Då man tittar på utomhusbilder från förra hösten och längre bakåt i tiden, ser de förunderligt lika ut som de från i år, det blir kanske lite upprepning med allt det brinnande röda. Men nu har de flesta träden låtit löven falla och det går att se vad som är bakom lövkronorna i minst 6 månader framåt.
Publicerat i Träd | Etiketter:Lönnlöv, Lindlöv, Vissna löv
Efter några häftiga regn måste väl Väsbyån blivit påfylld efter sommaren. Sist vi såg den var ytan fylld av andmat och annat grönt och några simfåglar syntes inte till. En vandrare vi mötte sa att änder vill ha öppet vatten, därför håller de inte till i dammarna som anlagts för att rena dagvattnet, de är helt överväxta. Hur det låga vattenståndet om sommaren upplevs av fåglar och fiskar får vi väl aldrig veta om vi inte förstår att deras frånvaro beror på att de inte vill vara där.
Vattnet är tillbaka och det till och med strömmar, det tjocka gröna täcket av andmat är borta och är kvar bara på några få ställen.
Här ligger ännu en bit av det gröna ”golvet” kvar och löv från monsterekarna täcker fåglarnas matbord.
Växten på ytan heter andmat och det är första gången jag ser att änderna verkligen ser ut att äta det gröna.
Den här delen av Väsbyån, söderut från stationen har inte haft samma mängd av änder som den norra delen men idag var det fullt och vi hade andsällskap utan att strö brödsmulor ända bort till Afrodite.
Något gult lyste ute på den före detta åkern mellan Marabou och järnvägen, vad blommar nu? Fibblor eller något förvildat från någon trädgård?
Blommande renfana
Härligt att vattenytan är tillbaks
Hösten är fin den också, den kräver bara lite varmare kläder, idag hade det varit bra med en mössa. Sen gick vi hem och där väntade något som vi fick i går kväll av vår rara granne, med stuga i skogen. 
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Andmat, Änder äter andmat, Öppet vatten i ån, Renfana, Väsbyån
I morgon är det 9 oktober
Flera år i rad har det röda vildvinet på garageväggen och framför de svarta gluggarna lockat fram kameran.
Bland de planterade träden kring gångstråken ser det ut just nu som en tävling i röda löv och särskilt då solen är framme är bladens farväl ett enda stort färgkalas.
För prick 60 år sedan hamnade vi med PV:n utan vinterdäck i ett snöoväder som började strax före Örebro, vi trodde snön skulle smälta undan fort men den gjorde allt vitt och blev till tjocka drivor. Sen tog det i att blåsa och löven, gula och röda, som ännu satt kvar på träden slets av och la sej ovanpå och något liknande hade vi aldrig sett (vi var rätt unga).
Över till något annat
Idag har jag fått en liten påminnelse om att vi lever i ett snabbt föränderligt politiskt klimat. I väntan på min brors kvarlevor hade jag några otåliga frågor om den tid det kan röra sig om, innan det går att ta det farväl jag lärt mig att leva utan. I det artiga svaret finns en mening: ”Under rådande omständigheter med frusna militära förbindelser mellan Ryssland och Sverige….” var Sveriges försvarsattaché förhindrad att deltaga i….osv. Nu hoppas jag ändå att hemvägen ska vara hyggligt sopad för Lennart, men verkligheten får väl visa sig.
Sist en bukett blommor, välgörande vita som omväxling från allt det röda som flammar utanför.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:löv som faller på snö, röda höstlöv, spänt läge Ryssland Sverige, Vildvin
….kedja fast soffan så den inte rymmer.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Kätting, parsoffa från Norrahammar
Strandpromenaden vid Norr Mälarstrand byggdes 1941 – 1943 och dess inre består av trasiga tegelstenar och annat hårt material från rivningar i stan. På den tiden då någon i min familj gick ut och gick (det kallades inte att promenera), var det inte naturen som lockade, det var byggen av olika slag man tittade på. Ett av byggena skulle förvandla en sunkig kaj till en vacker strandpromenad och lyfta husen vid gatan till något liknande Strandvägen. Man tippade lass efter lass med gammal bråte och formade kullar och bredde till slut jord över. Hur ska något kunna växa i det här, var frågan då man sett vad de täckte över.
Det blev en fin strandpromenad med många planterade träd och växter, broar och paviljonger i vattnet. De första åren tog isen och vattnet tillbaks delar av det planterade, men man förstärkte och låste till om stranden med stora stenar. Nära Rålambshov hade man planterat pestskråp med stora paraplyformade blad och därunder höll stora råttor till som man fick stiga åt sidan för när de korsade ens väg på grusgången. Med åren har man placerat ut en del konst i det gröna och för c:a 10 år sen fick Karins tredelade kalkstensstol en plats på en gräsmatta bland björkar. De första åren blev den övermålad med olika texter som vi hjälptes åt att skura bort men på senare år har den fått vara ifred och det är bara kalkstenens eget åldrande som gör att den inte gnistrar som nyhuggen längre. Det var längesen vi kollade om den blivit förvanskad, så vi tog oss in till stan i dag, en råkall och halvdimmig lördag.
Mängder av folk var ute, alla unga som vanligt, antingen med barnvagnar eller med hundar. Och folk som sprang, av båda könen, med mer eller med mindre kläder på, alla dessa joggande människor gör en nästan nervös att bli omsprungen av eller möta deras endorfinskapande brådska. Den grusade promenadvägen hade utökats nästan ner till vattnet, gräset var bortsprunget för där höll de springande till.
De planterade träden har blivit jättestora, många almar är till synes helt friska och med stor omkrets. Fyllningsmassorna har tydligen inte varit ett hinder för tillväxten. Hur gamla träd blir har jag sökt en lista på och här är då alla träd något över 70 år. Björkarna är nog på väg att bli gamla, men de som har det knepigast är kanske pilarna närmast vattnet, de har lagt sej ner i vattnet och ser inte ut att må bra. Alarna är rejäla och verkar också ha kommit till övre medelålder, hur gamla kan de bli?
Och där bland björkarna ser vi stolen! På stenstolarna i den antika teatern i Aten finns det avloppshål i stenen för att man ska slippa gå ifrån sin plats för att tömma blåsan. Den frågan är löst här med en stol i tre delar, det ska inte behöva bli översvämning.
Stolen har fått fin placering, man har en skön utsikt över vattnet och Västerbron om man slår sig ner.
Publicerat i Konst, Minnen, Skulpur | Etiketter:70 år gamla träd, Norr Mälarstrand, Stenmöbel av kalksten från Slite, Triptyk
Hösten ÄR faktiskt här och en del träd – inte alla, har bytt färg till eldrött. Har just tappat nycklarna till bilen i springan mellan hissen och hiss-schaktet, det kostar skjortan att få dem tillbaks men vi måste glädja oss åt att inte själva ha fallit ner där och att det inte regnar.
Äpplena på gårdens äppelträd har fått färg, de glöder.
Spireabuskar flammar.
Första lilla Ullungrönnen på Sparrmans torg börjar glöda.
Körsbärsträden utanför f.d Folkets Hus brinner.
Eldrött mot tegelväggen.
Och här hamnar de röda löven på trottoaren.
Publicerat i Växter | Etiketter:gödande höstlöv, Röda löv
Hösten börjar närma sej och vi bor i en sommarstuga, vi vet hur man måste ligga i för att hålla värmen så därför packar vi nu in för att gömma oss i lägenhetsvärmen i Väsby. Tidlösorna blommar för fullt och starflockarna far omkring som föränderliga ballonger, kaninerna har inte återhämtat sej, det verkar som om bara en enda hoppar kring och sprätter i de gamla groparna. Det är vemodigt att fara härifrån och dagarna här har varit en gåva.
Vi har varit beredda på oväder och igår öppnade sej himlen över Hamra och regnet hällde över oss, just då vi gick ut och satte oss i bilen för att åka till Burgsvik. Sen blev vägen torrare och torrare ju närmre Burgsvik vi kom och när vi var nästan framme, sken solen. Vi såg några vita molngubbar eller molnstackar som stack upp över träden och vi ville se dom helt, så vi skyndade oss ner till hamnen för att se mer.
Efter en stund var regnet ikapp oss och Burgsvik fick också sin del.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Vindkraftverk utanför Burgsvik
Det går många kalvar i hagarna i våra trakter, mittemot raden av brevlådor där vår låda finns, går en flock med svartvita och rödvita djur men där går också två Jerseykalvar. De har färg som något vilt, hjort eller rådjur med ljusbruna nyanser och med vitt runt mulen och vitt ovanför ögonen, de är väldigt vackra. Nu tycker jag nog att alla kalvar är vackra, men de här kan man titta länge på.
Den här kalven verkade förstå att jag ville fotografera den, de andra brydde sej inte ett dugg om att ställa upp sej.
Publicerat i Djur | Etiketter:Gotland, Jerseykalv
I morse vaknade vi i dimma. Den lättade inte förrän frampå middagen och det var vindstilla och alldeles tyst – nästan. I ett snår en bit bort hördes några nötskrikor med spruckna röster, de kommer fram ibland och flaxar snabbt förbi och när de äter bär hoppar de hit och dit och är aldrig stilla, försökte få en bild av en av dem då ett helt gäng prövade oxelbären men det blev bara en oskarp bild av en på marken.
På eftermiddagen tog vi en runda ner om Vändburgs hamn och ut på Hammarshagahällarna, det händer att vi, som en del vi flinade åt i Skottland, tar med oss tidningen i bilen och sätter oss vid en fin utsikt och läser och njuter av tillvaron även om vi inte sitter direkt på marken. Dimman hade inte lättat över vattnet och raukarna låg i dis och det var en overklig stämning över stranden, vattnet frasade mot stenen fast det var helt vindstilla.
Vi var inte ensamma, husbilar var parkerade på landningsbanan som bildades söder om Vändburg då hamnen byggdes och det dök upp flera ute på det knögliga stenfältet.
I Skvalpvikens bukt sov tångkrokodilerna, inga skrattmåsar idag, inte ett liv över vattnet
Då vi lämnade hällarna och kom ner utmed Skvalpviken gassade solen och en väldoft mötte oss, var det timjan, enbuskarna eller tallarna, kanske alla tre men en lätt och snäll doft var det. Mitt i allt det gröna och sommarvarma var marken täckt av vissna bruna oxellöv.
Stenvasten åt landsidan har fått vita och gula lavar, samma som på raukarna utmed havet.
Kaffe, kaffe, var får man kaffe när allt är igenbommat för säsongen? Hos Eva och Calle på Holmhällar. De hade många besökare och och vi fick vårt kaffe och en Öjakaka, en liten rund sak med grönt inuti, den är jättegod. Några bord längre bort fick jag se mannen med långa flätan! Såg honom första gången i torsdags och om jag haft mod hade jag bett att få ta en bild av honom, han hade ett skägg som var yvigt och brett och som nådde ner till midjan och bak hade han en fläta som räckte förbi ändan. Hur länge hade han samlat och var det äkta? Och där satt han nu och drack kaffe med en kompis. Det var rätt tillfälle för mej, men modet svek ännu en gång, antagligen är han känd för sina hårmängder och har nog blivit omskriven, det är bara vi som inte läst alla nummer av Gotlandstidningen.
Publicerat i Fåglar, Uncategorized | Etiketter:Gotland, Hammarshagahällar, Lavar på kalksten, Mannen med långa flätan, Nötskrika, Raukar, Skvalpvik, Tångkrokodiler
Brittakarolina's Blog 