Skrivet av: brittakarolina | 16 november 2012

Frusen mark

Då vi var ute för ett par dagar sedan och balanserade på den nyfrusna marken, påminde Lasse om något som hände en novemberdag 1984.  Historien måste klippas ur sitt sammanhang, annars blir den inte färdig ens till nyår och den är inte särskilt rolig och var är poängen. I korthet alltså:

Lasse hälsade på mej på Gotland, där jag satt i min hyrda kursgård och tillverkade rekonstruktioner av vikingatida vävnader åt muséet i Hedeby (Schleswig). Jag hade laddat upp för en riktigt smaskig festmåltid, vi hade inte setts på flera veckor, men först en strandpromenad i solskenet. Vi kände inte av blåsten så mycket och i strandskogen var det helt stilla men där började vi gräla.  Det var ju ganska onödigt och i vackert väder och en god middag att se fram emot, det spädde på ilskan.  Ute på den långa sandstranden innanför Heligholmen blåste det rysligt kallt, det gick rakt igenom kläderna och den mjuka fjädrande sanden hade frusit till stenhårda eggar och det var knaggligt att gå. Det var inte kul alls och jag sa, nu går jag hem – och gick. Bakom mej försökte Lasse hinna ikapp och sen hörde jag ett Boff och ett pressat gnäll. Där låg Lasse, han hade snubblat på den stenhårda sanden och tagit emot sej med en hand och den hade han nu under sej. Efter ett djupt andetag förvandlades jag till en sjuksköterska och då vi fått upp Lasse såg vi att handen hade en konstig vinkel och han stönade och jag förstod att Visby Lasarett var de enda som kunde göra något åt den.

Vi tog oss upp till gården, alla oväntade rörelser avspeglade sej i ett gnyende, Lasse hade ont och var grönskimrande i ansiktet. Bilen stod framme, ingen omklädning eller tvätt, in med Lasse i bilen och jag hämtade magnecylasken (inte förbjudet då) och lite vatten, hällde över whisky i ett vinägerglas, ett sånt där med midja och lock och tänkte att det kanske kunde bedöva.  Tandläkare(eller vem det nu var) som förr drog ut tänder hade bara alkohol att ta till som bedövningsmedel och kunde dom så kan jag. Lasse svalde och sköljde ner och klunkade i sej så mycket whisky han förmådde. Vi hade 9 mil till Visby och efter tre kilometer dåsade han som en säck och kved inte längre så fort bilen skakade till lite. Våra roller hade förändrats, det var synd om Lasse och jag var mycket snäll.

På lasarettet blev han genast omhändertagen och genomlyst och vi fick se bilden av den krossade handen inuti. Läkaren sa, det här törs jag inte röra i, det är som hundtuggat, vi gipsar och ser om det kan läka ihop. Då gipset kom på och handen var stilla blev inte alla rörelser smärtsamma och allt lugnade sej. Vi åkte hem och åt vår middag, den blev lite sen och jag minns inte mycket av den, vi var tämligen avslagna. Whiskyn i bilen innan Lasse  domnade har han återkommit till några gånger, något godare än den har han aldrig druckit.

Ja, hårdfrusen mark ska man gå försiktigt på, den är helt oförutsägbar.

Skrivet av: brittakarolina | 15 november 2012

Spattigt

Jag får spatt !    Gu´va spatttigt !   Spattigt ha ha ha !  När försvann spattig, det blev aktuellt i ett korsord nyligen men fortfarande för hästspatt. Och plötsligt märkte jag att ordet var borta, hade kanske inte använt det sen realskolan på 40-talet men då desto mer.  

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 14 november 2012

Åter till träsket vid Fysingen

 

13/11  Det har gått nästan en månad sedan vi gick i spökskogen vid Fysingen. Då hittade jag Jolster som jag bläddrat förbi i floran åtskilliga gånger utan att ha bekantat mej med den verkliga busken (trädet). De luddiga fröställningarna som i oktober var yppiga och överflödande av vita fibrer, lämnade mej ingen ro, jag hade plockat med mej hem några stycken och de lockade till att användas. Om inte till garn så kanske ändå till papper, fröhåren består av enbart cellulosa.  Jag slog upp Jolster i SAO för att få en uppfattning om varifrån namnet kom.

JOLSTER jol⁴ster, r. (f. SAHLSTEDT, LUNDELL) ((†) n. AURIVILLIUS Gr. 30 1684, LINNÉ Sk. 293 1751); best. -n (DÜBEN Vextr. 243 1841 osv.) ((†) -teren HAARTMAN Sjukd. 243 1759; -tren DAHLMAN Humleg. 113 (1748: Hjelstren)) ( ss. n. jolstret); pl. jolstrar; äv. (starkt bygdemålsfärgat) JUSTER jus⁴ter, sbst.¹, r.; best. -n; pl. justrar; förr äv. JOLST, r. l. m.; best. -en; förr äv. JUSTRA, r. l. f. best. -an. ( giälster 1736. hialster c. 1755. hil(l)ster 1694–1920 hjolster (hio-) 1747 (: Hjolster-trä) – 1861 hjälster (hie-, hiä-, hje-) 1638 – c. 1870. hylster 1830. hälstar 1757. hälster 1745–1757 ilster 1716 – c. 1870. jalster c. 1755. johist 1801 (: Johlsten, sg. best.). jol(l)ster (jål-) 1745 osv. juster 1729–1916 justra 11729. jälster (jel-) 1685–1890älster 1685)

