Brittakarolina's Blog

En gång i månaden utväxlar familjen Swanson i Broughty Ferry och vi mail med bilder och sammandrag av vad familjerna haft för sej, läget i landet, barnens förehavanden och det hemska väder som vi ofta får från de Brittiska öarna. Det har vi gjort sedan 2007, det år vi firade 50 år sedan vår flytt till Skottland och som vi på Swansons uppmaning firade där. Vi for dit ett par veckor, bodde hos Swansons och gick sedan runt och försökte minnas något av hur det var på 50-talet, tre av våra forna grannar levde, varav en i samma hus som då.

Det här kan bli en lång historia med utvikelser och utan någon riktig knorr. Om man har läst ”Utvandrarna” så har man kanske en idé om vad som hände i Sverige under 1800-talet. Den här tiden i Småland och ännu mer Öland har kommit oss närmare genom att jag letat fram uppgifter om verkliga personer och vi har försökt se platserna de bodde på, både i Småland och på Öland, den numera soliga ön med många stenbrottt, badstränder, fågelsträck och fornborgar.

Vi kom till Skottland 1957, Lasse hade blivit erbjuden jobbet att utveckla en tillverkning av plasttänder i Dundee hos en dentalhandlare. Lönen var mer än tre gånger högre än den han hade i Sverige och den räckte så vi kunde låna till ett hus att bo i. Vi hade levt i tron att vi skulle förbli barnlösa – ofrivilligt och då Lasse kom hem efter att ha skrivit på ett kontrakt för tre år, hade det konstaterats att jag var gravid. Vi tvekade förstås när vi fick veta, men en sammanräkning av vad vi hade att leva av i Sverige dvs Lasses lön, sa oss att vi inte kunde avstå från att flytta, vi skulle få det drägligt ekonomiskt i Skottland.

Vi bestämde oss för ett hus i ett pågående småhusbygge i Broughty Ferry, några kilometer utanför Dundee utmed floden Tays mynning. En byggmästare hade köpt in ett gods, där huvudbyggnaden stod kvar spöklikt på toppen av en kulle, Balgillo House och runt det en stor yta kringgärdad av en hög mur, minns inte om den hade inmurade glasflisor på krönet, det hade alla murar kring finare hus.

Här planerades ett par hundra bungalows och vi var med i den första etappen. Färdigställandet av huset kräver en lång egen beskrivning, men i korthet, vi flyttade in och vi fick omedelbart en rad rara grannar. Deras sätt att ta kontakt gjorde att vi senare längtat till dem och ser grannkontakten i Broughty Ferry som det idealiska sättet att umgås grannar emellan.

Precis som i svenska nybyggda förorter, kom folk från olika landsändar att bo och leva nära varandra utan tidigare gemensamma traditioner. Vår närmaste granne Edith och Eric Taylor var engelsmän, deras två pojkar Stephen och John kunde berätta hur skolorna skilde sig i England och Skottland. Här i Skottland blir man bestraffad med ” a stick instead of a strap”, en käpp i stället för en rem, som i England.

Paret Docherty snett över gatan hade många barn, alla var lockiga och rödhåriga och kom från Irland, de var katoliker och gick alla till mässan på söndagar. Paret Fredric och Margaret Swanson, som var skottar bodde mittemot, de kom från Glasgow, var lättpratade och verkade jämngamla med oss. Snett över gatan åt andra hållet fanns James och Marjorie Murray och deras dotter Joy. Marjorie var från England men Jimmy var en riktigt äkta skotte från en ö västerut. Han var liten tillväxten med svarta buskiga ögonbryn, var alltid glad och positiv och han kunde gaelic. De kände någon sorts ansvar för oss och ville förse oss med ett ”skohorn” som skulle underlätta för oss att glida ner i ”skotteskon”. De gav oss tips och råd och man kunde fråga om allt. De var äkta skottar också i den meningen att de var intällda på att göra bra köp och att hushålla med de medel man hade på bästa sätt – som smålänningar ungefär.

Freds bild av Margaret och Graeme på Ferndale Drive.

