Snön har regnat bort och just nu halkar man inte på trottoarerna, det är flera plusgrader och gräsmattorna är grönskimrande. Solen var framme en stund och det har varit ovanligt tyst, få oväntade och strödda smällar ända till klockan sex, då var det pang i det nya kvarteret men därefter tyst igen.
Jag har inte varit ute så mycket de senaste veckorna, så vinterbilderna fattas och då får småbjörnarna komma fram och jobba i stället. De säger: Britta önskar er alla som ser oss,
I dessa tider när besparingsråden regnar över oss som nyheter är det inte första gången vi får råd om sparsamhet, kriser av olika slag har även förr krävt att vi använder våra resurser på bästa sätt.
Jag fick en liten bok av Glenn och Karin, tryckt i frakturstil år 1833 på Ecksteinska boktryckeriet i Stockholm. Den ger samlade råd till en lantman att ta vara på de resurser vi har kring oss och att bruka dem till sista smulan, att inte kasta rester även om de kan ses som sopor. Gustafva Schartau är bokens författare, hon har insamlat råden och hennes namn var okänt för mig, inga citat från hennes skrifter verkar ha blivit odödliga trots att hon skrivit om matlagning, textilberedning, råd för lantmannen och ekonomi mm.
När jag googlade på namnet fann jag att libris räknar upp 20 boktitlar av Gustafva Schartau, de finns att läsa på några bibliotek, främst Kungliga biblioteket förstås. Umeå universitet har digitaliserat två av dem och de kan läsas på nätet. Titlarna anger vad Gustafva Schartau ansåg viktigt att sprida kunskap om. Hon hämtade uppgifter ur både svenska och utländska källor och översatte även från franska.
Bland titlarna finns:
Wälmenta råd i miszvext-år, eller underrättelse om inhemska, till större delen wilda wexter och andra naturprodukter, tjenliga till bröd och födoämne, medel att av skadad säd bereda godt och helsosamt bröd, jemte anvisning till beredande av några födande soppor, gryn, mm. Bok tryckt 1831. Digitaliserad
Fullständig underrättelse om smör-och ostberedning samt mjölkhushållning; efter de bästa inhemska och utländska methoder. Bok tryckt 1844. Digitaliserad
Franska kocken, eller Kok-konsten i sin fullkomlighet. Sammandrag av de nyaste och bäst kända författare. Andra upplagan tillökt och förbättrad; med ett tillägg av moderna franska glaszer och andra för ett hushåll nyttiga rön. Översättning från franskan af Gustafva Schartau. Bok tryckt 1825.
Färgning med inhemska wexter, på ylle, bomull och linne jämte underrättelse om beredningen av några till hushållsfärgning tjenliga blåkypar, samt sättet att färga turkiskt rött och äkta violett på bomull och linne. Bok tryckt 1842.
Den fullständige konditorn; eller handbok wid beredningen af alla slags Konfektyrer, Bakwerk, Konserver och Drycker; enligt bepröfwade rön samt bästa utländska källor. Bok tryckt 1847
Ekonomisk handbok del 1 och del 2. Böcker tryckta 1830 -1832
Anvisning till jordbrukets förbättring. Sammandrag av de mest godkända rön i denna kunskapsgren, uppställdt i systematisk ordning/sammanställt av Gustafva Schartau böcker 2 delar tryckta 1840-41
Och boken som Glenn hittat: Landtmannen,
Medel för landtmannen att bespara utgifter och förskaffa sig ökad arbetsförtjenst. 1:o Nyttan af vilda träd och växter. 2:o Obetydliga ämnens begagnande. 3:o Nyttiga rön och upptäckter. Bok tryckt 1843.
Uppgift på de arbeten som härvid blivit begagnade.
Sen kommer helt underbar läsning men det går sakta, då vanan att läsa frakturstil legat i träda.
Men vem var då denna Gustafva Schartau som ingen av mina likasinnade hört talas om?
Hon föddes som Gustafva Voigtlender år 1783 och föräldrarna var Jakob Voigtlender och Hedvig Charlotta von Krassow.
Gustafva gifte sig mot sin fars vilja med Axel Lagercrantz och hon kringgick hans motstånd genom att enleveras. Det gjorde äktenskapet lite olagligt för att det inte lysts i kyrkan före och det barn som kom att födas år 1808 blev därför inte inskrivet i riddarhuset. Första äktenskapet blev inte långvarigt och hon gifte sig en andra gång med Ivar Eilert Barfoth Schartau och fick med honom 6 barn mellan 1817 och 1823. Ex-maken anmälde prästen för att han vigt paret till äktensksp nr 2 trots att Gustafva inte mottagit nattvarden på 7 år !
Två namn Holger Wichman och Niklas Åkerlund har skrivit något om Gustafva på internet och hennes recept för cider finns med i Ciderhistoria. Åkerlund berättar bl.annat att Gustafvas liv delvis blivit ämne för en roman av Ingrid Hesslander från 1952 , Giftomans samtycke.
I tidigare romaner har Ingrid Hesslander skildrat vår tids vuxna ungdom, deras yttre och inre problem i umgänget med den äldre generationen. I Giftomans samtycke går författarinnan tillbaka i tiden och ger i romanens form nytt liv åt den ödesdigra kärlekshistorien mellan fröken Gustafva Voigtländer och den häftige, nyckfulle kapten Lagercrantz. Romanens huvudperson och händelseförloppet har en verklighetsgrund klarlagd genom samtida brev och rättegångshandlingar.
Motsättningen och misstänksamheten mellan far och dotter, första häftiga förälskelsen, enleveringens spänning, flyktens strapatser, skillnaden mellan manligt och kvinnligt psyke med äventyrslust och kort tålamod hos ena parten, verklighetssinne och seg tåga hos andra skildras med säkra berättartag av en författarinna som har stor människokunskap. Giftomans samtycke har de förtjänster och den tjusning som man vill finna hos en levande tidsbild på verklighetsgrund och hos – en riktig roman.
Glenn hittade boken och Karin visste vem som kunde bli glad att få den.
Andra advent, Selina är här för att baka saffransbullar och pepparkakor. Min roll är bara att slå upp receptet för Luciapepparkakor i kokboken, saffransbullarna har Selina eget recept på.
Veckorna rusar, redan två ljus på väg ner.
Selinas hund Missy är en stor liten glädjespridare och snart följer hon med Selina till Japan. Då ska de ha pepparkakor med sig så de kan fira jul och nyår hos mormor, moster och kusiner.
Båda degarna satte Selina i går, saffransdegen skulle jäsa över natt i kylskåpet, något jag aldrig förr hört talas om, men den jäste. Pepparkaksdegen behövde bli lite stelare, också den i kylskåpet,
Bullarna väntar på att smöras och sockras.
Karin tittade in en stund för att lämna något till Selinas tomtesäck.
Missy har tagit på sig vinterpälsen och här väntar hon på mat.
Då Karin och jag var i Venedig för många år sedan köpte vi varsin ring i en av de många affärer som sålde ringar med exotiska stenar. Karins ring hade en vitskimrande inläggning av pärlemor och min en mörkgrå gråstensliknande sten, som när man lyfte och vred lite på den, visade ett lysande havsblått ljus och djup. Själva ringen var av silver, ganska lätt och ihålig, jag minns inte priset men det var inte i lyxklass. Av alla ringar jag haft, tappat, blivit av med på märkliga sätt eller själv blivit för för tjock för att kunna bära, är det nu den enda ring som fortfarande går att trä på ett finger. Den har blivit sliten, bucklad och mattare mörkgrå, men jag behöver bara vrida den lite så att ljuset når fram till den och jag kan dyka eller flyga i det blå skimrande.
Stenen heter Labradorit och namnet härleder sig från att man funnit stora fyndigheter i östra Labrador men den kan också förekomma på Grönland, i Norge och Sverige. En variant upptäcktes i Finland på 40-talet, den har större färgrikedom och kallas Spektrolit och man bryter stenen i gruvor intill ryska gränsen i Ylämaa.
När ringen blev min hade jag inte en aning om stenens ursprung eller vad den var känd för men namnet Labradorit hade den redan och det var spännande att följa hur den skiftade från osynlig till lysande. När jag nu efter mer än 20 år googlar på den lysande kan jag se att jag burit en sten på fingret utan att veta att den har ………magisk kraft, den lyser upp vår andliga väg till personlig upplysning, den driver bort mörkret, en bra sten för den som är lite blyg eller inte alltid vågar ta för sig, den stärker intuitionen och min kontakt med universum osv osv. Men jag kan också läsa hur ljuset uppstår och studsar mellan skikten i stenen eller de ingående kemiska föreningarnas rätta namn och det är inte mindre magiskt.
Ny årstid, och jag har inte bytt till vinterdäck, man ber folk att stanna hemma och inte ge sig ut på slitna sommardäck. Jag stannar inne och och ser när gator, träd och hustak förvandlas till vintervita ytor och allt är plötsligt så nytt och betagande vackert.
De första stora snöflingorna ritade om den gråa marken till något man ser för första gången.
Utsikt från köksfönstret vid åttatiden igår, inte mycket trafik.
En ny dag, Det blev mycket snö, jag hör det skrapar utanför på gårdssidan. Där skottar Bettan och
Lasse och
på balkongen sitter min katt som inte springer bort och hoppas att allt det vita snart ska ha smält bort.
I torsdags hade jag tid för den årliga flimmerundersökningen på Danderyds sjukhus. De senaste åren har de avlöpt utan dramatik och det var likadant i år. Nöjd och glad tog jag hissen ner från 12:e våningen och såg för min längtande syn kaffekoppen som väntade hemma och överraskningen jag skulle få av att inte ha betalt parkeringsavgiften på den fullproppade planen framför sjukhuset. Någonstans på nerfärden kom en dam till in i hissen och vi hade exakt likadana rollatorer och det blev ett ögonblickligt samförstånd. Efter trapphuset med hissar ska man sedan in i den stora entréhallen på Danderyd genom en bred dörröppning, den rymmer två rollatorer i bredd och dörren öppnar sig själv om man tycker på en plupp på väggen.
Vi ställde upp oss bredvid varandra men den andra damen visste inte att få upp dörren och började dra i handtaget som inte gav med sig. Jag pekade på pluppen och sa åt henne att trycka. Vi stod en bit ifrån dörren när den for upp och den bromsades då av hennes rollatorhjul, Jag lirkade då hennes rollator det par centimeter bakåt som behövdes och hon gick igenom. Sen fortsatte dörren mot min rullator vars ena hjul också kommit för nära dörrens svängradie och då inget mer höll emot drog dörren med all sin kraft med sig min rollator och jag tappade greppet. Sen gick allt på någon sekund, en krängning jag gärna ville haft på film, jag föll handlöst och raklång baklänges i stengolvet med huvudet som sista whiplash i golvet. Det blev lugnt och stilla kring mig och jag fick ingen impuls att resa mig och borsta av mig så jag blev liggande i en växande blodpöl, medan trapphuset så småningom fylldes med människor alla på väg någonstans men utan sjukvårdande roll eller rangetikett på rockuppslaget. Det här blev inte slutet för mig utan början på en ny upplevelse under fem dagar av mitt liv.
Nu är det onsdag morgon, jag kom hem igår eftermiddag och jag har sovit en natt under blomstertäcket. Hela Allhelgonahelgen har passerat och jag har umgåtts varje dag och natt med Lasse, han tillbringade ju sin sista tid på samma ställen där jag nu varit och jag vet hur olyckligt det kan sluta.
Hemma blommade novemberkaktusen för en vecka sedan men det går fort och nu är det redan över.
Selinas studietid avslutades med en högtidlig diplomutdelning i Uppsala Universitets stora Auditorium söndag för en vecka sedan. Ett par hundra studenter skulle få sina diplom och var och en fick ta med sig två anhöriga, mer fanns det inte plats för. Selinas mamma Yoko kom från Japan för ett par dagar sedan och även jag fick frågan om jag ville vara med. De som skulle få sina examensbevis (The Graduates) väntade utanför och skulle komma inmarscherande klockan 14, därför var deras sittplatser ännu tomma. Det utdelade programmet var skrivet på engelska och jag läste fyra talare och medan vi väntade på att allt skulle börja, lovades vi Musical entertainment.
När Yoko kom hade hon med sig en rätt stor bag, som hon lirkade in under sittplatsen. Efter en stund sa hon, det är Missy. Det är familjens dvärgpudel, hon har fått mat och sover nu. Hon är rätt van vid att transporteras i bag och det fanns ingenstans att lämna henne för det här tillfället.
Musikunderhållningen bestod av två nyckelharpspelare Ditte Andersson och Cajsa Ekstav. Nyckelharpan är Upplands musikinstrument. Skulle Missy vakna av nyckelharpornas ljud?
Så kom då alla de in som skulle få diplom och tog sina platser och vi fick några välkomnande ord. Språket var engelska och vi satt mycket långt från scenen så det kvittade vilket språk man använde, det hördes ändå inte.
Här talar professor, dekanus och diplomutdelare Joakim Palme.
Och Selina visar upp sitt diplom. Jag räknade till fem damer som knixade till och neg för diplomutdelaren.
Det blev några höga applådåskor för varje grupp som var avklarad och då vaknade Missy och började krafsa på väggarna i bagen. Yoko hann se Selina få sitt papper men sen fick hon raskt samla ihop ytterkläder och bag och smyga ut.
Diplomutdelning omväxlande med nyckelharpolåtar fortsatte, sedan utmarsch för de examinerade och därefter kunde vi börja leta upp varandra.
Selina hade koll och lotsade mig ut genom vitkalkade källarvalv till en utgång på baksidan och ute i parken förenades vi med Yoko och Missy. Kaffe eller något var inte att tänka på i den folkrängsel som bildades i och runt den anrika byggnaden när den fullproppade hörsalen tömdes.
Hur säger man på svenska? Graduates, Grand Auditorium, Dean, Faculty of Social Science.
De planterade träden i Väsby har blivit fler, de står där med gröna näringspåsar så snart ett nybygge är klart för inflyttning. Hoppas de får stå kvar länge och ge svalkande skugga på trottoarerna, om somrarna fortsätter att bli varmare. Träden berör oss, alla träd berör men olika häftigt vid olika tider, med sin blomning, sina färger, former och dofter eller smak och just nu efter att många visat upp sina höstfärger sveper poppeln dessutom in oss i doft.
Här utanför Väsby Centrum står en balsampoppel, den har stått några år och hör till de vidlyftigare. Den ger luften väldoft runt hela kvarteret två gånger om året. Först tidigt på våren då trädets knoppar är på väg att slå ut. Då finns plötsligt doften där, när man undrar om våren aldrig tänker komma.
Man glömmer sedan doften under sommaren ända tills löven faller, då är den där igen och man går som i en jätteballong fylld av balsamdoft.
De nyplanterade Ginkgoträden söder om Väsby Centrum berör inte med sin doft, för de är hanträd. Honträdens frukter, liknar små plommon och innehåller smörsyra och luktar motbjudande (härsket smör), men numera planterar man inte honträd. Lunds botaniska trädgård har bland flera ett honträd och det kan man leta upp om man vill känna doften av frukterna.
Bladen är hela och fräscha fast de varit med hela säsongen och gulnar till en tät guldfärg innan de faller. Odlaren KW säger att han aldrig sett några angrepp av bladlöss, vita flygare, spinn eller någon gnagande insekt. Sniglar har aldrig rört plantorna.
En ovanlig lövmassa i rännstenen.
Ett moln av sidensvansar landade i veckan i lönnarna utanför västra ingången till Centrum. Gatans oxlar gav mycket bär även i år och ett par dagar på hösten drar fåglarna in och har bärkalas. De lämnar inte ett bär kvar.
Torget ligger närmaste granne med Suseboparken och ”blev över” för ungefär tio år sedan, då de nya kvarteren i Centrum byggdes. Man stensatte marken och planterade 22 små Ullungrönnar på jämna avstånd från varandra över ytan. Man trodde kanske att platsen skulle fyllas med torgverksamhet av sig självt men så blev det inte riktigt. I somras annonserade kommunen efter idéer för hur torget ska kunna utvecklas så att det blir en mötesplats för fler. Nu finns ett blomstertält, försäljning av plantor som breder ut sig färgrikt i hörnet närmast parken. Ett annat hörn har blivit uppställningsplats eller förvaring av ett antal matkiosker som ser vilande ut. På lördagar kan man handla finska matvaror på torget och alla som levererar eller hämtar vid försäljning kör, passerar eller parkerar sina bilar lite varstans på torget, där det går att stå.
Den kallaste tiden på året, då plantor fryser i krukorna, stänger blomstertältet och öppnar igen på vårkanten med krokus och påskliljor.
Pumporna till Halloween lyser ikapp med rönnarna och den stängda matkiosken.
Lönnlöven faller fint på vattenspegeln i slutet av Suseboparkens livsström.