Ända sedan tidigt i våras har vi ätit jordgubbar lockade av den röda färgen. De har kommit från Spanien och senare från Belgien och Holland och allra senast sägs de ha kommit från Sverige. De har varit röda och vackra att se på men sura och hårdtuggade och aromen har varit nästan frånvarande. Först nu sedan vi mött de Gotländska gubbarna känns det som om de hade mognat på våra breddgrader, de har både saft, doft och smak.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Gotland, minnen
På kvällen då Centrum och Vårdcentralen har stängt sina dörrar är det stilla på planen framför, där det annars hela dagarna pågår ett intensivt liv. Plötsligt är luften full av tornseglare, de kommer med en rasande fart och skär genom luften åt alla håll och det finns inte en chans att kunna fånga någon av dem med kameran. De bor under tegelpannor står det i boken, vi har ju tegel på taken i de nya husen, tänk om de bor här?
Sen händer något med varuintaget under Centrum. Som på en stor filmduk målas lönnen bredvid intaget upp i silhuett på dörrarna och hela väggen lyser. Det här händer kring halv nio och är slut tio i nio och det är en smal solstrimma som letar sej mellan och förbi husen, när solen är på nedgång och den träffar just lönnen.
Solstrimman påminner oss om våra föregångare som var klocklösa och som mätte tid på andra sätt. De höll med solstrålarnas hjälp reda på hur dagens längd vände vid vinter-och sommarsolstånden. Vid de stora megalitgravarna i England och på Irland försöker en del att vaka in jul och midsommar för att få uppleva det enda tillfälle på året, då solen träffar en viss punkt genom gravöppningen. Om det regnar uteblir händelsen.
Publicerat i Uncategorized
Bara några reflexioner.
Ryssgubben (Bunias orientalis) blommar överdådigt just nu, den lyser upp vägkanterna minst lika färgstarkt som maskrosorna gjorde för några veckor sedan. Den är en kålväxt, alltså släkt med senap och raps och olika kål.
Varför heter den ryssgubbe? Frågan kommer nästan bums från den som hör namnet och även jag frågade som barn. Min mamma som hade lätt att hitta på svar sa: men det känner du ju på lukten”. På den tiden var människors doft fortfarande förnimbar. Då man kommer nära inpå ryssgubben känner man en stark och frän doft men Wikipedia tolkar den som ”svag, angenäm och kryddartad”. Påminde doften möjligen om någon gammal ryss för ett par hundra år sedan, då man inte duschade eller använde deodoranter? Det är klart att om doften givit upphov till namnet, så låter inte ryssgubbe så fräscht. Får en växt fortsätta att heta ryssgubbe i floran om det är känsligt hur vi ser (ner) på folk.
Men vi är kanske inne på fel spår med lukten, vi har så lätt för att associera till något som kan anses nedvärderande. Enligt SAOB ska växten ha kommit till oss genom ryskt rågutsäde på 1700-talet, den fanns här inte förr och den är mest spridd i Uppland enl. virtuella floran. Den har också kallats rysskål och ryssrova och dess späda stjälkar har ätits av ryssar och även de späda bladen.
Gubbe finns det många tolkningar av både negativa och positiva och det finns en genomgång av ordet på nätet, ursprungligen har ordet dialektalt haft betydelsen ”en liten klump” och senare har det kommit att användas om män av olika slag. Jordgubben har väl ännu kvar betydelsen klump och den vill nog ingen döpa om, ryssgubben är stor till formatet, skrymmande och har en pålrot som är en redig klump, men vilken sorts gubbe den syftar på är väl inte solklart.
Sen är det Ryss i ryssgubbe som leder fantasin åt något håll, ryssen har väl inte varit den mest välkomne besökaren utmed Östersjökusten och hur är det nu i dessa dagar, ska vi vara oroliga för ryssen eller inte? Många växter röjer att de har ett östligt ursprung, det finns 37 växter i Mossberg-Stenbergs register med förleden rysk eller ryss-, så ryssgubben är inte ensam.
Här försöker ryssgubbarna lysa ikapp eller ropa högre än kommunens viol- eller pensébollar vid infartsrondellen i Väsby.
Publicerat i Växter | Etiketter:Ryssgubbe (Bunias orientalis), Upplands Väsby
I rensdammarna för dagvatten innan det rinner ut i Väsbyån finns det då och då enstaka fåglar. Vattenytorna har växt igen mer och mer, de ser numera ut som en brungrön gröt.
Men det rörde sej i en yta mitt i ena dammen, en fågel med brunt huvud och med två små dunbollar arbetade sej runt, det gick inte att se på så långt håll vad det kunde vara så jag lät kameran titta i stället och bläddrade sedan i Lars Jonssons fågelbok och kom fram till att de liknade hans knipor, men ungarna med vita kinder finns ingen bild på.
Medan vi stod där och tyckte att de såg ensamma ut, lyfte honan och flög iväg till den andra dammen och dit hade ungarna inte en chans att ta sej och de blev kvar ännu mer ensamma och plaskade runtrunt och jag gick med huvudet bakåtvridet för att se om mamman återvände. Jo hon kom sen.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Knipa, Rensdammar för dagvatten, Upplands Väsby
30 maj, utflykt i dag till Danderyd för att justera Lasses benskena och när vi ändå var så nära, tog vi oss till Bergianska efteråt, jag har längtat efter att se vad som är på gång bland växterna.
Det första som mötte oss var de pampiga buskpionerna. Det var varmt som i en bastu och vi tog oss in bland träden för att få skugga. Överallt blommade något och på håll ser även fjällen numera påklädda ut. Idag blommade en kudde med stora rosa treblad strax före Japanska dammen. 
Det sköna är att så många ytor mellan planteringarna ser ut att vara naturliga, med ängsblommor och en massa mindre allmänna arter ur floran här och där, de har säkert fått hjälp att komma dit men det är roligt att få se dem.
Japanska dammen har fått en grundlig genomgång, de snabbväxande och bråkiga pilsläktingarna har sågats ner och antagligen förpassats till sophögen, nya kandelabervivor har planterats men vattnet som speglar allt ser inget kul ut.
På väg till fikat gick vi innanför granhäcken och där var mängder av nya plantor, allt omskött och vattnat och en del redan i blom. På hörnet och i höjd med en fyraårings händer blommade bolmörten i en helt egen koloni, den sätter man taggtråd kring och varningsskyltar på andra ställen. Jag hittade ett ställe i skogen på Gotland, där man tagit grus och rört om i marken, där växte bolmört, en del manshöga, det var sent på sommaren och de hade gått i frö. Jag började samla på mej de halvtorra stjälkarna för att spara som dekoration, fröhusen är märkvärdiga att se. På kvällen efteråt var jag helt vimmelkantig och det kändes inte alls bra.
Vejden har också fått en ruta och just nu blommar den. Idag var fikat och fikabrödet inte det roligaste, men man kan inte få allt.
Publicerat i Växter | Etiketter:Bergianska Trädgården, Bolmört, Buskpion, Japanska dammen, Treblad, Vejde
Söndag förmiddag var solig och blåsig, vinden kom än från norr och än från söder med en bråkig kraft. För första gången på månader var Lasse på benen och ute. 
Vi tog en sväng ner till Väsbyån och fann att parkavdelningen skickat ut en arborist att ansa bland de vildväxande träden på åkanten. Många stammar var rensade från döda och skräpiga grenar och flera snår var röjda. Mer behövs inte för att väcka positiva förväntningar på parkskötseln. 
Förutom Mors dag så var det nog annars maskrosornas dag, de var många och vidöppet utslagna, här på leråkrarna utmed ån har de fått växa och föröka sej ifred. Tanken på vad vi missar av blad till sallad, blomknoppar att steka och gula blommor till maskrosvin far genom hjärnan, men vi har prövat allt och det innebär mycket plock och nära marken, så jag avstår i år.
Just i dagarna når oss nyheterna om maskrospartiets förehavanden och det känns visset att de politiska partierna lägger beslag på olika blomster, växter man har ett eget förhållande till tvingas in i en betydelse genom associationer till ett parti. Växterna kan missbrukas men inte försvara sej.
Den röda rosen har definitivt blivit banaliserad, ett tecken med och utan innehåll men som brer ut sej och delas ut av funktionärer till åhörare eller föredragshållare där något socialdemokratiskt är på gång, en stackars ensam könlös rödros, vad ska den föreställa, varm , blodfull ? när den bara ser ensam ut. Det finns röda rosor med namn: Josephine Bruce, Tess of the D´urbervilles, William Shakespeare 2000 men ingen ser så konstgjord ut som den missbrukade ensamma rödrosen.
Och hur är det med Blåklinten, Folkpartiets signatur? Den blå färgen i sädesåkern, blåklint, ett ogräs som som nått oss från Kina med jordbrukets spridning. Elsa Beskows blåklintsflicka mellan rågaxpojkarna. Det är den blå färgen som gäller, men den är dåligt hållbar både som pressad eller att färga med, växten är inte giftig eller användbar som medicin och blåklinten är är bäst som glädje i en sommarbukett.
Vitsippan som jag själv blir euforisk av, särskilt när björkhagarna på Gotland täcks av vita drivor och luften fylls av en lätt, lätt cumarindoft, närmare himlen kan man inte komma. Tänk att KD skulle ta det blomstret och göra det till sitt, det stör mej.
För att inte tala om Blåsippan, den tidigaste och svenskaste vårblomman, den som är fridlyst i flera län och inte sprider sig lika villigt som vitsippan. Tänk att den späda blomman som ger oss glädje efter en lång vinter ska användas för att bära omkring det suspekta Sd:s idéer.
Vänsterpartiets Röda Nejlika går bara att köpa som snittblomma i blomsteraffären, den är svår att bli passionerad av, möjligen doften då men den vita doftar mest. De vilda nejlikorna, backnejlikan och andra små berörs knappast av släktskapet med den stora kvastiga köpnejlikan.
Ja sen är det då Maskrosen, hur många har inte gått i närkamp med maskrosor både för att få bort dem och för att ge dem upprättelse. Man liknar blommorna vid små solar och kryper inpå dem och blundar för den kletiga växtsaften som ger outplånliga fläckar på kläderna. Man bortser från alla svarta småkryp som ramlar ut ur blomkorgarna om man tar hem en bukett och hinner få ner skaften i vatten innan de mjuknar och blir som kokta. Färska blad i salladen och blomknoppar stekta i smör är utsökt till bacon och den som har tid och ork kan göra världens läckraste maskrosvin på de gula blommorna. Det finns mer att räkna upp men kärleken till maskrosen svalnar av att den är ”alldeles för mycket”.
Man får vara försiktig när man väljer signatur ur växtvärlden för en mänsklig organisation, den haltar nästan genast och man hittar knasiga vantolkningar.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Blåklint, Blåsippa, Maskros, Politiska blomster, Röd Nejlika, Röd ros, Väsbyån, Vitsippa
Den här våren med sin blomsterexplosion har också blivit en doftsensation. Den stora balsampoppeln norr om centrum består lite längre än snabb-blommarna. Den ligger som en omfamnande ton över hela bostadsområdet men vad är det mer som finns i det vi drar in? I år doftar det mesta, just nu är det hägg och mahonia, häggmispel och syren, allt på en gång.
Häggarna är många och på lite håll är doften inte lika frän som när man sticker näsan i en blomklase.
Mahonian, stickig och tålig men som vintern och vårsolen far illa med bladverket på, har en oväntad väldoft. Inte förrän nere på bakgården där den står i mängder utmed garageväggen märkte jag doften som vällde upp ur de gula blomdrivorna och som omger oss på väg till soptunnan.
Häggmisplarna med sina lätta blommor har också en doft och när de finns i mängder är de också i luften.
Syrenen är självskriven bland dofter.
Äppelblom har jag inte hunnit upptäcka doften av, de här sitter dessutom för högt. Varför känner jag så mycket dofter i år? Åldrandet? Jag rör mej långsammare så luften hinner ikapp mej? De atmosfäriska omständigheterna är gynnsamma för doftspridning just i år?
Till och med penséerna i balkonglådan kommer med kryddiga pustar.
Publicerat i Växter | Etiketter:doftande växter, Hägg, Häggmispel, Mahonia, Pensé, Syren
I ett växthus jag går in i då och då finns en bomullsbuske. Den verkar flerårig, har nästan vedartad stam, blommar och går i frö, det bildas frökapslar med bomull kring fröna och de får sitta kvar och torka, öppna sej och fröhåren väller ut. En del fröställningar som blivit bruna och torra faller ner på golvet och blir skräp som trampas av besökare. Svårt att motstå detta skräp och ur en enda nedfallen kapsel går det att spinna 9 meter garn.
Gömt i luddet ligger bomullsfröna och uppfinningen av en maskin som kunde plocka ut fröna så att bomullen inte behövde rensas för hand var en gång ett stort steg.
Ett av fem frön överlevde, de är lite känsliga i början.
9 meter bomullsgarn, spinner man tunnare blir det fler meter. Övre skalan är centimeter.
Törnrosas slända
För länge sedan, då jag brann som mest för handspinnandet (som kunskap), tog jag med bomull och andra fibrer än de som kan skördas på våra breddgrader i kurserna. Då behövdes andra redskap och jag skickade efter bomullssländor från Bette Hochberg i USA. Hon var ett namn och med egen bokutgivning och hennes man var den som gjorde redskapen och såg till att de blev sålda.
En slända kan se ut nästan hur som helst men beroende på vad man ska spinna, kan man vara hjälpt av dimensionerna på redskapet. Bomullen kan spinnas till mycket tunnt garn, fibrerna är korta och krusiga och för att garnet ska hålla ihop och få styrka krävs det mycket vridning (många varv). Hochbergs sländor var små och funktionella men även vackra, små klenoder, en ten av järn och en liten skiva av mässing. Överst var en en spetsad krok att haka upp garnet med, den är inte nödvändig, en rak spets går lika bra och nedtill var tenen spetsad för minskad friktion mot underlaget vid vridning. Man rekommenderades att använda en kaffekopp som underlag för att få maximal fart och för att sländan inte skulle slinka iväg åt sidan eller ramla i golvet. Aimée Pern som ofta löste problem på eget vis hade keramikugn och gjorde särskilda koppar för ändamålet som vi använde på kurserna.
Bomullssländor enl. Bette Hochberg
Var kommer Törnrosa in? Enligt sagan stack hon sig på en förgiftad slända som en förbigången fe hade siat om att hon skulle drabbas av. Den vanliga frågan när en icke spinnkunnig ser en spinnrock är, ”var är sländan?” Sländan är redskapet som fanns före hjulspinnrockens tid och den hanteras helt för hand. Då behovet av garn kom i obalans med tillgången, tog man hjälp av hjulet för att få ökad vridningshastighet och dubbelt så mycket garn kunde framställas på samma tid som med handdrift.
Sagoboksillustrationerna visar ofta Törnrosa vid en spinnrock med hjul, det har blivit lite missförstånd om hur man spann och vid vilken tid, sagan är mycket gammal och illustratörerna har väl inte vetat så mycket om det tekniska, när spinnrocken blev vanlig i Europa osv. En bild ligger ofta väldigt fast och sen upprepas den, oavsett om den är rätt eller fel.
Törnrosa fick nog en slända som var vass i båda ändar. Om den sen stöddes mot golvet så fanns nog möjligheten med dåtidens hygien att få till en infektion om hon hade otur att sticka sej på den änden. Eller hon kunde göra som jag…..
Då jag satt och tränade med de Hochbergska före en kurs, var sländan på väg att hoppa ur skålen och fort satte jag handen över för att hejda den. Och där satt den – sländan – i handen. Den hade trängt in i mellanhanden och var nästan ute på andra sidan och då jag försökte dra den tillbaks, kröktes långfingret, den var helt vilse därinne och jag insåg att jag behövde hjälp.
Det blev skjuts till Löwenströmska som då hade akutmottagning, jag hade svept en handduk om handen och vid intaget tvekade de att skriva vad jag sökte för. Jag har stuckit mej på en slända. Vad är det? Har du hört talas om Törnrosa? Sen visade jag upp mitt rörliga långfinger och man sa, oj då, sitt ner så ropar vi upp dej.
Läkaren som kom frågade också vad jag hade i handen och han fick samma svar, har du hört tal……….. Han grubblade, det kunde bli komplicerat att få ut kroken bland senor och ben, hur skära? Hårddisken arbetade. Eftersom kroken gått så långt in att den rörde sej under skinnet på andra sidan frågade jag om han kunde göra hål där och låta sländans krok gå helt igenom och sen knipsa av den. Det blev lösningen, lite bedövning, ett snitt på handryggen, kroken ut, en vass tång, läkaren frågade om han verkligen fick ta sönder sländan, det fick han och allt var över på någon minut. Läkaren överräckte den stympade sländan och började sedan leta efter krokbiten som hoppat iväg på golvet någonstans, men jag sa, jag behöver den inte.
Sländan till vänster med spetsad krok, den i mitten är resten av den som gick in i min hand och den till höger har fått spetsen på kroken nerslipad.
Sländkrokarna inbjuder ju till olyckor och jag skrev ett brev till paret Hochberg i USA och berättade vad som kunde hända. Då visste jag inte hur rädda amerikaner är för att man ska avkräva dem ekonomiskt ansvar men tystnaden från dem var total.
Sländan finns kvar kvar i något ändrad form i hjulspinnrocken, man har ordnat med en rem som drar den runt och gjort så att det spunna garnet automatiskt dras upp på en spole, men man kan inte sticka eller skada sej på den.
Publicerat i Uncategorized, Växter | Etiketter:Bette Hochberg, Bomull, Bomullsplanta, Bomullsslända, minnen, slända, sländspinning
Publicerat i Uncategorized
Trädet strax intill Japanska dammen i Bergianska d 8/5 2011.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Bergianska Trädgården
Brittakarolina's Blog 