hade Albert Larsson sin såg och verkstad och han byggde små trähus, som gick att frakta på ett lastbilsflak. Han byggde ett gediget trähus åt oss och många andra sommargäster på ön och avslutade med en konkurs. Han bodde i huset närmast kyrkan och till hans familj sålde vi en av våra valpar. Lasse tar upp näsduken, det är kanske därför vi inte åker så ofta här förbi, vi blir bara ledsna.
Fast nu har vi lämnat Ekstakusten och det får räcka med minnen. Näsuddens vindsnurror närmar sej, vi kollar inte deras vinodlingar idag, det tar vi en annan gång.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Ajvide, Göran Burenhhult, Gotland, Henning Edberg, Kebbe, Klintehamn, Lilla Karlsö, minnen
”Blommorna från marken flytt, Tidlösan endast oss bebådar, Att vintern helsar oss på nytt”, har en Widström (Ulrika Carolina ?) sagt 1840, då man slår upp Tidlösa i SAOB.
Trots det gör mej Tidlösan lika glad som de första krokusarna på våren. I en pionrabatt anlagd de första åren på 1900-talet såg jag den första gången på ön. Den hade bildat en jätteutbredd familj och trivs antagligen bra i sandjord. Jag har grävt ner ett antal lökar på vår vilda tomt och de blommar i mitten av september och återkommer punktligt och ökar sin omkrets från år till år. I början grävde vildkaninerna upp lökarna och jag grävde ner dem igen, nu verkar de få vara ifred, men när de blommar är djuren där och knipsar av de rosa trumpeterna och låter dem sen bara ligga. Därför har de nu fått nät kring sej så den som är här i september kan se dem.
Colchicum autumnale (Lin), tidlösan är inte ny i trädgårdarna, möjligen de med olika färgnyanser och fransiga eller mångdubbla kronblad, hon finns omtalad redan 1638 som gikt-blomma (SAOB). Giftet colchicine som växten innehåller, använde man för att kromosomfördubbla olika växter för lantbruket på 50-talet.
Sensommar
är bästa tiden på Gotland sägs det och det stämmer bra i år. Soligt och varmt, ingen blåst, inget jäktar en längre, allt har blommat redan, åtminstone de vilda växterna. Men det är torrt och dammar om vägen och gräsmarken är beige-brun, åkrarna är plöjda fast en del står med fullväxta majsplantor som täta skogar. Alldeles nyligen har man kört med klippmaskin och rensat vägkanterna och sikten blir genast vettig, de vackra blomstren utmed vägen och som Gotland blivit så berömt för gör att man inte ser smådjur förrän försent.
Första dagen vi kom ner var det dödstyst i luften, inte ett pip och det är väl den största skillnaden från i juni. Sen i förgår hade vi plötsligt en massa småfåglar kring oss på fältet utanför och i oxeln, ja de var överallt och skickade snabba pip till varandra. De var här i går också och då vi for till Bottarvegården för att fika så var luften där också full av flygande och det kokade och puttrade i de stora trädkronorna när småfåglarna trängdes bland grenarna. Och det var inte bara en sort, de var små och ännu mindre, en del med bruna stjärtar och en del med grå, svartvita flugsnappare, svalor och bofinkar, det var en brokig mångfald och nu hade det varit kul att känna till lite fler än de tydligaste. Visste inte att de for iväg i ett så blandat sällskap med varandra, då de drar söderut. Idag är allt dödstyst igen, de har dragit vidare.
Flyttfågel på biltaket,
Väddklintens silverglänsande blombottnar håller sej över vintern.
Överblommat gräs.
Uthus vid Bottarvegården med den svenskaste höstblomman.
Rabatten vid stenvasten.
Solnedgång, Noremasten med sin stora snurrande konservburk är utbytt mot en smal mast med enbart lysen. Den förra fick man inte fotografera, hur det är nu vet vi inte, men hur kan man undvika?
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Flyttfåglar, Gotland