Skrivet av: brittakarolina | 12 november 2014

Baltiska resan – slutet

fortsättning från 23/10, 31/10 och 9/11

Vår buss kr

Elblag i Polen var nästa övernattningsplats. Elblag (Elbing) ligger vid Wislas (Weichsels) utlopp i Östersjön och tillhörde Tyskland till 1946 och därefter Polen. Tyskarna fördrevs och polacker från områden som tagits av Sovjetunionen fick flytta in.

Vi anlände till Elblag kl 3 på natten. Det blev svårt att vakna nästa morgon och jakten på frukost med fel mynt i fickorna blev frustrerande.

Janow Pomorski som vi gärna tror var Truso i Weichseldeltat var dagens mål. Truso finns inte, det var en vikingatida handelsplats med hamn som nämns i sjöfararen Wulfstans krönika från slutet av 800-talet. Arkeologerna tror sig ha funnit platsen 7 km s.ö. om Elblag och att döma av mängden och arten av föremål har här legat en handelsplats för fjärrhandel på 800-talet och man har handlat med skandinaver och slaver. Man jämför med Birka och Hedeby och här var ett Birka fast ännu större. Ett muséum har inretts för fynden och Dr Marek Jagodzinski, som börjat forska om Truso på 80-talet, gav oss bilden av platsen före utgrävning och vad man funnit.

Dr Marek Jagodzinski kr

Dr Marek Jagozinski

Då vi kom pågick plöjning av åkern, där innehållet i muséet hämtats och kantklippning av gräs.

Klippning av gräskant kr

Det blev det livligaste muséibesöket på hela resan, alla var intresserade, de flesta kunde sitt Birka och man jämförde kategorier och årtal och det uppstod ett utbyte av frågor och svar.

Ingmar Jansson kr

Truso fanns, där det nu är åker, med en liten å som bildar en sjö, lake Druzna, allt ligger i en sänka i Weichseldeltat och sjön ligger 60 m över havsnivån. Dikningar på 17-1800-tal gör att åkrarna kallas poldrar. Kulturlagret är i sand, torrt och inga organiska ämnen eller trä har bevarats. En järnväg går utmed området och på äldre kartor ser man en vall (stadsvall) men den har utplånats av järnvägsbygget.

Järnvägen vid åkern kr

Här går järnvägen.

Rester i form av nitar i skeppsform av 9 skepp, 9 m långa har grävts fram, det är samma längd som skeppen i Vendel och Valsgärde. En uppräkning av alla fynd blir tröttande, ett par bilder visar något av det jag själv var intresserad av, dvs redskap för textilframställning. Annars var fynden väldigt lika dem i Birka.

Sländtrissor kr

Sländtrissor och redskap utan ett bra namn för att packa in garn i väv

Vävtyngder kr

Vävtyngder för väv med hängande varp

Järnspikar kr

I Elblag pågick återuppbyggnaden av hus , innan man bygger måste tomten utgrävas och staden betalar oftast grävningen men man kan också köpa tomt med betald utgrävning, ett sätt att få återuppbyggnaden finansierad.

Grävning i Elblag kr

Intill katedralen i Elblag pågick en stadsgrävning som vi gick runt men det som lockade mer var orgeltonerna som trängde ut från kyrkan, så där hamnade många av oss på en bänk och fick en välkommen paus.

Bussen tog oss sedan ut till den sandrevel som Truso ligger på .  Här fick vi en föreläsning av Christian om stenåldersfynden på sandrevlarna i Östersjön. 60-100 lokaler med snörkeramisk kultur (2.500 f.Kr.) längs revlarna i Litauen, Kaliningrad och Polen och man finner spår av bärnstensbehandling och annat hantverk förutom alla ben av grönlandssäl. Geologiskt består revlarna av randmoräner från istiden och sand från Weichsels delta.

Här syns rodren kr

Fiskebåtar på sandreveln, här syns rodren

Fiskebåtar Polen kr

I GDansk  var vi plötsligt enbart turister, härifrån gick båten till Oxelösund som vi skulle med på kvällen. Vi beundrade de vackra byggnaderna, man hade byggt upp de förstörda husen från kriget efter ursprungsritningarna i stället för att ersätta dem med hus i modernt snitt.Elblag kr

Nybyggda gamla hus, tror bilden är från Elblag men det kunde lika gärna vara GDansk.

Resan med båt gick till Oxelösund, den var stillsam, sen blev det buss till Centralen och vi återvände fullproppade med intryck och ganska utmattade.

