Brittakarolina's Blog

Efter några fulla dagar i London letade vi upp bussen till Stanstead och därifrån flög vi med Ryanair till Prestwick. Där på flygplatsen satt Eiona och väntade för att säja hej, hon såg ut som när hon var 14 och vi tog en snabbfika, sen skulle hon tillbaks till jobbet i Glasgow. Vi hade hyrt en bil för att kunna vara turister i Skottland och se lite mer än då vi bodde där. Såg fram emot att få se den gula broomen – skotsk ginst eller kanske är det ärttörne utmed bergsidorna och kullarna, de taggiga ogenomträngliga buskarna som lyste upp marken på försommaren. 

Men först en kväll och en natt i Glasgow. Hungriga började vi söka matställen men vi såg inga och vi frågade. Man pekade mot universitetet, bakom där skulle det finnas, vi gick och vi gick, hela stan verkade utslocknad och öde, går vi verkligen åt rätt håll? Vi vek in på en gata på måfå och plötsligt låg det resturanger i varje hus, det var liv och rörelse och upplyst, alla var här, tätt mellan husen som i Gamla Stan och dofterna lockade. Sen började vi läsa menyer och kunde inte bestämma oss, prisläget var väl högt men några fish-and chips-ställen var inte i sikte. Till slut gav vi upp och gick bara in där det såg trevligt ut. Fram rusade en hovmästare och frågade vad vi ville äta och om vi skulle äta och sen föste han in oss till vita dukar och levande ljus och strax stod där en vinkypare beredd att ta emot beställning. Det visade sej att vi kommit fel för vi ville bara äta och snopet fick vi då gå till en enklare avdelning en trappa upp. Vi har båda förträngt minnet av kvällen, minns inte ens vad vi åt, men vi kunde se ner över de vita dukarnas sal att vinkyparen sprang kring och korkade upp och kylde eller tvärtom.

Ni måste se Kelvingrove Art Gallery and Museum  om ni är i Glasgow sa Fred och dit gick vi dagen därpå. När vi kom in i den stora hallen drog vi andan och sa, vad i all sin dar är det här? Ett flygplan, en Spitfire hängde från taket och uppstoppade afrikanska djur stod på golvet och montrar i en enda röra utan synligt sammanhang.

Har i efterhand läst på hur muséet kommit till, det finansierades av vinsten från en  världsutställning i Glasgow 1888 och en förening för främjande av konst och musik sköt till det som fattades. En tävling om arkitekturen satte upp som önskemål att byggnaden skulle innehålla 1. En central musikhall från vilken alla avdelningar var lättillgängliga. 2. En rad topp-belysta konstsalar – Art Galleries. 3. Museisalar med takbelysning och salonger med sidoljus. 4. Konstskola med egen ingång – men det skippades. Allt skulle vara säkrat mot brand – fireproof och tävlingen vanns av arkitekterna Simpson & Allen. Huset stod färdigt 1901.

I detta hus gick vi runt och såg allt, konst-måleri, möbler, uppfinningar, allt som skottar stått för. I den stora hallen fanns kaffeservering i ett hörn på det stora marmorgolvet och där alla ljud, skrapande stolar och porslinsskrammel förstorades och skar tvärsigenom huvudet. Högt upp på en balkong var en jättelik orgel över en hel vägg och den trakterades vid helgerna av en känd orgelspelare som spelade för besökarna och det stora stenrummet fylldes med dånande bröl från orgeln och då lyssnade alla andäktigt och det var tyst i serveringen.

Kelvingrove är lite samtida med Nordiska Muséet, då och då försöker man modernisera för nyare tiders utställningsteknik men man kommer inte förbi inramningen från förra sekelskiftet.

Sen for vi raka vägen till Broughty Ferry och Swansons på Reres road. Vi fick bo i gästrummet  i deras övervåning och de väntade oss med champagne och sedan lammkotletter.

Vi hade glömt hur man bor i Skottland och vi steg åter in i ett ombonat hus med heltäckande mattor och tjocka dubbla gardiner för fönstren. Utan mattor bläddrar tidningen sej själv om den hamnar på golvet och fönsterdraget är iskallt utan tyger. en hel del har hänt  med fönsterglas och isolering även här, men i något äldre hus har man ännu enkla golv och enkla fönster.

Det började regna men vi gick ut om dagarna och försökte minnas, det öste ner men var inte iskallt. En dag stod vi utanför ”vårt hus”, det hade fått en vindsvåning och ett garage och kändes märkligt främmande. Vi ringde på hos mrs Edith Taylor, vår närmaste granne som vi fått julbrev från under alla år. Egentligen var det mr Eric Taylor som skrev de långa julhälsningarna och höll oss uppdaterade men han dog för något år sedan och Edith fortsatte med julkort. Hon blev glad och satte på kaffe och vi fick ett långt prat och medan vi satt där, kom sonen John och hälsade på. John var en gång den glada och pigga pojken, han var nu alltså 60 år, utan jobb och utan hår, skild och såg plågad ut. Det var svårsmält. Edith var själv dålig men inte så att man såg det, hon dog före jul samma år, så julhälsningarna upphörde.

Broughty Ferry Beach

De långa murarna med glasflisor överst.

Sen gick vi förstås nere i Broughty Ferry bland gatorna och kollade hur många affärer som levde kvar från vår tid. Inte så många, men Goodfellow o Steven var där med sin underbara kakdoft, deras shortbread kan man köpa i paket och plåtburk lite varstans men deras nybakade gingerbread finns bara där, de klår våra läckraste pepparkakor.