[jfr sv. dial. jolster jälster, juster, hilster, ilster, ister, nor. dial. ister, isl. jšlstr, f. o. det därav avledda ilstri, n., t. dial. hilster, halster; sannol. av ett germ. elustra-, avledn. av stammen i fht. elo, gul. Det begynnande h- i sv. o. i t. dial. är sannol. ett nyare, analogiskt tillägg. Formerna utan -i- återgiva ett dialektiskt uttal af ordet med kakuminalt s]
[JOLSTER 0]

träd tillhörande släktet Salix Lin. inom familjen Salicaceæ; i sht om arton Salix pentandra Lin., jolsterpil; förr äv. om arterna Salix fragilis Lin., grönpil, knäckepil, o. Salix viminalis Lin., bandpil, korgpil. FRANCKENIUS Spec. F 3 b (1638; om Salix viminalis). BROMELIUS Chl. 101 (1694; om Salix fragilis). LINDESTOLPE FlWiksb. 34 (1716; om arterna Salix fragilis o. Salix viminalis). PARTEDI 1729 hos LÖNNBERG Artedi 38. BROOCMAN Hush. 2: 212 (1736). Bomull han vinnas af vårt almänna träd Jolster. FISCHERSTRÖM 2: 304 (1780). BonnierKL 10: 45 1927.

J Fischerström i Nya svenska ekonomiska dictionnairen (1-4) 1779-1860 säger att bomull kan utvinnas av Jolster. Det får väl räknas som ett av den tidens optimistiska förslag till inhemsk försörjning, även Linné pekade ju ut en lång rad växter som skulle kunna utvecklas att ge inkomstbringande sysselsättning. Man kammade marken och tänkte så det knakade men de flesta av idéerna gick inte att realisera.

Det som avgjorde att man inte gick vidare med alla hoppfulla förslag, att de inte var tekniskt genomförbara och mer av önskedrömmar, noterades inte lika omsorgsfullt som pekandet på möjligheterna. Alltså kvarstår många förslag i skrift från 1700-tal och även senare och de har i vår tid övergått till att bli sanningar om vad man verkligen gjorde och de relateras och upprepas i tal och skrift utan att bli motsagda.

Hänger tofsarna kvar på grenarna i träsket än? Det var klart och kallt ute, marken och pölarna hade frusit och Lasses rullator sjönk inte ner i dyn. Vi passerade hela spökskogen som nu släppt alla löv och de förvridna trädskeletten med sina krängande grenar  höll sej kvar på plats bakom taggtråd. Träskvattnet hade frusit och jolsterbuskarna hade tappat ullen på de höjder som gick att nå med armarna, högre upp lyste det ännu luddigt men helt oåtkomligt. Det blev en mager skörd och vi fick knaggla tillbaks till bilen och fundera, om vi lever nästa år ska vi gå ut i oktober och fånga de feta ulltottarna och inte vänta till november.  Då säjer Lasse, den här obarmhärtigt frusna marken påminner mej om något som hände för väldigt länge sen på Gotland…. vi får leta länge men hittar året, det var 1984.

Skrivet av: brittakarolina | 12 november 2012

Blomning i november och belysningsprojekt

Mitt i allt stön om den trista månaden november gör mina  krukväxterna ALLT för att muntra upp tillvaron, de var illa ute efter sommaren men fick hösten på sej att visa om de ville vara kvar. Och det ville de. Och på balkongen kämpar tidlösorna mot frosten. De brukar ha blommat över så här sent.

På eftermiddagen invigdes ett så kallat belysningsprojekt av Väsby Labs på det öde ”torget” .  Man hade lockat med att näringsministern skulle inviga och hela kommunalkontoret hade tagit på ytterkläderna och gått ut för att delta i ”dialogen”.

Ett kommunalråd läste upp Väsby Labs mantra och den unga fräscha näringsministern berömde den framåtblickande kommunen som fått ett innovationspris för sina idéer till dialog. Sen under betydande svårigheter med knapptryckning tändes fyra ljusslingor på den öde rivningstomten och hon lovade att de skulle lysa och värma oss hela vintern !!

Belysningsprojekt 1.

Belysningsprojekt 2

Belysningsprojekt 3

Och kejsaren har fortfarande inga kläder.

Skrivet av: brittakarolina | 10 november 2012

Novemberskog

Gick ut i skogen för att hitta något grönt att vila ögonen på. Det var redan lite skumt ute så ljuset räckte knappt.

 

 

Mossan är grön, kyla och regn brukar vara tillväxtväder för mossor och lavar men det såg ändå tunnt ut. 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 09 november 2012

November

Skrivet av: brittakarolina | 06 november 2012

Hemresan 1980

Efter tiden hos paret Drouin blev jag kvar någon dag i Avignon och besökte Palais des Papes och Musee du Petit Palais och fick minnesbilder som bara växt med åren.

Därefter upp genom Ardeche dalen och över Massif Central där det blev tydligt att våren kommer sent till vissa delar av Frankrike. Det var fräscht och ljusgrönt nyutslaget och målet var Aubusson som är en av de berömda platserna där man vävt gobelänger och mattor från 1600-talet och det pågick fortfarande verksamhet.

Sedan vidare utmed Loire till Angiers, där finns 75 scener ur Apokalypsen vävda på 1300-talet. De har räddats ur olika skrymslen bla har de använts att täcka potatis i källare

En plats med en känd textil  var förstås Bayeux, där man hyste en 70 meter lång väv med broderier, Bayeux-tapeten  från slutet av 900-talet och som visades första gången i slutet av 1000-talet och som jag också letade upp.

Sist blev det ett besök i Beauvais, också ett känt namn som ursprung för monumentala vävnader.

Les Gobelins i Paris hade jag sett tidigare och även ”damen med enhörningen”, en bildsvit om sex vävnader vävda i slutet av 1400-talet i Flandern och som finns i Paris medeltidsmuséum Hotel de Cluny.

Nu hade jag sett de klassiska platserna med textil i Frankrike, bilder är inte fel men de får en att längta efter att komma nära så att man kan uppfatta vävnadernas storlek och färgernas nyanser på rätsidan och kanske med lite tur på avigsidan.

Jag höll kontakten med La Tuiliere och for dit även 1982 och då hade jag övertalat en kreativ grannfru  som även var textillärare att åka med för att få en stor upplevelse. Till jul 1982 fick jag ett kort från Denise där hon skrev att Daniel fått så många beställningar att de inte kunde ha några kurser kommande år. Då jag nu googlar på Daniel Drouin är han 70 år och i full verksamhet, hans vävnader (några) visas på nätet, motiven är varierande ytor och de lämnar mej bara undrande.   http://www.ventoux-metiersdart.com/daniel-drouin

Monsieur Calame återsåg jag aldrig. Jag skrev till honom och tackade för den oförglömliga dagen han gav mej och jag använde alla superlativ jag kunde uppbringa ur det franska lexikonet, han skickade bilder på den färdiga väven han gjort till sin fru och sen blev det ett par julkort och därefter tystnad. Då direktkontakten saknades kunde den inte ersättas med halvtöntiga papperslappar.

Bilderna är från vykort och broschyrer för de olika verkstäderna.

Skrivet av: brittakarolina | 03 november 2012

Störst och äldst?

Medan jag mentalt hållit till i Provence en tid har det ringt i öronen en låt av Kjell Höglund, Kärleksdans i Provence, jag minns inte hela texten, bara första raderna och de går i repris hela tiden. http://www.kjellhoglund.com/karleksdans.html  Skivan ligger i en packe på översta hyllan i garderoben och om jag får lust att även höra den lite hesa rösten, måste jag lirka fram den undanställda skivspelaren. Jag tyckte om Kjell Höglund, vart tog han vägen?

 Hos Daniel och Denise

Vi vävde och bankade in garn i våra vävnader och det fanns tid att fundera över olika vävtraditioner, hittade jag något i den franska? Det var mindre påfrestande för ryggen att sitta upprätt och ha väven framför näsan, lite ovant att väva med baksidan vänd åt ”fel håll” och beskåda verket med hjälp av en spegel. Att byta till upprättstående vävstol vore inte dumt, men den måste vara stabil och sådana finns inte hos oss.

Jag försökte få frågor översatta till Daniel men han förstod inte och det berodde inte på språket utan på att det var ”ickefrågor” för honom. T.ex. vi står ibland hänförda inför uråldriga vävnader, garnet glänser och ytorna är levande, då man ser en bit av väven har man inte sett hela. Hos oss har rekonstruktioner av äldre vävnader lett till att man livat upp en näst intill utdöd fårras för att få fram den ull som ger det eftertraktade garnet. Varför blir då vävnaderna med ”rätt” garn ändå tämligen platta och förutsägbara i ytorna?  Här rider jag min käpphäst, garnet är maskinspunnet. Garn som spinns för hand får alltid spår av människan i sej, även för den skickligaste spinnare varierar garnet något och när det slås in i en väv blir ytan levande.Jag frågade om Daniel prövat med handspunnet. Oh nej nej, garn gör maskinerna bättre och billigare, vi behöver inte handspinna (så efterblivna är vi inte). Jag har fått samma svar i f.d  Sovjet. I Sverige säjer man: Oh nej nej, det har vi inte råd med, det skulle bli alldeles för dyrt.

I våra provvävar, mindre än 1 m2, gällde det att lära in de tekniska greppen och det var inget tal om ytor. Inte heller i de större arbetena som Daniel hade i sin utställning och där fanns flera stendöda ytor och som ändå var inlagda för hand. 

Mot slutet av veckan fick Denise ta hand om oss, att rensa baksidorna och sy fast kantskoningar var en kvinnlig syssselsättning, en man rörde inte väven sedan den var nerklippt.  Vi satt där i bottenvåningen kring ett stort bord som i en tomteverkstad omflutna av musik från fiddlor och skalmejor och andra ovanliga instrument och Denise gav oss samtidigt en liten belysning av det franska skatteväsendet. Det kom med ojämna mellanrum inspektörer och mätte med måttband hur mycket garn de hade kvar och till och med den sytråd vi använde för att sy kanter på vävnaderna.

Vävarna nerklippta, Daniel håller i min fågel.

Den näst sista kvällen bad Denise att få tala med mej. Hon hade en fråga från Moniseur Calame, om jag kunde tänka mej att han skulle få visa mej ett par intressanta platser, som jag annars kunde gå miste om. Det var mycket seriöst och fick inte missuppfattas. Denise förklarade, Monieur Calame är en mycket bra människa och du behöver inte vara orolig, vi känner hela hans familj. På något vis hade André Calame uppfattat att han nådde fram till mej (inte så svårt) jag skrattade ju åt hans historier och jag fick inte lämna Frankrike utan att ha sett det märkvärdigaste. Efter en viss tvekan tackade jag ja och hela han lyste upp. Jag skulle besöka André Calame i hans hem i Bagnols sur Cèse, kolla hans verkstad och sen åka på utflykt och jag fick en skiss med adressen.