Den arkeologiska sammanfattningen av resan delades upp och vi skulle gruppvis redogöra för olika delar av den, vi lämnade lydigt in vår del men de övriga uteblev.

Genomförandet av rundturen var ett stordåd av Ingmar Jansson och han har senare tilldelats flera utmärkelser för ”sitt varma engagemang att främja samarbete mellan de nordiska länderna och länderna inom forna Sovjetunionen”

En del uppgifter i min berättelse kan råka vara något omkastade och hopblandade men inget är fabulerat. Bildernas lurvighet beror på att ursprunget är oglasade dior som jag fotograferat av från garderobsväggen och man får passa på skärpan när filmen bucklar sej fram och tillbaks.

Skrivet av: brittakarolina | 09 november 2014

Baltiska resan – fortsätter

fortsättning  från 23 och 31 oktober

Slutmålet för dagen var Kaliningrad men vi gjorde ett uppehåll i Kaunas, som var huvudstad i Litauen från 1920 och under mellankrigsåren och som nu är landets näst största stad. Det blev Kaunas universitet och museum, artefakter från bronsålder till medeltid. En stadsgrävning, där ett företag (utländskt) köpt en tomt och nu bekostar och gräver ut ett f.d. fängelse.Grävning i Kaunas kr

Minnet sviker men i något av universiteten i en rund ljus entréhall fanns fresker på väggarna med motiv från den baltiska förkristna gudasagan. Den sammanfaller inte helt med våra asar och förutom en rad namngivna gudar finns det andar i träd och hela naturen är besjälad. Då och då i parker mötte vi skulpterade träd, både på rot och sådana som låg bredvid sin stubbe med motiv skurna runtom.Litauisk affärsskylt

Affärsskylt i Kaunas

Resan gick vidare och denna dag skulle vi få äta garanterat bra mat, ett hotell med restaurang, där enbart de med dollar och D-mark fick tillträde. En jättelik anläggning nära motorvägen, där allt gick att få och allt var möjligt. Några i gruppen såg att det fanns rosa rysk champagne och beställde. Ordens makt över tanken gjorde att de drack och var lyckliga, drycken kostade som billigt rödvin och de köpte med sig för framtida bruk. Det rosa drickat var sött och äckligt och inte ens på avstånd släkt med den dryck den lånat namnet av. Men vi fick både mat, efterrätt och kaffe och det smakade bra.

Måltid nära Vilnius

Den här bilden är från en tidigare måltid, då vi var i Vilniustrakten.

Vi närmade oss Kaliningrad och före gränsen stod en lång kö av långtradare och bilar och väntade, de såg ut att ha stått där länge, men Ingmar hade alla papper i ordning , så för oss skulle det nog gå undan. Det såg ut att gå vägen men väl inne på rysk sida blev vi stoppade och Ingmar krävdes på pengar. Det hjälpte inte med hans pappersbunt, här skulle betalas mer, vi var utlänningar. Jag hittar en enbart ryskspråkig lapp där jag deklarerat 1 camera och plånbokens innehåll av sedlar. Man räknade oss och multiplicerade med något och det skulle bli ett rejält utlägg som ingen räknat med. Ingmar förklarade att vi inte var rika turister utan fattiga studenter och då kom en ryss in och gick igenom oss alla, hur vi såg ut, gick ut och efter förhandling sattes summan ner så det blev något kring en femtilapp var.  Någon sa att de ryska gränsvakterna var värnpliktiga som inte fick någon lön och de försörjer sej på det här sättet. Det tog ändå timmar och vi skulle bli sena till vårt nattlogi, sen var adressen svårfunnen, så vi irrade till halv ett.

Kaliningrad kr

Kaliningradrummet kr

Morgonen därpå vaknade vi till en stad som inte liknade något vi kände igen. Kaliningrad enligt en Moskvaryss: ”ett reservat dit ännu ingen perestrojka nått, ett koncentrat av Sovjettidens alla yttringar och arkitekturer”. Det ligger mellan Litauen, Östersjön och Polen. Allt är nu ryskt, det tyska har jämnats med marken och här finns inte en enda tysk kvar sedan tiden före 1946, tidigare hette staden Königsberg och var residensstad i Ostpreussen.

Vad fanns för oss att se här, vi skulle träffa en Dr Kolakoff, han kunde visa något i en skogsliknande park på andra sidan stan och det blev en lång promenad.

