Brittakarolina's Blog

För något år sedan då jag deltog i en skrivarcirkel fick vi hemläxor och en uppgift hade rubriken ” två synvinklar”. Det blev en lång historia

Två synvinklar – Djurförsök

Det hände 1954 på Farmakologiska Institutionen på Karolinska Institutet.   Institutionen hade fått ny professor, han kom från Lund och förde med sig tre av sina medarbetare därifrån. De var vana vid hans försök och kunde alla söva och sprätta upp smådjur katter, hundar och även apor och lägga upp för de olika försök han behövde till sin forskning om histaminets verkningar.

Jag var kemist och assistent åt en annan forskare som redan fanns på plats, han forskade in vitro, dvs i provrör och jag var bra på analyser åt honom. Den nya professorns operationer på nedre våningen hade jag sett men sedan undvikit att gå nära, de berörde mig illa och särskilt dunsen i skräphinken, då man avslutat ett försök och det uppskurna och illa deformerade djuret dumpades. Den nya professorn behövde flera assistenter och ville få mig med i sin krets, men först måste jag läras upp att även hantera djurförsök.

Inga-Lisa var en av de skånska assistenterna med stor vana att döda smådjur, mest marsvin och hon skulle visa mej hur man tog fram tunntarm från ett nyss dödat marsvin, det krävdes för att analysera histamin.

Jag ville inte, hade en gång valt bort djurhuset som arbetsplats men var samtidigt smickrad över att anses som en tillgång och hoppades få lära mig något grepp, där djuret inte kunde ta sig loss och där jag själv inte kände något och kanske var jag då beredd att försöka.

”I morgon behöver vi en tarm, nu får du pröva”, sa Inga-Lisa en dag och svepte nonchalant en prövande blick över mej. Jag fasade för nästa dag, vad händer om jag inte kan? Jag skulle då lära mig att knacka ihjäl ett marsvin och fort klippa upp buken och ta fram lämplig längd tunntarm och hänga upp i en näringslösning.

Nästa morgon gick vi ner i djurhuset och Inga-Lisa öppnade vant en bur med fem små marsvin, de var inte fullvuxna, orädda, anade inget, de skulle väga ett visst antal gram och kunna hanteras med en hand. ”Här”, sa Inga-Lisa och lyfte över ett djur åt mej att hålla. Ett varmt och mjukt litet marsvin med pickande hjärta och svarta ögon. Vi gick upp till hennes labb där allt var förberett, jag hade svalt min tal – och handlingsförmåga men jaget satt kvar i händerna och när Inga-Lisa sa åt mej att knacka marsvinets nacke i bordskanten, lydde inte händerna.           Hon suckade trött och sa: ”gör det bara, jag har gjort det här minst tusen gånger, man vänjer sej”. Hon vände sej bort för att inte störa mej men jag kunde inte.  ”Jag måste se på ordentligt hur du tar greppet och veta exakt hur mycket kraft jag ska slå med”, sa jag och lämnade över marsvinet åt Inga-Lisa, som på nolltid svingade det lilla djuret mot bordskanten och fort klippte upp buken, drog fram tarmen och vips hade hon mätt till rätt längd för sin näringslösning.

Det undslapp mej att jag nog inte gillade djurförsök. Att säga det till en som lärt sig att bortse från sentimentalt blaj, väckte hela det försvar hon hade tillreds, då hon ansattes av motståndare till djurförsök.

”Du skulle inte kunna bo på landet du, inte kunna ens nacka en höna” sa Inga-Lisa med ett försmädligt grin och på sin rullande skånska som verkade äga hela luftrummet. Hon antydde att hon minsann bott på landet och nackat hönor och sedan ”är du vegetarian också?” Neej det är jag inte. ”Nehej och köttbullar äter du och mediciner är inte fel förstår jag, det är väl inte bara groblad som gäller? Hur långt skulle vi kommit med livsuppehållande mediciner utan djurförsök tror du?”

Jo jag visste och var utan argument men hade ändå bestämt mig, jag ville inte delta i djurförsök. Jag klarade inte att döda friska tama djur och här enbart som ett hantverk i en analysmetod. Den vetenskapliga frågan som krävde djuroffer var inte min och jag såg inte värdet av offret. Om jag klarade dödandet blev jag ändå bara en simpel hantlangare utan egen motivering. Rubriken två synvinklar stämmer inte helt, min vinkel var då ganska obearbetad, mer en känslovinkel.

Jag sökte upp professorn och bad att få fortsätta med det rent kemiska analyserandet som förut och det blev ingen mer inskolning i djurförsök för min del. Där slapp jag ifrån att brottas med den påtagliga konflikten, den flyttade istället in i hjärnan, där den numera har sitt ett eget rum.

Bilden har jag lånat på nätet från Norskt djurskydd: Verdt å vite om marsvin.