Niklas föddes i september 1957 och några månader senare fick Swansons sin Graeme. Vi hade fullt upp att göra med att hålla huset varmt och att tvätta och torka blöjor, det fanns inga pappersblöjor då och vi träffades då vi korsade varandras väg utanför huset. Graeme hann inte bli så stor att vi han se honom på fötter innan familjen flyttade till ett större hus. Vi fick nya grannar, ett skotskt par med två vackra barn, ljuslockiga och som klippta ur en engelsk sagobok. Pojken var yngst och hette Colin och det vi minns av familjen var hur Colin grät för det som ansågs vara småsaker och mammans upprepade rop: Colin, be brave Colin, be brave!

 Niklas på vår gräsmatta med utsikt över Swansons och Murrays, vårt hus såg likadant ut.

Efter tre år flyttade vi också men åter till Sverige. Skolsystemet och samhällets uppdelning av folk skrämde oss, vi hade övertalats att anmäla Niklas till en privatskola redan då han föddes för att inte hamna i den kommunala slummen. Det var talesättet i det skikt vi hamnat i  och som vi inte kunde ta till oss och trots att våra grannar var tillgivna så längtade vi hem till Sverige.

Vi tog farväl av de nära grannarna och Swansons och då eller möjligen vid ett återbesök (minnet sviker) fick vi veta att Fredric Swansons farfar varit en svensk sjöman som blivit kvar i Glasgow och hittat en flicka (eller kanske tvärtom) och bildat familj, blivit handlare av något slag och namnet Swanson var f.d. Svensson.  Fredric och hans bror hade försökt ta reda på sin farfars ursprung men misslyckats. Jag hade hört någonstans att svensk folkbokföring var så heltäckande att om en person levt under de senaste hundra åren, så kunde han eller hon inte försvinna (i papperen) och det sa jag förstås. Jamen då får du ta våra papper och hitta honom, sa Fred och hämtade fort fram en bunt med brevväxling från deras fruktlösa sökande och skickade med mej.

Det kom att bli min första släktforskning. Väl hemma i Sverige gick jag med i en studiecirkel i släktforskning och åkte sedan in till Statistiska Centralbyrån, som hade avskrifter av husförhörslängder för vart femte år och där hittade jag efter ett ändlöst bläddrande, Freds farfars bror till att börja med och så småningom hans farfar. Av det fick jag en sån enorm kick att jag nästan lyfte från golvet och sen var jag igång. Det spelade ingen roll att det inte var mina släktingar, det var letandet och finnandet som gav lyftet.

Fred Swanson i Skottland behövde lite svenska anor att ställa upp mot de skotska, när anor kom på tal. Enligt Fred hade hans farfar gått  i skola mer än den obligatoriska och farfars far hade ägt en gård med djur och han skulle uppfunnit ett sätt att bygga ihop fähus och boningshus så att djurens värme även kommit folk till godo. Sen hade han en idé om att farfadern utbildat sej till veterinär innan han stack till sjöss. Och han hade bott på Öland. Brevväxlingen med en präst på Öland, Landsarkivet i Vadstena och Länsarkivet Visby hade inte givit reultat, de hade svarat men inte funnit något. Till sist fanns ett brev från farfars bror Fred i Rälla Tall på Öland daterat 1905. Vår skotska vän Fred hade namnet på sin farfar, Carl August Svenson och han var född någon gång mellan 1845 och 1855 och familjen skulle ha bott på fastlandet innan de kom till Öland.

Bilden av farfars härkomst var mycket ljus, en farfarsfar som ägt en gård och en farfar som studerat till veterinär och möjligen en rad framgångsrika släktingar kvar i Sverige eller kanske i Amerika.

Vad hittade jag? Farfars bror Fred, döpt till Fredian född 1851, han som skrev brevet till sin bror 1905, enligt husförhörslängden var han född i Åseda i Småland och han var son i en familj med far och mor, en äldre syster Wendla född 1840 och en yngre bror Carl August född 1854, pojkarna var födda i soldattorp 56 under Mada i Åseda.

Fadern i familjen, Sven Peter Nilsson var född 1818 på Skeda Söregård i Nottebäck och hans hustru var Lisa Maria Jonasdoter född 1818 på Hökaryds knektagård.  Sven och Lisa gifte sej när de var 18 år och som deras adress står att Sven är ”son i sin faders bröd”, jag läser det som att han bor kvar på faderns gård som nu var Nykomstorp i Åseda.

Efter ett år föddes första barnet, Gustav Peter 1837 och 1840 föddes Wendla Gustava och då står fadern Sven Peter som Hemmansägre.

Sen gick något snett ägandemässigt och 1843 dog sonen (6 år) i ”bröstsjukdom” och familjen flyttade till Kuttebo skattegård och där föddes sonen Gustav Alfred 1844 men han dog innan han var ett år 1845 i ”barnsjuka” och fadern står som F. (örre) hemmansägare. 1846 var familjen åter i Nykomstorp och Sven Peter står som ”brukare”, där föddes en son Carl Oscar 1846 men han dog på sin ettårsdag av ”slag”. Anteckningar i kanten som är svårlästa, ”bysatt för skuld 1847” och något mer.

Sen hittar vi Sven Peter, fru Lisa och Wendla på Mada soldattorp 56 och där har de fått två barn till, Gustav Fredian 1851 och Carl August 1854. I födelseboken står som omständigheter, ”fattige”.

Sven och Lisa hade fått 7 barn i Åseda varav 4 dött, Carl August var nu yngst, de hade bott på flera ställen sedan de gifte sej och Sven Peter kom under sin levnad att tituleras Son, Hemmansägare, F.hemmansägare, 1/2 brukare, 1/4 brukare, arbetskarl och jordarbetare.

Då jag letade längre bakåt i tiden för Sven Peter och Lisa var deras förfäder i flera led på båda sidor rusthållare, dvs innehavare av hemman som åtagit sig att utrusta en ryttare med häst och utrustning och därmed befrias från vissa skatter.

Åren på 1800-talet var svåra, barnkullarna hade blivit större, fler barn överlevde och hemmansklyvning gjorde att arealen inte gav tillräcklig bärgning för en familj. Att emigrera var en lösning, både till Amerika och till andra landskap. Från Småland for man till Öland och ibland till Gotland för att överleva. Öland, som tidigare lytt under den Kungliga Djurgårdsinrättningen, har en grym historia ända från Gustav Vasas tid, men befriades 1801 så att kronans mark skulle tillfalla ölänningarna. Ett stort skogsområde, där kungens villebråd fått beta ostört, var Österskog som ligger i Mittlandsskogen och där ölänningarna inte fått hämta ens en vedpinne, det skulle nu nyttiggöras och delas upp.

Det här skeendet har Inger Adriansson beskrivit i ”Österskog, från Planterhage till Ödeby” i Kalmar Läns Hembygsförbunds årsskrift 2002. Det är en hårresande läsning. Efter många transaktioner där området tömdes på tillgångar, var det skövlat på ädellövskog och allt som skulle kunnat ge många något och den mark som sen visade sej inte kunna ge ens en familj bärgning skulle delas upp i 11 delar och säljas till hungrande brukare. De kom från Öland och andra landskap och prövade men de blev kvar i något år, sen gick de i konkurs, tuberkulosen härjade, 1868 fanns i Österskog 39 barn, varav alla var smittbärare av tbc.

Inger Adriansson skriver om nöden i Österskog, man hade högst en ko om man hade någon och om någon hade häst, lånades den ut mellan brukarna. En del av jordägarna saknade ladugårdsbyggnad och kon, om de hade en, förvarades under samma tak som familjen. Kan det vara ursprunget till vår skotteväns tal om farfars uppfinning med djur under samma tak som bostaden?

Hit till Österskog kom familjen Svensson år 1856 från Åseda för ett överlevnadsförsök. De fick ännu ett barn, August 1859 men han dog samma dag han föddes och efter en vecka dog också mamman Lisa 41 år. Sven Peter stod ensam med de tre barnen.

Han flyttade (flydde) från Österskog 1862 till Sörby kronofogdeboställe i Gärdslösa och tog arbete som jordarbetare, ”arrendator” är överstruket och Sven är nu ”arbetskarl”. Till Gärdserum och Sven Peter kom nu hans föräldrar från Virserum och bodde med honom, de var då 68 och 66 år. Varför de kom vet ingen nu, men det kan väl tänkas att de ville hjälpa Sven Peter, sedan han blivit ensam med barnen eller kanske de själva var lite skraltiga och behövde tillsyn, modern dog 1866 på Öland och fadern återvände till Virserum 1869. När Carl-August ( Skotte-Freds farfar) var 16 år fick han arbete som dräng i Runsberga by och vid 18 år kom han till Halltorp som dräng och då fick han också Frejdb. (betyg el brev?) 1872 för idkande av sjöfart på utrikes ort, dvs han kunde gå till sjöss. Jag har försökt följa honom för att se om det går att läsa ut hans sjöresor men hittar bara att han var ”rättarelev” och bodde med sin omgifte far 1880 i Gärdserum och 1890 är han i Skottland. Att vara rättare innebär väl att känna till en del om djur, kan det ha ingått i rättarstudierna och talet om veterinärstudier?

Carl Augusts bror Fred, döpt till Fredian kallas i många papper Ferdinand och hans yrke är ”Sjöman”. Han blev änkling två gånger och står mot slutet av sitt liv som Tallottsägare nr 13 i Rälla Tall, dvs ägare till en del av en tallskog man gjort lotter av i stil med Österskog.

I Skottland var man mycket undrande inför det jag plockat fram ur arkiven, var det verkligen rätt familj jag hittat? Det var inte så uppmuntrande med all den fattigdom som avspeglades och som farfadern fått uppleva. De sa inte öppet att de var besvikna men en viss tystnad uppstod en tid. Det hjälpte inte att jag sa att de flesta av oss i Sverige har en liknande bakgrund och kanske mer om man har rötter i Småland. Några levande nära släktingar finns inte, varken Wendla eller Fredian fick några barn och man får gå flera led tillbaks om man vill koppla till någon släkt.

Det har fått bli alla rusthållarna i det förflutna som föregick Freds farfars magra uppväxt som är lättare att prata om och vars andliga arv, trots påvra materiella förhållanden överlevt och gått vidare. 

För att se om några av husen från 1800-talet fanns kvar använde vi fyra semesterdagar 1976 för att leta upp adresserna där Svenssons bott. Allt hittade vi inte men många ålderdomliga ställen hade namnen kvar. Flera bofasta var misstänksamma  när vi knackade på, de förstod inte vad vi var ute efter och en del sprang och gömde sej, de hade dåliga erfarenheter av okända människor. Många av husen var av skiftesverk och det var rätt vanligt att när man flyttade, så monterade man ner husen och tog dem med sej.

På Öland i Rälla träffade vi en vithårig  gammal man som kom ihåg ”Wendlastugan”, Wendla slutade sina dagar som änka i Rälla Tall nr 8, men vi hittade den inte. I Halltorp är nu ett naturreservat, den enda kända lokalen för ”Ekbock” och vi har sett samma utsikt över Östersjön som Carl August såg när han var dräng där, men vi vet inte hur han levde.

Österskog gjorde ett gastkramande intryck, ruiner och nöd ropade ännu från den smala grusvägen, som inte förändrats på 150 år och kring den fanns små träruckel, där någon sen arvtagare hade inrett sommarnöje.

Vår skottefamilj Margaret och Fredric har tre barn, Graeme som är äldst blev veterinär, inspirerad av myten om farfar?, Fiona är läkare och Crawford jobbar på en bank, den minst otursförföljda i Skottland under senare år. Två av barnbarnen studerar ”Law” på universitetet och de som kommer därnäst har man också höga förväntningar på.  Sven Peter Nilsson fick tre barn som överlevde de svåra förhållanden som familjen drabbades av och  ett av dem Carl August kom att föra livet vidare.

Graeme, Margaret, Fred och Crawford

Fiona mellan sina föräldrar.

Fred och Margaret med alla sina barnbarn

De här bilderna har vi fått från Fred.