Parkeringsplats Kaliningrad  kr

Vi gick från bussens parkeringsplats genom stadens centrala delar och vi blev ordentligt omskakade av det vi mötte. Förutom de fula byggnaderna och att allt var slitet låg det människor (vi såg bara män) asfulla intill husväggarna, vid bropelare, ja vart man tittade, inte en eller två, de var många och de var klädda i trasor, någon var ännu på benen men närmade sej marken och det var ännu förmiddag. Hur Kaliningrads övriga innevånare mådde fick vi inte veta, men de vi såg speglade en bottenlös förtvivlan, ord räcker inte. Här hade varit helt avstängt för utlänningar tills året innan vi kom, så det som skedde öppet på stans gator kunde inte ha uppstått på grund av turisterna. Visst har vi fyllon på närmare håll också men mängderna här kan man inte föreställa sej.

Dr Kolakoff b kr

Dr Kolakoff, arkeolog och vår guide.

Vi gick och gick, stora områden i staden var ännu obebyggda sedan de tyska husen rivits och det hade blivit grönområden med lövskog och buskage. I en dunge nära ett litet mörkt muséum fick vi en genomgång av Dr Kolakoff, han talade länge , vi stod bland blad och grenar, något spår ovan mark syntes ej och uppriktigt sagt hängde jag inte med, det gick inte att koppla på något ännu mer forntida än det vi stod i.

Dr Kolakoff kr

Efter ett besök i det lilla muséet letade vi upp ett matställe och fick soppa med klimp och något bordsvatten.

Måltid i Kaliningrad kr

Vår buss behövde plötsligt något tillstånd, så Ingmar fick användning för sin ryska när han krävdes på mer pengar. Vi fick ett par timmar på oss att leta upp minnesplaketten efter filosofen Immanuel Kant, han var född i Königsberg och renoveringen av en kyrka som just kommit igång och se oss om på egen hand.

Hela bussens innehåll kr

Den enda bild jag har på hela gruppen, men här sprider vi oss.

Avskärmning Kaliningrad kr

Avskärmning vid ett bygge.

Kaliningrad floden kr

Floden Pregel, här utan lyftkranar och båtträngsel.

Kaliningrad b kr

Kaliningrad c kr

Dagisbarn i Kaliningrad kr

En grupp dagisbarn i en park, framtidens hopp, de vinkar

Efter ännu en titt på något Dr Kolakoff visade kom vi till slut iväg genom f.d.Ostpreussen, all äldre bebyggelse även på landet var utraderad och husen hade barackform. Gränsen mot Polen och utfarten ut Kaliningrad tog  tid, vårt bagage måste kollas och värderas. Vi kunde lämna området efter det korta besöket i en variant av helvetet till skillnad från en del av de som bodde där.

Kaliningrad d kr

Hade tänkt få med även Polen, men det blir för mastigt så det blir en kort bit till.

Skrivet av: brittakarolina | 06 november 2014

Nej se det snöar….

Soporna ska ner, jag tittar ut från balkongen för att kolla vädret, det snöar och ser ut att ligga kvar, åtminstone på parkeringsdäckets bilar.Det snöar kr

Snö i november är väl inte ovanligt, Lasse noterar att det är precis samma sort som fyllde våra skor dagen då vi gifte oss för 64 år sedan, hoppas ändå att det här inte blir liggande.

NovembersnöVägen till soptunnan går utmed en gräsmatta, den är nu gråvit och snön vet inte riktigt vilket tillstånd den ska välja, fast eller flytande.

Äppelskörden kr

Årets skörd från det lilla äppelträdet står samlat i en plastback efter senaste gårdsstädningen. Jag tog en handfull nedfallna rosenröda för några veckor sedan och kokade med några kardemummakärnor och det blev sagolikt gott.

Första snön kr

 

Snö

Föll som snö kr

Och kanske går det så här med hela dagens snöfall.

 

Skrivet av: brittakarolina | 04 november 2014

Bollchryss

Ordet bollchryss ger så konstiga associatoner, undrar när jag såg det första gången, det är säkert minst tio år sedan. Heter det en eller ett? Nu har vi i alla fall en kruka med en fantastisk planta på balkongen. Boll-chrys kr

Den blommade en gång som en stor boll i september och det trodde jag var allt, men efter att den vilat några veckor kröp det fram en ny omgång knoppar, grenarna växte lite och den lämnade den strama bollformen och nu är den igång igen. Boll chrys b kr

Skrivet av: brittakarolina | 02 november 2014

Barockparken oktober 2014

Sista dagen i oktober, sol och ingen blåst, ska vi ta en runda kring Barockparken och se om det lovande lyftet från senaste titten har fortsatt?

