Om någon undrar varför jag är så fixerad vid det nybyggda höghuset Drabanten i Upplands Väsby så beror det nog mest på att det har blivit min ständiga följeslagare utanför fönstret tillsammans med det blå kommunalhuset med sin tydliga klocka. Jag följer timmarnas gång genom att kolla vilka band i tornets gyllene ytterskal som just då återkastar solljuset och bländar oss med ljusgnistor. Inte bara väggplattorna ger liv åt byggnaden, även fönsterrutorna är föränderliga och återger himlens olika färger från vitt till mörkaste blåsvart.
I utsikten från fönstret skymd av mittstaget, råkar en grupp folk ingå som brukar ha svårt att hitta en lugn plats att träffas på och som blir bortfösta var de än hittar en bänk där de kan samlas. Jag önskar att kommunen ville lyssna och göra något positivt och inte bara plocka bort soffor, det drabbar oss alla och inte bara den grupp som vi tror inte finns om de bara hindras från att visa sig.
När jag inte tittar ut genom fönstret sätter jag mig vid vävstolen och då glömmer jag det jag ändå inte kan förändra och lägger in trådar som jag tror kan bli bra. Just nu är det ett ”sommarbrev” som ramlade fram ur en pappershög när jag flyttade på den. Det är brevet från Karin och barnen när de var små och var på Gotland. Jag såg hur fint det var och ville väva det.
