Vi reste till Vetlanda för att orientera oss lite och för att ta emot två finska sökare som i mail meddelat att de nu var på väg med den vita kistan. Allt förarbete var nu klart, Lennarts DNA stämde med mitt och han hade fått ett högtidligt farväl i Finland i närvaro av flera betydande män (se facebook/Finlandsfrivilliga). Arbetet med att återlämna kvarlevor har medför många och långa resor, men det här var första gången man for till Sverige.
I Småland var det kallt, marken var hårdfrusen och det låg is på småsjöarna. Vinter på riktigt. Skulle det gå att hitta in i stan som jag minns den eller fanns det nya leder som gjorde att vi kom bort innan vi kom fram?
Allt gick bra och vi hittade också till kyrkoherden som jag haft kontakt med och som nu fått lite tid på sej att gå bakåt i tiden, han förstod att Lennarts begravning föder andra tankar nu än vad den skulle gjort för 70 år sedan.
Vi gick ut på den gamla kyrkogården och letade efter stenen som min mor beställde för ett halvsekel sedan. Den ersatte en tidigare sten som något av hennes syskon låtit sätta dit och som då hade texten, Färgaren (eller kanske Färgarmästaren) G O Hultqvist. Den skavde på min mors samvete, hon visste att hennes far varit färgare och färgeriet låg vid dammen, han hade gått gesällvandring men aldrig avlagt mästarprovet, formellt var han inte mästare utan förblev hela livet färgaregesäll. Det framgår även av kyrkböckerna, så gravstenen måste bytas och hon letade fram sin fars namnteckning och fick en sten huggen med namnet i relief och utan yrkestitel.
Efter två rundor bland gravarna, där gångarna nu är igenlagda, gällde det att ha minnet och den gamla kartan kvar i huvudet för att hitta en sten och till slut fann jag den, helt överväxt av lav och återtagen av naturen. Hur rensar man bort lav från sten? En färgbutik sålde sprej och rotborste och sprejen (lavdödaren) verkade på sikt så något resultat efter en vecka var inte att tänka sig.
Stenen efter en andra sprej med lavdödare.
Sedan det hänt flera olyckor med vältande gravstenar över barn, måste gravstenar stöttas och det ser lite ovanligt ut med ljusa trästöttor och på baksidan av stående stenar som förväntas kunna skada någon om de faller. På en del kyrkogårdar lägger man ner alla stenar som inte redan ligger och det sägs vara temporärt tills man hittar på något bättre.
Gravstensstöttor och spännband
Dagen därpå kom de finska letarna prick klockan tolv som de sagt, ur bakluckan från en bädd av granris lyfte Frans Franzén fram kistan och den fick sedan vila i ett kapell för fotografering tills en vaktmästare tog den vidare till ett kylrum, där den får vänta ännu en tid.
Frans Franzén och Pentti Killström hör till Minnesföreningen som söker efter krigsdöda på de gamla slagfälten. Av mer än tusen (1155) funna finska soldater har man lyckats identifiera mer än 360.
Frans Franzén, Lennart, Pentti Killström och Peter Åström, kyrkoherde
Vi satt ner i Kyrkogårdsförvaltningens kontor för att få alla papper och Frans berättade om föreningens verksamhet, jag hade många frågor, men trekvart räckte inte för att svara på allt. En timme max fick spenderas på hela besöket för att man skulle hinna med båten tillbaks till Finland för att fira Finlands självständighetsdag på lördagen. Och plötsligt var de bara borta, där susade bilen iväg.
Jag har i alla fall namnet på den ryss som hittade Lennart och en bild på platsen i skogen, där han återfanns efter att ha väntat i 70 år.
Där ligger spaden, sa Frans och pekade. Viatcheslav Skokov tog bilden och Dimitri Volkov är medgrävaren,
Skinnpåsen kommer från Betula AB i Sveg och jag köpte den, då jag var guide på Eketorps borg för många år sedan. Där lärde mej tjejerna att göra eld och det var lika livgivande som att kunna spinna sin egen tråd.
I påsen finns ett eldstål,
färdigt fnöske och en beskrivning av hur man tillverkar det av björkticka,
och vass flinta.
Brittakarolina's Blog 