Barock okt 2014

Löven har inte släppt sina fästen på de gamla lindarna och på håll är träden rostbruna.  Då vi kommer närmare ser vi att man har planterat mängder av nya träd, fler än förra gången vi var här, växtligheten på marken som var störande förut, är nerklippt och man kan gå i lågskor över hela området.Gamla och nya träd b krNy jord är påfylld i groparna  runt parken, där det förut var ett förrädiskt dike och i jorden ligger gräsfrön.

Nya grusade gångar och nysått kr

Man har också börjat arbeta med vägen runt parken så den blir mer gå-och vagnvänlig, en dag ska man kanske slippa sjunka ner i lera. En torr sommar har det ingen betydelse men alla övriga månader har det varit svårt att ta sig förbi.

oktober 2014

Allt det gröna som täckte dammarna i somras har nu sjunkit under ytan så vattnet speglar sin omgivning.

Tredje dammen kr

Det ser ut som om man gjort de stora jobben, plockar undan alla skräphögar och nu kan man invänta våren. Det är i alla fall en gissning.

Barockparken kr

Skrivet av: brittakarolina | 31 oktober 2014

Resan till Baltikum 1993

Fortsättning från 23 oktober.

Bärnsten kr

Mot Grobin

Från Riga i Rigabukten for vi västerut genom landskapet Kurland till Grobin, någon sa att i Kurland finns de orörda markerna. De spridda husen vi passerade såg lite bekanta ut och så småningom var det ingen tvekan, de såg ut som husen på Gotland.  Det första man kommer till om man far från Kurland västerut över vattnet är Gotland. Kan de ha haft kontakt? Grobin är en liten kuststad i sydvästra Kurland. Birger Nerman, svensk arkeolog grävde i Grobin 1929-1930 och fann att gotlänningar varit bofasta här i 150 år mellan 650 och 800 e.Kr och inte långt därifrån fann han spåren av en större uppsvensk bosättning. (Googla Birger Nerman i Grobin så får man Fornvännens publikation)

Nermans grävningar och platserna var intressanta, stormaktstidens erövringar ligger närmare i tiden och årtalen finns nedtecknade, men de svenska bosättningarna från yngre järnålder på främmande mark österut har inte varit helt avläsbara. Rimbertkrönikan som skrevs  865-67 nämner dock vår närvaro i Kurland och där har funnits en betydande del svensktalande befolkning (Wikipedia-Kurland) vars sista rest fanns på Runö. De talade en svår, gåtfull och ålderdomlig svensk dialekt som inte förstods ens av folk på grannöar som Dagö och Nuckö.

Vi sökte upp platserna för Nermans utgrävningar, det blev en sorts vallfart till helig mark ett kuperat område f.d.fornborg och en plan yta i ett bostadsområde. Där vi stod och tittade ut på den tomma ytan med gator som inramning hände något med min syn, den förvreds och sammanhanget med vårt besök försvann, jag såg oss som en skämtteckning med tom pratballong. I bussen efteråt kunde jag inte hålla mej utan sa till de närmaste två vad jag sett och då blev stenålders-Christian arg, läxade upp mej och sa att jag måste väl för fan leva upp till en standard, det hade jag inte gjort. Aj, där kom en nyckel till det akademiska, den har jag letat efter, fick inte med den hemifrån.

Liepaja 

Nästa plats för nattlogi var Liepaja, inte långt från Grobin och fortfarande i Kurland. En stad med sorgligt nervittrade hus och jag undrade hur det varit möjligt att  överleva där och vad det format. Då jag nu googlar på Liepaja kommer ”Herodotos Resor” upp med en resa till Grobin 2011 i Birger Nermans fotspår som Jan Peder Lamm varit ledare för. Förutom Nermans grävningar, besökte man minnesmärket vid kusten i Skede 15 km norr om Liepaja, som uppförts till minne av Liepajas judar som avrättats där. Wikipedia har uppgifterna om Förintelsen i Lettland, 25000 judiska personer arkebuserades i Riga 1941 och här i Liepaja dödades under tre dagar 15-17 december1941, 2749 judiska personer, mest kvinnor och barn, det finns bilder. På vår resa nämndes inget om ländernas nära historia och jag hittar inget år  när minnesplatsen byggdes,  kanske den inte fanns 1993, då vi var där.

Vid stranden i skymningen kr

Ännu en gång var vi nere och gick i strandkanten, den här gången i skymning en.

Bärnstensmuseet kr

Gränsen till Litauen passerades, vi for mot Palanga och var ännu kvar vid kusten. Bärnsten har haft stor betydelse för folk kring Östersjön i forntiden och även nu och i Palanga finns ett  muséum fyllt av bärnsten i alla tänkbara former och färger, som vi gick igenom och såg oss mätta på.

Litauen har motorväg och vi lämnade kusten med sikte på Vilnius. I de skakiga anteckningarna står att stämningen i bussen hade börjat lätta – kanske var det så. Litauens elledningsstolpar var helt av betong, alla länder har olika ledningsstolpar, man kan se på dem vilket land man befinner sig i.

Några mil från Vilnius kom vi till en plats med speciell bebyggelse, det var Karaimernas Trakai. Karaimer är folk av en gammal judisk gren vars ursprung beskrivs på Wikipedia (Karaimer – Litauen) och det är en av Europas minsta minoriteter. De fick en fristad här på 1300-talet av Storhertig Vytautas den store, efter ett krig på Krim förde han med sig 380 familjer och de blev slottsvakter vid borgen i Trakai, som då var huvudstad i hertigdömet. Borgen ligger ute i en sjö som man når över en lång bro.  Karaimerna talar ett turkiskt språk som nu behärskas av mindre än 100 personer. Deras synagoga heter Kenessa och deras tro är bokstavlig efter Gamla Testamentet, de tillåter ingen tolkning av textrna, var och en ska läsa sig till vad där står. Deras hus av trä är målade i färg och visar upp tre fönster mot gatan medan litauernas hus har två. Hur klarade de judeutrotningarna på 40-talet? Genom att det funnits delade meningar om deras ursprung använde man sig av det och tyskarna gjorde då ett undantag och de skonades.

Karaimgatan b krTrakai a kr

Trakai synagogan kr

Kenessa i Trakai

Vi vandrade utmed bygatan och såg de färgade husen, synagogan var stängd och människorna helt osynliga.700px-Trakai_castle_in_summer

Borgen i Trakai bilden lånad från nätet.

Trakai e kr

Bron till borgen

Ett innehållsrikt muséum med historisk, arkeologisk och etnologisk avdelning. Här hade det varit trevligt att inte ha bråttom.

Trakai c kr

Äpplen återkom på den här resan, det var höst och deras tid. Äpplet symboliserar så mycket och är något som går att sälja och att bjuda på.

Man plöjer med häst

I Vilniustrakten b kr

i Vilniustrakten kr

Vi sökte upp vårt nattlogi i Kernavé en bit utanför Vilnius, vi var förvarnade  att det inte var så lyxig, men det var en kraftig underdrift. En förläggning i baracker som bebotts av ryssar till för inte så länge sedan. När de lämnade stället, tog de med sig allt, handfat, rör och all utrustning, allt var stympat och bortplockat. En swimmingpool med vatten till hälften i, ååh här tar vi oss ett dopp, döda råttor låg och flöt i det låga vattnet så det blev inget dopp. Det var ett fasansfullt ställe och vi låg i avbalkningar uppe under taket och vi frös. Det blev klent med morgontvätt och ingen frukost, det fick vi jaga senare. Här skulle vi sova tre nätter.

Kernave Litauen kr

Utflykt i Vilniusregionen stod på programmet och här fanns en formation med enorma sandpyramider, en grävning pågick bland kullarna och vi fann den. Kernavé var en gång huvudstad i storhertigdömet Litauen och man fann att gatornas bredd i 1200-tals-staden var 2.5 meter. Under tidig järnålder ledde en kavelbro från staden till offerplatsen längre ner i skogen. Det berättade grävarna, en del föremål kollades men det var kallt och blött så besöket blev inte långvarigt. Ser nu att området blivit förklarat som världsarv sedan ett par år.

Grävplats Litauen c kr

Grävplats Litauen kr

Grävplats Litauen b kr

Vilnius universitet tog man väl emot oss, alla lärare ställde upp med kartor och översikter och de höll föreläsningar för oss om historia och vi fick gå med på rundvandringar  i staden och läste skyltar från svensktiden i domkyrkan och vi besökte pågående grävning i ett stadskvarter och man visade hur man daterade en mur efter formen på teglet. Vi träffade också studenter, Ingmar hade utverkat stipendier för några studenter från Baltikum att få vistas och läsa i Stockholm.

Vilnius tog emot oss kr

Grävare i Vilnius kr

I Vilnius under jord kr

Ett par timmar på stan var välgörande och gav hjärnan en paus i mängden av uppgifter från alla tidsåldrar.

Studenterna vi träffat ville göra ett kalas för oss och de skulle komma ut till vår förläggning  den sista kvällen. Har glömt var och om vi åt innan. Lite förvånade blev vi väl, då vi såg dem komma. Hos oss laddar festare upp med flak av öl men de här kom med flak av vodka. Det var många liter. Oj, hur skulle det här gå? Vi var de första utlänningar de någonsin träffat och de var mycket positivt förväntansfulla. De var kanske 6 stycken och någon av dem kunde lite engelska men inte de övriga., så det blev papper och penna och streckgubbar och mim vi fick lita till. Det räckte för att vi skulle kunna byta uppgifter om varandras familjer, hur de bodde och vad de ville göra. Alla ville komma till Stockholm och studera, en hade fått ett stipendium till vårterminen och nu gällde det vem mer som skulle få åka. Det var trots ordbrist inte tyst någonstans. Några ur vår grupp gick och la sej, jag höll ut ett bra tag men kroknade till slut och  jag har nog aldrig mått så illa som den natten i sjögången under takbjälkarna i den obehagliga baracken och heller aldrig svalt så mycket vodka. Vet inte när kalaset slutade och ingen nämnde något efteråt.

Nästa dag var målet Kaliningrad, den ryska enklaven vid Östersjön…..

Skrivet av: brittakarolina | 28 oktober 2014

Liten skogsrunda

Idag med rekordvärme  måste vi ut och känna skogens dofter och höra de sista asplöven rassla högt uppe bakom tallarna.

I skogen b kr

Man ser igen mellan trädstammarna.

I skogen i krElljusspåret går genom storskog

I skogen j kr

Doften berusar

I skogen h kr

och förvrider synen på oss

I skogen g kr

Liten hassel

I skogen f kr

Hasselblad

I skogen e kr

Berberis

I skogen d

Visset gräs

I skogen c kr

Ett tecken?

Skrivet av: brittakarolina | 25 oktober 2014

Lönnlöven

 

Lönnlöv b krSkulle vi märka om lönnarna försvann? De invandrade för 7000 år sedan under senaste värmeperioden enligt Wikipedia. Så länge har vi sett dem om höstarna med lövverkens färgkaskader och om vårarna med den ljusa blomningen. Är det inte väl tyst om dem jämfört med björk, tall (fur) och ek, som finns i många dikter? Är de ”för mycket” eller för tydliga, för lättillgängliga, för banala eller har jag läst för lite?

Lönnlöv d kr

Skrivet av: brittakarolina | 24 oktober 2014

Fikonlöven faller

Efter ett tyngre jobb behövs lite belöning och då åker jag till Rappnes oas och njuter av allt som blommar. Den här gången blev det också kaffe och kaka. Varje besök  är en händelse.

Myrtenblom b kr

I orangeriet blommade myrten både i träd och buskform, har alltid bott för varmt och torrt för att den ska överleva.

Fikonlövet har fallit kr

Ett visset fikonlöv har fallit, varifrån?

Fikonlöven faller kr

Från fikonträdet förstås, höst även här, alla bladen ska ner.

Cyklamen krI den stora odlingen före caféet var nu en matta av cyklamen i alla former och färger, vet inte vilken kamera man ska ha tillgång till för att kunna återge färgpaletten, gå dit och gör något, någon !

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 23 oktober 2014

Flintskrapan och resan till östra Baltikum

Flintskrapa kaffekopp kr

En gråvit stenbit, Ukrainsk  flinta, en flintskrapa från Lettisk stenålder ligger bland andra småsaker i blå skåpet och i den stenen finns de samlade minnena från en omfattande resa österut hösten 1993. Jag förmår inte återge hela resan, vi översköljdes av ländernas historia och arkeologi och vi såg muséer och arkeologiska lämningar i mängd varje dag, dessutom har jag svårt att läsa min handstil efter att ha fört anteckningar i en skakig buss.

Det här blir lite långt och utan någon knorr, men resan kom aldrig att beskrivas ens i samlad rapportform efteråt och den var så unik och avsatte så mycket bilder, tankar och känslor att den vill bli omnämnd även om det är väl sent.

Varför resa?

Under krigs-och efterkrigsåren hade de Baltiska länderna och Sovjetunionen varit stängda för arkeologiskt utbyte och forskning. När våra östliga grannar blev fria 1991 var Ingmar Jansson inte sen att rita upp en önskeresa för att ge och få kontakter med arkeologerna i öst. Han gjorde ett upprop till doktoranderna i Stockholm om en resa till överkomligt pris och ordnade en Lettisk buss med två chaufförer. Han bokade övernattningar för oss i studenthem och övergivna ryska baracker och hade kontakt med arkeologiska institutioner i länderna vi skulle besöka, så att deras professorer, lärare och studenter tog emot oss och visade oss forskningsläget. Vi kom till Estland i slutet av september och resan skulle gå vidare till Lettland, Litauen, Kaliningrad och Polen. Det armod som då rådde i de här länderna var påtagligt, man hade inte bränsle att värma upp sina hus och vi fick som de ha ytterkläder på oss både ute och inne, såväl dag som natt, inget varmvatten existerade och maten på bespisningsställena var för oss väldigt ovan, ibland kändes den som ”ickemat”. Ingmar talade ryska så han kunde tolka och få besked när vi råkade ut för knepigheter.

Resenärerna

Det blev en märklig resa ut i det okända, alla hade sina ämnen, stenålder, vikingatid, marin, textil etc. och alla var ”bäst” på något område utan att vara disputerad och utan en säker framtid. Alla utsattes nu under nästan två veckor för, lite svält, att frysa, sova dåligt, strul och extra utgifter vid gränserna. Vi hade sett varandra på  föreläsningar och seminarier och hade hört en del ventilera sin tilltänkta avhandling men vi kände inte varandra och medelåldern var kring 40 år(?).  Allt vi fick uppleva var oväntat och med den akademiska lärdomen står man sig slätt i jordnära situationer. Man var försiktig och röjde väldigt lite av sina inre överläggningar och allt bearbetande gjorde att det  blev dåligt med tid och rum för att slappna av och vara sällskaplig. Det var alltså ett spretigt gäng som samlades i den Lettiska bussen varje morgon. Ingmar var oföränderligt vänlig och diskret och lät alla vara just som de var och han röjde heller inga känslor, han hade fullt upp med att få allt att klaffa.

Busen

Bussen som blev vårt andra ”hem” hade tre ”rum”, ett kring föraren, dekorerat med vimplar och bilder, eterneller i vas, orientaliska mattor, en liten svart-vit TV samt en växelspaksknopp av hjort-eller renhorn. Föraren och hans plats krHär satt föraren Gunnar Macernicks på ett björnskinn och på ett extrasäte, bussens ägare Dzintar Ertmanis. Det andra rummet bestod av 26 sittplatser där vi spred ut oss. Längst bak i bussen bakom ett draperi fanns ett rum för våra väskor och ryggsäckar. Den delen användes som sovrum av de två förarna, de vaktade bussen natt och dag så den inte skulle bli stulen.Bussens ägare och förare kr

Vi passerade Tallinn på utsidan av stadsmuren och på vägen mot Riga som gick utmed kusten fanns gott om intressanta platser att stiga ur bussen och känna under fötterna. Vi stannade vid Varbola fornborg, Estlands största med murar, husgrunder och ugnar. Vi stoppade i Pernu, en gammal Hansestad i Rigabukten i  före detta Livland. Infarten påminde om en Sigtunagata med låga trähus i många färger och här är nu en kurort men vidsträckta sandstränder. Pernu intogs av Gustav II Adolf innan han intog Riga.

Gränsen till Lettland passerades och pengar växlades i ett litet träskjul, de hette då LATS och var svåra att hålla reda på, då det fanns flera kurser både svarta, grå och vita beroende på var man växlade.

Lite trafik kr

Trafiken var gles, nästan obefintlig och en Stalker-känsla (Tarkovski) kom krypande, någon bil, enstaka magra människor med blåfrusna fingrar och lagade smutsiga kläder.

Ännu en fornborg äntrades, Salacsgviva, jag hoppar över varför men vi kom ut i naturen och för varje fornborg fick vi en bild av växtligheten, hittills hade de legat i lövskog där löven nu låg i drivor.

Vitrape d kr

På eftermiddagen släpptes vi ut i blåsten vid Vitrape på en sandstrand med sand och strand åt alla håll. På bilden ser man avståndet mellan de flesta när de har fritt val, alla är upptagna och vill vara ifred.

Ordensborgen kr

Vi lämnade kusten och for inåt landet till Cesis, där vi äntligen fick mat i ett renoverat hotell. Det hade börjat skymma när vi skulle besöka borgen i Cesis. Det är den bäst bevarade borgen från Ordenstiden (1209-1561) i hela Baltikum och Dr Sigrida Apale från Lettiska Vetenskapsakademien berättade om den för oss, hon hade varit med och grävt ut.

Sigrida Apale kr

Det mörknade ute och var kallt, Dr Sigridas man väntade sedan flera timmar vid ett vägskäl för att få visa oss rekonstruktionen  av en pålbyggnad ute i en sjö.  Vi gick i skenet av fullmånen en lång väg på två smala brädor genom en  mycket blöt sankmark ut till en anläggning på vattnet och vi trampade lätt fel. Herr och fru Dr Apala berättade omväxlande på ryska och tyska hur man grävt fram anläggningen och för att se något alls, hade man tänt stearinljus. Vi var de första från ”övriga” Europa som var på besök och de var upplivade av att ha oss där. Vi tog oss iland igen i mörkret och slank in i bussen helt genomkylda och som avslutning bjöds vi på stora rödstrimmiga äpplen av Herr Apale.

Ingmar och Dr Apale

Ingmar och Herr Apale

Herr Apale visar stockvirke kr

Vi kom äntligen till Riga på kvällen och inkvarterades i ett iskallt studentlogement nära det medeltida Kruttornet. Huset hade varit skola eller något annat med högt i tak och där ljuden ekade. Det var ont om sängar och en riktig röra, tvättrummet hade enbart kallt vatten i den eller de kranar som fungerade. Birgitta M.Johansson och jag fick dela rum, det kändes lyxigt, men värmen fick vi inte upp förrän allt ylle var med i sängen. Tre nätter sov vi där.Birgitta m..J. i Riga kr

Vi fick en dag att gå runt i stan, varnades för ficktjuvar och en av oss blev av med plånboken. Allt såg ut att vara mycket billigt men för att handla måste man lära sig, först köa för att beställa, sen köa för att hämta varan och sen för att betala eller var det tvärtom? Allt köande skedde med små handskrivna papperslappar, jag lärde mej inte. Sångare i Riga krDe här sjungande herrarna stod på vår väg och likaså de spelandeMusikanter i Riga kr

Och soldater vaktade stora monumentetMinnesmonumentet krSen besökte vi de arkeologiska institutionerna, muséet och alla viktiga personer som berättade om sina områden och de svårigheter man haft och vad de tänkte ta ut oss på. Alla letade efter något som gick att knyta till den egna avhandlingen eller som man själv kunde bidra med. För min del var det textil och vad man får ut av redskapsbeståndet, men textil innebar här dräktstudier, så det tände inte.Redskap a kr

Textila redskapRedskap b kr

Riga ligger nära floden Daugavas utlopp i Östersjön och grundades 1202 av en Livländsk biskop. Vi fick en utflyktsdag utmed Daugava till Daugmale och Aitzkraukle och vår ciceron var en gråhårig professor som jag inte kan få ut namnet på. Vi fick en härlig dag med vandringar bland kullar med och utan slottsruiner och platser med hänförande utsikt nära floden.

Till nästa kr

Utflykt kr

 

Utanför Riga kr

Till sist tog  vår Professor oss med till norra stranden av en torr flodarm av Daugava, floden som rinner upp i Ryssland och som har försett Lettland med  elektricitet genom flera utbyggnader och dämningar. Vi stod alla på den torra flodbottnen och lyssnade  när vår gråhåriga professor berättade hur hon kommit att upptäcka stenålder kring floden som ingen hade förväntat sig. Hennes rön hade bara fått publiceras på ryska och hon nästan sjöng när hon pekade ut var de olika artefakterna återfunnits. Hennes sätt att uttala Daugava med öppna a och betoning på det första sitter som klistrat. Flodbottnen bestod av ljus småsten och vid fötterna såg jag en med lite välbekant form, jag tog upp den och visade den för henne och hon sa, det är en flintskrapa från stenålder, grävningen här är avslutad så den räknas inte in någonstans, där har du en bra souvenir från Lettland, ukrainsk flinta står det i mina anteckningar. Det här var i början av resan.Flintskrapans professor kr

 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier