Skrivet av: brittakarolina | 31 december 2012

Gott Nytt År

 

Nyårsljus kr

Det regnar idag och snön rinner bort, ska inte säja att jag saknar den.  Jag har just fått ett mail från våra gamla grannar i Skottland och det är nog så att jag  längtar lite dit ibland. Vi bodde där som de flesta nyinflyttade till en större stad i ett litet hus i ett nybebyggt område bland nya familjer som kom från diverse ställen. Vi blev bekanta genom barnen och hundarna och trädgårdarna som vi kämpade med i leran som var värre än i Uppland. Jul firade man inte i Skottland på 50-talet, kan läsa på nätet att det var förbjudet i flera hundra år pga reformationen och julfirande ansågs papistiskt. Där spikades och hamrades både julafton och juldagen och cementblandarna snurrade, vi trodde det knappt. Vänta till nyår sa man, det firar vi. Hogmanay.  Nyårsafton höll man sej uppe förstås och skålade på tolvslaget, sen gällde det att en ”first foot” kom över tröskeln för att det skulle gå väl under året. Man fick inte gå ur sitt hus förrän någon kommit in över tröskeln. Grannarna hjälpte varandra och man gick runt och ringde på och hade en flaska under armen för att skåla med eller en bit stenkol (man eldade med sådant i brasan) eller en silverpeng eller en rökt sill, allt för att symbolisera mat och framgång och det blev en riktig röra av hela grannskapet. Ensamma tanter blev sittande och kunde ringa efter tre dar och säja, jag har inte haft nån first foot, hjälp mej ut. Det här var längesen, nu firar skottarna också jul.  Men Gott Nytt År alla som hälsar på på bloggen, kom gärna över tröskeln så jag kan komma ut. Britta

Skrivet av: brittakarolina | 28 december 2012

Den långa bilturen

Volvo PV 444 kr

Det här är den enda bilden vi har på bilen, där körriktningsvisaren på taket syns.

Efter att ha varit åtskilda i ett halvår, halva tiden av ett hemskillnadsår, hade Lasses och min gemenskap kommit i annat ljus. Ingen vet vad som hänt om jag avstått från att följa med på hans resa, vi hade kanske skilts eller kanske inte,  men resan påskyndade vår återförening. Det var ingen stormande passion som kom över oss, mer ett pragmatiskt resonerande om villkoren för mitt deltagande. Lasse var förannonserad i Oslo, Dundee, London, Amsterdam, Bryssel och Paris till att börja med och vi for någon gång i mitten av oktober.

Minnena är väl inte lika skarpa som efter mina resor på egen hand, dels var spänningen för att leta logi borta och sen var jag nog mentalt upptagen med att få plus och minus för egen del att gå ihop.  Den här resan var ju främst Lasses och de adresser han hade på sin lista skulle besökas och hans resultat var viktiga för företaget. Mitt uppdrag var helt mitt eget och det gällde att se de stora städernas museer så mycket jag hann med och orkade.

Bilen var en PV 444, ägd av Scania Dental AB, körriktningsvisarna satt på taket ”en kråka” som väckte munterhet i södra Europa men även förargelse.

Mot Oslo kr

På väg mot Oslo hade det börjat snöa och marken var vit, ett så tidigt snötäcke hade vi inte sett förr och ännu märkligare  blev det då alla träd  ännu inte lagt av löven och plötsligt föll de ovanpå snön.

I Oslo övergick snöfallet i regn och medan Lasse besökte sina adresser, letade jag upp Frognerparken med Vigelands skulpturer.  Det hade skrivits en del om dem, hela skulpturparken var färdig 1949 så den var inte urgammal.  Alla skriverier var inte positiva och jag visste egentligen ingenting om skulptören Gustav Vigeland. Men alla de känslor som kom emot mej bland skulpturerna blev till en storm och den gjorde mej andlös. I anläggningen finns 200 naturalistiska skulpturer av Vigeland och människans livscykel är temat. Känslorna i skulpturerna är inte antydda, de är uttalade och huggna i sten. Sen hade regnet givit kropparna dramatiska tillägg, så alla uttryck var förstärkta. Det var alltså mycket kroppar och utan kläder, många rumpor och själva uppställningen var lite stel och obekväm, mycket granit. Det blev nödvändigt att få dit Lasse också så vi båda hade sett. Visst vore det roligt att se samlingen ännu en gång  och känna efter om den ger samma OJ som då.

Frognerparken.kr jpg

Frognerparken

Vigeland kr  d

Vigeland c kr

Vigeland a kr

Från Oslo tog vi en båt till Newcastle. Nordsjön är känd bland garvade sjömän för att vara det mest sjösjukeframkallande vattnet på jorden. Vi noterade att matsalen far full vid första måltiden, sen blev den glesare besatt och till slut var den nästan tom, det gungade och vrängde och vi sa  – aldrig mer.

Skottland kr

Från Newcastle for vi i dimma  över skotska marker som betades av helsvarta Aberdeen-Angus den ”nya köttrasen” med världens bästa kött. Vi passerade Edinburgh för första gången och såg att stan var vacker men målet i Skottland var Dundee.

Där fanns ett företag som Lasse haft mycket kontakt med, de tillverkade tänder i ett gammalt ”mansion house”, något herrgårdsartat  med många småtorn och trappor och de hade visat aktivt intresse för de svenska avtryckspastorna bland annat. Det gamla godset låg ute på landet på en kulle som kalhuggits för att ge fårbete och rummens inredning med cederboaserade väggar och parkettgolv var magnifik och där hade man byggt in maskiner för tillverkning av plasttänder.

Dundee The Laws 1957 kr

Baksidan av the Laws utanför Dundee 1957.

Vi togs emot furstligt och fick bo hemma hos ägaren mr Pat MacPherson och hans fru Muriel. Skottland var då ur vår synvinkel mycket efterblivet och vi förstod att kriget bromsat upp utvecklingen, men sen var de ju faktiskt britter och även om de ville hävda sin egenart som skottar, så levde klassamhället i högönsklig välmåga och det var inte hemligt eller med skamkänslor utan helt uttalat och legitimt. Man förstod inte arbetarnas språk och åkte inte buss mellan fem och sju för då kunde man få fläckar på kläderna i trängseln då juteindustrierna släppte ut arbetare av ”all shapes and sizes”. Samtidigt ville skottarna framhålla sitt skandinaviska arv, i språket finns många ord vi har gemensamt och de såg oss som besläktade.

De gullade med oss och försökte få Lasse att komma och ta hand om plasttänderna, den som startat tillverkningen, en Sir James, alltid i kilt, hade kommit på obestånd och företaget Caledonian Tooth Company hade just tagits över av MacPherson och han visste ingenting annat än att det fanns marknad för plasttänder. (Det finns en fortsättning på den här historien, den blev en lärorik tid för oss blåögda lingon, födda och uppväxta under socialdemokratiskt styre i Sverige).

London Towerns korpar kr

Towerns korpar

Vi for vidare till London, där skulle Lasse besöka tre företag och under tiden kunde jag kamma London på museer och försöka hinna se så mycket som möjligt. Det jag minns bäst är nog upptäckten av William Turners målningar i the National Gallery. Honom hade jag aldrig hört talas om och inte förrän på senare år har hans namn nämnts hos oss, förra året var han med på Nationlamuseum och då jag googlar på honom är han en av världens högst värderade på auktionerna (motsvarande 100-283 miljoner kr).  Det känns i alla fall som om jag såg honom först. Sen hann jag med Tate och en liten del av the British Museum. Av Londonmuseerna är det nog the British Museum jag helst går tillbaks till om vi råkar vara i London, där blir man aldrig färdig. Att gå ensam på museum hör till det roligaste som finns, jag känner mej direkt tilltalad och att man vill visa mej något.

Engelsmännen till skillnad från skottarna visade inte att de kände sej besläktade med oss, de visste inte mycket om andra länder på Europakartan och satt i världens centrum, men de var för den skull inte oartiga, tvärtom.

I Storbritannien hade man tecken för sej med armen genom sidorutan när man körde bil och skulle svänga, även om man hade en uppfällbar pil som visade körriktning. Polisen stoppade oss för att dels var kråkan på taket något de aldrig sett och de kunde inte läsa av den och dels satt ratten på fel sida (för dem) och även om vi försökte göra armtecken så kom de på fel sida. Vi fick en lapp på bakrutan med en varning för dem som körde bakom.

Färjetransport kr

Efter London var det dags för Amsterdam och bilen lyftes ombord på färjan på den här tiden. Sen blev det högertrafikkörning för resten av bilturen, jag hade ännu inte körkort så det var Lasses jobb och jag satt bredvid och rökte. Genom att vi hade det yttre ganska okända kring oss att ta ställning till och ingen av oss visste bäst så blev det inte av att gräla, jag var dessutom en bra kartläsare och en j-l på att samarbeta så det funkade hyggligt mellan oss.

I Amsterdam hade Lasse bara en adress att söka upp så vi hade inte anledning att bli kvar men jag hann se Rijksmuseum och mycket Rembrandt och utan säkerhetsgrindar och slussar. Kom underfund med att man kunde använda svenska på stan och i affärer när tyska eller engelska inte var gångbart, våra språk ligger inte så långt ifrån varandra så med lite god vilja förstår man. Vi passerade Rotterdam som blev nästan utplånat under sista kriget och där pågick återuppbyggnden för fullt och resultatet kom att bli en nästan alltigenom modern stad.

Belgien och Bryssel skulle hälsas på och där kom vi in i något annorlunda. De vi la märke till först var de fula poliserna med stora näsor och insjunkna pannor som stod och viftade med batonger i gatukorsningarna, de liknade skämtteckningar och hade ingen funktion, folk körde precis som de ville ändå.  Vi råkade ut för helkonstiga manövrer och var glada varje gång vi inte blev bucklade. Något år senare fick vi veta att i Belgien behöver man inte ta körkort för att få köra bil, man får kortet utan prov då man registrerar bilköpet. AHA. Det dröjde in på 80-talet innan det blev körkortstvång för belgarna och nu ger EU Belgien dispens för folk med äldre körkort, dvs folk som aldrig prövats för kortet.

Vi blev väl omhändertagna av den belgiska kontakten, de sa, vi måste träffas och det betydde att vi gick ut på ett ölställe och drack olika sorters öl. Det höll vi på med en hel kväll, det var klart öl och grumligt öl, starkt öl och ännu starkare, visste inte att det fanns så mycket att välja på.

Paris Seine c krParis nästa, Torsten hade rekommenderat Hotel de Suède på vänstra Seinekajen och där hade vi bokat rum. Jag har glömt hur länge vi stannade i Paris och det måste ju varit lördag-söndag någon gång också, men jag hann med att gå på Louvren och ett par varuhus och märka att julkommersen var igång för fullt. Det var inte särskilt svårt med trafiken i Paris och inte heller i London och det gjorde att självförtroendet blev grundmurat för storstadstrafik, ingen kan skrämma oss för det nutida kaoset, vi tror att det bara kan gå bra. Bara man vet ungefär åt vilket håll man ska så fixar det sej.

Paris Louvren kr

Paris Louvren c kr

Venus från Milo i Louvren, Paris

Skrivet av: brittakarolina | 23 december 2012

God Jul

Amaryllis kr

 

God Jul önskar jag alla som läser min blogg och då förstås särskilt

Kakan,  Gösta,  Malin,  Lotta W,  Inger S,  Trond,  Björn N,  Ritva,  Arne, Gidde,  Anna-Lena,  Annie Ö, Rune Y,  Bibbi,  Erik,  Janina,  Liisa,  Jennie, Maria,  Karin L,  Ninni och Johannes.     Tack för att ni hört av er! 

Jag måste räkna upp alla för att visa mej själv att det inte är så ödsligt  ute i bloggosfären som det känns ibland. Idag ser vi solen och blå himmel.

 

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 21 december 2012

Nyfors

Det är mycket vatten i forsen och strömstararna är där. Idag vänder året och nu blir det bara ljusare.Nyfors kr jpg

Skrivet av: brittakarolina | 16 december 2012

En vecka kvar till jul

Veckan före jul kr

Veckan före jul.

Min följetong med längsta resan får vänta lite.

Skrivet av: brittakarolina | 09 december 2012

Saltoluokta 1954

I bästa samförstånd hade vi, Lasse och jag , påbörjat ett hemskillnadsår och ingen satte krokben för den andra. Jobbet på Turistföreningen gjorde att jag var försörjd över sommarsäsongen, vad jag skulle göra till hösten var oklart.

Saltoloukta_1998

STF:s egen bild från 1998

I mitt arbete på Saltoluokta ingick att sköta en poststation av mikroformat och en telefonväxel och därför fick jag börja i Porjus och gå i lära på poststationen  och då bodde jag hos paret Johansson på Hotellet i Porjus. Hur sedan hela personalen träffades har jag glömt men vi var alla med när anläggningen öppnade för säsongen någon gång i juni.

Det fanns ingen landsväg till Saltoluokta, man for med tåg mot Porjus, steg av vid stationen Luspebryggan och en båt M/S Storlule tog oss ut på Stora Lulevattnet och körde c:a fem mil till Jaurekaska, där smalnade vattnet till en strid fors upp till nästa sjö, Langas. En räls för godstransport gick utmed forsen någon kilometer och ett motorlok drog turisternas packningar och andra förnödenheter utmed forsen upp till sjön. Där väntade M/S Langas som hade c:a 3 mil till Saltoluokta och enda stoppet i Langas som jag minns var Björkudden, hela färden tog flera timmar. M/S Langas såg ut som en miniatyr av en Vaxholmsbåt och den byttes 1957 mot en modern täckt aluminiumbåt. Jag har förgäves sökt efter en bild av den gamla båten.Salto Familjen Nordqvist kr

Det är så mycket man kan se av båten. Båtföraren hette Nordkvist, han bodde med fru och en dotter i ett hus mellan stranden och Turiststationen. Till hjälp som maskinist hade han en annan Nordkvist och båten var klassad för ett visst antal passagerare. Pojken på bilden är ”springpojken” från Göteborg.

Salto b

STF:s egen bild

En optimistisk och förväntansfull skara samlades i det fina timmerhuset, byggt 1918 och en vacker eldstad var det första man såg, när man kom in.  Föreståndarinnan för året,  Karin var ledig från sitt ordinarie jobb på Mäster Olofsgården i Stockholm, hon hade en uppslagen förlovning att glömma och led av sömnproblem, två flickor hade hand om matlagningnen och sex studerande flickor med olika slags sommarferier diskade, tvättade och bäddade sängar och en pojke från Göteborg hjälpte till med allt möjligt. Två av flickorna var där för andra året och de visste mycket om vad som kunde ske.

Salto Birgitta o krSalto Irma o Eva krSalto Astrid kr

Birgitta från Dunker längst upp till vänster blev kvar och gifte sej med Hjalmar Öberg i Björkudden och med tre söner har de blivit en hel släkt runt sjön.

En liten kort väg från Fjällstationen som låg bland krokiga fjällbjörkar, fanns Sirkas-samernas sommarviste och kåtorna var befolkade med fruar och barn och männen kom och gick beroende på var renarna just var eller vart de skulle. Den sista renrajden på gammalt sätt kom att gå just hösten det här året och har beskrivits av Ernst Manker i STF:s årsskift 1957. Motorcyklar förekom ännu inte som redskap för renvaktare på fjället.

Kronologiskt blandar jag nog ihop händelserna den här sommaren, men det hände en del. Karin, föreståndarinnan, var sansad och det blev fort en god stämning bland oss som arbetade och ganska snart upptog turisterna hela vår tid. Det råkade bli en rekordsommar, en del nätter tog sovplatserna slut och vi fick bädda på hela golvet i ankomsthallen. Karin och jag hade våra arbetsplatser  i den lilla kiosken innanför hallen och där var också telefonväxeln, Saltoluokta 1, en låda på väggen med många hål och sladdar som skulle flyttas till rätt hål när det ringde. Salto Karin b kr

Karin

Samerna hade stor betydelse för oss, de var våra grannar och hade dessutom varit på platsen långt innan turiststationen byggdes. Tidigare hade de bara fått serveras i köksmatsalen och när Karin fick veta det sa hon att de var lika välkomna in genom stora ingången som alla andra och där fick de också sitt kaffe serverat. När flickorna var lediga fanns det många samer att prata med och de följde ofta med när pojkarna hade ärende längre upp i sjösystemet och de kände till vad familjerna hette, deras barn och hur de var släkt. Det hade funnits någon uttalad eller outtalad önskan från STF att vi inte skulle blanda oss med ortsbefolkningen, samtidigt som en sådan önskan inte gick att sätta på papper. Där var Karin igen omutlig, hon ville inte veta av några direktiv för vilka vi umgicks med på ledig tid. Båtfamiljen som under tidigare år övat upp sej i att speja och skvallra på flickor som träffade samer, hade plötsligt ingen att bära fram sina iakttagelser till. De slutade för den skull inte att snoka, det hade blivit sommarens livsuppgift för dem och de hade fått även barnet att arbeta som detektiv. Hur man än förflyttade sej under ledig tid dök någon av dem upp bland buskarna, det var rysligt, men de hade en liten värld att röra sej i.

I samevistet fanns familjerna Kuoljok och Spik, det är dem jag mest kommer ihåg , den äldste var Mattias Kuoljok, han var känd från filmer och intervjuer och sönerna Petter Erik och Apmut Ivar (lever än) har också förekommit under senare år med egna böcker eller med bidrag i andras. Familjen Spik, Annmari och Jovva, känner numera många till, de tog emot barn från Kamratposten och gjorde samiskt liv och kunskaper tillgängliga och deras dotter Laila har gått vidare som kulturförmedlare.

Det var roligt att möta    turistströmmen ”pelikanerna”, alla var på resa frivilligt, hade semester och var glada och de hade kommit till en märkvärdig plats, det kändes som om jag hamnat helt rätt och det här ville jag fortsätta med. Jag fyllde i ett formulär för att söka till en utbildning inom hotellbranschen, byta spår helt, men där kom jag inte in.

Postarbetet bestod i att sälja frimärken och stämpla vykort, stämpelns datum skulle ändras varje dag och ibland då det blev bråttom kunde siffrorna bli lite omkastade, en dödssynd enligt postreglementet. Då ringde man från posten i Porjus, de kollade mej för säkerhets skull, men de var aldrig otrevliga. Karin åt Valium, hon hade svårt att sova, men hon kom igång hyggligt frampå dagarna och hon hade god hand med folk så allt funkade.

En dag blev det ett häftigt regn och det mullrade lite och jag satt i växeln med hörlurarna på. Ett par turister stod i hallen utanför kiosken och rätt som det var small det till i öronen på mej så jag trodde huvudet skulle gå i bitar och ut ur lådan på väggen kom ett eldklot som en stor tennisboll, den fräste ner på golvet, sen lyfte den lite och gick igenom skåpet under disken och ut i hallen där den stannade till i ögonhöjd och exploderade med en skarp knall och var borta. Jag stirrade och sa vad var det? En klotblixt. Man har tvivlat på att sådana existerar för ingen har lyckats fotografera en, nej hur skulle man hinna?

När det var kalvmärkning på gång vid Petsaure, en liten sjö några kilometer från Stationen, tog vi oss dit på kvällen, mycket mygg och många renar som sprang runt runt i ett rengärde och det ljud som omgav oss där går aldrig ur huvudet, det var som en stor motor som dånade och i dånet knäppte fotlederna på renarna och det frasade och grymtade och sen hojtade samerna i olika tonlägen, jag kan höra det när som helst. Lassokastarna fångade in kalvar och skar ut bitar ur öronen för att märka dem med ägarsnittet. Att ha renmärke var en skillnad mellan att ha och inte ha i samevärlden, att en man hade det var naturligt  men för en kvinna var det ovanligare

Salto Petsaure kr

Renarna syns till vänster strax ovan mitten.

Salto Jovva kr

Jovva Spik märker en kalv

Vartefter sommaren gick blev det tydligt att båtfolket festade och drack och det var inte bra och en svår sak för Karin att tackla, det ingick inte i arbetsbeskrivningen. De enda som kunde hantera båten och som försåg  stället med gäster och tog dem därifrån var ibland nästan redlösa och några gånger lastade man båten med dubbelt så många personer som var tillåtet och den låg djupt i vattnet, ändå kunde ingen hejda  avgången. Då satt Karin klistrad vid telefonen och höll andan och var beredd på katastrof. STF var ju en gedigen (ideell) organisation med sken av hög moral och som även krävde det av sina medlemmar, men  att deras båt kördes av två fyllon var väl lite magstarkt. Efter ett antal turer med hjärtklappning hörsammades Karins nödrop av STF och maskinisten blev utbytt, men förhållandet till föraren blev därefter mycket frostigt.

När man gick en sväng i naturen någon ledig timme så plockade man skräp runt stigen, det var inte mycket men man fångade upp minsta kolapapper. Lite vid sidan om stack det fram något skräp, ett par trasiga gamla hopskrynklade skor. Tänk att slänga dom här och inte på ett bättre ställe, usch dom tar jag bort. Väl hemma igen pustade jag ut vid den alltid brinnande brasan och la in en av läderbitarna i den. Den brann som en fackla, det nästan dånade om den, en av flickorna kom förbi och undrade vad det var som brann och sen la jag in nästa bit och den var lika eldfängd, det blev en häftig brasa. Efter ett par veckor fick vi besök av Petter Spik, en trevlig same som brukade gå till norska kusten den här vägen, han var ungkarl och alltid full av berättelser och alla ville prata med honom och tvärtom. Han sa ” har någon sett till mina kängor?”. Neej ingen hade sett dem och inte jag heller. Sen dröjde det en tid och han var tillbaks och då sa han ” jag hörde att någon kanske eldat upp mina kängor”. Jag hörde det på håll och ett ljus gick upp, skammen fick mej att blunda och jag vände och gick åt annat håll. Det jag eldat upp var ett par kära gamla väl intrampade kängor, som han brukade parkera i en buske när han gick till – minns inte vart – för att slippa bära dom med sej. Jag skäms än, jag kunde inte berätta hur fint de brann och att jag tyckte och trodde att det var kasserat skräp. Min städiver hade kolliderat med samernas självklara rätt till lappmarken som sitt hem och vardagsrum.

En incident som bidrog att förändra Karins tillvaro inträffade när gästströmmen var som intensivast, en delegation från STF hade annonserat sin ankomst i god tid och sängar hade reserverats åt tio peroner. Vi kände bara till två av dem, Intendenten för Fjällanläggningarna  Nils Fröling och Generalsekreteraren i STF Halvar Sehlin och de kom med en båt med ytterligare 30 personer.  Då var det viktigt att få den här gruppen avklarad och placerad. Det tog alltid lite tid att få alla inskrivna när det kom en båtlast och under tiden blev en man otålig och började tala högt och till slut ropade han: ”Och här kommer vi från Sveriges Radio och hur blir vi bemötta?” Karin som var oföränderligt vänlig mot alla tittade upp och sa ”det har kommit så många men jag ska ta hand om alla”. Hon trodde det räckte med att göra vad hon kunde och visade inte med en min att hon var störd. Mannen från Sveriges Radio däremot tappade greppet helt och gormade över att vi fjäskade för vissa personer och struntade i vanliga människor. ”Jag heter Håkan Unsgaard och det här ska inte få passera obemärkt” skrek han. Men var det något Karin inte struntade i så var det vanliga människor, så han gick fel. En eller möjligen två dagar efteråt fick hon ett samtal från en god vän i Stockholm, som hade hört talas om oss i radion och hur illa vi behandlade vanliga människor och bara ”fjäskade för högdjur”.  Det tog Karin väldigt hårt och hon gick igenom gång på gång vad hon gjort för fel och vad hon borde gjort. När hon sen öppnade tidningen en dag och anledningen till hennes spräckta  förlovning hade gift sej, tog orken slut. Hon knaprade i sej 16 Valium och vaknade knappt och sen var hon inte vaken ordentligt under resten av tiden på Salto. Vi tyckte alla om Karin och gjorde vad vi kunde för att hon skulle hänga med, men för mej blev det mindre tid över att återhämta mej på och inga längre utflykter i fjällvärlden. En tur till Stora Sjöfallet hann jag ändå med.Salto Stora Sjöfallet lr

Man blev trött av att vara igång oavbrutet och om det blev ett par timmar ledigt kunde jag ta en roddbåt och ro ut till en liten holme ett par hundra meter från land, den hade ett fjädrande moss- och rislager som var torrt och varmt, jag la mej ner på rygg i riset och somnade, ensam i sjön och med himlen ovanför och ingen väckte mej.

Salto till ön kr

Lasse hade börjat höra av sej, han hade lyckats bra med Scania Dental och uppfunnit bl. a. världens första tvåkomponent silikonpasta för avgjutningar av tänder. Den var redan en succé i Europa men det skulle följas upp med personliga besök hos köparna. Scanias ägare Torsten Timander hade föreslagit honom att göra en rundresa, gärna med firmans bil och sen kunde han försöka få mej med sej. Britta tycker visst om att resa eller hur? Det blev nej förstås hur lockande det än lät.

Sommaren gick mot sitt slut och jag skulle som avslutning på fjälltillvaron servera på ett samebröllop i Porjus som hölls på hotellet där. Sen hade jag lovat att hänga med Göte Ek, STF:s städare till stugorna runt Torne träsk och räkna knivar och gafflar. Det kan bli två sidor till men det får räcka så här. Så när ripriset och markerna glödde i orange och rött i september vinkade jag farväl till Salto. Gruppen som hållit ihop under en sommarsäsong upplöstes, inte med en knall, men den blev lika obefintlig som en klotblixt när den löser upp sej.

Salto bryggan kr

Efter Abisko blev det raka vägen till Stockholm och den gamla lägenheten och mycket prat och förhandlingar mellan Lasse och mej.

Från STF kom det ett brev från fjällstationsintendenten med några snälla ord och en gratifikation för sommarens ansträngningar, man hade fattat att arbetsbördan varit lite väl stor, jag vill minnas att det var 250:-.

Den resa  jag sen inte kunde motstå blev lång, den började i oktober……..

Skrivet av: brittakarolina | 03 december 2012

Hoppa utan fallskärm

Vintern kom och det är skönt att själv slippa skotta sin väg till brevlådan, men nu börjar den svåra tiden då man får räkna med kommunentreprenörernas godtycke. Ska de ha skottat eller ej, ska de ha kostat på oss några korn av krossgrus eller ej? Överraskningen väntar då man öppnar ytterdörren, sen kan promenaden till och från biblioteket bli en rysare.

Frostrosor b kr

Läste igår om Carmina Burana på Folkoperan där sju 80-åriga damer framför sina egna historier och en av dem, Ingert Glasman säger att hon ”hoppar utan fallskärm”,  har ju inget att förlora. Det uppmuntrar mej till att fortsätta hoppa.

Det fria året

Lasse och jag har aldrig haft tid att fatta vad vi höll på med på 50-talet och eftersom vi egentligen inte var inräknade (ekonomiskt) någonstans fick vi hålla på. Vi gjorde det som var möjligt med de medel som stod oss till buds.

Då vi hade varit gifta i lite mer än tre år, skilde vi oss för det där med att gifta sej var kanske bara ett sätt att ta sej ur hemmets fångenskap. Tonårsfrigörelse var ännu inte uppfunnet och lojalitetsträningen från krigsåren satt i. Vi var lydiga men hade aldrig utvecklats till självständiga  individer och nu var det dags, äntligen skulle vi få bestämma var och en över sej själv. Det var lite mer krångel då med en skilsmässa, man skulle bevisligen inte dela bostad under ett hemskillnadsår till att börja med. Jag hade fått tjänstledigt från mitt jobb på Farmakologen och med hopsparade pengar (kan inte komma på hur mycket)  tog jag mej till Rom den tidiga våren 1954. Jag hade tänkt cykla i Italien och kanske även Grekland och skickade min cykel samtidigt, men den tog längre tid på sej så vistelsen i Rom blev lite utdrgen. Tågluffandet hade inte  börjat än men på vandrarhemmen var det gott om unga människor och tipsen om billigaste sätt att överleva var många. Jag gick igenom alla muséer och platser som hyste något sevärt, mest var det skulptur som lockade. Ellen Rydelius bok, Rom på 8 dagar var min bibel, jag gick efter 8:e upplagan från 1951 (första upplagan kom 1927) och jag är säker på att den går att använda än i dag.Rom c kr

Jag tog mej till Neapel , Pompeji och Ischia och i Neapel fick jag följa med ett par kemister till vulkanen Solfatora, där man går på ett vulkaniskt fält som är golvet i en krater och med hål här och där och ur dem bubblar och puffar svavelosande rök, det kändes som att gå på tunn sjöis och stegen ekade.  Tillsammans med en amerikansk frikyrkopredikant som spårade med en guidebok i handen fick jag sedan smaka på mitt livs första pizza och just i pizzans hemstad. Inne på en bakgård i en stor het ugn och med kol från vinstockar gräddades det som var speciellt för Neapel. Hade aldrig hört talas om pizza och det dröjde många år innan den dök upp hos oss. Den första smakade mycket bra och det har hänt någon gång att jag fått en lika tunn och god som den i Neapel, det är den första som ligger i botten och kräver jämförelse.

Capri lockade men hade redan fått stämpeln ”turistfälla”, så jag valde i stället att ta en båt till Ischia som skulle ha grottor med varmt vatten. Redan på båten blev jag uppkrokad av en man som hade en faster med en Pensione och jag tappade min egen styrfart. Jag fick följa med i det ”verkliga livet”, gå och höra körsång, delta i föreningsmöten och skvaller och hade inte en chans att gå runt för egen maskin, så jag tog första möjliga båt därifrån.

Gr Olympia Borelius kr b

Då cykeln dröjde tog jag mej till Brindisi och därifrån med båt till Patras. Där kom jag sedan på olika sätt runt Peloponessos, första stället  blev Olympia och där bland de liggande, skivade pelarna stod en svensk konstprofessor Aron Borelius och föreläste om Apollon för ett sällskap med vittra pensionärer och andra intresserade från Norrköping. Han gillade min röda kappa, så jag fick posera på olika ställen bland ruinerna, samtidigt som han höll långa utläggningar om antiken och jag lyssnade.

Gr Olympia Borelius kr

Aron Borelius vid första Olympiastadion

Gr Olympia krBalkansippor och tusenskönor  blommade, marken var hänförande vacker och solen gassade.    Sen blev det Mistra, Sparta och Mykene.

G klostret i Mistra kr

Klostret i Mistra.

I Aten fick jag bo hos en familj med tre ogifta döttrar i en förort Paleon Faliron. De talade engelska och det var en förutsättning för att de skulle kunna fånga en amerikan och bli gifta. Amerikanerna som stationerats i Grekland i och med inträdet i Nato var kanske inte så noga med hemgiften. Två av flickorna var redan nära målet och den tredje hade i stället spejat in en grekisk skeppsredarson, men där var det frågan om hemgiften räckte. Hon kom att se mej som en farlig konkurrent men jag kunde lugna henne med att jag hade bara det jag gick och stod i.

Gr Helen och systrar

Helen, systrarna och skeppsredarsonen Michalis

Det låg ingen rökdimma över Aten vid den här tiden, trafiken var måttlig och inbördeskriget mellan 1946 och 1949 hade inte alla glömt. En ung kille på båten hade dragit upp tröjan och visade ett jätteärr över magen och bröstet, det fick han då och nu läste han medicin, men inte i Aten utan i Modena i Italien.

Gr Delfi Gatan kr

Jag for med buss till Delfi och gick av på bygatan. Ingen trängsel, inga rader av bussar, där låg arenan och teatern på en klipphylla med berg bakom och örnar svävande över dalen, det blev en Delfisk upplevelse av tidlöshet och storhet och något alldeles ogripbart. Oraklets källa fanns än och i muséet stod ”körsvennen”  i brons med sina berömda ögon. Om det är något jag skulle vilja återuppleva så är det den Delfiska känslan. Samma svindel kan gripa tag när man står vid skeppsättningen vid Runsa, om klippväggen bakom är renhuggen från sly. När den är överväxt med grönt händer ingenting. I Delfi blev jag inropad i husen utmed gatan och vid ett glas klart vatten blev jag utfrågad om vem jag var och varifrån jag kom.

Gr Delfi Apollontemplet kr

I Aten snöade det en dag i april, gatorna blev vita och det bildades höga snödrivor, det var fem gånger kallare än som det känns hos oss, jag frös verkligen. Men snön smälte och det blev påsk, familjen med döttrarna ville att jag skulle vara med om midnattsmässan, de firade verkligen påsk. De fastade och  diskuterade vad de ätit under dagen, Halvà som numera finns till och med på Ica, var tillåtet. När mässan var slut och påskdagen inträtt på natten och alla ropat  ”Christos anesti” (Kristus är uppstånden) tände man ett medhavt ljus på elden från Betlehem och kysste alla man mötte och gick hem och åt soppa och bröd med inbakade rödfärgade ägg i bullen. Allt var på fullt allvar och då de frågade mej vad jag uppfattat, sa jag min korkskalle att för mej kändes det som på teatern. Alla blev ursinniga, ögonen blixtrade och de skrek åt mej, det var alltså ett rejält magplask. Men de förställde sej inte och jag blev lite delaktig i hur de levde och vad som var viktigt, åtminstone när det gällde påsken och hemgiften.

När jag sen tänkte åka till Kreta, blev familjen orolig och lät Helen, en av döttrarna åka med. Helen var måttligt intresserad och suckade hela tiden och upprepade ”stones stones” så fort jag tittade på något, så lite jobbigt var det men Knossos med sitt fantastiska muséum och Faistos lyckades jag ändå få se och här blommade de vita asfodilerna – dödsrikets liljor överallt.

Gr Kreta café 2kr

Kreta skoputsare kr

Kreta bönvägning kr

Och där satt gubbarna med svarta läderstövlar och en klut kring huvudet i mörka caféer och gungade på ett stolsben. Tanterna var dolda under svarta sjaletter och svarta kjolar. Helen avgjorde var det var farligt att gå och vad som var OK, så jag var skyddad under den här turen.

Jag trivdes i Grekland, grekerna var lika naiva som jag och de försökte inte luras, jag fick alltid klara besked och de var oändligt gästfria.

Efter Aten blev det båt åter till Brindisi och sen Rom. Min cykel hade anlänt och nu började cykelturen. Etruskernas nekropoler var första målet och sen vidare upp utmed kustvägen. Det var knepigt med nattlogi på den här vägen, det fanns inga hotell och jag fick försöka på caféer, ibland kunde de ordna rum, ibland inte och ibland hade dörren lås och ibland inte, så jag fick släpa byråar och stolar för att barrikadera ingångarna, medan det skrålades i våningen under. I närheten av Livorno fick jag skjuts en bit av en liten lastbil med tre fiskare som skulle hämta musslor, de hade aldrig sett något liknande, en kvinnsperson som cyklade ensam med sin packning på pakethållaren, de tog sej för pannan.

Tornet i Pisa förundrade mej och sedan jag sett katedralen och baptisteriet svängde jag av inåt landet och nådde Florens. Men nu började jag bli mätt på att titta och att ständigt jaga nattlogi, jag hade fyllt på oavbrutet i veckor och botten på portmonnän började bli synlig. Det var dags att återvända. Jag lyckades sälja min trogna gamla Hinden lyx i Florens, det var ett svek, men då räckte pengarna till en sväng runt Venedig, men sen blev det raka vägen till Sverige.

För att hålla mej borta från Stockholm sökte jag ett utannonserat jobb som lillvärdinna på Turistföreningens Fjällstation Saltoluokta. Den ligger vid sjön Langas som är en del i Lulevattensystemet, dit fanns ingen väg, man for till ett ställe på andra sidan sjön och blev körd med båt till Salto.

Bilderna är från resan och jag hade en liten rollei som inte slog igenom riktigt den tog 4 x4. Sen kopierade jag själv och bilderna har åldrats förutom att det var  inne att göra dom lite sotiga. Förstoringsapparaten sålde vi vid en flytt, trodde aldrig den skulle behövas mer men det hade varit kul att ha den kvar.

Skrivet av: brittakarolina | 30 november 2012

Jag hade en trädgård

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag hade en trädgård.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Skrivet av: brittakarolina | 26 november 2012

Nättelduk, bomull och nässla

   

Saxat ur Svenska Akademins Ordbok:

NÄTTELDUK nät³el~dω~²k, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. ( nättel- (-e-, -ell-) 1672 osv. nätle- (nättle-) 1704–1774. nättells- 1719. nätzel- 1719. -duk (-uu-) 1672 osv. -duck 1704–1711)

[jfr d. netteldug; av nt. netteldok (motsv. t. nesseltuch), av nettele, nässla (se NÄSSLA, sbst.), o. dŏk (se DOK, DUK)]
[NÄTTELDUK 0]

(förr) textil. urspr. o. eg. om en mycket fin lärftliknande vävnad av nässelfibrer; äv. oeg., om fina linne- l. bomullsvävnader (muslin o. d.). BoupptSthm 24/4 1672. (Hustrurna bruka) hvita klutar af .. nättelduk. LÖNQVIST Bara 20 (1775). Den så kallade Nättelduken fabriceras .. helt och hållit af Bomullsgarn. FISCHERSTRÖM 2: 306 (1780).

Innan jag kastar in handduken vill jag berätta vad jag numera vet om nättelduken.

Nättelduk kallas en fin kvalitet av bomullsväv (även av lin) som omnämns i Sverige första gången  enligt SAO i en bouppteckning 1672. Den importerades från Tyskland under 1700-talet och senare och det finns en fast rubrik i importlistorna (Kammarkollegii Arkiv) för nettelduk. Olika textilkvaliteter står uppräknade och alla med givna kvalitetskrav. Enl. Nordisk Familjebok var det vanligt att nättelduken hade mellan 20-30 trådar/cm och garn nr 60 à 100.

Varför heter den nättelduk? är nästa fråga.

Då slår man upp ordet i den uppslagsbok  som finns till hands och i olika varianter på svenska får man veta att nättelduken ursprungligen tillverkades av nässelfibrer men då bomullen kom och man övergick till bomullsfibrer följde namnet med.  Möjligen skriver uppslagsverken av varandra eller lutar sig mot det mest inflytelserika. SAO kallar namnet egentligt för vävd av nässlor och oegentligt för vävd av bomull. De flesta uppslagsverk kan bara föreställa sig att namnet kommer från ett tidigare använt material och det trodde jag själv på länge.

Kunde man då, så kan vi även nu, vi prövar.

Jag tog med brännässlan i våra spinnkurser under 70 – och 80-talen, vi samlade in och beredde dem och till att börja med enligt samma metod som för lin. Det gick inte helt bra och det visade sej att nässlor krävde annan behandling. Fibrerna finns och de kan frigöras och de går utmärkt att spinna. Det är bara det att, hur tunnt man än spinner garnet så kommer man inte ner till de finlekar som krävs för nättelduk. Med stor ansträngning kommer man ner till nr35 men inte längre och både lin och bomull låter sig spinnas till mycket tunnare garn. Nättelduken kan aldrig ha tillverkats av brännässelfibrer och det har inte med dåligt handlag att göra.

Brännäslor har använts till garn.

Det finns många belägg för att brännässlans fibrer har spunnits till garn, man har gjort rep och fångstnät och vävt grov lärft. Särskilt i tider av brist av olika slag, krig och fattigdom har brännässlan kommit till heders. Man får ett grövre garn, genom brännässlans många bladfästen försvagas den genomgående fibern och förkortas, men garnet är våtstarkt. Då man lägger garnet under mikroskop ser man att fibrerna är glasartade och spretar ut kring tråden och den klåda som danska drängar klagar över och som de fick av underkläder vävda av nässelgarn, blir förståelig (Folk og Flora, Dansk Etnobotanik). Brännässlan och väven är dessutom mytomspunnen och man kan fylla flera sidor om dess kraft alltifrån H.C.Andersen till småländska soldater. Man har alltså vävt tyg av nässelgarn, det har blivit nässelväv men inte ”nättelduk”.

När och var vävdes nättelduken av brännässlor?

I det här letandet hittade jag uppgifter här och där om platser i Tyskland där man varit bra på att spinna nässlor och flera platser namngavs (tappad källa). Då jag sökte belägg eller rester av minnen från nässelodling, var de helt frånvarande, inte heller finns några konkreta exempel på denna sorts väv, däremot har muséernas textilavdelningar  många ex av nättelduksföremål vävda av bomull men även några av lin.  Folk som turistat i Thailand eller Nepal har ibland visat upp en näsduk eller en bit väv gjord av ”nässlor”, tunn och nästan genomskinlig. Här långt borta finns nässelsläktingar som ramie och hampnässla som använts sen förhistorisk tid, åtminstone ramie och fibrerna sägs vara kritvita till skillnad från lin. Hur länge de vävt den här sortens vävnader, fanns de redan när nättelduken dök upp som varunamn eller är de skapade helt i nutid? Där får man ge upp, för möjligheten att få svar på frågorna när och hur man hanterat nässelsläktingar i Kina och andra länder i Asien, är begränsad.

Vi börjar i en annan ände, med bomull.

So schrieb Mandeville im Jahre 1350: ”Es wuchs da in Indien ein wunderlicher Baum, welcher winzige Lämmchen an seinen Zweigenden trug. Diese Zweige sind so biegsam, daß sie sich herunterbiegen um den Lämmchen das Weiden zu erlauben wenn sie hungrig sind.”

Der berühmte Holzstich einer Baumwollpflanze
aus John Mandeville’s”Voyages” 1350

Bomull är namnet på en växt med frökapslar som innehåller spinnbara fibrer. Varifrån kommer namnet?  Då bomullen introducerades i Europa som färdig väv av arabiska köpmän, röjde man inte materialets ursprung.  Men redan Herodotos hade hört talas om växten och Plinius kallade den lana arborea som betyder ull från träd. Man fantiserade men var begränsad av sin tidigare kunskap, ull visste man kom från får och den här nya ullen växte på träd, alltså blev det någon sorts får som hängde i träd o.s.v. I tyskspråkigt område använde man översättningen BaumWolle och där har vi följt efter med bomull. Eftersom bomullsplantan bara trivs mellan 41 grader nordlig och 28 grader sydlig bredd kom den inte att odlas och bli synlig för folk i stora delar av Europa. Då vi nu frågar oss varifrån namnet kommer, säger vi inte att bomullen ursprungligen var av ull som växte på träd, det hör man ju på namnet. Nej men just så resonerar man om nättelduk, namnet måste röja ett tidigare bruk av nässlor. 

Bomull som råvara inköptes av linnevävare i Augsburg 1370 och som ny fiber omfattades den inte av skråbestämmelser. Därför kunde den lämnas ut till hushåll för lönspinning och här börjar den första förlagsverksamheten. Man visste fortfarande inte vad man spann och hur fibrerna kommit till, linet kände man och visste hur det växte och alla dess egenskaper och då man försökte hitta bomullens plats bland växtfibrerna, kallade man den ”nessel”. Att spinna nessel var att spinna bomull och vissa orter i Tyskland fick namn om sig att vara bra på att spinna nessel, detta har man glömt även i Tyskland,  men i  vissa nutida texter kan man ännu läsa att en billig variant av bomull kallas Baumwollnessel – bomullsnässla. I en tysk ordbok som 1995 fanns i Riksarkivets läsesal bland referenslitteraturen, står det tydligt utsagt vad nässelspinning handlade om – bomullsspinning. Jag läste då och fick en Aha-upplevelse, men hade ingen uppsats på gång och satte tillbaks boken i hyllan. Räcker det här för att rubba talet om  nässla i nättelduk?

I SAO nämns att Fischerström säger 1780 att alla nätteldukar görs av bomull, men det har eftersägarna tagit lätt på och återger endast raderna där man anser att nättelduken ursprunglien gjorts av brännässlor.

Vegetable lamb (Lee, 1887).jpgPs. För att återfinna meningarna om bomull – nessel i det tyska uppslagsverket gick jag till Riksarkivet igen men då var de flesta tyska ordböckerna undanstädade, jag sökte upp biblioteket som är låst för vanliga besökare och man hittade en bibliotekarie men hon måste veta namnet på verket för att eventuellt kunna leta upp det och det var just det  jag var ute efter.
Skrivet av: brittakarolina | 21 november 2012

Rullskidspåret i Runby

Gick en runda idag på vår gamla stig i Runbyskogen. Den har blivit bredare med åren och kommunen kör runt med maskin och klipper gräskanter och välter undan besvärande stenblock längre och längre ut längs stigen så nu kan man springa minst 6 personer i bredd utan att snubbla.

Nu har skogen stillnat av, inget händer på marken, fåglarna är frånvarande och de doftande ytorna från fallande löv har torkat in och själva löven ruttnar redan och luften känns tom. Vad blir det kvar då? Ja då blir det minnena som tränger på.

På 60-talet fanns det många skidentusiaster i Upplands Väsby, de hade blivit tända på att använda ett nytt redskap för att hålla sej i trim, rullskidor. De stakade sej fram utmed vägkanten och såg, som vi tyckte, lite löjliga ut. Ett par av de ivrigaste bodde som vi i Ägget, ett bostadsområde som gränsar till Runbyskogen och de lyckades få kommunen att satsa på ett rullskidspår runt skogen, så åkarna inte skulle utgöra en fara på vägarna. Om jag inte minns fel så var det det första i sitt slag i Sverige. Det blev ett glasfiber-plastspår på 2 km med en ögla upp på ”fjället” och en backe därifrån utför och det var just de vägarna vi brukade gå med hundarna. Plastspåren gick inte att få tätt mot marken och när åkarna kom, kunde man höra dom tvärs över hela skogen. Det blev en väldig resonans av de hårda hjulen mot de lite lösa och vibrerande spåren, det lät mer än flygplanen som numera dånar under inflygning till Arlanda. Hundarna blev helgalna av ljudet och hade slitit åkarna i stycken om de inte varit kopplade. Det här pågick i flera år och vi fick söka andra vägar att gå. En svår olycka inträffade då en åkare kom i utförsbacken från fjället och inte hann svänga in på huvudspåret efter öglan. Med åren blev det färre som använde spåret och plasten har inte evigt liv, lagningarna uteblev och spårsektionerna låg i bitar och skräpade lång tid. Ett trädgårdsmästeri intill spåret använde spårdelarna till hyllor i plantskolan upptäckte vi 30 år efteråt och i skogen kan man numera inte se eller ana att där legat ett rullskidspår. Men vi går ”rullskidspåret” och då vet barnen var vi varit.

Granplanteringen.

Intill trädgårsmästeriet fanns då vi kom till Upplands Väsby, granplanteringar i en dalgång utmed stigen i Runbyskogen. De var alla rätt nya men en del hade hunnit lite längre. Då vi gick ut för att fånga in våra barn på kvällen fick vi ibland gå en bit upp i skogen och en gång hittade vi dem i en granplantering. Gösta och grannpojken Roger hade lyckats fälla ett antal träd som de byggt en koja av och de förstod inte alls varför jag blev upprörd. De fällda granarna bekymrade mej mindre än att någon skulle komma och hävda sin äganderätt till dem eller något annat nesligt som man skulle behöva be om ursäkt för. Så de fick riva kojan och lägga ner granarna så att de inte genast drog till sej blickarna och den glugg i granplanteringen som uppstått har vi tittat på och pekat på under åren. Nu är träden gallrade, de har rännt i höjden grenarna har släppt kontakten med marken och det går inte längre att peka ut någon glugg.

När vi nästan kommit runt spåret lyste något rött mellan träden, det såg ut som eldsflammor. Det var den enda avvikande färgen i hela skogen förutom några orangefärgade konvaljebär. Ett snår med berberisbuskar som inte lagt av bladen.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier