Brittakarolina's Blog

Vi hamnade i Klintehamn när apoteket i Hemse inte hade Lasses medicin. Klintehamn är också en större ort och eftersom den har en djup hamn har den haft trafik och handel. Härifrån åker man till Stora Karlsö under säsong, det är en upplevelse antingen orkideerna blommar eller när  grisslorna radar upp sej på klipphyllorna. En gång i tiden kunde man ta en större båt härifrån till Grankullavik på Öland och för ännu längre sedan gick en båt till Västervik härifrån. Med den skickade vi den då tolvårige Gösta, då han skulle delta i ett ridläger i Emmaboda i Småland. Vi trodde att han skulle tycka om att få klara sej ensam på en sån resa, för från Västervik gick det smalspårig järnväg genom Småland och vi hade ordnat med biljett. Vi visste inte (hade inte tagit reda på) att resan tog många timmar och att han måste byta tåg på flera ställen, men han kom fram. I efterhand har han beskrivit sin skräck under den här resan. Trots det har han blivit en ständigt resande person.

I Klintehamn finns flera gamla bulhus och man ser många av dem på västra sidan av ön, har det något att göra med närheten till grannen Öland, där man varit extra sparsam med träet, eller har bulhusen bara lång överlevnadstid och blivit kvar?  Nära hamnen doftar det trä (sågspån?) från en stor anläggning  man passerar när man ska söderut.  Vägen kallas kustvägen men man ser inte mycket av kusten, det är flera kilometer till vattnet. Man passerar Gannarve med sin skeppsättning, den tappade sin glans när arkeologerna berättade att den var nästan påhittad, en rekonstruktion där endast stävstenarna fanns att gå efter, sen fick man leta upp stenar för att få till en form.

Gannarve gård med russ att rida ligger nära och här har man russpremieringar varje år i juli och då kan man få se så mycket fina russ man orkar. Sen när vi passerat Fröjel blev längtan efter vattnet för stark och jag började speja efter en småväg att vika av på och där det stor Sandhamn svängde vi ner. Efter någon kilometer kom vi ner till stranden, en campingplats med bad  och bryggor ut i vattnet, Karlsöarna väl synliga och Klintehamn med sina vindsnurror och sin stora silo synligt åt andra hållet och stenar med skarvar som viftar med vingarna en bit ute i vattnet. Vägen gick sedan i strandkanten söderut och den var ny för oss så vi följde med.

.

En fantastisk väg, Lilla Karlsö kom väldigt nära och snart var vi vid hamnen i Djupvik därifrån kan man ta en båt till Lillön. Där ute betar de behornade Gutefåren, en kvarleva av en ursprungligt fårras som numera har egen Förening och Akademi och som räddats åt eftervärlden.

Lilla Karlsö är nära, där finns övernattningsmöjlighet men ingen el.

Skyltar säger att vi är på Ekstakusten och parkeringsplatserna är många, det går att bada varsomhelst och vi förstår att här är trängsel under semesterveckorna. Vi passerar eldhinken på sin höga ställning som hembygdsföreningen satt upp och nu känner jag igen mej, här har jag varit förut men, oj här hade vi ju solnedgång med Henning Edberg.  Henning som försåg Gotland med den största stenåldersgrävningen i norra Europa, Ajvide och den pågår än.  Henning var bonden som samlat på alla stenyxor och andra fornfynd han plöjt upp sedan barndomen och som ritat en karta över var han fann dem och i flera år försökt väcka arkeologernas intresse för vad som kunde finnas under ytan på hans marker. Han fick till slut gehör för sina fynd och kartor och Stockholms Universitet blev inkopplat plus Hemse Folkhögskola.  Jag deltog i den första seminariegrävningen vid Ajvide 1983 ledd av Göran Burenhult och redan då var fynden epokgörande, alla inblandade darrade av iver, dock kanske inte vi studenter. Sen var jag med på en kurs från Hemse och grävde  där en sommar till och som grävare (och kvinna) är man längst ner på rangskalan så ingen lyssnar om man tänker högt eller frågar. Från den grävningen har jag en säck med stenåldersverktyg av kalksten som skulle gått på ”sophögen” såsom bara stenflisor, men jag frågade om jag fick ta hand om dem. Den följer med i våra flyttar och jag är trogen min tanke som kändes helt rätt när vi grävde. Henning som sällan nämns annat än som markägare var mycket lycklig över att  ha grävare där och han gjorde allt för att hålla oss vid gott mod, han fixade nybakade bullar från sin fru Anna, han stekte nyfångade strömmingar över öppen eld åt oss och berättade om vad man gjorde i Hembygdsföreningen och sen tog han med oss alla hit till den nutida strandkanten där vi värmde oss över en eld och såg solen gå ner. Minnena väller in men det blir en för lång historia så vi far vidare utmed kusten.

Strandskogen har haft det kämpigt med blåsten

Vi kommer till Kebbe – javisst ja det var här Kebbe-bonden ville odla fruktträd men som många på Gotland i vår tid, hade han ont om vatten. Efter inspiration från Frankrike (tror jag)  pumpade han upp vatten från Östersjön och vattnade sin päronodling med. Jag tror att päronträden var de enda som klarade havsvattnet. Det var epokgörande och vi läste entusiastiska reportage när det begav sej, men hur var det? blev det inte för mycket salt i jorden efter ett tag?  Innanför en vindskyddande häck, lika snedblåst som tallarna vi passerat på stranden, skymtar vi nu höga vinrankor precis som i Frankrike, uppbundna utmed trådar arm i arm. Javisst ja, det är klart, om inget annat går så kan man odla vin. Vinet hämtar själv  sitt vatten från flera meters djup och då vi senare slår upp Kebbe på nätet så heter det nu Kebbe vingård och Kebbe vin.

Vägen fortsätter utmed vattnet och marken planar ut till gräsbevuxna vida fält och där går Gutefåren med sina fina horn och betar. De har också en historia  att berätta om sin existens men den finns beskriven om man slår på Gutefår. Medan vi står och kollar deras ullfärger och horn, ser vi att något stort närmar sej på den smala grusvägen, det är en enorm turistbuss, den tar upp hela vägen, säsongen är alltså inte helt slut. Vi kan bara gratulera de turister som får åka den här vägen, hur chauffören klarar alla möten och krökar kan man bara undra.

Vi återvände till väg 140 och fortsatte genom Sproge och här hade Albert Larsson sin såg och verkstad och han byggde små trähus, som gick att frakta på ett lastbilsflak. Han byggde ett gediget trähus åt oss och många andra sommargäster på ön och avslutade med en konkurs.  Han bodde i huset närmast kyrkan och till hans familj sålde vi en av våra valpar.  Lasse tar upp näsduken, det är kanske därför vi inte åker så ofta här förbi, vi blir bara ledsna.

Fast nu har vi lämnat Ekstakusten och det får räcka med minnen. Näsuddens vindsnurror  närmar sej, vi kollar inte deras vinodlingar idag, det tar vi en annan gång.