Idag är en annan dag, igår var världen vit när vi vaknade och snön föll i stora flak ännu en bit in på dagen. Sen kom solen och det var minst fem grader varmt och allt det vita bländade och skuggorna var blå. 
Allt det vita är redan på väg att smälta, inga snökristaller kvar på ytan, bara vattendroppar
och norr om Väsby Centrum möttes jag av att hela luften var full av doft från balsampoppeln på hörnet.
Publicerat i Uncategorized
Innan jag får till vår nästa kattväntan måste jag lägga ut vad som ramlade fram bland bilderna, ett försök att få musen att rita kattbilder och en historia som Karin kom hem med.
Publicerat i Uncategorized
Det uttrycket använder vi då vi får ett besked där det ingår väntan under en godtycklig tid vars längd är omöjlig att förutsäga eller påverka. Just nu pågår väntan för undersökningar, provtagningar och behandlingar och mitt i detta väntande kom ett ryggskott som också måste lösas genom en form av väntan. Man går in i en sorts tidlöshet och kopplar ur alla sina styrningar – lite yoga-artat. Det är bra att ta till vid tågförseningar, när man hamnar i en lång kö eller något annat som kan ge myrkrypningar. Den här vänteformen är helt hemgjord och kommer ur en erfarenhet vi fått av att ha katt.
Egentligen har vi två gamla katthistorier, de är nog lite långa och den som inte gillar katter eller kattägare måste inte läsa dom,men jag tänker ändå försöka komma ihåg hur vårt egentillverkade mantra kom till.
Kattväntan I, Stosse.
För ett antal år sedan blev vi ägare till en katt. Tidigare hade vi haft hundar och de gillade inte katter och då gjorde inte vi det heller. När sista hunden var död, hade vi inga förpliktelser mot något levande mer än trädgården och vi kände oss trots saknaden lite fria.
Grannfamiljen hade öppnat sitt hem för en vandrande katthona som snart nedkom med ungar. De fick ungarna placerade men efter någon månad fick de tillbaks en unge av någon anledning och då den inte längre kom överens med sin mor, placerades den i pannrummet. Sen gick grannen runt och försökte få någon närboende att förbarma sej över den lite uppväxta ungen, alternativet för den var annars avlivning. Du kan väl åtminstone titta på den, sa grannen och jag gick med in i pannrummet. Där på tanken låg en vacker silver och vitstrimmig katt, den reste sej på alla fyra och lutade sej mot mej. Ja det blev väl omedelbar kontakt, men jag måste ju gå hem och konferera med Lasse först. Väl hemma visste jag ju svaret: Katt – nej aldrig i livet !! Det var ju väntat, men sen frågade jag: ”om jag skaffar katt, flyttar du härifrån då ?” Nej kanske inte, men vi har ju schasat bort katter och tyckt att de var ett satans påfund i så många år, hur ska Vi kunna ha en sån och den gillar nog inte oss. Grannen sa, vi kan väl pröva om den gillar att vara hos er, om den verkar vilja fly, så tar jag den tillbaks meddetsamma. Hon kom med katten en eftermiddag senare, den gick in och gjorde sej hemmastadd och sa det här verkar bra, sen började för oss ett trettonårigt kattberoende.
Katten var en han och han hade redan fått namnet Stosse, det passade bra så det fick han fortsätta att heta. Han var mycket vacker att se på och väldigt trevlig och kom när man pinglade med en sked mot ett tefat. Det där, som man lär hundar, att komma när man ropar, fick vi glömma, det behövdes andra sätt att locka hem honom. Vi fick helt enkelt lära oss hur man förhåller sej till en katt, hela inställningen till levande varelser förändrades från att ha varit diktatorns med ”ligg och sitt” och allt man kommenderar en hund till, till att tvingas respektera och vänta in djurets egen vilja och vara glad när det belönades med tillgivenhet. Den här sidan hade vi aldrig kommit att utveckla utan katten.
Stosse växte och blev en stor katt och hans revir omfattade flera kvarter, Stosse var hankatt och vi ville inte beröva honom den glädje han kunde få i livet genom att kastrera honom, som det står i alla råd till kattägare att man ska göra. Han kom hem varje kväll, men det hände att han blev borta någon natt och oron för vad han kunde råkat ut för var då på topp. När man hämtade tidningen på morgonen och en grå skugga slank in genom dörren, då lättade allt. Vi sågade ut ett hål i dörren till bastun och fixade en kattlucka så han kunde gå in om han skulle bli sen.
Jag fick jobb på Eketorps borg på Öland under ett par somrar och var borta hemifrån i veckor. Lasse fick något att göra utomlands en vecka och vem skulle ta hand om katten? Lasse letade upp ett kattpensionat i Härkeberga utanför Enköping och de skulle ge Stosse husrum och mat i en vecka. Då jag ville veta hur Lasse gillade stället, sa han att de hade bra utrymmen men de hade också hundar och ibland skällde de mycket. Här hörde jag en varningsklocka.
Då han skulle hämta katten efter en vecka hade den rymt. Personalen beklagade men kunde inget göra, katten hade gnagt sej ut genom ett ståltrådsnät. Nu började letandet efter Stosse, jag satt på Öland och fantiserade och Lasse åkte till Härkeberga så fort han var ledig och gick runt i första hand kattpensionatet och lockade med tefat och sked och några räkor, men det var klart att han hade ju rymt och satt väl inte och längtade tillbaks till det stället. Katter sägs ju kunna gå långa vägar för att komma hem och vi funderade hur han skulle kunna fixa Ekolsundsbron och båda Stäketbroarna, kunde man tro på det?
Eketorp stängde för säsongen och efter lite extra grävningar kom jag hem och författade lappar att sätta på anslagstavlor och stolpar och vi åkte ut och letade igenom varenda backe i Enköpingstrakten. Vilka mängder av fornlämningar vi råkade få se, det som annars hör till det roligaste, noterades men var för övrigt ointressant. Vi annonserade i Enköpingsposten och den som tog emot annonsen hade själv katt, så hennes hjärta klappade för oss och hon ordnade så det kom in en liten text med bild.
Nätterna började bli kalla, dagarna kortare, man plöjde upp åkrarna efter skörden och man kunde se långt där det förut varit fullt med gröda att gömma sej i för en katt. Allt tal om folk som släpper ut katter som inte är roliga längre, fick en annan vinkel, en katt kan faktiskt hjälpa till själv att bli borttappad.
Vi fick många svar på annonsen, hjälpsamma människor ringde, de hade sett en udda katt som stämde på beskrivningen och vi kollade alla tips, for till Gripsholm eller ställen ute i skogen, en man hade kört ihjäl en katt och slängt den i diket nära Sigtuna, han åtog sej att hämta upp den om vi lovade att ta hand om den även om den var fel. De möttes vid något vägskäl och sedan Lasse sett att det inte var vår katt fick den gå till veterinärens tipp. Vi knackade dörr också, struntade i hur fånig frågan lät, på ett ställe sa man, två kilometer ditåt är det någon som samlar bortsprungna katter, titta där. Vi åkte dit, i skogen låg ett ruckel med konstiga prylar på gårdsplanen och runt huset och på trappen satt 23 katter, vi räknade så många vi kunde se. Det var alldeles tyst och katterna satt alldeles stilla och verkade vänta på något, ingen människa syntes till och ingen av katterna var Stosse, det var som i en skräckfilm.
Flera gånger sa vi, nu ger vi upp, det här är löjligt, tänk om någon får höra hur vi håller på. Vi gav upp, men när helgen kom var vi ute på en ny runda med tefat och räkor. Det blev slutet av oktober, Lasse for till Milano en vecka och en dag ringde en äldre dam från Örsundsbro. Hon och hennes man hade läst vår efterlysning och de hade lovat en sommarboende att mata deras katt tills de kunde hämta den, den hade stuckt när familjen började packa. Men nu hade de sett att det var en annan katt som kom och åt upp den utsatta maten och den kanske kunde stämma med efterlysningen. Den har ett självlysande halsband. JA det har han det är STOSSE!! Men den är väldigt skygg och kommer inte fram förrän det är mörkt och när vi tar i dörrvredet är den borta. Kom inte för tidigt vänta tills det är mörkt.
Den dagen skulle jag hälsa på Aimée i Hallstavik och packade in kattburen med en påse frysta räkor och for dit och timmarna gick. Aimée hade själv många djur och var inte förvånad. När det började skymma for jag sen genom skogarna mot Uppsala och vidare till Örsundsbro och hittade adressen, det var spännande, anade att det kunde behövas både kraft och en klar hjärna.
De rara människorna tog in mej i sitt kök, satte fram kaffekoppar och berättade vad de sett. Från köket hade vi utsikt över deras trädgård och när det var helmörkt tog mannen ett fat med kattmat och satte ut det på deras matningsplats. Ja nu får vi vänta sa han, ibland kommer den vid klockan 10, ibland senare och sen måste det vara släckt i köket. Så vi satt där i köket och pratade lite halvtyst och väntade. Här började min första kattväntan, tiden gick och klockan på väggen tickade.
Den äter till och med pannkakor, jag har aldrig i mitt liv sett en katt äta pannkakor men den är nog riktigt hungrig och igår hoppade den efter fåglarnas fläsksvål, sa mannen. Nu är den där ! Stosse kom fram bakom en vinbärsbuske och nappade åt sej en bit från fatet och slank undan igen. Efter några turer fram och tillbaks till busken, blev han sittande vid fatet och då smög jag ut och lockade på honom som om han aldrig varit borta men då stack han igen. Jag hade laddat upp med ett par nävar räkor och klämde sönder en så den skulle ge lite doft och sen väntade jag och han kom. Han gjorde flera vändor fram och tillbaks innan han satt kvar och åt vartefter jag la fram räkorna och till slut åt han från min hand. Sen sträckte jag fram en hand och strök honom över ryggen och han satt kvar. Då tog jag långsamt sats och kopplade ett blixtgrepp runt ryggen och låste händerna och lyfte katten, som kämpade för sitt liv, han klöste och använde alla sina krafter för att komma loss, jag blev randad och huggen men bildörren var öppen och dörren till kattburen och så länge jag hade greppet var katten min och månaders ansträngningar var på väg att ge resultat. Hur jag lyckades tränga in honom i buren fattar jag inte nu, men jag var urstark. Påsen med räkor låg kvar därinne så den fick han sitta på och jag skakade av upphetsning.
Jag var oändligt tacksam mot det här paret, de fick sin hittelön och jag for hem med en skrikande och jamande katt i buren, medan jag sjöng för honom och var jättelycklig.
Väl hemma i Väsby bar jag in kattburen, ställde den på golvet i hallen och öppnade luckan och Stosse gick ut lugnt som om han aldrig varit borta, såg sej lite omkring och hoppade upp på bänken i köket, där han brukade ligga, drog in framtassarna under sej och var sedan som vanligt. Men han såg inte längre ut som den katt vi efterlyst, han var raggig som en igelkott och hade revor i pälsen och fransade öron, vi förstod att han som okastrerad hade haft ett svårt liv och vid nästa veterinärbesök var hans liv som fortplantningsduglig över.
Vad vi upptäckte med det här kattletandet var det stora varma nätverk av kattmänniskor som med empati lyssnade på oss och gav oss uppmuntrande exempel, vi visste inte att de fanns. Något liknande upplevde vi aldrig under alla år mellan hundägare.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Katter
Det pågår en utställning i Väsby Konsthall med delar av kommunens konstsamling. Man har plockat ner konst från olika offentliga rum och något förråd och låter oss se delar av det som inköpts sedan 1966, innan dess fanns konst knappt som begrepp i Upplands Väsby.
Då bildades Upplands Väsby Konstförening efter ett upprop i den lilla konstbutiken Blå Lyktan och från allra första början drog vi igång med att ragga upp verksamma konstnärer och vi ställde ut deras målningar eller skulpturer i Stora Vilunda, där Sven Lidmans ande spökade. Konstföreningens historia blev sedan lång och vindlande och borde berättas, vi är några som ännu lever, men kanske är det ännu för tidigt.
Nu kan man se en del av kommunens inköp i två vackra rum med vinklat glastak i Optimus gamla lokaler. Det är mest tavlor i lagom format att hänga i kommunanställdas arbetsrum och alla är värda en betraktelse, det är en behaglig blandning som lockar till just lagom eftertänksamhet.
Sen längst ner i ena salen på en pall står ett husbygge som gör att det river till lite. Från mörkret stiga vi mot ljuset av Anders Skarin, vet inte vilket år den inköptes och vilka frågor konstnären brottats med, något lokalt, generellt eller folkhemmet. Den är i alla fall rolig att se från flera håll.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Anders Skarin, Konst, Upplands Väsby Kommun
För nästan jämnt en månad sedan den 21/12 var vi vid Nyfors för att kolla om höstens ihållande regnande hade ökat vattenmängden i Tyresö-Flaten så att det var bättre skjuts på forsarna ner till Albysjön än i somras. Sen var vi nyfikna på strömstaren som blivit en symbol för Nyfors, alla talar om den och vi har gjort reklam för den men vi har aldrig sett den och den existerade inte för dem som en gång hade forsen att leva av.
Då, ett par dagar före jul, snöade det när vi for från Väsby och snöandet tilltog ju längre söder och öster ut vi kom och vi såg att det var helt andra mängder som kommit härutåt kusten och de låg tungt på tallgrenarna. Vi började ana att de nog inte hunnit ploga alla småvägar och vi svängde med stor tvekan in på Nyforsvägen, men sen var det för sent. Man hade röjt en bilbredd och det fanns ingenstans att vända och då vi kunde ana parkeringen, var det stopp, allt låg under ett djupt snötäcke och vi kom inte längre, vi kunde höra forsen men det fanns ingen väg vare sej att gå eller åka på. Vi satt fast i en snödriva och snälla kringboende kom och undrade vart i all världenvi var på väg. Jag blev tvungen att peka på Lasse och säja, han är född där nere och vi är på en nostalgitripp. ÅHÅ, jasså är det du det jaha, jag har skickat bilder på dej och din mamma till Hembygdsföreningen. Sen blev vi hjälpta loss medan de berättade hur många strömstarar som höll till i forsarna och att det var jättemycket vatten. Det var lite förargligt att vara så nära och ändå inte se, bara höra.
Idag, tisdag 21/1 var vi beredda att försöka igen, det var en strålande ljus dag och vägen var röjd, även parkeringen. Vi hörde bruset på håll och det första vi såg var en gestalt som låg på magen i snön med en kanonliknade kamera förlängd med plåtburkar, en fågelfotograf.
Sen var hela området en stor ny upplevelse, strömmande vatten och helgalna isformationer i en enda dramatisk röra. Det bruna vattnet dånade och frustade och över ytorna fladdrade små fåglar med vita bröst, de ställde sej på en sten mitt i strömmen eller hoppade ner i vattnet och for upp igen och de skvittrade i luften, de var liksom överallt. Det var inte en strömstare, det var många och i båda strömmarna.
Forsen från kvarndammen
Vi kom tyvärr väl sent så solen hade gått bakom höjderna och var beredd att gå ner men det var ändå ljust fram till strax före fyra.
Lite udda kändes vi, två gamlingar, en med en rullator (svår att styra i snön) och en med en liten ynka kamera som går ner i fickan. Vi tittade långt efter gestalten med halvmeterskameran, han hade blivit två och det var klart att för att få till bilder av de här små kvicka och roliga fåglarna måste man ha andra doningar än min lilla coolpix. 
När jag sen halkade omkull och släpade och till sist dränkte min lilla svarta i lössnön, då var gråten nära. Tittrutan visade ”objektivfel” och jag blåste och försökte värma det frusna underverket som kunde meddela sej även under de värsta förhållanden och jag stoppade in den nära skinnet för att tina isen som bildats kring objektivet och efter en kvart funkade den igen. Men det var kallt nere i gropen kring forsarna.
Utloppet i Albysjön
Forsen från krondammen
Det var en häftig upplevelse och jag unnar alla att få vara med om en riktig vinterrysare.
Från Gullmarsplan går blå buss 873 på 25 minuter till Nyfors och sen är det c:a en kilometer att gå. Parkeringsplats finns mindre än 200 meter från forsarna.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Nyfors, strömstare
Snö och is är svårt, hur ser de egentligen ut?
Publicerat i Uncategorized
Ensam på parkeringen
Eftersom vi är flera som tar oss en runda i Bergianska då och då så kan det bli lite upprepning av motiven men idag var det så märkvärdigt så jag får ta den risken. Jag hamnade där utan att ha planerat, hade ett ärende söder om stan men vindrutespolet tog slut och jag åkte av vid Jävla krog (Yokos namn på Järva krog) och försökte öppna motorhuven men lyckades inte. Måste vända och ta mej hem men tog fel fil och hamnade åt Norrtäljevägen och då kunde jag lika gärna göra en sväng till Bergianska.
Det hade snöat hela natten, träd och buskar var snöklädda, hela parkeringen var tom och plogad och en gångväg runt parken var röjd så man kunde ta sej runt och se allt. Det var rörande vackert, en hare hade satt lite spretiga spår annars var snötäcket helt orört i hela parken, ekarna var förstärkta med snö så grenarnas former blev extra tydliga och det gällde alla träden. Det var märkligt att se alla de otrampade vita ytorna.
Inne i Anderssons växthus blommar mandelträden.
Jag råkade slå upp en tanke av Andreas Björksten i ett häfte med fri Haiku från Östasieninstitutet.
Januari: en
lång grå tunnel genom det
vita mörkret
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Bergianska Trädgården, Mandelträdsblom
Ja nu håller vi nog på att snöa in lite och det trots att man har plogat på trottoarerna efter senaste snöfallet och till och med strött ut krosskorn.
Rotandet i gamla minnen har gjort att min fina diaprojektor har fått komma till heders igen. Den fick jag för ett par jämna födelsedagar sedan och jag har varit glad varje gång jag använt den. Den heter Rollei och bara namnet andas kvalitet.
Det har gått rätt bra att använda en vit garderobsvägg för bilderna och sen fotografera av dem med digitalkameran, en del bilder har åldrats dåligt men en del är hyggliga. Men för första gången hakade projektorn upp sej och vägrade flytta ut eller in bilder, fläkten stannade och det började osa. Skruvade isär den så mycket jag kom åt men det räckte inte för att nå felet. Går den att laga? Ett litet blädder på nätet sa mej att en diaprojektor är det ingen som lagar men efter lite hänvisningar i telefon hittade jag en adress i Hägersten.
Min fina trotjänare och jag åkte dit och när jag lyfte den ur sin väska sa killen, Oj är det en sån där gammal sak. Gammal? Den är väl inte gammal. Joo det är den. Han lovade att de skulle titta på den. Kan du se på den hur gammal den är? Han vände på den och läste av, mjaa den är nog från slutet av 70-talet eller möjligen en bit in på 80-talet. Oj då. Ja tiden går fort sörru, sa han. Ja det borde jag ju ha kunnat känna av själv. Det märkliga är att det här upplivandet av det förflutna har gjort att de tiderna verkar ha kommit upp väldigt nära nuet.
Lite tjatigt med ännu en Amaryllis men den här är så härligt vildartad och har piggat upp oss i mer än en vecka och kommer från en realök som slumpades bort strax före jul.
Publicerat i Uncategorized
Vi lämnade Spanien och for utmed Medelhavet mot Italien. Vi skulle få se Rivieran, det var då för tiden höjden av lyx att åka dit på semester eller bröllopsresa. Men slutet av november och början av december är ingen höjdare någonstans, inte ens på Rivieran och stränderna låg övergivna, gatorna tomma och träden avlövade. Trädgårdarna såg trötta ut men något som vi inte kände igen lyste här och där , en sorts träd med stora lysande rödoranga frukter på kala grenar, de såg ut som tomater. Vi hittade dem i fruktstånden och under namnet katchi (kaki) och vi köpte och smakade, de var väldigt söta och geléaktiga inuti och antagligen svåra att transportera. Det tog många år innan vi började se dem i våra affärer.
Lånad von Gallus Pictures
I Nice såg vi oss omkring och hittade ett hotell och bilen fick stå på en gata över natten. I vanliga fall tömde vi den helt på kvällen för att inget skulle kunna försvinna under natten, men den här kvällen orkade vi inte dra med oss allt löst upp till rummet och morgonen därpå var bilen tömd på allt vi inte tagit med oss. Portugisiska filten var borta, vad man hämtade mer har jag glömt men den randiga har jag saknat alltsedan dess.
Vi hade nog börjat bli trötta och resan hade övergått till att bli enbart en transport till Lasses olika möten, bilderna uteblev, vi tog oss till Milano och hur det såg ut utmed vägen tog vi knappt in. Sedan Milano klarats av hade vi prickat in Bern, där skulle en handlare uppsökas och hur kom vi enklaste vägen dit? Fram med kartan och då såg vi att det gick vägar mer rakt mot Bern än andra och varför inte pröva något annat än passet över S:t Gotthard som innebar en lång omväg? Vi var inne i december och visste inte att vintern redan kommit till Alperna och att bergspassen stängdes av det ena efter det andra och att framkomligheten på vägarna meddelades varje dag i radion.
Bild lånad från cruisarklubben.se
Så vi vek ovetande av in på vägen mot Sustenpasset utan dubbdäck (fanns inte då) och utan att ha uppfattat några varningsskyltar som kan ha funnits utmed vägen. Vi kom högre och högre och på ena sidan var en bergvägg och på andra sidan ett stup så rakt ner som man kunde tänka sej och inga räcken som kunde bromsa upp och sen den ena hårnålskurvan efter den andra. Det kändes att något var fel, vi var helt ensamma på vägen och sen kom en varningsskylt ”black ice” och ganska snart märkte vi vad det innebar. Bilen gled på vägen helt okontrollerat, då begrep vi att det inte skulle gå längre. Vi stannade, jag gick ut och tittade ner och sen gick jag bredvid och ledde den stackars PV:n bakåt ner till en krök, där vi kunde vända den och rulla försiktigt neråt och återvända till vägen över S:t Gotthard. Då hade det hunnit bli beckmörkt ute och vi var helt slut. Var vi sov den natten har vi glömt men på hotellet fick vi veta att Sustenpasset varit stängt ett bra tag.
Vi kom till slut till Bern och delade upp oss som blivit rutin, Lasse skötte sitt och jag gick ut och kollade stan och råkade då få höra klockspelet från tornet på affärsgatan.
Lånad bild från minTur.se
Bärengraben (björngropen) innehöll levande brunbjörnar och då de anses ha givit namn åt staden Bern måste de finnas där att beskåda. men deras tillvaro kunde bara göra en beklämd. De fanns kvar i sin grop till 2009, då man byggt en större björnpark åt dem som attraktion för turister i Bern. Björnar ska inte vara instängda bakom järngaller, inte ens med större yta kring sej.
Lånad från postkarte Bern
Vi skulle sen besöka Berlin och det låg som en fyrdelad enklav i Östtyskland med ett antal taggtrådskantade korridorer till landet utanför. Vi hade alla papper som krävdes och sen gällde det att ta sej genom en av korridorerna någonstans i höjd med Halle. Vi släpptes igenon och klockades, genomfarten fick inte ta mer än en viss tid, man fick inte stanna på vägen, inte gå av och fika, inte stanna och fotografera, inte köra av vägen in på någon sidoväg och det vi skulle kunnat fotografera var de många rovfåglarna som satt på alla uppskjutande stolpar och stänger och kurade i grådiset. Vägen gick utanför alla byar och tätbebyggelse, så vi såg inte en människa på hela vägen som tog flera timmar. I Berlin blev vi inräknade, tiden kollades och vi blev förhörda om vem vi skulle besöka och varför och vad vi hade med oss.
Då Lasse klarat av sitt uppdrag letade vi upp Gunborg, som var lärare i Svenska skolan i Berlin, hon var också syster till min bästis Birgitta. Hon guidade oss på en rundtur genom stan och pekade ut hela och raserade byggnader, man var igång med återuppbyggnad men det fanns mycket ruiner och stan lockade inte att gå ut och mysa i. Årstiden gjorde väl en del till det hopplösa intrycket. Gunborg tog ut oss en kväll på ett nytt nöje, en sorts korsning mellan restaurang och ställe där man aktivt bekantade sej med folk, borden hade nummer på ett stort plakat och telefon och om man såg någon man gillade så slog man numret till bordet och inledde bekantskapen, det var ganska pinsamt. Gunborg levde ett fullt liv i Berlin, det störde henne inte att vara instängd, hon hade jobbet att tänka på och Berlinmuren var ännu inte byggd, den kom 1961.
Då vi lämnade Berlin var det lika omständligt som att komma dit, nästan värre, vi blev utkommenderade med k-pistar att ställa upp oss utomhus på ett fält trots att det regnade, medan de gick igenom bilen. Lasse försökte få mej att sitta kvar men då blev de hotfulla och började hojta, så det var bäst att lyda. De hittade inget och då vi till slut rullade ut i korridoren mot norr höll vi andan, det här var en obehaglig episod för oss som var övergående, vi hade ett fritt land som väntade oss. Men det var en bister påminnelse om att för mindre än 10 år sedan styrde nazisterna här och och för dem som inte lydde väntade döden och även för en stor mängd av dem som lydde. Nu var det kriget över men östtyskarna som med sovjetmilitärens assistans tagit deras plats var precis lika stenhårt kalla och viftade med vapen och sköt ihjäl de olydiga. När korridoren var slut och vi åkt den på godkänd tid blev vi uträknade under förnedrande former med utkommendering och genomsökning av bilen ännu en gång. Man har faktiskt inget att sätta emot när beväpnade män med stenansikten beordrar en att göra något, om man inte är beredd att dö och det var vi inte.
Vi rullade hem till Sverige och mellanlandade som vanligt hos Birgitta och Stig i Landskrona. Det blev aldrig kallprat när vi var hos dem, allt fick nya och oväntade vinklar när vi kom igång och ett samtal när vi var på väg söderut eller norrut var alltid upplivande. De visste om vår situation och Stig frågade mej på allvar, ska du verkligen åka med honom hem nu? Ja det här var kanske punkten då jag tillstod att jag valde att fortsätta med Lasse.
Det fria valet är ingen ny fråga för filosoferna och just idag den 5 januari läser jag i dagens DN att min gamla filosofilärare Lars Bergström har givit stoff till rubriken ”Vi gör inga fria val” för en artikel med anledning av en bok han deltar i.
Scania Dental fick ett uppsving och blomstrade och exporten gick häftigt upp efter resan. Bolagets revisor klagade på kostnaderna för resan men sa, Torsten ville ha det så här och då är det inget att göra åt. Torsten var mycket nöjd, dels med Lasses resultat och dels ansåg han nog att han räddat vårt äktenskap. Jag begrep aldrig hur manipulerad jag varit, jag trodde allt handlade om Torstens expansionshunger. Han gladde sej åt våra barn och ville se dem varje sommar på Gotland, han lär ha sagt att de här barnen är mina barn. Det har jag själv aldrig hört men mellansonen påstår det. Jag tror det var Torstens omtanke om Lasse som drev honom och han kan ju bara ha uppfattat resultatet som gott.
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Berlin 1954, Kakiträd, minnen, Sustenpasset
Då vi tog fram kartorna för den kommande sträckan kändes det lite osäkert, Lasses affärer sköttes på engelska, men hur troligt var det att alla andra vi mötte i Frankrike, Spanien och Portugal hängde med på det?
Vi hade hunnit en bit in i november, Frankrike var grått och även om vägen gick genom tättbefolkade områden så var det inte lockande att gå ur bilen och se oss omkring. Vi rökte och rökte, bilen blev som en röklåda, vi hade börjat för ett par år sen, det hörde liksom till. Minns inte att jag rökte under sommaren på Salto men vi bodde ju i timmerhus så där var det förbjudet. Men under bilfärden blev det mycket.
Spanien styrdes av Franco den här tiden och vi hade läst om diktaturen och samtidigt fanns det en liten ström av turister som letade sig till de spanska stränderna. Det var mycket för och emot hur man såg på landet, några ville pressa Franco med bojkott medan andra ansåg att ju mer vi åkte dit och visade oss från den ”fria” världen och handlade med dem dess bättre. Portugal var ju om möjligt ännu mer hårt styrt och dessutom isolerat och dit hade ännu inga turister sökt sej. Så vi var lyhörda för vad den så kallade verkligheten skulle möta oss med.
Det var inte varmt i Spanien, nätterna var kalla och den här tiden på året var grå och ogästvänlig och det mörknade tidigt om kvällarna. Språket blev inget problem, vi pekade och mimade och det funkade när vi skulle ha något själva men annars träffade Lasse sin första och enda oförstående dentalhandlare i Barcelona och då räckte inte mimandet och de fick skiljas under ömsesidiga artigheter.
På Farmakologen framkallade en amanuens, som också använde mörkrummet, sina bilder från la Sagrada Familia i Barcelona, den ofullbordade basilikan av Antoni Gaudi. Han hade sett den sommaren innan och var hänförd, det smittade och den byggnaden måste jag ju se. Jag fick ingen ordning på kyrkan, Gaudis skapelse innehöll så mycket så jag kom av mej, tog inga bilder och förlitade mej på att hitta en bok som kunde återge något mer än bara silhuetten av kyrktornen. Gaudis arkitektur har blivit omskriven på senare år, det finns massor att läsa om hans hus och de sju byggnadsverken i Barcelona ingår nu i UNESCOs världsarv.
Efter Barcelona siktade vi på Madrid. vi körde och körde, markerna var plöjda, en del var röda och en del svarta och det inre av landet kändes ödsligt och kalhugget, en del gula löv hängde kvar i popplar utmed vägen, då vi gick av för att fika eller äta, vände folk ryggen till eller tittade åt annat håll, då vi köpte frukt på marknaden var apelsinerna sura, det kändes motigt och vi fick passa oss så inte bensinen tog slut, det var ont om pumpar och soppan var dålig, den gav hemska avgaser och bilen tappade kraft. 
Väl i Madrid togs vi emot som efterlängtade, Lasse hade med sej material de efterfrågat och det skulle firas på lokal och vi följde med genom gränderna till ett hål i väggen, en bakdörr, som ledde till en stor restaurang, packad med folk och musik. Vi blev tre familjer kring ett stort bord och man beställde Madrids specialitet till alla, spädgris. Sen var alla glada och pratsamma och på golvet intill spelades och dansades flamenco. Mitt i uppsluppenheten försökte Lasse antyda något om det politiska klimatet men han fick genast tecknet att det talar vi inte om, man gör inte det i ett land där väggarna har öron.
Jag hade varit på Pradomuseet och fyllt på mej med Goya och Velasquez och sen något oväntat – Mona Lisa ! Men hon hänger ju i Louvren – ja i Madrid ville man kanske få en att tvivla lite och tro att deras Mona Lisa var den äkta. Och i februari 2012 kom det sensationella nyheter från Madrid att man i Pradomuseet hittat en ”ännu äktare Mona Lisa ” än den de förut haft. Hur gick det här ihop? De hade tydligen bestämt sej för att rengöra sin kopia och under ett lager med svart färg dök ett Toscanskt landskap fram som på den äkta målningen av Lionardo. Sen fortsatte man och en yngre och mer attraktiv dam vaskades fram som man nu tror är samtida med den ursprungliga. Man kan läsa hela historien om man googlar på Mona Lisa Pradomuseet.
Efter Madrid drog vi vidare mot Lissabon och de spanska landskapet låg där utanför bilrutan med popplar utmed vägen med vitmålat band om stammen ellet helt trädfritt, sterilt och med berstoppar i bakgrunden. Man fick vara försiktig fram emot kvällen, då var människor på väg hem till byarna från fälten och gick med en åsna lastad med ris eller folk utmed vägkanten och de syntes inte förrän man var tätt inpå. Det var värst under timmen innan det var helmörkt och vi kom att kalla det åsneskymningen. Den kan man faktiskt råka ut för här också just innan man kopplar in mörkerseendet.
Vi passerade gränsen till Portugal och första stora platsen jag minns var Coimbra, universitetsstaden, en av de äldsta i Europa. Den spanska kärvheten släppte, solen bröt fram och själva luften blev varmare och till och med apelsinerna var sötare på den sidan om gränsen. Kom så småningom till Lissabon där folk log mot oss utan anledning och vi handlade konstiga frukter på torget. Avokador smakade jag första gången och förvånades över den främmande konsistensen och smaken.
Jag letade mej upp till borgen, Castelo S.Jorge på en av de många branta kullarna i stan och däruppifrån hade man en vid utsikt, på den krenelerade muren satt feta vita duvor och innanför gick vita påfåglar och pickade i sanden, allt var rent och städat och minnet av synen låg orubbat som en spinnande katt i 40 år.
Sen var jag med om en tur dit för 20 år sedan, landet var då befriat från sin diktatur och hade bytt regering ett par gånger och uppe på borgmuren satt inga vita duvor och inga vita påfåglar gick omkring på området innanför, däremot hittade jag bakom en vägg två smutsiga fransiga påfåglar inträngda i en bur, stor som för tre kaniner och marken omkring var full av skräp och då var det jobbigt att möblera om i minnet.
Vi hade sett att de som gick hem om kvällarna med sina åsnor hade ibland en randig filt antingen om sej eller upplagd på åsneryggen. Den var randig i häftiga grundfärger med svart och regnbågsfärger och hur får man tag på en sådan? I gamla stan hängde de i taket på långa stänger i en bod, materialet var hårgarn dvs det stod emot väta och det var strävt, alltså ingen gosefilt. Jag köpte en och den låg sen och lyste som en regnbåge när man öppnade bakluckan.
En av de första kvällarna då vi gick ut för att äta hamnade vi på ett ställe där det serverades ”tipico” dvs portugisisk mat. Till maten sjöng en dam Fados, något som var helt nytt för oss men som kändes urgammalt och svårartat. Menyn var oläsbar för oss men vi ville ha något typiskt portugisiskt och det var bacalhao. Vi nickade och sa ja tack och in kom salt kokad torsk, kabeljo. Lite snopna kämpade vi med att få ner den och då kom en lång rätt ståtlig herre fram och frågade om han fick besvära. Han talade bra engelska och förstod att vi var främmande i landet och undrade om han fick ta oss med och visa sådant vi kanske inte skulle hitta till själva, han var militär, kavallerist och var ledig över helgen och det skulle vara ett nöje för honom att få eskortera oss. Vi tackade nej till det mesta, han kunde ta oss till Estoril t.ex. det stora casinot och jag minns inte alla förslag men vi blev fast, vi kunde sen inte röra oss utan att han hängde med och han fick även ut oss till Estoril, där var det packat med folk, men casinot var inte vår grej så vi fick lyssna på musik. Vi hörde mer Fado och den som sjöng var Amalia Rodrigues, vi hörde Coimbra för första gången, (den kom senare som schlager till oss) och kvällen avslutades med Uma Casa Portugesa och då sjöng hela församlingen med, det var som deras nationalsång. Den smäktande och jamande Fadon gjorde intryck, den lät helt onaturlig men den sitter där. Vi har funderat över om det var portugisisk generositet vi fick uppleva eller om vi var bevakade av vår stilige kavallerist.
Sen hade vi återfärden genom Spanien, vi tog inte samma väg men så mycket muntrare blev den inte. Strax efter att vi passerat gränsen till Spanien stod en ung man med axelväska och bad om lift. Han talade bara spanska och sa vart han skulle och det hade varit snålt att inte ta med honom. Men han ville inte ha kontakt utan kröp ihop och gömde sej i bilen. Då vi kom in i en av de många poppelalleerna såg vi en stor flock med svarta grisar ute på ett fält och de rörde sej med full fart mot vägen vi körde på. De skulle över vägen och hann alla före oss och när vi passerade där de gått över, dök det upp en ensam svart gris mitt framför bilen och det sa boff och vi körde över den. Då blev det liv i liftaren och han både tecknade och pekade att vi måste köra vidare. Vi stannade för vi såg i backspegeln att grisen låg kvar på vägen. Det var klart att vi måste kolla att grisen var död eller förkorta lidandet, den fick inte plågas. Grisflocken hade ingen vallare och ingen människa syntes någonstans och liftaren småhoppade och ville få oss därifrån. Vi letade fram något tungt verktyg och började gå tillbaks till grisen. När vi hade kanske 50 meter kvar, reste den sej på alla fyra benen och sprang vidare mot flocken den kommit efter och vi trodde knappt våra ögon.
Liftaren gick av någonstans och vi satt åter med oss själva och rökte i ett Spanien som vi sedan aldrig velat återvända till. Cigaretterna, det fanns bara en sort, hette Bison och hade en buffel utanpå paketet, de var inte runda utan knöliga och lite lösa och lukten och smaken var hemsk, men vi var ju rökare så det måste gå.
När vi närmade oss Barcelona en andra gång kom vi förbi Montserrat, en samling märkliga bergsformationer som sägs ha inspirerat Gaudi till tornen i la Sagrada Familia. Här fanns ett kloster och ett naturreservat med skog och gröna löv (ek) och fågelsång, helt annorlunda än det öde och torra land vi genomkorsat och här andades vi ut en natt. Började vi längta hem? Neej vi hade ännu Milano, Bern och Berlin kvar…
Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Amalia Rodrigues, Gaudi, minnen, Portugal, Prados Mona Lisa, Spanien
Brittakarolina's Blog 