Skrivet av: brittakarolina | 27 oktober 2012

Vävning

Slutet av oktober, det hänger ännu en del löv kvar på träden och i natt snöade det och på norrsluttningarna bakom huset ligger snö kvar. Snart är tiden med klar genomsikt här och ansvaret för det som växer utanför släpper lite.  Det är lite vemodigt  att se fram emot fem månader med mörka eftermiddagar och dåligt skottade trottoarer och längtan efter att gömma sej och ”dra något gammalt över sej” lurar, men jag har nog inte tid med det.  Vi lämnade villalivet för 7 år sen och bytte till en yta som var mindre än hälften och då gick stora mängder av onödigheter till tippen och loppisar men en del blev kvar och sen dess pågår en ständig gallring.  Jag öppnade en pärm och fastnade, ingen vet vad jag gjorde 1980, knappast barnen i alla fall de hade flyttat hemifrån.  Nu vill jag  återuppleva Venasque i Provence, där jag vävde haute lisse hos vävaren Daniel Drouin och hans fru Denise. En lång historia.

Bilderna är tagna i svartvitt för på den tiden kopierade jag allt själv, sen är det en del vykort men där syns signaturer.

Under 70 – och 80 – talen arbetade jag intensivt med kursverksamhet, det var åt Hemslöjden, Skansen, Studieförbunden och St.Görans gymnasium och jag for kring mellan dessa och lärde ut hur man spinner ull, lin, bomull och silke till garn och det blev jag en baddare på att förmedla. Det gav inkomster men ingen=0  pensionspoäng. Som avbrott använde jag ibland ett kursarvode på att själv lära mej något nytt och efter en lyckad spinnkurs på Skansen i juni 1980 tog jag familjens bil, en liten gulaktig Alfa Sud och åkte ensam till Frankrike.  I ett amerikanskt vävmagasin hade jag sett en annons om en vävare i Provence som tog emot elever för att lära ut vävning i haute lisse och det anmälde jag mej till. Varför?

Det var väldigt inne med vävning den här tiden och inte bara trasmattor och dukar utan också den äldre form av bildvävning som traditionellt frodats i Skåne – flamskvävning. Gick en kurs hos Handarbetets Vänner på Djurgården i flamsk och i pauserna fick vi gå runt och se de hur de stora offentliga vävnaderna skapades i deras verkstad. Skisser av kända konstnärer översattes till väv och vi beundrade och insöp med vilken intuition och känslighet väverskorna jobbade. Bilden skapades från en skiss men utan förutbestämda regler och man löste problemen när de uppstod.

Det var ännu rätt nytt att frångå fasta regler för bildskapande och det pratades mycket om flamsk och gobelängvävning kontra fri bildvävning. I dagligt tal sa man ”att väva gobeläng” och alla visste vad det innebar men sen dök det upp vänner av ordning som påpekade att Gobelin var namnet på en fransk familj och inte en vävteknik. Fransmännen säger själva att de väver tapet – tapis och man skiljer på haute lisse som kommer till i vertikal vävstol och basse lisse som är horisontell som våra vanliga vävstolar. Det fria bildskapandet tillåter en att slå in vad som helst i väven och till och med skapa utan skiss och man sa att fransmännen vet inte att utveckla sej, de släpper inte sina traditioner och sitter där och petar med sina tunna garner och följer slaviskt sina skisser. Det gjorde att jag blev nyfiken på hur det kunde vara och jag var beredd att göra ett besök i 1500-talets Frankrike för att få veta.

Flamsk, detalj av kopierad åkdyna från Skåne till vänster. Till höger bildväv, Hönshuset i Grötlingbo.

Jag hade själv vävt bilder och hängt med på några utställningar och fått grejor sålda och även blivit uttagen på en jurybedömd Europeisk biennal, men jag funderade mycket kring kvaliteten på de fria vävnaderna. Det som vävts för flera hundra år sen har motstått mycket slitage men finns ännu att se men hur går det med de fria vävnaderna med sina tufsiga garner och lösa trådar?

Det var en härlig känsla att få lätta från allt och bara fara till något okänt i ett annat land. Var fanns resten av familjen?  Lasse hade sitt jobb och det var alltid någon tillbyggnad på Dental på gång men ingen av oss minns precis vad. Niklas hade gjort lumpen på Gotland (och lovat att aldrig mer åka dit) och flyttat till Uppsala och drog sjukbårar på Akademiska. Gösta hade också gjort lumpen och sedan tömt spargrisen och köpt biljett till Miami för att bli flygare, han fick inte utbildas i Sverige pga glasögon, men i USA gick det bra. Karin kom in på Nyckelviksskolan och blev erbjuden att bo i ett inackorderingsrum hos Mårten och Lena Larsson på Lidingö för att slippa resor. Alla hade siktet inställt på något annat än att bli omskötta av mej och jag kände mej fri.

Själva åkturen gick utan större besvär, jag mellanlandade hos min gamla bästis Birgitta i Landskrona och sov där en natt, sen Trelleborg och vidare ner genom Tyskland. Hade trott att det bara var att gå av och fixa rum i någon stad framåt kvällen men det var mässor och utställningar överallt så alla rum var upptagna, minns faktiskt inte om jag fick ett rum i Karlsruhe eller om jag fick sova i bilen.  Efter Dijon körde man i ett dike med blommande jätteginst på slänterna kring vägen och efter Lyon, Orange och Carpentras fick jag börja läsa ordentligt på vägskyltarna för att komma rätt. Det var lika gott om småvägar som man träffar på i Skåne,där samhällena ligger tätt.

Jag hittade Venasque högt uppe på en klippa med ringmur och stadsport och gården la Tuiliere, där vävaren höll till låg lite utanför på en slänt omgiven av vinodlingar med nyutslagna ljusgröna löv och med  ett snötäckt Mont Ventoux en bit bort. Daniel och Denise Drouin tog emot, gården som var en före detta bondgård bestod av en rad stenhus med två våningar och vind och de hyrde bara en del av längan. Jag kom sent men de hade sparat en matbit åt mej. Daniel talade bara franska och Denise kunde lite engelska men inte mycket, så det blev att mima. Mitt rum låg på vinden med fönster ut på taket och där låg de mossiga tegelpannorna – munk och nunna – mitt framför ögonen.  Pannorna med anor från antiken och som en gång formades över tegelslagarens lår ger tak som är så sköna att bara se på.

La Tuiliere hade tidigare haft nunnor med silkesmaskodling på övre våningen och den märkliga doften vi möjligen kände kunde inte utplånas.   Kursen hade fem deltagare, en var en ung nygift amerikanska och tre äldre personer var från Frankrike. Jag har glömt deras namn så när som på Monsieur André Calame, han kom att tillföra något väsentligt till min bild av fransmän, ska försöka beskriva mitt äventyr med honom innan jag sätter sista punkten.

Morgonen började med nybakat bröd som Daniel hämtade i ett bageri, minns inte allt som mer fanns på frukostbordet, men sen var det dags för lektion en trappa upp i ateljén. Där stod sex vävstolar för haute lisse på rad och de  gick från golv till tak.  Daniel hade satt upp ett antal vävar på väggen av olika svårighetsgrad och vi fick välja själva vilken vi ville ge oss på. Här kom den första förvåningen, inget var smått och petigt, rejäla grovlekar och skisserna var hämtade hos Braque eller någon mer målare och ett par av Daniel själv. Det visade sej att Daniel Drouin hade varit anställd som vävare vid les Gobelins i 20 år och tröttnat på att arbeta traditionellt, han ville spränga gränserna och hade gjort egna skisser, vävt och fått sina vävar placerade och öppnat sin ateljé för elever på sommaren. Han vävde själv helt egna kompositioner utan att översätta från målning, en fransman som gjort något annorlunda. Jag valde en fågel efter ett collage av Braque, varpen var redan uppsatt men resten fick vi göra själva.

Denise och Daniel Drouin.

2 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:, , , , , ,

Skrivet av: brittakarolina | 20 oktober 2012

Löwenströmska parken – Fysingen

Spökskogsvandring

I tisdags lyste solen upp ett par timmar på dagen och vi skyndade oss ut, den här gången siktade vi på Fysingen. Där intill ett strandträsk växer ett gräs som är fint att göra papper av, bäst att skörda ett par kassar innan det fryser, så det räcker till julkorten. Jag packade ner sax och kassar att samla gräset i och sen for vi till parkeringen vid den höga vassen bakom Löwenströmska. Ingen mer bil på parkeringen.

Hit far man på våren för att se backsipporna i Calmare hage och för fågelsången. Då har snön lagt omkull tistlarna och stigarna är lätta att komma fram på. Det finns en lång rad vårbilder tagna i år med backsippor och slånblom just härifrån, utlagda på Tranevings Friluftssida – Naturreservat – Upplands Väsby – Calmare hage.

Det hade regnat hela natten och gångvägen bestod av pölar men det gick att komma förbi på gräskanten. Då vi kom upp i skogen mellan träden och buskarna gick solen i moln och plötsligt blev träden slingriga och påträngande. Urgamla björkar med spretiga grenar lite här och där som vägrade ge upp och sly, tistlar och rotvältor kantade stigen.

De stora ekarna, med gula nummerlappar från någon inventering, med sneda (fula) grenar och delade stammar som minner om brutal behandling under uppväxten, reser sej skräckinjagande över snåren. Skogen som en gång förvaltats av Landstinget ser nu ut att behandlas som urskog, dvs man låter allt växa och vissna som det vill.

För ett par år sedan körde en stor maskin hit och dit på ofrusen mark  och skar djupa hål i slänterna, det såg ut som om avsikten var att röja sly för det låg jättehögar med grenar här och där. De ligger kvar än och snåren är om möjligt ännu tätare. Hu det var som en spökskog och det mörknade ännu mer trots att det var tidig eftermiddag.!

Vi kom fram till träsket där en spång med ledstång leder över, det var mycket vatten på båda sidor och djupt att titta ner i vattenspegeln, man får svindel då himlen öppnar sej mellan trädkronorna. Gräset jag hade tänkt samla hade vissnat och hängde gråbrunt i vätan och man hade behövt sjöstövlar för att komma åt det. Vid slutet av spången lyste något vitt i en buske, på nära håll såg det ut som bomullstussar, det var fröställningarna hos en variant av sälg, som jag nog aldrig sett förr. En titt i floran och jag får det till Jolster, Salix pentandra. Allt med fibrer är lockande att försöka göra garn av, de här höll inte.

Vi var ute i en ödemark, ingen skulle hört om vi ropat på hjälp men dånet från motorvägen som ligger en knapp kilometer bort fyllde öronen helt och utan variation. Sen kom de första regndropparna.

Något har hänt eller – inte hänt med den här skogen. Då man slår upp Fysingen på nätet, får man antingen läsa om ”Fysingen runt” som en trevlig utfärd eller om fågelreservatet med fågeltorn längre norrut i Rosersberg.  Stränderna söder om Sigtunagränsen står det inte mycket om annat än att där är en orörd del av Stockholmsåsen. Hur orörd den är kan man undra, då man står där uppe på höjden och blicken kanar ner utmed den konkava branten, som påminner väldigt mycket om ett grustag efter att man tagit ut så mycket grus man kan.

För bara några år sedan fanns det soffor på några ställen vid stigarna och  bryggor över dikena. Sofforna som var murkna är nu borta och bryggorna är på väg att inte finnas. Vi läste eller hörde någonstans att när psykiatriska avdelningen kom till Löwenströmska, så röjde man promenadvägar i skogen och satte ut soffor för att patienterna skulle må bra av att gå en runda i naturen och få läkedom den vägen. Landstinget förvaltade då  (trodde att de ägde) marken, den följde med donationen från Gustav Adolf Löwenström som inköpte Holmens gård och lät bygga lasarettet som en försoningsgärd för brodern Jakob Johans skott mot Gustav III. Nyligen har namnet ”Löwenströmska parken” dykt upp då och då och man undrar vad den innefattar.

Då jag slog upp ”Lövenströmska parken” i stället för Fysingen blev det mer fart och anledningen till områdets förfall blev klarare. Någon gång under de senare åren, övergick ägandet av Löwenströmska området till ett fastighetsbolag, Savana AB utan några högljudda protester från boende i Väsby. Då Tranevings var ute på backsippsvandring i våras, fanns fortfarande en gammal skylt uppe, där det stod att Landstinget äger marken. Den är nu borta.  Då man tar sej genom drivorna av uppgifter ser man att Landstinget trott sig äga området vid en försäljning och tagit hand om köpesumman. Rubriker från 2002 säger att Landstinget fick betala tillbaks nära 55 miljoner till den som verkligen ägde området och det var Löwenströmska Stiftelsen. Jag gräver inte mer än så. 

De bebyggda delarna i området ha inventerats och värderats för olika ändamål samt ny bebyggelse har ritats in. Man talar om svalkande bad och vackra eklundar. Vi frågade en välorienterad granne med vaket öga om han hört eller läst något om det här, nej han hade ingen aning.  Området ligger lite vid sidan om och intresset för att bygga och kosta på kan vara lite slumrande och medan man väntar på startfart, låter man den lövskogsklädda delen av Stockholmsåsen med extrema ekar bara bli fulare och otillgängligare.

Naturskyddsföreningen i Upplands Väsby sköter kullen i Calmare hage där backsipporna växer och den lyser just nu grön och fräsch omgiven av spöklika snår.

2 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:, , ,

Skrivet av: brittakarolina | 14 oktober 2012

Torget – Upplands Väsby – Väsby Labs

De här reflexionerna har två veckor på nacken, just nu är torget öde, så när som på eremitkojan.

”Torget”

Vilundagymnasiet är rivet och ytan är utjämnad efter en lång tids sortering av det rivna materialet. Den bebyggelse man planerat och som ska fylla tomrummet efter skolbyggnaderna är inte påbörjad och som en fiffig lösning har man kallat platsen för ”Torget” och gjort vad man kallar ”en 9000 m2 utställningsyta” och placerat ut två plasttält, en kontainer med Väsby Labs reklamtexter och ett par bord, anlagt tre boulebanor och ställt Mats Thiselius ”Eremitkoja” på en jordhög utmed ena kanten av denna yta. Det här ska bli en mötesplats för, ja för vaddå, i den grusöken som uppstått.

Inne i Väsby Centrum har man hyrt en av de övergivna affärslokalerna åt den del av Väsby Kommun som döpts till Väsby Labs och där får allmänheten komma in och önska sej vad de vill se i Upplands Väsby om 30 år. Väsby Labs är ett projekt som betalas av kommunen och som ska planera för den nya bebyggelsen på gamla gymnasietomten och som ska göra alla delaktiga i utformningen. En sorts alibi för att man i kommunen lyssnat på gräsrötterna. Här ska idéerna rassla in och planlösheten hos planerarna ersättas med prat om att man lyssnar på alla idéer, särskilt barnens. En 80-åring som kommer in och önskar eller har idéer möts med ett generat flin, han eller hon kan ju inte rimligen få glädja sej åt något resultat. Och en så gammal person är mer intresserad av förbättringar som kan skapas NU och det här projektet handlar INTE om NU.

Då man läser det som skrivits av Väsby Labs kan man efter en stund inte undgå att tänka på HC Andersens saga om Kejsaren som lurats på sina kläder, här är ordkaskader och imaginära begrepp staplade på varandra och då man letar efter kärnan i det skrivna hittar man den inte.  Trådarna är osynliga och av dem väver man glatt vidare en väv som inte syns. Med hjälp av Väsby Labs blir Väsby Kommun naken, men tror att den har den allra modernaste utstyrseln. Och jag känner mej som det lilla barnet i sagan.      Klippt från nätet:

Torget öppnar där Vilunda gymnasium låg

”Nu öppnar Torget, en plats där du kan berätta för kommunen hur du vill att Väsby ska utvecklas. Torget öppnar på platsen där Vilunda gymnasium låg.

På platsen där Vilunda gymnasium låg ska det byggas en ny stad. Vi öppnar hela området för besökare och passar på att skapa en gemensam yta för dialog, samvaro, lek och workshops. Torget är en utställning på 9.000 m2 där alla kan vara med och skapa framtidens stad, köpa närodlade grönsaker, se stadsodling i praktiken, bo i Mats Theselius eremitkoja, smaka mat från några av Sveriges bästa kockar, leka med framtidens stad och åka karusell.”

 

Här ska alltså Väsbyborna strömma till och utgöra någon sorts happening och vara idéspruta åt idémakarna för Nya Väsby.

Vi går till ”Torget” den 23/9, texten ovan gällde öppnandet den 5/9 och då var det visset väder men nu måste väl allt kommit igång. Hela den stora grusytan gapar öde. Inne i ett plasttält ligger högar av plastklossar och där sitter ett par pappor medan barnen sparkar förstrött runt med klossarna. Tre boulebanor har anlagts och man hänvisas till ett tält längre bort för att få låna kulor, ingen spelar boule. Sen står Väsby Labs  kontainer i fjärran och där syns inte en kotte. Lite här och där står tallplantor i låga planteringsfat som symboler för grönska och för att liva upp grusplanen.                                                                                  .

Mats Theselius skapelse ”Eremithyddan” står på sin jordhög vid sidan av planen och den  hyrs ut per natt av Scandic Hotell och de frivilliga inkomsterna ska gå oavkortat till Stadsmissionen, handikappade göre sig ej besvär, en brant trappa leder upp till ingången.

En dag annonseras aktiviteter ut till den 29/9, vi råkar vara borta då men läser i lokalbladet efteråt att det varit kö till servering av soppa. Det är då allt ska ske som står i presentationen för den 5/9, det handlar alltså om ETT tillfälle som ska ge den där dialogen. Det står inte hur länge torget ska vara utställningsplats men vi ser i efterhand att Scandics åtagande för eremitkojan gäller en månad.

13/10 lördag, då jag gick ut för att kolla om det blivit mer trafik på ”Torget” nu, så var tälten bortplockade och Väsby Labs kontainer stängd. De stackars tallarna stod och lutade åt olika håll, vem vattnar dem eller tar hand om dem eller ska de stå och vissna i sina träfat?

Vi som bor här och lever NU, vi önskar förändringar som går att åtgärda NU. Nu kan vi fortfarande leta upp vem som äger vad och försöka få ägaren att åtgärda brister, flera offentliga ytor är utsålda och får förfalla, vad kan bli bättre om 30 år om kommunen redan nu avhänt sig möjligheten att åtgärda?

Det som redan nu verkar omöjligt: 

Tömma de offentliga soptunnorna så att inte kråkorna drar ut innehållet när de blir fulla.

Sopa trottoarerna och rensa från fimpar så barn inte kan stoppa i sig och svälja.

Klippa ner tistlar och (särskilt) kardborrar från gångvägarna så hundar slipper få dem i pälsen.

Förse våra få offentliga konstverk med namnskyltar så att konstnärer inte förblir anomyma.

Göra gångbanor utmed alla allmänna vägar.

Ordna dörröppningar som inte hindrar rullstolar och rullatorer.

Rensa Väsbyån och åkanterna.

Bygga ett skal, en tunnel i marknivå kring tågen, när de passerar Väsby.

Det här är bara några få exempel på vad som kan utgöra ett lyft redan nu men det platsar inte i ”om 30-årspratet”.  Planer för framtiden måste förankras i NUET och likaså trovärdigheten, det går inte att skippa eller gå runt en rad sjabbiga lösningar i Upplands Väsby med att bygga moln om en tänkt framtid och den här leken med att skaka fram något man inte riktigt vet vad man vill ha, är inte gratis.

2 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:, , , ,

Skrivet av: brittakarolina | 12 oktober 2012

Barockparken oktober 2012

Barockparken skjuter ut i de leriga åkrarna mot Väsbyån. Från Stora Wäsby har man utsikt genom parken mot ån och där vilar vikingabåten några meter upp i luften på två metallpelare som en påminnelse om att vattnet vid vikingatiden dränkte både åkrarna och barockparken.

Med lite god vilja kan man skönja fönstren på Stora Wäsby genom grönskan.

I juli beskrev jag den hindrande växtligheten som gjorde det omöjligt att se eller komma i närheten av den först restaurerade dammen. Redskap och plastskynken visade då att man arbetade med att gräva fram den tredje dammen, den som ligger mitt i synfältetet från Stora Wäsby mot ån och vikingaskeppet. Jag efterlyste också någon form av projektbeskrivning.

Oktober och nyfikna på hur långt man kommit med arbetet, gick vi en runda och undrade om man kostat på sej att klippa ner djungeln av tistlar och manshögt ogräs kring de två redan anlagda och vackert stensatta dammarna.

Redan på håll skymtade en vattenspegel, ogräset var nerklippt men bara på två sidor och den sköna stenraden runt närmaste dammen speglade sej läckert i vattnet. Mellan träden kunde man se att även den andra dammen var ganska frilagd och när vi rundade bortre änden av parken såg vi att den sista dammen, den i centrum, hade fått form och vatten men ännu inte någon stenskoning.

Tredje dammen

Marken var utjämnad och alla redskap undanplockade, det såg färdigarbetat ut för säsongen. Här och där låg jättelika stubbar som dragits upp med rötterna, många nyplanterade träd ser ut att ha det kämpigt, alla klarar sej inte.  Men de träd som räddats är frodigt gröna och alla har nästan samma höjd och form, man anar inte att de har ett par hundra år på nacken.

För att se om kommunen eller någon lagt ut något på nätet om det här stora parkbygget, googlade jag på Barockparken Upplands Väsby och där låg nu en video på YoTube av Fredde3X från juli i år, där han gräver upp en stubbe med sin grävskopa. Den filmen gör att man kommer närmare det leriga jobbet att röja i en sådan här anläggning. Man ser hur han gräver fram en av de många stubbarna som ligger travade längs kanten av parken. http://youtu.be/_fneI1n5nbY

  

Marken på fälten kring ån och under parken består av LERA.

1 kommentar

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:, ,

Skrivet av: brittakarolina | 09 oktober 2012

Höst – oktober

Hösten har sina fördelar, bland annat alla de skiftande färger som träd och buskar får och som så snabbt förändras. Vildvinet på garageväggen brann som bäst för 6 dagar sedan och nu är grenarna helt fria från löv.

Centralvägens nya lindar är fortfarande gröna men har börjat fälla en del löv. Körsbärsträden utanför före detta kulturhuset upplever sin andra ”blomning”, den första är vitrosa och den andra eldröd.

När det drar ihop sej till Niklas födelsedag 30 september, dammar vi alltid av en mening (har försökt låta bli) som etsade sej fast just året han föddes, vi bodde då i Skottland strax utanför Dundee. ”Då jag for in till BB på Maryfield Hospital hade träden fortfarande sina löv kvar men då jag kom hem en vecka senare var alla träden kala”. Där blåste det nästan jämt och mycket, så där fick löven hjälp med att att lämna träden. Det var ungefär likadant här i flera år men det känns som om löven hänger kvar längre in i oktober numera.

Just nu blommar blå höstkrokusar och rosa tidlösor för fullt i gräsmattorna i  Bergianska Trädgården. Och i Runbyskogen har aspar och björkar lagt ett tjockt lager av löv på marken och doften av trä är nästan berusande.  Hittade årets  tre sista hallon.

Kommentera

Publicerat i Växter | Etiketter:, ,

Skrivet av: brittakarolina | 03 oktober 2012

Var är STRUTSEN ?

Då Vilunda gymnasium byggdes i Upplands Väsby på 70-talet utrustades det med bland annat ett rejält konstverk. Jag vet inte exakt hur det gick till men man köpte en skulptur av konstnären Torsten Renqvist och det var STRUTSEN av trä. Den ställdes i skolans entréhall, där fanns dubbel takhöjd, så skulpturen fick luft kring sej, man mötte den genast då man kom in i byggnaden och från övre planet som gränsade till entrén fick man andra vinklar på den och distans. Torsten Renqvist (1924-2007) var redan då känd för sina träskulpturer även om han börjat som målare, han hade visat och berättat om sitt arbetssätt i flera program på TV och det var roligt att just gymnasiet satsade på något som var inte omedelbart avläsbart som en avbildning.  Strutsen var fin och ett av de första offentliga konstverken i samhället. vi var alltså inte bortskämda med konst i Upplands Väsby. Det är klart att många gjorde narr av strutsen och hade en massa åsikter om den knasiga fågeln, men jag har ihärdigt försvarat den och hoppats att den skulle få ett långt liv.

                                                          Biblioteksplanet

Nu har man rivit Vilundagymnasiet och byggt ett nytt gymnasium nära järnvägen och tågstationen,  det har invigts i år och man har ansträngt sej mycket för att göra Nya Gymnasiet tilldragande. Har strutsen fått följa med och leva vidare eller har den plockats ner för att få vila bland soporna på kommunens tipp, som Afrodites öde blev (innan jag slog larm)?

Bibliteket som förr låg i bottenplanet på Vilundagymnsiet har fått nya lokaler en trappa upp i Nya Gymnasiet, så vi har ärende dit lite då och då. I stora entrén med tredubbel takhöjd syns ingen struts och där skulle den ha gjort sej jättefint. Vi frågar i biblioteket om strutsen är kvar någonstans och de pekar åt ett håll och viskar att där runt hörnet är den.

Vi går den ljusgröna gången mot ingenting och runt hörnet men ser ingen struts och jo – där trycker den sej intill en vägg och vänder ryggen åt hyllor i skolbiblioteket. Här kan faktiskt ingen få syn på den utan orienteringskarta och den kan inte ses vare sig uppifrån eller på lite avstånd, den har hamnat i en skamvrå invid en skamvägg. 

 

Varför har man ställt den här där ingen kan se den? Jo den ska synas från tåget och är belyst om kvällarna. Vem ser den från tåget? Vi har kollat och  från tåget kan ingen se strutsen för stationsbyggnaden är emellan. Från busshållplatserna på stationsplanen, kan man om man vet vart man ska rikta blicken, se den stå mot en ljusgrön vägg. På dagtid är det reflexer i fönsterglaset och strutsen är osynlig.

Jag misstänker att man varit rädd att behöva försvara valet av konst från 70-talet och helst hade velat glömma strutsen men ändå måste låtsas att man förstår dess värde och ställt den så att den både syns lite utåt som ett kulturfrimärke men ändå är gömd för blickar på nära håll. Fegt men smart.

1 kommentar

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:, , ,

Skrivet av: brittakarolina | 25 september 2012

Någon bor under huset

Då vi kom till sommarhuset på försommaren såg vi att det fanns ett hål i marken bredvid Ölandstoken. Vems hål var det, råtta eller rabbis=vildkanin? Det var djupt och vi såg inte var det slutade, för flera år sedan hade vi besök av storråttor, hade de nu letat upp oss igen?

Vi höll ögonen på hålet så gott det gick men vi såg ingen gå upp eller ner där och kanske hade vår närvaro skrämt bort vem det nu var. Jag hämtade två fulla hinkar med torra tallkottar och hällde ner i hålet, den första bara försvann, hålet verkade bottenlöst, nästa hink fyllde hålet och bildade ny yta i gräset.  Kottarna var torra och lätta och om någon var kvar där nere kunde den nog ta sej förbi kottarna och upp. Marken består av sand och är lättgrävd. Nästa morgon var kottarna spårlöst borta, inte en enda låg kvar över markytan och någon hade dragit ner dem i hålet. Vad göra? Vi ringer Anticimex på måndag, de kan nog se vad vi har för besökare.

Niklas och Camilla hade varit här tidigt i våras och samtidigt lagt ut trätrallarna framför huset. Då de nu låg lite ojämnt började jag lyfta dem för att snygga till. När jag lyfte tredje trallen närmast huset fick jag en chock, där under var ett hål som jag själv skulle kunna krypa ner i och försvinna, det började under trallen och gick in under huset. Jag la fort tillbaks trallen och satte mej ner och försökte samla mej. Gången gick från tokbusken och ner till ett rum under huset och var fanns all den bortgrävda sanden och vem hade grävt?

På måndagen ringde vi Anticimex och de kom samma dag och erbjöd sej att genast röka ut vem det nu var. Vi avstod från det och från erbjudandet om gift eftersom vi väntade flera hundbesök under sommaren, i stället lovade man att återkomma efter augusti. De trodde att det var en rabbis som gjort hålet. Är de inte skyggare än så, vad finns det mer som gräver och håller till under jord, sork? Fick veta att sorkar existerar inte på Gotland !! annat än i form av småpojkar.

Vi såg aldrig något djur komma upp ur hålet eller gå ner där men bland alla de vildkaniner som i skymningen invaderade gårdsplanen var det en familj som vi till slut kände igen. En stor rabbis med liten vit fläck på nosen och ett kluvet öra hade alltid fyra ungar omkring sej och de små hade alla en vit fläck i pannan och en annan stor rabbis brukade vara i deras sällskap. De betade gärna på hörnet runt Ölandstoken men då årets mängd av rabbisar var så rekordartat så glömde vi att hålla reda på dem. Sommaren gick och barnfamiljerna var där med en av de väntade hundarna, men ingen brydde sej om just  hålet under huset (däremot andra hål).

När semestrarna var slut var det vår tur att åka till ön och njuta av eftersommaren, den lugna och avslapppnade årstiden, när sådd, blomning och skörd är över. Huset hade stått tomt i några dagar och jag gick runt ett varv, på baksidan mötte jag en stor rabbis. Den övervägde att sitta kvar, när jag tilltalade den men sen satte den fart mot Ölandstoken och försvann i hålet. Den använde gången !  Vi hade sen sällskap med den i tre veckor, den betade runt tokbusken och slank ner i sin gång så fort vi kom för nära. Var han (den) frisk? Lite tufsig såg han ut, hade han en påbörjad myxomatos? Eller var det normalt pälsbyte inför den kallare årstiden. 

Vid slutet av sommaren hände det som har brukat inträffa då rabbisarna  förökat sej så de trängs, runt om på marker där de vimlat, började de att dö, flera låg där utan en skråma som om de hejdats mitt i språnget. Förr dog de av kaninpest – myxomatos på sensommaren, det är en långdragen och plågsam död, numera har tillkommit gulsot som minskar antalet djur, den dödar snabbare men båda farsoterna finns jämsides. Om rabbisen dog på tomten grävde vi en grop åt den men alla övriga har räven fått hämta på sin runda, korpar och kråkor kalasar också gärna på de döda och för ett hemskt oväsen kring bitarna. Vråk och hök och örn vill fånga småkaniner själv och då ska de vara levande.  I dag läser jag i Storsudernytt att Hamra-Sundre jaktklubb haft årsmöte och förutom att inventera rådjuren vädjar de om hjälp med att gå ut och förkorta lidandet för alla rabbisar som just nu drabbats av myxomatos.

Då vi plockade in bänkar och trallar kring huset lät vi trallen som var tak över rabbisens hålrum plus en till ligga kvar.  Vi struntade i Anticimex. Det gick inte att göra den ensamma rabbisen hemlös, tänk om den hade en fru med sex ungar nere i underjorden som inte varit ute än. Vi har inget slut på historien men kan tänka oss flera: vår ensamma vildkanin var sjuk och försvagad och har redan dött eller den har gått för långt ut på fältet och örnen har slagit till eller som överlevare är den med om att under kommande vinter och vår bilda en ny koloni med hundratals avkommor under huset, som flyr åt alla håll då vi dyker upp nästa år.

Kommentera

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:, ,

Skrivet av: brittakarolina | 23 september 2012

Resa från Gotland 2012

Sensommarens vackraste dag lämnade vi ön och återvände till det bekväma livet i Väsby. Efter att ha tvättat ur den värsta sommarstugelukten ur kläderna, sitter vi nu och längtar tillbaks till ön, där det inte regnar lika mycket som här. Det sista vi såg när vi svängde ut från tomten var den ensamma rabbisen under Ölandstoken.

Alla hemresor från ön har varit påfrestande men värst var det förstås i början. För 45 år sen var inte alla vägarna asfalterade och om man valde kustvägen över Klintehamn gick det inte att skynda sej, det var väldigt skuttigt och guppigt så vi vande oss att åka över Hemse, det gick något fortare. Färjorna har förändrats mycket under åren och restiden men även vi, den hemska vandringen på parkeringsdäck mellan tättpackade bilar med två hundar och tre små barn är ett minne blott. Fortfarande ser man familjer som har det kämpigt i trängseln i den smala trappan upp till sittsalongerna med hundar och barn, medan vi numera tåligt väntar på hissen.

En gång på 60-talet blev vi fördröjda eller hade räknat fel på tiden och såg att vi knappt skulle hinna fram till färjan i tid, vi körde så fort vi tordes och hann ner på kajen (fanns inga grindar då) just som färjan lagt ut. En missad färja betydde att vi måste uppfinna något billigt sätt att övernatta och få alla att må hyggligt till nästa morgon och den tidiga morgonfärjan –  något rätt jobbigt alltså. Vi klev ur bilen och stod och såg hur avståndet till färjan växte, men en bit ut stannade den upp och kom tillbaks till kajen, fällde ut en landgång och vinkade åt oss att köra ombord. Det är rätt fantastiskt att ha varit med om och händer nog aldrig mer.

Sen har vi haft flera missade avgångar både från Visby och Nynäshamn och anledningarna har skiftat.  En gång kom vi i tid och anade inte ondskan hos färjebolaget, de stängde grindarna 20 minuter före avgång, de skulle fostra oss att komma i tid, vi var där när grindarna stängdes framför näsan på oss och sen var det var bara att hitta på något meningsfullt och tro att det skulle finnas plats på nästa tur. Guschelov var Lasse och jag ensamma den gången, men vi glömmer det inte. En gång hade Lasse kastat om avgångstiderna för Nynäshamn och Visby, den gången hade vi Göstas familj med oss. Avgångstiden kändes ovanlig och i färjeterminalen var det tomt. Det var pinsamt, men med Göstas hjälp hamnade vi den natten på Visbys flottaste hotell och vi fick en angenäm avslutning på fadäsen.  Det finns fler exempel men kan bli tradigt.

Den senaste resan hem är nog i alla fall den hittills behagligaste. Med rullator i bilen fick vi en lapp av grindvakten för parkering nära en uppgång. Lasse hade även bett om en sittplats nära en toalett. Vi kom då i en egen kö och bilen placerades precis vid en uppgång, hissen tog oss upp förbi alla trappklättrare och sittplatsen var perfekt vid ett fönster och med toan inom kort vingelavstånd. Vi hade inte ord för hur elegant vi tagit oss upp från parkeringsdäcket och sen låg havet platt som en tallrik under hela överresan. I Nynäshamn behövde vi inte vänta på alla rader  som skulle av före oss, vi vinkades ut  som bil nr två och var ute på vägen exakt på båtens ankomsttid. Vi sa HURRA och sen var vi ute på den fantastiska nya motorvägen, som nu når i det närmaste ända fram till Nynäshamn från Stockholm. Alla rysliga resor i halv-och helmörker på den gamla slingriga vägen är något vi är tacksamma för att slippa.

Solen hade gått ner men lyste på ett grått moln i norr som blev alldeles rosalila, det liknade en jättesvamp och foten var randig av grå streck. Vi följde molnet och det var än på den ena, än på den andra sidan av vägen och vi gissade på vad det kunde innehålla, var det en tornado eller bara regn?  Vi var helt uppslukade av att kolla molnet och efter Skogås hade vi nått fram till kanten av det och där fick vi veta vad det innehöll – regn.

Norr om stan var det sedan bara att dra vidare på motorväg och resan från båten gick på mindre än 90 minuter. Det blir svårt för oss att pricka in en snabbare och bekvämare hemresa.

 

 

 

2 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:, ,

Skrivet av: brittakarolina | 13 september 2012

Skvalpvik

Norrut från Holmhällar kommer en sandig bukt, Skvalpvik, här är vattnet lite svalare än i de mer långgrunda vikarna. Varma dagar är det fullt av badare här men nu är stranden öde så när som på en husbil som ställt sej mitt i bukten och blir en vit fläck när man tittar i kameran.

Här är fin sand men också grövre stråk där revet har malts ner till små platta runda stenar som pastiller och som kastas upp och ligger där i  olika lockande nyanser, så länge de är blöta. 

Uppriven tång eller släke samlas på vissa ställen och bildar ibland tjocka svarta strängar som ligger och ruvar intill varandra som knöliga krokodiler, efter en storm kan alltihop, man vant sej att se, ha flyttat sej till en helt annan del av stranden. Det blåser ordentligt och vi ser mängder av vita fåglar ute på vattnet och de lyfter då och då för en våg.

Ett bylte i vattenlinjen visar sej vara en tross? lina? som flutit iland, den är inte snodd som vanliga rep och då jag frågar http://www.beckorep.com vad den kallas och om man kan se vad den använts till, får jag ett svar på fem innehållsrika rader:

Ser ut som en polypropylenlina.  Kvadratflätad.  Polypropylen med flera liknande plaster flyter. Används som förtöjningslina av yrkessjöfarten. Denna lina har nog gått på utsidan av misstag.

Uttrycket på sista raden har jag aldrig hört förr, det innehåller stor respekt för hur linan kan ha lämnat båten.

När vi är nästan framme vid nästa raukfält, Hammarshagahällar,  kommer en segelbåt ut från hamnen i Vändburg, den har två master och ser lite ovanlig ut, ålderdomlig, säjer Lasse. Vi kan inte släppa den och undrar vad det är. Fisketurister? Nästan alla har väl åkt härifrån. En som bor vid nästa bukt säjer att två polska båtar legat i hamnen.

Som kontrast till den andlöst vackra septemberdagen går vi hem och läser Farlig Kust av Allan Cedergren från 1984 som illustrerats av Erik Olsson, Sanda och Artur Wahlby, Hamra. Den handlar bland annat om alla strandningar bara här nere kring Storsudret, sedan 1850 och fram till boken skrevs, det är många hundra. Han beskriver var, vilken last, om skeppet blev vrak osv.

 

2 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:, , ,

Skrivet av: brittakarolina | 11 september 2012

Holmhällar

 

Den dramatiska raukstranden går vi inte ända ner till längre (två äldre bilder), Lasses rullator hänger inte med där. Men det finns väg längre upp i den grå klapperstensvallen och här drabbas man av både utsikten över havet, doften av släke, måsarnas skrik när de då och då lyfter alla på en gång från Heligholmen strax intill och sen har man blåsten och ljudet av den evigt brusande dyningen i öronen. 

Den här marken är magisk, stenfälten blommar ibland, förr kom en tid på sommaren när blåklockor, gulmåra och getväppling bredde ut sej över det grå, men numera har blåelden tagit över och av den är det bara svarta skelett kvar i september. Tulkörten gör nu stenöknen lite grönare men man undrar hur något alls kan slå rot.

Lite påminns man om fjällvandring på kalfjäll när den sträva stenen knaprar under fötterna och man ser långt, inte en människa någonstans. Man hamnar i en sorts tidlöshet och just det här landskapet tilltalade filmskaparen Andrej Tarkovskij som i filmen Offret höll till vid Närsholmen som har liknande läge och mark. Han skapade inte magin, den finns här och han fann den, upplevde och använde sej av den.

Två människor med stor svart hund siktas på håll, vi möts och nickar och går vidare. Då vi hade hundar, Shetland sheepdog, tyckte de inte om den här marken, de fick ont i tassarna av de kantiga stenarna, vägen var okej men stenfälten vägrade de gå ut på.

2 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:, ,

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier