För några år sedan fick jag en liten bok av min gamla skolkompis Birgitta, Roslagstull av Vivi Horn, hon hade hittat den på antikvariat. Den är tryckt 1958, Vivi Horn var då över 80 år och hade följt utvecklingen av området under många år och bekantat sig med dem som bodde i de gamla husen i Bellevueparken men även i ett som tillkommit lite senare dvs Carl Eldhs ateljé.
Birgitta och jag gick i Sveaplans flickläroverk och fördrev håltimmarna med att ströva i Bellevueområdet. Skolgården slutade vid en bergknalle åt öster och när vi tagit oss upp på den, fanns inga buskar bland de gråa berghällarna och efter regn stod vatten kvar i skrevorna och när det blev kallt och frös till brukade vi stampa hål på isen i de små pölarna.
Intill låg en trädgård med täta syrensnår som dolde ett större hus, ett staket höll oss utanför och klasskompisarna varnade oss för där bodde en arg gubbe. Vi såg att marken blommade rikligt innanför, särskilt på våren, men vi aktade oss för att gå för nära.
Bakom skolan i en sänka låg en handelsträdgård och där fick vi skolbarn inte visa oss men teckningslärarinnan skickade ner ett par elever varje höst till Herr Ridder för att köpa en hink sensommarblommor att ha som modell för målning. Herr Ridder var lite skrämmande med buskiga ögonbryn och sen tittade han bara ner i marken och sa ingenting.
Bergknallen där vi ofta höll till gick ner mot en lindallé och på andra sidan om den var en brant sluttande äng där vi gjorde våra första botaniska fynd. Vårlökar och vitsippor var de första och längre upp under en rad lönnar var marken täckt av rosa nunneört som gömde sej bland fjolårslöven. Då vi klättrade uppför branten hittade vi löktrav på hyllorna och det rann en stinkande rännil utför som vi då och då klafsade ner i, ett avlopp? Då vi kom längst upp var det stopp, ännu ett spjälstaket hindrade oss och innanför kunde vi ibland se några barn i bylsiga kläder leka eller någon sorts sköterskor som föste barn framför sej eller drog någon i vagn, små barn i ett ruffigt grått hus, vad gjorde de där?
Där allén slutar, låg ett hus till vänster och där bodde arga gubben, vi såg honom aldrig men höll undan. Mittemot ledde en trappa genom gräset upp till huset där de små barnen fanns. Kring den trappan och på hela slänten framför såg jag vildtulpaner för första gången. Det började tidigt på våren med en matta av gröna raka strån och efter en tid tjocknade en del av dem och gula, mycket vackra smäckra tulpaner slog ut. Ett likadant täcke av tusen gröna blad finns på vår tomt på Gotland, undrar när de första lökarna grävdes ner.
Plank och staket hindrade oss på flera ställen, i en mörk byggnad utmed vägen fanns ett hyrverk, då och då kom ekipage med en eller flera hästar utklapprande genom ett par dörrar som genast stängdes efter dem. Från skolan kunde man se ett duvslag högt uppe på klippan men det lockade oss inte. Då vi gick en bit till på vägen kunde vi se skulptören Carl Eldhs hus, det var också mörkt och med ett högt brunt plank runtom, då levde ännu skulptören men vi lyckades aldrig få syn på honom.
Vid början av lindallén stod på 40-talet en affisch för Bellevueteatern med en stor bild av Julia Caesar som dragande namn. När jag letar efter uppgifter om friluftsteatern fanns den redan 1927 och den hade 600 sittplatser. Var i parken kan den ha legat?
Vägen idag
Carl Eldhs ateljé har inte alltid varit tillgänglig för allmänheten, men sedan några år är den muséum med öppettider och i söndags var det dags för oss att se den inifrån.
När jag går den här vägen idag, rymmer den så många fler bilder än de första från skolårens håltimmar. Vivi Horn har fyllt på mycket och besvarat gåtor, hennes lilla bok, 115 sidor fängslande läsning finns på antikvariat från 50:- köp den! Stockholms Stads inriktningsbeslut från 2010 för renovering av området ger historia och avsikter, arbeten pågår. Gabrielle har skrivit om parken i juli 2011 i sin blogg, hon var då nära duvslaget och har en fin bild av flygande brevduvor.
Den gamla lindallén som börjar nere vid rondellen vid Roslagstull planterades på 1700-talet och hela Bellevueparken som den leder till, planerades på Gustav den tredjes tid som engelsk park. Just nu pågår gatuarbeten så man ser knappt infarten och man måste komma norrifrån E18 för att kunna ta sig in, om man kör bil förstås.
Till vänster är då bergknallen som slutar vid skolgården till Sveaplans f.d.flickläroverk, numera Socialhögskolan. Hällarna som då var kala är nu täckta av mossa, tjockt gräs och kärleksört.
Skrevorna igenfyllda
På alléns andra sida är nu en knallgrön nyklippt slänt som lutar ner mot den hårt trafikerade Roslagsutfarten. Slänten övergår fortfarande i en tvärbrant mot norr som avslutas med ett spjälstaket och den rufsiga, skräpiga marken ser ut som för 70 år sen och löktraven står där och lyser ljusgrön. Man hade nog använt branten som sopnedkast under många år för jorden är mullig och mjuk.
Där allén tar slut ligger Sparres Träslott, det vi kallade ”arga gubbens hus”. Vivi Horn har en mycket kärleksfull beskrivning av mannen som bodde här under åren då hon gick omkring i parken och hans helt sagolika trädgård. Det var samma Olle Ridder som drev handelsträdgården bakom skolan och hon beskriver honom som en vänlig, glad och öppen man och hans trädgård var hennes oas i livet, där hon fick en särskild plats att sitta och njuta av det han fick att blomma. Kanske lyste han upp av Vivi Horns besök, men annars var han väl inte helt glad. Skolbygget hade trängt honom, Handelsträdgårdens existens var hotad, arrendet var uppsagt. Nu är allt utfyllt och det finns inga spår ovan mark av handelsträdgården.
Sparres hus byggdes 1784 och har sedan dess haft många hyresgäster, Gustav den tredje övertog hus och skulder då Sparre dog, sen blev det sommarresidens åt kungliga personer och här trivdes Karl den fjortondes franska hustru Desideria bäst, här slapp hon det krångliga hovlivet. 1830 uppläts det åt ”Sällskapet för inhemsk silkesmaskodling” och man planterade 600 mullbärsträd mellan träslottet och Ormträsket dvs där Wennergen Center nu ligger.
Det numera gulrosa huset mittemot Sparres Träslott är Paschens Malmgård som hovmålaren Johan Pasch lät bygga 1757. Då Vivi Horn flyttade till Roslagstull var det hem för ogifta mödrar och under krigsåren tog man emot finska invalidiserade barn här. Efter kriget renoverades husen och fick den gulrosa färgen. Nu drivs här sommarcafé och man kan sitta inomhus i rokokomöbler eller utomhus i trädgården, vi prövade ett gott kaffe och en delikat kaka.
Paschens stallbyggnad på andra sidan vägen med högt plank och hänglås på porten, där hyrverket med hästar en gång inhystes håller på att renoveras och man hoppas att det ska passa för någon verksamhet att hyra.
Runt hörnet på stallet finns en ingång till Stockholms brevduveklubb och längre bakom byggnaderna ligger duvslaget. I planen för parken nämner man att duvslaget är illa skött och eftersom man spikat en slå tvärsöver dörren, är det nog övergivet nu. Vart tar duvorna vägen om ingen sköter duvslaget? Var det brevduvor som satt i linden i allén?
Där vägen svänger tvärt ser man Carl Eldhs ”unge Strindberg i skärgården” stå och titta ut över de kala hällarna mot norr och han ser väldigt långt härifrån men också de övre delarna av Carl Eldhs ateljé.
Efter stallbyggnaden går en trappa upp till en ännu högre utsiktsplats och där finns två vida och skyddade stencirklar, där man kan elda och grilla riskfritt, de är minnen från luftvärnet under krigsåren. Flera stigar ringlar mellan stenhällarna och man ser inget skräp någonstans, det är städat. Men duvslaget kommer jag inte fram till, flera staket hindrar.
Äntligen är vi framme vid Carl Eldhs ateljémuseum.
Om man vänder sej om ser man att badviken saknar badande, hamnmagasinet är städat men stängt, där har det varit aktiviteter under sommaren, något alla längtat efter.
Brittakarolina's Blog 