Jag hade bokat rum i Avignon till efter kursen för att se Palais de Pape när jag ändå var så nära och tidigt på söndagmorgonen for jag till Bagnols. Trots skissen körde jag fel och letade länge och måste till slut knacka dörr för att hitta rätt. André Calame hade dukat fram kaffe och wienerbröd och var orolig att vi inte skulle hinna före middagsstängningen. Fru Calame var inte hemma hon var med väninnor på någon resa. Har inget minne av att vi talde olika språk, svenskan har ju många latinska låneord och alltid hittade jag något som passade och med total närvaro från oss båda så gick det. Han visade sin vävstol och de stora vävnader han redan gjort, han höll just på med en till sin dotter, sonen hade redan fått sin och sen stod fruns på tur. Flera av redskapen hade han snickrat själv bland annat en intrikat nystvinda och jag var imponerad, en atomingejör som väver och snickrar är sällsynt.

Aven dÓrgnac  Vi skulle besöka en alldeles särskild grotta, någon mil västerut vid floden Ardeche. Dit gick en slingrig väg ibland på grus och André Calame körde som en arg geting och vi hann dit innan de stängde. En hiss tog oss ner flera våningar och vi steg in i något som inte ens går att drömma ihop. En grottsal med 50 meter till taket och fylld med rosa och vita droppstenspelare av varierande tjocklek halvvägs upp till taket.  Aven d´Orgnac är en fransk nationalklenod, en grotta som varit sluten i årtusenden så när som på ett hål i taket och det hålet låg på en begssluttning där bönder och andra i alla tider stjälpt ner sina sopor, döda djur och annat man ville bli av med och inte bara det, kringströvande vilda djur hade också fallit ner. Man kunde höra att det var långt ner då något föll men ingen hade undersökt  detta hål och dess djup förrän 1935, då ett gäng speleologer lät fira ner en man på en lina. Han måste ha blivit andlös av det han såg, världens största kavitet och med ett innehåll ingen förr skådat.

Man skiljer i Frankrike på en ”grotta” den ska ha en horisontell ingång och kan ha besökts av människor och en ”aven” som har ett hål någonstans men som ingen människa kunnat ta sej in i. Jag kallar allt  grotta av bara farten. http://www.orgnac.com/visite-grotte-ardeche.php

Ja det här var enormt, droppstenspelare i rosa och vitt som gnistrade och tjocka som ekstammar i olika höjder, en del som staplade jättekantareller ja alla icke skådade former. Längst upp i taket skymtade det vita hålet där en ljusstråle tog sej in och nere på golvet en nu genomskuren hög pyramid med innehållet som  kastats  ner. Förutom de sopor som avsiktligt hamnat där fanns vid utgrävning nedramlade bisonoxar och renar som genomströvade området under någon istid. Avbrutna pelare fanns också som  som fått  ny tillväxt  i vinkel mot den första delen och som nu hunnit lika långt, vittnar om jordbävningar och den tid all den här skapelsen tagit beräknar man till 1.5 miljoner år.

Med uppspärrade ögon kunde man sen gå ner till den ena avsatsen efter den andra med olika scenerierr och längst ner var spåren av en flod som forsat fram här för tusentals år sen och jag önskar nu att jag hade haft sans att inköpa en bok om den här platsen. På första avsatsen hade en fotograf ställt upp sin kamera och där stannade min Monsieur, han var tydligt nöjd med mina reaktioner, han hade verkligen haft något att komma med, men han fick spara på krafterna.

Fotografen fick senare in hela timmens besökare i  ett knäpp, André Calame döljer käppen lite och där står vi längs fram. Efter det här kan jag inte betala för att gå in i Lummelundagrottan på Gotland.

Vägen åter till Bagnols gick över Ardeche med smala gränder och hänförande utsikter och då vi återkom väntade  sonen Francis med ett framdukat bord för oss tre under ett mullbärsträd i trädgården. En heltrevlig son som jobbade på Siporex, jag visste faktiskt vad det var, hans fritidsintressen låg i Senegal och han hade aldrig vägarna norrut.

Först fick vi en anisdryck spädd med vatten, mjölkig som  Ouzo, därefter en halv melon med Sandemans portvin i gropen, gott, därefter en tallrik med skinka och grapefruit och till det ett rostat kex med aubergine och kaviar och detta nedsköljt med rosévin. Sen grillade sonen i en ugn ute på gården med kol av vinträ, ett par jättebitar kött och de åts med  haricots verts i en skön sås. Till detta drack vi Chateau Neuf de Pape och sist hämtade André Calame en vacker tårta som han gjort själv med omsorg kvällen innan. Äppelklyftor som en stor blomma vilade i någon gegga på en tunn kakbotten, jättegott och sen kaffe i små stengodskoppar. En sagolik måltid och hela tiden den trevlige sonen som dukade av och på, snygg att se på och med en vana att hantera tallrikar och tillbehör. Om bara Karin kunnat se honom !  Vi drack så jag nästan såg dubbelt. Sen förärades jag en flaska Chateau Neuf de Pape att ta hem till Lasse.

Sen reste sej André Calame och sa ”då åker vi till Pont du Gard eller hur”?  Herregud med allt det här i huvud och knän. Men han körde som en lagom styrkt taxichaufför, vägen satt precis där den skulle under hjulen. Jag försökte beskriva vårt förbud att köra bil med alkohol i sej, ”Bah” sa han och slog ut med armarna, ”här stoppar man ingen av den anledningen”.

Vi kom till Pont du Gard, världens mest välbevarade och vackraste akvedukt från romartiden, i flera våningar.

Nedre våningen är en bro och i översta våningen finns vattenrännan. Här gick vi sakta, sakta upp för alla trapporna ända upp och gick sen över till andra sidan i vattenrännan som en gång förde vatten från Ceze till Nimes. En del tuffa personer tog sej upp och gick på vattenrännans tak och utan staket på sidorna, vågade inte ens tänka tanken att gå där. Sen gick vi tillbaks över bron och stannade till vid varje brospann för att förhala tiden eller för att André Calame var trött. Vid parkeringsplatsen gick vi fram och tillbaks några vändor utan anledning och på vägen åter till Bagnols stannade vi i Uzes, där fanns ett muséum, ville jag se det?, egentligen inte men vi gick två varv bland bilder av Pont du Gard från alla tider och en utställning om stadens söner Mallarmé och André Gide men till slut måste vi ändå lämna stället och återvända till Bagnols. Där hade dottern kommit hem från Paris, hon var lika förtjusande som sin bror. Jag tog farväl av min vän André Calame och hans två barn, tackade för en oförglömlig dag som hade fyllt mej till brädden och jag fick en skäggraspig kindkyss på vardera kinden och lämnade dem och Bagnols sur Ceze.

Skrivet av: brittakarolina | 31 oktober 2012

Några mil runt Venasque

Inom bara några få mil fanns mängder av sevärdheter, romerska lämningar och platser jag aldrig hört talas om och på helgerna kunde man göra långa utflykter och då var bilen bra. Denise gjorde smörgåspaket så man kunde överleva dagen och Jane erbjöd sej att visa vägen till de närmaste platserna. För att i efterhand förstå hur jag kunde hinna med så mycket, har jag försökt läsa av avstånden (plus minus ett par kilometer) till de olika platserna och ser att de flesta ligger närmare än mellan Stockholm och Arlanda.

Alltså: från Venasque till Orange, lite större stad med fin romersk teaterruin som används i nutid, 30 km, Carpentras, närmaste stad med bank och polisstation och landets äldsta synagoga från 1300-talet, 9 km, Fontaine de Vaucluse, underjordisk källa, 9 km, Gordes, stad på toppen och med Vasareli-muséum, 10 km, Village de Borie,stenhyddor, 9 km, Roussillon, röd stad med ockragruvor, 18 km, Abbaye de Senanque, cistercienserkloster, 8 km, Isle sur la Sorge, världsberömt loppis på söndagar, 12 km, Avignon, Palais de Pape och Petit Palais, 27 km. Lite längre bort låg Vaison la Romaine, Arles, Nimes, le Baux, Camargue och Stes-Maries-de-la Mer.

Fontaine de Vaucluse vykort.

Den första rundan tog oss till Fontaine de Vaucluse. Hela departementet heter Vaucluse och har hämtat sitt namn härifrån källan i Vaucluse. För fransmän är det en känd plats och bara att bli av med bilen en lördag förmiddag var en konst. Sen promenerade vi genom en allé med lövskugga i ett sakta tåg av familjer med alla generationer på hjul och ben mellan souveniraffärer med och utan tak mot något framför som jag inte visste något om. En ström forsade vid sidan om gångvägen och den kantades av olika småindustrier på motsatta sidan. Efter någon kilometer öppnade sej sikten och en bergvägg reste sej framför oss. Intill den låg en jättedamm med en förunderlig blåaktigt grön färg på vattnet, jag hade sett en del fjällsjöars gröna vatten men det här tog priset. I ena änden av det blågröna forsade vattnet ut över stora stenblock med brak och bildade den ström vi gått utmed och det är floden Sorges begynnelse. I klippan var en grotta och i den mynnade en underjordisk ström. Det här är Frankrikes största källa och nr 5 i hela världen. Om man undrar vart allt vatten i Provence tar vägen, det är nämligen torrt i botten på de djupa dalarna när man spejar neråt, så släpper berggrunden igenom vattnet som tränger ner och sakta urholkar kalkstenen och bildar underjordiska strömmar och grottor och avsätter nya fantastiska formationer i hålrummen. Industrierna utmed strömmen började en gång med vattnet som drivkraft och bara en verksamhet hade kvar sitt vattenhjul, ett pappersbruk. Man förevisade handtillverkning och sålde sina ark, de var tilltalande med iströdda ringblomme-och blåklintsbalad, det var lite nytt då men för mej har det senare blivit något att undvika.

Någon mil på vägen och vi var i Roussillon, den röda staden. Vykort

Byggstenarna i husen var djupröda, betongen röd och gruset på gångarna helrött och bergssidorna där man brutit och bryter ockra var både röda, knallgula och violetta. Man kunde gå ut till ockragruvorna och hamnade då i ett overkligt landskap. På byns röda torg spelade gubbarna boule precis som i alla skildringar av Provence. Jag samlade på mej en massa röda bitar, de låg länge i en ask och släppte ifrån sej röd sand.

Vi for till Gordes, en vacker plats högt på en klippa och mest känd för sina innevånare. Men det är inte neanterthalare man beskriver utan konstnärer och skådespelare som har tyckt om att bosätta sig där, särskilt sedan de fått råd att köpa hus och mark på höjderna i staden och förstärka de gamla murarna kring sitt innehav. Gordes hade ett Vasarelimuséum och många fina affärer för antikviteter, modekläder, boklådor och fina tryck, nutiden fanns där med allt det senaste. Efter en vecka i Venasque som väl kan ses som den extrema motsatsen till Gordes, förundrades man över allt det utsökta, men för att riktigt glädja sej åt det behövdes pengar.

Någon kilometer från Gordes låg en liten by Village de Bories med små toppiga stenhus byggda av mindre kalkstensblock utan murbruk. De kallas Borier och har använts av herdar och jordbruksarbetare från antik tid och ända in på 1900-talet och de finns på öarna i och markerna kring Medelhavet. Här har man samlat flera hus, även större för djur och redskap och gjort en liten by öppen för turister. Husen har ingen datering och behovet av skydd och den sten som funnits tillgänglig har skapat formen, jag har sett dem även på Dingle halvön på Irland och tänk om Skara Brae på Orkey är något åt det här hållet (något större stenblock), då är vi nere i neolitisk tid. På återvägen till Venasque ligger cistercienserklostret Senanque Abbaye inklämt i en trång och torr dal dit solen inte når vissa årstider. Här lever munkar som odlar lavendel och bin som ger honung. När ett kloster knoppade av sej skulle det nya läggas i en obygd och marken röjas och odlas, så ville cistercienserna och de skulle försörja sej med eget arbete, alltså inte genom allmosor och de var hantverkare och nyskapare inom odlingen. Formerna för deras byggnader var avskalade och stränga, inget pynt men funktionella former skulle det vara och deras byggnader, valv och rum har linjer och mått som känns fulländade, de kan inte bättras, det är fint. Ja det här såg jag väl inte klart första gången jag var där men kanske andra eller tredje gången. I deras shop kunde man köpa honung och lavendelextrakt, lavendeln hinner fortare till luktorganet än dåliga dofter, därför tror man att det tar bort dålig lukt.

På söndagen ville jag åka själv och helst utan guide och då till Arles, Nimes och Camargue och sedan besöka den svarta madonnan Sara i Saintes-Maries-sur-le-Mer. Denise ropade när jag beskrev min plan, ”du får inte åka till Arles, det finns farliga myggor där”. Markerna däromkring är sumpiga och nu när jag läser på nätet står det om myggplågan i Arles. Vet inte vad myggorna spred 1980 men nu kan man råka ut för flera hemska virussjukdomar.

Något man inte fick missa var loppmarknaden i Isle sur la Sorge en söndagsmorgon, så jag började där. En hel stad förvandlades då till loppmarknad. Fem kanaler av floden Sorge som jag sett källan till dagen innan rinner genom staden och bildar öar och gör den till det man kallar Venedig av Provence. Många gamla vattenhjul är rester från en tid då men bearbetade papper och silke här. Här låg nu allt på borden och för mej var det gamla redskap som lockade, jag hittade två skäror, en väldigt sliten med uttunnat blad och en lite mer oanvänd. Det blev jag helt lycklig av, jag ägde nu två skäror, den ena kostade 30:- Fr och den andra 60:- Fr. Hittar bara den ena efter sista flytten.

 Arles fick ett besök trots myggrisken, trodde kanske att jag skulle uppfatta något av det som inspirerat van Gogh men det jag minns nu är den pampiga amfiteatern och inte så mycket mer, sen drogs jag till det som jag hört mer om, den svarta madonnan Sara, romernas helgon i Saintes-Maries-de-la-Mer = de heliga Mariorna av havet och att få möta Medelhavet ännu en gång.   

                                                                                                           Amfiteatern i Arles

Vägen gick sen genom Camargue och jag spejade efter de vita hästarna som skulle spränga fram sida vid sida med flygande manar, som på de fina hästvykorten, jag körde om några ridtjejer på bruna pållar som klapprade fram vid vägkanten, men det var allt. De svarta tjurarna såg jag heller inga spår av och inte heller några rosa flamingoer väntade i någon vattensamling. Men jag kom fram till Stes-Maries.

Det var mycket folk i rörelse, den stora högtiden är i slutet av maj men det är kanske alltid trångt här för det är ju romernas vallfartsort och alla såg ut att vara romer. Jag såg åt vilket håll kyrkan låg men tog en runda genom stan för att landa lite efter bilturen. Romer är de mest utsatta, de som haft minst att sätta emot förtryck, de har bara sin sammanhållning och inget annat. Det har varit fritt för alla att visa dem förakt och är så fortfarande, fantasin räcker inte till att knäcka den hårda nöten med deras existens, hur ska skulden till dem kunna utplånas, vi kan inte föreställa oss priset och villkoren.

Jag såg antagligen lite främmande ut för folk vände sej om och tittade med långa blickar eller kom fram med något att sälja som jag inte ville ha. Sen stod det några sjalklädda damer vid ett gathörn, varav en siktade på mej och kom tätt inpå och på olika språk frågade om hon fick spå mej. Jag ruskade på huvudet men hon gav sej inte. Hon tog om och om och sen frågade hon om jag var rädd. Nu var det så att jag redan gick omkring med en obehaglig spådom och antingen man tror på sånt eller inte så lägger det sej som ett onödigt psykiskt bagage. Så jag sa JA, jag är rädd, paora, för jag ville inte ha någon påfyllning. Då blev hon arg, ögonen smalnade och hon började ropa och vifta och peka på mej med hela armen. Jag kände mej trängd och försökte backa mej ur ordsvadan, som jag inte begrep något av. På något vis kom jag loss och letade upp kyrkan med relikerna av Mariorna och Sara. Där inne var det  tyst och alldeles lugnt, hjärtklappningen la sej och jag tog mej ner i kryptan, där stod den påklädda Sara med tända ljus kring sej mitt på golvet.

Hon får inte vara i  kyrkorummer där Mariorna finns, de är erkända av katolska kyrkan och Sara är det inte, därför är hon förvisad till kryptan. Det finns flera legender om hur hon och Mariorna kring Jesus kom hit, hon är helgon för romerna trots kyrkan och före 1914 hade inga andra än romer tillträde till kryptan.

Efter besöket i kyrkan gick jag tillbaks till parkeringen och tänkte fara vidare, men bilen var inte kvar !!  Men hur gör jag nu? Vem har velat ha en gammal Alfa sud med svenska registreingsskyltar? Jag gick runt parkeringen flera gånger från olika håll, ingen bil. Nu började det svåra, anmäla hos polisen, ta reda på hur jag kommer härifrån och sen var det söndag och var fanns allt?  Sen irrade jag kring och försökte minnas hur jag gått men kände inte igen mej någonstans, jag hade gått vilse och det var första gången i livet. Jag kunde inte fråga någon, vad skulle jag fråga om och hur? Vet inte hur länge jag strök omkring men rätt som det var kände jag igen en huskontur som jag sett då jag gick från bilen, riktade in mej som då och kunde skymta en annan stor parkering och DÄR stod bilen. Hu vilken pärs!

Vägen tillbaks gick utmed havet och jag längtade efter ett bad, nästan alla delar av stranden var inhägnade utom en liten remsa till allmän badplats och där bland solande familjer klämde jag in mej, tills jag kom på att jag inte skulle våga lämna nycklar, pass etc under en handduk i sanden utan tillsyn. Det blev inget dopp och jag tog inga bilder av det Felliniartade livet på stranden.

Jag hoppar över några märkvärdiga platser, det här tar aldrig slut annars, det är magert med egna bilder för jag var så upptagen av att uppleva så det upptog alla kanaler. Alla de här platserna finns det fina bilder av på nätet om man googlar.

En vecka kvar att väva och överaskningarna var inte slut.

Skrivet av: brittakarolina | 28 oktober 2012

…i Venasque

Vi kopierade väven vi valt och förde över konturerna till varpen och sen var vi igång. Daniel som hela tiden var Monsieur för oss spolade  upp lagom mängd garn och bevakade  arbetet så när garnet var slut kom han genast med mer. Garnförrådet var noga inlåst och vi kunde inte smita upp på kvällen och väva ikapp om vi kommit lite efter. Han såg allt och kom och rättade eller förmanade, amerikanska Jane som kunde en del franska översatte när jag inte hörde förbuden och jag lydde. Då något var bra var han nöjd och nickade utan att le och den nicken var värd att anstränga sej för. Garnerna var av ett helt annat slag än de vi föredrar här, de var mjuka och spunna av glanslös och porös Merinoull, varpen var av bomull och då jag frågade varför sa Daniel, ”den möglar inte”.  Det är något med vår gamla linodling som gör att vi ser bomull som lite banalt, vi är vana vid linnevarp i vävnader som ska upp på väggen eller något dekorativt men vi vet också från arkeologin att mögelprocessen som frigjort linfibrerna fortsätter i fuktigt klimat och löser upp fibrerna helt både ovan och under jord och de försvinner. När matthandlaren som säljer orientaliska mattor demonstrerar kvaliteten hos en dyr matta gnuggar han fram lite varp på baksidan och visar att det är äkta bomull. Hos oss har linet ändå blivit kvar som garnmaterial utan att egentligen ifrågasättas och detta trots att det är ett livsfarligt material att bearbeta.

Vi vävde och bankade in inslagen med en tung gaffel av järn, en beater, den finns inte i vår vävtradition och jag hittar inget namn. Det uppstod ett rytmiskt ljud som för fransmän är lika välbekant som dunket från våra vävstolar är för oss. Väven blev på det här sättet tät och hård, den skulle nästan kunna stå själv och det fanns ingen plats för damm att tränga mellan trådarna. Ibland satte Denise på ett band med musik, det kunde vara Vivaldi eller något medeltidsartat och akustiken i stenhuset gjorde att man bara lät sej uppfyllas.

Det äldre paret hade varit här förr och vävt, de var lite reserverade och hade inget behov av att  till varje pris vara tillgängliga.

Amerikanska Jane letade efter en haute lisse – vävstol att frakta hem till USA och hon gick igenom alla på marknaden, deras fördelar och tyngd, ju tyngre dess bättre enligt Daniel men fraktkostnaden var ett krux. Tur att hon kunde lite franska, jag hade annars fått jobba mer på att förstå. Jag försökte lyssna så öronen värkte och letade efter den franska som trängt in under en termin i realskolan.

Monsieur Calame som jag kom att tycka väldigt mycket om var en Ingenieur Civil och han bodde i Bagnols sur Cèze. Hans arbetsplats var kärnkraftverket Marcoule på högra Rhonestranden, enligt Denise var han sjuk vad hon egentligen menade framgick inte. Han hostade hemskt och snöt sej som en trumpet, gick med käpp som stöd och orkade inte gå någon längre sträcka. Men han hade humor och trots att han inte kunde mer än sju engelska ord kunde jag hänga med i hans franska, sen var han cynisk och det var roligt att höra hans slutsatser. Han hade vävstol hemma och vävde stora ”tapeter”, han var här för att finputsa sina lärdomar hos Daniel och det var inte första gången. Alla var oroliga för att det inte kunde vara nyttigt att arbeta med kärnkraft, men han stod upp för den och skröt om hur mycket han blivit utsatt för utan att må illa, sen fick han ett av sina hostanfall. Han vävde också en av Braques fåglar,  han var lite snabbare än jag och han kom och sneglade och jämförde, trots att skisserna var desamma så kunde man pressa in sej själv i linjerna och fåglarna fick lite olika karaktär.

Måltiderna ute på altanen under ett skärmtak, där solen gassade utanför och i lä av ett par murstumpar och en blommande och doftande lind, är bland de minnesrikaste stunderna de här veckorna, både när det gäller platsen vi åt på, vad vi åt och hur alla deltog. Alla skulle vara med, om någon satt och började halvsova blev den genast väckt av en intresserad fråga från Denise och så var den med igen. Hon skötte köket och oss men också parets två söner som skulle utspisas för sej. Den ene på 14 år hade just brutit benet och blev hämtad med ambulans den andre på 8 år tyckte att vi var ganska onödiga där. Sen fanns det en stilig katt och en gammal schäfer.

Till lunchen bakade Denise för det mesta någon paj, aldrig densamma och ibland en paté och alla mål avslutades med en sallad på tomater och gröna blad, något varierad varje dag. Minns inte om vi fick vin redan till lunch, tror kanske inte det. Pajerna var alltid krispiga och välsmakande, Denise var alltså konstnär på mat, det stod inte i deras broschyr och var något jag bara råkade få uppleva. Middagarna började med något litet plock, sedan en huvudrätt, ofta lammgryta och ris eller någon pastaform till, någon gång  cous-cous och till eller efter salladen ost och sist körsbär, aprikoser eller det som kom hela kroppen att le, melon från Cavaillon.Ostarna var getostar i olika kostymer, rullad i aska eller invirad i vinblad etc. och det här var före getostarnas intåg hos oss, väl hemma igen fick man åka in till Hötorgshallen och leta för att komma över en bit. Melonen från Cavaillon var orange inuti och blekgrön med mörkgröna ränder på utsidan och ituskuren tog man ut kärnorna och hällde madeira i gropen och det blev himmelskt gott. Cavaillon är en av de nära städerna, kanske inte en mil bort och de här melonerna är känsliga för transport och kan inte fraktas långt, därför får vi nog aldrig se dem här på ICA eller COOP, men det är en Cantaloup-sort och man kan ju låtsas…

En dag förannonserade Denise att vi skulle få något märkvärdigt, det var pata-to-es, uttalat som det stavas, har ni prövat det?!!  Vad säjer en svensk med halva sin cellmassa bestående av just potatis. Jag fick berätta om vår potatis som hållit oss vid liv genom olika skeden och att många drömmer om en liten fåra att hämta upp sin egen potatis ur. ”Men äter ni varje dag, blir ni inte tjocka?” Det visade sej sen att smörmängden till de kokta potatisarna var det viktigaste och visst var det var gott.

Måltiden åts på en rejäl keramiktalrik och den torkades noga med en brödbit före nästa rätt. Till maten serverades vin rött eller rosé i vanligt dricksglas och Daniel tog ett halvt glas och fyllde till helt med vatten – alltid. Vi övriga drack ett glas, förutom Monsieur Calame som drack två eller tre.

Då lektioner och måltider var avklarade började man se sej omkring, det kom en bäck porlande genom ett hål i en häck vid sidan om huset och rann vidare över gårdsplanen. Varifrån kom den och fick man gå där? Javisst, men bara inte äta av körsbären, det finns en ägare. Bakom häcken växte  körsbärsträd (bigarråer) med tunga, mörkröda, mogna jättebär på en stor terrass, sen fortsatte odlingen på den ena terrassen efter den andra högre och högre tills man nådde ett icke uppodlat krön täckt av riktigt grova tallar. Fick sen veta att sådana tallar hade alla kullarna omkring varit klädda med en gång och den här tofsen var vad som fanns kvar. Golvtiljorna i huset kom från just sådana träd och de var breda som i våra gamla timmerhus. Efter några dagar hördes oväsen från bakom häcken, det ropades och hojtades och man visslade. Det var körsbärsplockarna som kommit, utsläppta ur ett par rostiga små bussar, det var mängder av små mörka människor som kryllade kring träden och i träden, hur höll grenarna, jo plockarna var små, lätta och snabba. Det tog ett par dar att plocka ner allt och det blev några bär kvar här och där, dom kunde vi äta utan att bli uppläxade.

Man kunde också ta en promenad till stan (byn), där fanns en telefonkiosk, post och affärer för det nödvändigaste. Det var lite komplicerat att få till ett samtal till Sverige och man måste ladda upp med mycket småpengar  för att hinna säja mer än hallå. Det fanns ännu inga små mobiltelefoner, åtminstone inte som nu.

På nära håll

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier